(…men först ska vi bara…som Alfons Åberg sa…)

Vi läste något intressant om ön Ilha da Culatra. Att de i flera avseenden har en exotisk fauna. Spännande och sällsynta fåglar och fiskar. Men framför allt så föll vi för att det på ön lär finnas kameleonter. Detta reptildjur med sin förmåga att ändra färg genom sina optiska hudceller och där ögonen är helt oberoende av varandra i sina rörelser. Tala om att titta i oktober. Tänk om man själv kunde göra så…(skulle framför allt vara praktiskt när man följer en tennismatch).

 Så vi fick en idé, att återigen landstiga vår närmaste ö för att gå på kameleont-safari. Vi hade bara ett par saker vi skulle uträtta ombord först…

 Först och främst så hade vi kvällen innan gjort en tabbe ombord. Vi eldar i vår reflexkamin om kvällarna. När temperaturen sjunker till natten så brukar vi elda en stund bara för att det är så gott och mysigt. Nu hade Kapten tänt kamin…men glömt att sätta på cirkulationspumpen så därmed kunde inte värmen gå ut i elementen. Med den följden att han sprängde vattenledningen. PUFF sa det ombord (vi hoppade till) och så rann det ut många liter hett vatten i badrummet…(bästa stället för där har vi golvbrunn, alltid nåt).

Ja så nu skulle då kapten bara fixa denna lilla trasighet, så skulle vi därefter ta oss iland på kameleontsafari. Kapten lagade och fixade, han kapade röret för att koppla ihop det på nytt. Allt gick galant och fint.

 Glada som vi var så skulle Styrman Pimpsten bara gå på toaletten först…och hon bajsade inte smultron, nä! Med den följden att det blev stopp på toan igen!! Kapten var tvungen att rycka ut (ja så där roligt är det ju inte att visa upp sin lilla fekal var och varannan dag…).

 Ja, vi vet att det låter som om vår toalett krånglar titt som tätt…och faktum är att vi varit på gång att byta reservdelar i snart ett år. Men Kapten har lyckats hålla herr toalett vid liv och fortsätta slita på de gamla delarna (av snålhet helt enkelt). Så vårt kit med reservdelar har bara legat som en trygg försäkring ombord. Men nu sa vi, när vi ändå var i farten. Att nu tar vi det! Kameleonten fick väl vänta någon timme till bara…(dessutom var tillfället ypperligt då vi ligger på svaj och då slipper ju grannarna känna odören).

 Kapten plockade bort toaletten, bytte delar och hade sig…allt gott. Och så satte han tillbaka skålen på sin tron i fören. Av en händelse så slog han en kik i avloppsrören, i de som leder ner till wastetanken…och det skulle han inte gjort. GAAAH! Hade detta varit en människas blodådror så hade en akut hjärtinfarkt lurat runt hörnet, de var alldeles igenslaggade av kalk.

 Lika bra att ta itu med detta också. Kameleonterna fick vänta…Kapten lossade rören och hoppade i jollen bakom båten. Och där satt han och rensade rör (han var slående lik ett barn som leker vattenlekar i ett badkar…fast ett väldigt stort barn då…).

Toppen med två båtar…det är lekande lätt att nå vattenytan från jollen…

Vid det här laget hade båten börjat se ut som ett slagfält. För att komma åt alla rör så måste man flytta på verktygslådor och annat bråte för att kunna lyfta på durkarna (för det är där wastetanken ligger, under verkstadsgolvet). Men glada var vi. Och när kapten satte tillbaka de rengjorda rören så slog han en kik ner i kölsvinet. PAAAH! Vad mycket vatten…mer än den vanliga kondenseringen från skrovsidorna ger…

NOT GOOD! Vi skruvade då bort fronten till kyl och frys där vi har kompressorerna till dessa. Vår kyl och frys är vattenkylda med sjövatten och med blottad framsida så såg vi att det droppade från den ena vattenpumpen, den som kyler frysens kompressor (nu var vi snälla när vi skrev att det droppade…det snarare rann…). Vi stängde sjövattenintag och slog av strömmen till kyl o frys och började felsöka.

 Med pumpen i beståndsdelar så kunde vi konstatera att det hade läckt genom pumphuset. Utan att det var någon synlig skada på vare sig plast eller packning. Funktionen i övrigt verkade intakt. Men nu satt vi inte på några reservdelar så Kapten valde helt enkelt att sika ihop pumphuset med dess lock. Lätt fixat men vi kunde inte slå på frysen för nu behövde lagningen få torka till morgondagen…

 Våra Kameleonter väntade fortfarande men nu hade vi kölsvinet halvfullt med vatten så vi behövde ta itu med detta först. Fram åkte vår våtdammsugare (vi älskar den nästan lika mycket som vi älskar våra barn, den är fantastisk).

Till slut var vi ÄNTLIGEN klara med allt meckande. Så långt vi nu kunde komma för dagen. Men nu var klockan fem på eftermiddagen och loppet kört för att gå på kameleontsafari…ja ja…ännu ett billigt dygn. Noll kronor lyfta ur plånboken…

 Dagen därpå så satte vi tillbaka pumphuset och slog igång frysen. Allt fungerade och maten i frysen var fortfarande stenhård och kall (jippie). Vi fyllde därefter vatten i vårt värmesystem (och systemet var tätt). Och toaletten hade vi ju börjat använda och vi såg därmed att den fungerade imponerande bra (den sväljer snällt fekalierna).

Så då. Äntligen. Kunde vi gå på Kameleont-safari. Bara ett dygn senare eller så…

Väl på ön försedda med kikare och kamera så gick vi runt länge och väl. Vi tittade på alla tänkbara ställen och rörde oss i vildmarken (mest sand) och vi kände oss båda som Indiana Jones i högform. Vi såg ett papayaträd och intressanta fåglar och faktiskt väldigt misstänksamma fotavtryck i sanden. Säkerligen från en kameleont var vi enade om. Men de rackarna är ju svåra att upptäcka visste vi ju, då de kamouflerar sig mot omgivningen. Så till slut så ledsnade vi och vi började plocka upp plast och skräp istället.

Inga kameleonter här…

 

 Eller här…(eller om den finns men den har kamouflerat sig…)

 

 …men mystiska spår i sanden…

 

 

…dock spännande fina hus och trädgårdar…

 

 …och mindre spännande hus och trädgårdar…

 

Papayaträd…

 

 …och en sväng ner till vattnet…

 

Kikaren kom till användning för här fanns det många sorters fåglar…

 

Så där gick vi runt i någon timme och städade ön på plast som vi sedan kastade i soptunnorna (tråkigt med skräpet…fy skäms människor!)

 Men vi var glada ändå för vi hade nu gjort en god gärning och vi hade fått motion. Och då tog vi oss tillbaka till Wilma och satte på en kopp kaffe. Och njöt. Av en (för stunden) hel båt.

Ja, ja…det är nog bara en tidsfråga!

Skepp o Hoj!

(…och en fundering över vad som egentligen är vanligt…)

Vi har efter våra lektioner med sjundeklassarna (vi var uppkopplade live) pratat lite om några av de kloka frågorna vi fick ställda till oss. Man börjar ju mer i efterhand tänka till och fundera över detta.

Som till exempel kring mat. Båda grupperna ställde frågan ”vad äter ni ombord”. Ja det korta svaret är ju ”mat”. Och det är klart…att när vi är ute och seglar så finns det ju inga flytande McDonaldsrestauranger att kunna svänga inom för en take-away. Vi svarade eleverna att vi äter högst vanligt…att vi lagar mat ombord och att vi äter ungefär samma som dem.

Men det var då vi dagen efter började reflektera mer över vårt svar. Vi har ju ingen aning egentligen om vad våra elever äter…kanske matkulturen sakta förändras (såsom den hela tiden gör) där barnfamiljer går i bräschen för förändringen. Medan vi något äldre (vi som är mossiga) fortsätter följa våra gamla invanda mönster. Och där vi seglare säkerligen blir lite avskärmade från nya matinfluenser och trender som råder på hemmaplan. Mataffärernas sortiment skiljer ju sig faktiskt en hel del bara mellan Sverige och Sydeuropa. Hemma finns det otroligt mycket färdigmat överallt. Medan här där vi är nu, så går det inte att uppbringa en färdig burk med Coleslaw eller Bearnaisesås ens i de största butikerna. Ting som kan kännas självklara hemma. Här finner man istället råvaror på höjden och tvären…att finna sig en nyslaktad kanin till kvällsmiddag är betydligt lättare än att hitta en burk med färdig potatissallad som exempel.

Den färdigmat vi hittar i butikerna här är egentligen bara pizza (kyld och som ligger i svettig plastförpackning) och någon färdig lasagne i form. Frysta färdigrätter (så kallade sju-minuter-pling) ämnade för mikron existerar inte. Och inte heller finns det någon take-away-kultur här. Söker man upp en restaurang, så är det för att äta på plats.

Kapten ombord vet ni ju älskar tacos…och i vissa butiker så finner man några få varor som hör till detta segment. Men det är alltid ofullständigt och kryddbasen till köttfärsen har vi inte sett sedan vi lämnade Holland. Så man kryddar sin tacos själv om man vill äta denna svenska nationalrätt om fredagar (ja och det är inte så svårt! Kryddpåsen innehåller inte så mycket revolutionerande fast vi gärna vill tro det).

Som långseglare så tror vi det finns i huvudsak tre mat-typer. Det finns de som seglar efter TripAdvisor. De släpar inte runt på så mycket mat ombord (men kan alltid finna något). Utan de har en ekonomi och vilja att ofta gå ut på restaurang och äta. Vi är ju rätt unga (trots vår betydande medelålder) i långseglar-sammanhang. De flesta långseglarna har hunnit bli pensionärer och lyfter därmed inkomst. Och med några fina friska år innan åldern tar ut sin rätt, så seglar de runt några år. Många av dessa sitter på förhållandevis bra inkomst och de har inte heller så stora kostnader i övrigt. Utan de njuter fullt ut av livet och gillar att äta ute och bli lite bortskämda (med full rätt).

Det finns även en annan kategori. En gång läste vi en blocket-annons som vi än idag inte har glömt av. Det var ett par som hade avbrutit sin segling och vänt hem igen. Och nu stod de med en massa burkmat, färdigmat som de försökte kränga på blocket. Vi har förstått att det är vanligt att när man seglar så lever man på burkmat, som man värmer och sen äter. Och många lagar nog väldigt enkel mat, man kokar lite pasta med någon enkel sås till…framför allt blir det snabbt och enkelt när man är ute på havet. Vilka dessa personer är, kan nog variera…men vi tycker oss ana att ungdomar inte står och rullar köttbullar och gör långkok i samma utsträckning som vi. Och så äts det mycket smörgåsar! Mackor, mackor, mackor!

Ja och så finns det den kategorin som vi tillhör. Och här (kanske) vi anstränger oss betydligt mer än andra, då det i grunden finns ett väldigt stort matintresse ombord. Framför allt så tycker vi att en vällagad middag smakar så mycket bättre än färdigköpt mat. Så det väger tungt. Därtill är vi väldigt noga med att äta allsidigt och nyttigt då vi är av tron att maten i mångt och mycket är vår medicin (du blir vad du äter). Vi äter inte heller så mycket mat som bukfyller utan att ge oss nödvändiga vitaminer och mineraler…därför så går det långa perioder emellanåt utan att vi äter någon kaka (det blir egentligen bara när vi är bortbjudna) och mjukt bröd äter vi också mycket sällan (det passar bäst nybakt till soppa). Och läsk och godis existerar inte. Dricker vi juice så pressar vi apelsiner själva (smakar bättre och apelsiner dräller det av här till inget pris) Samt att våra matval även hänger ihop med budget…vi har en rätt skral sådan och då vill vi maxa dess innehåll. Därför blir det inte heller någon utemat som regel (fast det finns vällagad och god sådan att finna). Vi äter nästan alla våra mål ombord och vi klarar oss idag på totalt 3500 kronor i månaden. Och i det priset ingår alla måltider, öl och vin, restaurang- och cafébesök och dessutom förbrukningsartiklar såsom toapapper, tandkräm och diskmedel. Även transport ingår i dessa 3500 kronor, buss ex (som inte har med Wilmas framdrift att göra).

Vi äter även vällagad mat ute till sjöss, även om vi är ute i flera dygn. Vi steker i förväg pannbiffar, gör grytor och röror så vi har för hela överfarten. Vi äter med kokt potatis eller till stora generösa sallader och hemmagjorda såser… Sen värmer vi dessa och njuter av dem ute på däck i friheten. Fördelen är att ifall det är ett jäkla väder så kan vi i värsta fall äta maten kall. Och en kall hemmagjord pannbiff smakar inte illa det heller.

Det är klart att detta tar sin lilla tid vid spisen. Men med så mycket fina råvaror som dessutom är billiga. Och med bara ett liv att leva (där vi gärna vill leva friskt till vi är 120 år gamla) och där vi älskar välsmakande mat. Så är vi motiverade för att göra jobbet. Och tid är ju det vi har mest av. Tid är det enda vi har råd att slösa med.

 …och Kaptens favorit, fläskkarré (vid sidan om revbensspjäll och tacos). Här med en potatiskaka och hemmaslagen sås…

 

Så därför nu så här i efterhand, så funderade vi ett varv till över vårt svar vi gav till eleverna. Att vi äter som de gör där hemma…men vi vet faktiskt inte hur en typisk familj i Sverige idag äter. Vi tror väl att de flesta är rätt tidspressade och att maten (i veckorna i vart fall ) i större grad löses genom en och en annan take-away eller att man köper något som går fort att få fram (typ köttbullar och makaroner) då det säkert finns fotbollsträning och läxläsning och annat på schemat. Och när helgen kommer så blir det säkert något gott och mer vällagat…men vi tror fortfarande inte att de flesta barnfamiljer ställer sig och slår sin egen bearnaisesås. Och det är där vi menar av vi skiljer oss, när vi av misstag uppgav att vi äter ”vanligt”. Vi vet inte vad eleverna uppfattar som ”vanligt”. Vi vet inte ens vad som är vanligt idag…det är bara vanligt för oss för det är vår egen rutin.

Rotsaker är hållbara…så när vi bunkrar för många dagar så undviker vi de lite lättförgängliga grönsakerna eller i vart fall äter dessa först…här börjar lagret tunna ut, när vi just fyllt på så är det knökfullt…

Ett mer korrekt svar vore därför;

 Vi bygger nästan all vår mat från självaste råvaran. Vi lagar välkomponerade maträtter och vi äter på porslin. Men vi har också ett extralager ombord (som nästan aldrig används) där vi har lite konserver med grönsaker, tonfisk och ravioli för att aldrig bli strandsatta ifall vi inte skulle komma åt en matbutik på längre tid (vi har även lite sådan smart mat i vår grab-bag till livflotten ifall vi skulle behöva överge skeppet). Vi har rätt stor kyl och frys så vi kan bunkra mycket.

Och att även om vi skulle vilja äta mer hel- och halvfabrikat än vi gör (det vill vi inte) så finns det inte så mycket färdigmat att finna i matbutikerna här. För här finns det mat och inte lika mycket skräp på hyllorna. Matindustrin har inte fått samma fotfäste här. Och därtill så äter vi inte en massa smörgåsar som vi mest upplever är bukfylla med ny hunger strax därpå (det är vår personliga uppfattning). För oss så äter vi leftovers (ja kanske pannbiff) till frukost (som mer inträder kring brunch-tid). På så sätt så får vi aldrig rester som vi behöver kasta (både för miljön och ekonomins skull). Och på så sätt så slipper vi handla och släpa runt på en massa frukostvaror ombord, såsom flingor, pålägg och bröd.

Nä, tacka vet vi en frukost med ägg och bacon, en riktig klassiker som är rutin att servera på alla svenska handelsfartyg om söndagarna (besättningen skulle kunna gå i strejk om ägg o bacon uteblev).

Mat på sjön är heligt och faktiskt livsnödvändigt, för att hålla sig varm och stark för att klara alla de situationer och påfrestningar som ett liv på havet bjuder på. Det gäller att äta så man har gott om reserver. Slarvar vi så kan omdömet bli sämre. Därför ska man aldrig gå hungrig på havet.

 (Gaaah! Man blir ju hungrig nu av allt detta matskrivande…)

Skepp o Hoj!

(…och så upplevde vi den fantastiska ön Ilha da Culatra…)

Vi vaknade till en helt makalös soluppgång här i Rio Formosa. Vi hade ställt klockan tidigt för att vi hade ett avtalat videomöte. Detta är nog helt nytt för er läsare. Men vi har faktiskt varit lite flitiga här på vår kant. Inte bara vältrat oss i sol och lathet.

Vi samarbetar för tillfället med en skola, där vi kopplar upp oss live i klassrummet. Ämnet är engelska och de har ett tema på schemat som kallas Shipwrecked. De får vara med om en seglats (ja i klassrummet då) där de råkar ut för en rad ting, som de också får lösa. Nu har vi och S/Y Wilma blivit invävda som en del i detta roliga arbete.

Så nu har vi varit uppkopplade live och berättat om vår resa (halva resan så här långt) där vi berättat om vårt äventyr. På engelska så klart och där vi använder många av de ord vi dagligen rör oss med i vår maritima värld. Det handlar ju mycket om tidvatten, strömmar, farleder…och namn på alla de saker som finns ombord.

Fantastiskt trevliga elever har vi träffat, nyfikna och de har ställt så många kloka frågor. Vi hoppas att de nu lärt sig mer vilka ord en seglare använder i sin vardag. Och att de fått en insyn i hur ett långseglarliv ter sig.

Tack alla fina elever i åk 7 Castello Järla Sjö och till deras lärare Erik. Vilket trevligt samarbete och vi ser fram emot en fortsättning. Men nu går eleverna på ett välförtjänt sportlov. Och vi får vila oss lite. Det här med att gå i skolan verkar onekligen lite jobbigt. Vi gillar sommarlovet bättre (smile).

Ja elevernas lektioner var denna morgon rätt tidigt och de hade därför skrämt upp oss båda i arla stund. Men när vi var klara så var klockan inte så mycket. Så vi sjösatte dingyn och vi tog oss in till ön Ilha da Culatra.

 Det visade sig vara en helt fantastiskt bedårande ö. Full kommers bland fiskegubbarna i hamnen och en helt makalös vacker natur. Ön består av sand och liknar på många sätt ön Anholt i Kattegatt med sitt ökenlandskap. För att slippa snava runt i den svårforcerade sanden så har de på ön byggt promenadvänliga gångstigar av trä. Ön saknar bilvägar. Största delen av ön är obebyggd och ön ingår i naturparken Parque Natural da Ria Formosa. Miljoner fåglar besöker området varje år, inte sällan flyttfåglarna där de tar sig en välbehövlig rast under sin resa mellan Europa och Afrika. Det finns två byar på ön och husen är små och låga där de smälter in i detta fantastiska sandlandskap på ett mycket harmoniskt sätt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ön känns lite oborstad och vild. Fridfull. Exotisk. En underbar plats som absolut är värd att ta en omväg för att få se. Vi slog oss ner för en var sin kopp kaffe i den varma eftermiddagssolen. Kvicksilvret hade orkat sig upp ovanför tjugo-strecket. Och det blev den enda kostnaden för dagen, totalt två euro för kaffe. Det är så det är, när livet är som bäst. Enkelt. Gott. Och man känner sig ovanligt rik…på allt det där som är gratis. Att få sitta och betrakta och uppleva något nytt och spännande.

Och det är allt vi behöver just nu…

Skepp o Hoj!

(…där vi besökt det kulinariska himmelriket)

På söndagen var vi med om något fantastiskt. Först gick vi lös tillsammans med våra norska båtgrannar på deras gennaker (ett försegel med mycket segelyta).

 Grannarna hade råkat ut för ett segelhaveri då segelduken trasslat in sig illa runt sitt förstag (de har ett löst och en hissbar sådan). De hade själva försökt trassla upp duken dagen innan men gett upp efter ett par timmar. Och då de ska lämna in duken för lagning till den lokala segelmakaren så var detta nödvändigt.

 Vi erbjöd vår hjälp och hur hopplöst det än såg ut ett tag så lyckades vi med gemensamma krafter att trassla ut oredan. Vi stod uppe på land och gjorde detta. Nyfikna gick förbi och någon filmade och fotograferade (till synes var vi ett exotiskt inslag). För det kan inte ha sett annat än väldigt roligt ut med det tunna tyget fladdrandes överallt där vi nästan trasslade in oss själva.

 När vi var klara utbrast Sverre;

-TUSEN TACK! Ikväll bjuder vi er på restaurang!

Ja och det tackar man ju inte nej till som matälskande långseglare med småländska rötter (gratis är gott som sagt och sällskapet trevligt).

(Hmm…det kan låta här som om vi bara låter oss bjudas och aldrig bjuder tillbaka, men vi hade faktiskt folk ombord på Wilma kvällen innan på middag…)

Vi traskade senare upp till restaurangen, som låg på höjden i den gamla delen av staden. Där mötte oss en fransktalande krögare. Stor och korpulent, en voluminös älskare av smör till synes. Restaurangen hade endast fyra bord och den var lovordad på Tripadvisor. På menyn så kunde vi finna fantastiska franska rätter, Coq au Vin, Boeuf Bourgignon och Confit de Carnad, för att nämna några.

 Snålvattnet rann när vi läste menyn och vi slog alla till på Confit de Carnad, eller confiterad anka som rätten heter på svenska. Herr Korpulente Krögaren berättade att han hade farit till Frankrike som sextonåring och lärt sig allt om mat och blivit kvar där i tjugofem år. Men att han nu drev detta lilla ställe tillsammans med sin fru, för att kunna glädja portugiser och turister med den bästa franska maten som tänkas kan.

 Confitering är en gammal konserverings- och tillagningsmetod där man först saltar och därefter långsamt kokar köttet i fett, inte sällan i ankfett. Detta för att få fram större smak och mörare textur. Herr Korpulente Krögaren berättade vidare att han hade confiterat sin anka i ankfett tillsammans med kanin, gris och vildhöna…(Gaah! Vilken matkonst, ett himmelrike för gourmeter).

 Våra norska vänner har ett förflutet som grönsaksbönder visste vi och vi klämde dem lite på frågor, nyfikna som vi är.

-Ni har aldrig valt att bli vegetarianer? (ja, det är väl en relevant fråga att ställa till före detta grönsaksproducenter). De skrattade gott och svarade…

-Näää…det är vi för gamla för!

De såg inte ut att vara mer än några år äldre än oss. Så de höll på att orsaka hjärtinfarkt hos oss båda när Ingrid berättade att hon var 68 år. Hon måste ha svalt nyuppkomna rynkor vartefter, för hon såg inte äldre ut än en annan gör första halvtimmen efter uppvaknandet på morgonen.

 Ja och detta fick oss att vidare tänka på en av sommarpratarna i P1. Måltidsforskaren,han ni vet som figurerat i tv-serien Historieätarna. Han berättade i sitt sommarprogram om vilka mat- och måltidsbeteenden svenskarna haft genom tiderna. Dels hade de utfört en studie på en större kursgård där de inhämtat information kring avvikelser från menyn. För att se hur många personer som bad om specialkost. Det kunde röra sig om vegetariskt, gluten- och laktosintolerans och andra matallergier. Och anpassad kost på grund av religiösa skäl, så som halal eller förbud mot att äta griskött. Det intressanta var att när det var en grupp byggnadsarbetare på kursgården så hade endast en person bett om specialkost. Och detta på grund av allergi. Och i en grupp som enkom bestod av socionomer, så var förhållandena de omvända. Det fanns nästan ingen som åt som en vanlig bondpöjk, det vill säga åt det mor ställde fram. Utan en förfärande stor andel bad om specialkost av något slag. Mycket intressant!

 Ja något har ju uppenbarligen hänt i vårt moderna samhälle och aldrig förr i världshistorien har väl människan kunnat välja vad den ska äta. Genom historien har nog människan fått peta i sig vad som bjudits på och vi är ju gjorda för att vara allätare enligt de lärde (eller som någon klok person sa om modet som råder med att äta alla dessa frön och nötter. Att hade det varit meningen att vi skulle leva på fröer så hade vi genom evolutionen utvecklat en näbb).

 För vår egen del så får folk göra som de själva vill, och vi har till faktum egna familjemedlemmar där några är vegetarianer, eller inte äter fläskkött. Så vad vi ville komma med detta sidospår var att svaret från våra vänner, att de var för gamla för nymodigheter var ett rätt klokt svar. I deras generation så åt man vad som bjöds på, och har man ätit allsidigt hela livet så fortsätter man sannolikt så. Den andra reflektionen var, att det måste ju skära och smärta hårt i ett franskt krögarhjärta när människor inte idag äter fantastiskt god mat såsom ankfett, grodlår och sniglar som exempel. Vi har liksom börjat peta i maten alla lite till mans… Men vi är rätt övertygade om att ifall det skulle ske en större mänsklig katastrof på jorden, så skulle vi äta vad som helst för att överleva. Så därav ska vi vara glada att det finns franska kockar som kan få det mest udda att smaka himmelrike.

Ja, och tillbaka till titeln på inlägget. Rör inte min anka. En tidigare kompanjon till Styrman Pimpsten berättade någon gång att han varit på en restaurang där han återkom för att njuta av deras goda anka. Men servitrisen hade alltid så bråttom att rensa hans bord från tallrik och bestick, ibland utan att han hunnit äta klart. Och en gång när servitrisen närmade sig så gjorde han sig beredd. Han tog tag i sin gaffel som ett vapen för att kunna hota med den eller i vart fall hugga sin bit anka så den inte skulle försvinna. Och när servitrisen närmade sig och tänkte rycka tallriken så utbrast han med med gaffeln höjd, redo för anfall;

-RÖR INTE MIN ANKA!!!

Och det var lite så vi kände när vi åt denna confiterade anka med de underbara tillbehören. Inte så att krögaren ville rycka tallriken ur vår näve. Nä han gav oss gott om tid att njuta av hans matkonst. Men vi kände nog att vi hade kunnat försvara vår tallrik likt hundar gör kring sin matskål. Det här var en anka värd att döda för. För varje tugga avslöjade att himmelriket inte finns bortom döden. Utan i famnen hos en fransk kock och hans matkonst. Ankan var helt enkelt något av det godaste vi har ätit!

Skepp o Hoj!

(…och denna gång inte av varandra…)

Pimpsten flaxar av glädje…

 

 Lagos, Portugal

Det är rätt länge sedan vi hade något med svenskar att göra. Vi har mest dragits med nyzeeländare, engelsmän och skottar senaste månaden, och en och en annan norrman. Jo det duger nog gott åt oss. Men helt klart är det en lyx att kunna få slänga sig med modersmålet fullt ut.

 Och nu fick vi vår chans. Vi hade fått en inbjudan till båten Tindra och hennes besättning. Detta efter att vi snubblat över dem på bryggan häromdagen. Ja besättningen är inte så jättestor. Den består av Fanny, skeppshunden, och hennes Husse och Matte. Kaffe klockan 16 löd frågan. -Jo tack gärna, svarade vi (gratis är ju gott och de såg välartade ut).

 Timmarna innan vi skulle traska över till Tindra, så ägnade vi oss åt lite allehanda. Kapten tvättade kläder och Pimpsten skapade stopp i toaletten (Bah! Fina flickor bajsar inte smultron, nä!). Kapten fick rycka ut och då förlöpte Pimpsten hemmet och hon gick till hårfrisörskan istället. Hårfrisörskan i det här fallet är Styrman Pimpsten själv. Hon traskades över till Lagos Marinas duschar. Och där färgades det och klipptes på bästa salongsmanér. När saxen vant for över barret så tittade en nyfiken dam fram. Hennes min sa –Kan man verkligen klippa sig själv? Pimpstens min svarade -Ja visst! Denna tysta konversation pågick tills Pimpsten nöjd med sitt hår passerade damen på vägen ut och då slank det ur Pimpsten (ja med ljud ur munnen denna gång) -Just saved 75 euros! I samma stund for tanken genom Pimpstens huvud ”jävla idiot jag är, jag vet ju inte ens om hon förstår engelska!” Men damen hade uppfattat vad som just sagts och brast ut i ett stort skratt. Pimpsten svarade med ett bländande stort leende och pep ut genom dörren.

Ja så var det då dags att kliva ombord på Tindra. Vi har varit ombord på ett otal båtar. Och vi vet att det finns lite olika stilar hemma hos båtfolk…det brukar kunna svänga mellan det lite sterila och kala uttrycket (inte sällan hos pedanter som är ägare till båtar i plast, där man inte ser en pinal utanför skåp och lådor). Eller åt det mer stökiga och röriga hållet där båten är belamrad med prylar (hemma hos bohemerna, företrädesvis hos ungdomar eller ungkarlar utan vare sig mamma eller flickvän ombord). Ja och så finns då en tredje kategori, de som har sådär vansinnigt hemtrevligt ombord, där de gjort något som får båten att inte likna en husbil invändigt. Utan ett riktigt hem, för ett åretruntboende. Där finns förvisso saker men med ordning och reda (där brukar det finnas en kvinna ombord). Inte sällan doftar det nybryggt kaffe…

 När vi klivit ombord så fick vi oss en båtesyn (ja husesyn kan det väl inte heta på båt?!) Och vi båda föll pladask. Hela båten andades trivsel och båten var verkligen byggd för att leva och verka i. Inte alls kalt och kallt. Inte stökigt och bohemiskt. Utan perfekt lagom. I ena hytten så stod en vävstol. Ja ni hör ju…en vävstol. Gaaah! (inte alls avundsjuk) Ja detta var Fannys Mattes hobby, att väva. Medan Husse ägnade sin tid åt bokbinderi. (Åh, tänk att kunna bokbinda sina egna böcker…).

 Kaffedoften spred sig från kaffemaskinen och vi slog oss ned. Det dök upp fyra bitar mjuk kaka av något slag, nötkaka kanske. Det var något magiskt med kakan. Den var på tok för god för den såg rätt så anspråkslös ut (och vi brukar inte sjunga halleluja över sötsaker). Pimpsten tänkte hastigt på den fruktansvärda fruktkakan som hon kämpat med i veckor. Den som hon till slut gett till slasktratten. Men denna gudomliga nöt?kaka var något helt annat. Den måste helt enkelt ha varit hembakad. Och den försvann fortare än kvickt, likt Lucky Luke skjuter snabbare än sin egen skugga. Det gick tyvärr inte att uppbringa några kvarglömda smulor runt munnen (Attans!) för att på så sätt få sig en efterrätt och dra ut på smaken. (Om kakan nu mot förmodan inte var gräddad ombord så må vännerna behålla hemligheten för sig själva. I evighet. Amen. Nä vi är inte nämnvärt religiösa men man kan ju bli det efter detta…)

Portugisiska vårblommor…

 Ja men nu var det inte kakan vi tänkt prata om. Utan båten och vännerna. Det visade sig att Herr Husse och Fru Matte på många punkter hade väldigt lika bakgrund som oss. Att de, liksom vi, tidigare ägnat sig åt café och restaurang i marin miljö. Och att vi nu sadlat om till långseglare och där vi tänker väldigt lika kring seglingen…till exempel att inte ha så bråttom. Och att vi alla tänkt segla in i Medelhavet och kolla runt. Och mer. Ja, de hade till och med en verkstad ombord, precis som vi.

 Förutom att Pimpsten höll på att baxna av att se vävstolen så slog hon händerna i knäna av upphetsning när hon såg att väggen ovanför köksbänken var kaklad. GAAAH! Och Pimpsten som numera sover ovanpå en stor packe kakel (i stuvfacket under kojen) Finaste sjösten som vi ska sätta nästa vinter i byssan, är tanken. Nu fick vi chansen att se hur bra och fint det kan bli. Trots att det finns en del kraxande korpar som talar om att kakel och båt inte är förenligt.

 Och det slutade inte där…även deras badrum var kaklat. Och för fönstren hängde inte fula marina gardiner med bumbibjörnar på eller nåt (nä inte bumbibjörnar, men det brukar kunna vara ett barnsligt marint mönster på mörkblått tyg – Bläää!). Här på Tindra så var det Fru Mattes gardiner som hon minsann vävt själv. Det vävda tyget var så tunt och fint med ljust dämpade färger för att de skulle kunna släppa igenom dagsljuset rejält. (Pimpsten har aldrig lagt till sig med några gardiner ombord på någon av hennes båtar, för hon har aldrig funnit något smakfullt och fint. Tills nu…!)

För att göra en lång historia kort. Så knatade vi efter urdrucket kaffe och välslickat kakfat tillbaka till Wilma. Och genast började vi prata om Wilmas byssa. Om de förbättringar vi tänkt göra. Men nu med ännu fler idéer och möjliga lösningar. Och innan middagsmaten stod på bordet så kom vi överens om att nästa vinter så ska Wilmas kök få sig en riktig make-over. Vi kan knappt bärga oss…(ja de kreativa diskussionerna pågick som på gammalt Sunshine-manér, woop woop!)

 Vi blev nog lite kära. Inte bara i Fanny för att hon är en förtjusande liten hund. Utan vi gillade även hennes Husse och Matte. Så till den grad att vi verkligen hoppas våra vägar kommer att korsas många gånger framöver. Och så älskade vi deras båt, Tindra (ja älska är kanske ett för starkt ord, men vi gillade båten superdupermycket).

Tänk om vi aldrig hade gått på grund i floden Rio Alvor. Då hade vi ju aldrig hamnat i Lagos. Och då aldrig träffat våra nyvunna vänner. Ja ibland ska man vara glad att det inte går som man tänkt. Man stänger en dörr och öppnar en annan. Ständigt!

Skepp o Hoj!

Vi har noterat en sak. Sannolikt har vi alltid känt till det, men noga förträngt det. Jo faktum är att när vi ligger i hamn (och har båtgrannar vid vår sida) så ser man tydligare vilka rutiner vi har. Vi, kontra andra långseglare. Vi långseglare är nog i grunden rätt lika varann. Men en sak skiljer.

 Vi har sett att våra båtgrannar, tyskarna och det trevliga norska paret (ja tyskarna är också trevliga men vi känner dem inte såväl då vi inte knäckt en kaffe eller öl med dem). Att dessa grannar har andra rutiner rörande sängen. Inte så att vi spanar in i deras sovrum och ser efter vad som där försiggår. Nej utan mer så, att ifall vi ser dem i deras sittbrunn, så kan vi i vart fall anta att de inte är i sängen.

 På morgonen lagom till vi tassar upp för att sätta på tehurran (läs tekanna för ordet finns nog inte i Akademiens Ordlista…) så ser vi våra norska grannar lämna sin båt för en…vad vet vi…morgonpromenad kanske. Ja och detta vid en tidpunkt då vi själva knappt kommit på tanken att öppna ögonlocken än (detta sker som regel jättetidigt på morgonen, kanske kring 9). Det hela har säkert att göra med att grannarna är från Norge och de är ju vana att gå på tur, och att vara hurtfriska och hälsosamma. Men vi upplever även att tyskarna har lite av samma beteende…

 Ja och det må väl vara hänt, att man är morgonpigg. Men så har vi även noterat. Att när vi går och lägger oss på kvällen, ja då är grannarna fortfarande vakna. I går kväll lyste det så fint i deras supstuga (ett annat ord för kapellförsedd sittbrunn). Så de var uppenbarligen inte i sina sängar (fast klockan var jättemycket, säkert 21) Det är i regel vid den tidpunkten vi masar oss från soffan till sängen. För att Kapten ska sova. Och för att Pimpsten ska fortsätta sova (hon brukar sova räv i soffan först).

 Detta måste ju betyda att vi tillbringar betydligt mer tid i våra sängar än våra båtgrannar gör. Vi är lite rädda för att det är vi som skiljer oss från mängden. För vi har sedan vi konverterade till båtnomader (från att ha varit löneslavare) börjat anta vanor som mer liknar finniga tonåringars. Tack och lov att vi inte har några jäkla föräldrar med ombord som tjatar;

-NI MÅSTE GÅ UPP NU!

Men egentligen så sover vi inte alla de 12-14 timmarna vi spenderar i och kring kojen (ja ibland måste vi ju upp och sätta på tehurran). Utan vi läser, skriver, löser sudoku, samtalar och gör annat som folk normalt gör i ett sovrum.

 Om vårt beteende är gott eller inte har vi inte riktigt kläm på. Vi sköter oss i övrigt, håller hygien, motionerar och äter hälsosamt (ni behöver nog inte göra en orosanmälan) Vi tror dock att timmarna i sovrummet (lite överdrivet att kalla det för rum) har för oss blivit en plats där vi kan stänga oss inne lite grann och bara vara. Hade vi varit fåglar hade det kallats för att vi sitter och kuttrar. Vi myser. Därför går det ju åt några timmar (för vi behöver ju sova också) och då går gärna timmarna innan vi kommer ur säng. Men så lägger vi oss gärna tidigt också, vi längtar alltid efter att få gå och lägga oss. Kanske är det biverkningar (sviter) från våra stressiga år som löneslavare. Att vi helt enkelt inte har vilat upp oss och sovit klart än. Eller så är det såhär livet ser ut när man plockar bort 87 procent av alla måste-beting man hade i det gamla livet (fast varför gör då inte grannarna som vi, är ju då frågan…)

 Vi låter frågan förbli obesvarad. I övrigt så har Styrman Pimpsten upptäckt en mycket bra sak ombord. Från åren då hon var bondmora, så hade hon alltid en ”grishink” under diskbänken. Den bodde bredvid den vanliga sophinken. Och allt ätbart la man i grishinken. Därefter matades grisen med resterna som blev fet o god lagom till julslakten. På så sätt behövde man aldrig kasta matrester, utan man var en del i ett kretslopp kan man säga (barnens matrester gödde grisen som sen gödde barnen).

 Pimpsten är ju noga att inte kasta några rester idag heller, fast hon inte lever på en bondgård. Men hon har upptäckt att det fungerar (nästan) lika effektivt ändå. Mat som behöver ätas upp lite raskare för att det inte ska bli skämt, lägger hon fram synligt och ibland även med en lapp på. Och strax därefter så är dessa leftovers ett minne blott. Som häromdagen där Pimpsten fann den fruktkaka som hon släpat runt på en längre tid. Hon fann den inte särskilt god. Om det inte vore för allt socker i den (eller konserveringsmedel) så hade den nog varit möglig och oätlig vid det här laget. Nu gjorde hon slag i saken då hon ville bli av med den. Istället för att öppna under diskbänken och slänga kak-jäkeln så skrev hon en post-it-lapp. SLASKTRATTEN skev hon på lappen. Och hux flux så var kakan väck!

Så att ha en slasktratt ombord (eller om det var kölsvinet som åt kakan) är inte så dumt. Nästan lika effektivt som att ha en grishink har det visat sig. Med den skillnaden att ”slasktratten” inte äter potatisskal, teblad och äggskal (har dock inte testat). Däremot så fungerar det perfekt med övermogna bananer, skinka och ost.

Så summa kardemumma så kan vi konstatera att;

Vi går och lägger oss först av alla, och kliver upp sista av alla (med alla menar vi alla på jorden utom möjligtvis nyfödda och sjuttonåringar på sommarlov).

 Samt;

 Att det ombord på Wilma finns en slasktratt som nästen är lika effektiv som en grishink! (fast vår husgris behöver inte gå till slakt).

Häpp!

Skepp o Hoj!

(…efter sjöfarare och slavhandelsplatser minsann…)

 

 

Lagos, Portugal

 

Ja då var vi äntligen nere på den portugisiska sydkusten, Algarve som den heter. Det är en rätt kort kustremsa med sina 23 landmil. Och vi befinner oss ännu på den västra sidan av den, i staden Lagos. Det första som slår oss när vi nu hunnit vandra runt, är att detta är ett stort turistmål. Det finns fantastiskt många fina badstränder i närområdet. Och längs med promenadstråken kring hamnen så står det stånd sida vid sida där man kan boka upp sig på båtturer till de närbelägna grottorna eller följa med på delfinexpeditioner. Känslan av att vi är närmare Afrika nu är påtaglig, inte minst genom de påträngande och envisa försäljarna vid dessa stånd där man sällan lämnas ifred.

 Men så finns det ju här enormt många turister också, där hela Algarvekusten har 13 miljoner turistande övernattningar per år. Och 70 procent av befolkningen på Algarve arbetar inom servicesektorn och då främst inom turism. Vi hörde helt apropå från en båtgranne, att det lär bo 400 svenskar bara i Lagos. Vi kan inte verifiera detta men det verkar inte helt osannolikt. För ute på våra promenader när vi passerar folk som sitter vid caféer, restauranger eller vi enkelt möter dem på gatan, så hörs sällan portugisiska. Utan främst så pratas det engelska, tyska eller franska. Och jo faktiskt en hel del svenska, eller i vart fall något annat av de skandinaviska språken.

 …och en vacker gata…

 

Algarve skiljer sig från resten av Portugal. Det här var den delen av Portugal som låg längst tid under moriskt styre, under 550 år fram till mitten av 1200-talet. Morerna var araber och berber från Nordafrika som hade enats under islam. Och de gav kustområdet i södra Portugal namnet Al-Gharb, landet i väster.

 Lagos är en historisk plats där många upptäcktsresor utgick ifrån på 1400- och 1500-talet. Där kanske den mest kände personen var Henrik Sjöfararen, som bodde här. Denna portugisiska prins blev guvernör över Algarve under tidigt 1400-tal och han var initiativtagare och finansiär till många av de expeditioner som gjordes till bland annat Marocko, Azorerna, Kap Verde-öarna, Gambia och Senegal. Lite missvisande var dock hans namn för Henrik Sjöfararen deltog aldrig i några expeditioner själv (utom i ett par korta till Marocko). Utan han stannade i land och organiserade och finansierade resorna, där hans motiv var att frälsa hedningar men även att skaffa slavar, guld och kryddor.

Här i Lagos vilar även en riktigt dyster historia. Casa das Arcadas var platsen för Europas första slavmarknad och torget där slavarna såldes finns kvar än idag. Och i den äldsta stadsdelen, Centro Historico, finns många kulturskatter från romartiden och framåt.

Det dekorativa taket i entrén till museumet som berättar om slavhandeln…

Gammalt och nytt blandas smakfullt i staden…

 

 Nytt…

 

 Kanske inte så gammalt, men i stort behov av renovering…

 

Känslan efter vår korta bekantskap med Lagos är sammantaget mycket gott. En historisk plats med en smakfull blandning mellan nytt och gammal. Här finner man gott om hantverk i form av keramik, tyger och läder. På marknaderna säljs fisk, frukt och grönsaker. Och det finns många platser att kunna slå sig ned på, för en fika eller en bit mat. Men framför allt, KLIMATET. Vi upplever redan fast vi bara förflyttat oss en kort bit, ett torrare klimat och ett par-tre grader varmare. Så vi har nu äntligen börjat kunna klä av oss, för att njuta av solen i bara kortärmat. Det andas tidig sommar och kylan och snöslasket därhemma känns väldigt långt bort nu. Och det är kanske inte så konstigt. För när vi blickar ut från kusten, så ligger Afrika där någonstans på andra sidan.

Vi är väldigt nära Afrika nu. Och långt borta från Sverige.

Skepp o Hoj!

(…och så lite flodäventyr däremellan)

 Lagos, Portugal

Vid lunchtid på söndagen så lyfte vi upp ankaret i Sines, gick in till tankbryggan för att fylla vatten. Sen så bar det av. Vi drog upp seglen och direkt utanför pir-armarna kunde vi sätta korrekt kurs. Vi kopplade på den nya autopiloten och så bar det iväg.

Vi blev alldeles exalterade över att vi seglade 6-7 knop då de inte utlovat så starka vindar. Och vi som räknat på en seglingsfart om 4,5 knop. I den här takten så skulle vi ju runda Cabo De San Vincente mycket tidigare. Vi började fundera…skulle vi kanske lägga oss på ankaret en natt i någon av de hamnlösa vikarna som ligger direkt efter hornet, den mest sydvästliga punkten på det Europeiska fastlandet. Och därifrån fortsätta segla vidare dagen därpå. Jo även om vi inte skyr mörkret på något sätt så är det alltid skönast att angöra i ny hamn eller ankarvik under dygnets ljusa timmar. Och då slutmålet var att gå in i en liten trixig flod, Rio Alvor, så ville vi inte att detta skulle ske i mörker.

 Men som vanligt med båt så gäller devisen ”en sjöman kommer när han kan”. För snart la sig vindarna lite och så var vi nere på en fart om 3,5 till 4,5 knop. Ja och då stämde ju inte längre vår nya plan. Vi bestämde oss för att ta beslut först när vi rundade udden.

 Seglingen var fantastisk. Inte alls så höga svall som vi annars erfar att Atlanten bjuder på och ombord så levde vi som vi annars brukar göra. Vi åt, sov och spelade Yatzy. Vi hade sällskap av delfiner ett tag. Men mest satt vi och njöt av naturens skådespel. När mörkret fallit så visade sig en fantastisk stjärnklar himmel. Vi kan inte minnas när vi senast såg stjärnorna så tydligt och starkt lysande. Det var magiskt. Och så många de är, stjärnorna, när inga mänskliga ljus stör. Jo ”lilla björn” var i gott sällskap där uppe på himlavalvet av tusentals kompisar.

När man seglar i mörkret så ser man ju inte nämnvärt något utanför båten (om det inte är månsken, men det hade vi inte…månens skära var så minimal som den bara kunde). Så egentligen vet man inte alls vart man är på väg om det inte vore för plotter och kompass. Det kan ge en liten olustig känsla. Tänk er att köra en bil och ni bara har instrumenten att förlita er på. Ingen väg som ni ser, för där är det bara svart. Ungefär så…

 Och helt plötsligt när vi seglar i mörkret, så uppenbarar det sig en stor vit fågel bara några meter från oss där den lyses upp i styrbordslanternans sken. Vi hoppade till av förskräckelse. Men vi förstod snart vad det var vi hade sett. Denna havsfågel valde av någon anledning att flaxa mitt framför det gröna skenet i flera sekunder, innan den försökte dyka ner i det svarta vattnet…men så avbröt han sitt anfall. Så fågeln flög i en stor cirkel och kom in likadant på nytt. I höjd med styrbordslanternans gröna sken så stannade han upp och flaxade i skenet som en grön pippi-vålnad. Och så dök han, men avbröt och flög runt. Om och om igen… Nu räknade vi inte antalet gånger men vi hade helt enkelt att göra med en mycket korkad sjöfågel. I en och en halv timme (!) cirkulerade den i och ur vårt gröna sken, som han tydligen hade fått pippi på. Ett mycket märkligt beteende. Vi funderade på om han kanske tyckte sig se fiskar i vattnet som han ville komma åt. Men att det var en synvilla så när han dök ner, så var där ingen fisk. Han behövde uppskattningsvis 50 gånger på sig att förstå att där inte fanns något i vattnet…annat än vatten. Ja detta uppehöll oss medan Wilma klöv Atlantvågor på väg ner mot Algarvekusten.

 När vi rundade udden så bestämde vi oss att gå mot vårt mål. Den lilla floden Rio Alvor. Det är en liten flod som är lite grund och snirklig. Men har man väl tagit sig in så finns där en otroligt vacker ankringsplats. Vi har sett på bilder och drömt om platsen i flera år. Och sagt oss att när vi kommer till Algarve, så ska vi dit. Vi räknade ut att vi skulle komma dit lagom till soluppgången.

Och så började morgonen äntligen gry och vi kom perfekt i tid bort till flodmynningen. Lågvattnet hade just passerat och nu skulle det vara stigande vatten i sex timmar. Perfekt.

 Vi hade från god vän fått rådet att gå in i floden i lågvattnet för då kunde man se alla sandbankarna. Och att det viktigaste var att gå in på stigande vatten så kan kunde komma loss ifall man körde fast. Den körbara flodfåran var alldeles snirklig visste vi och att där helt saknas bojar (annat än två helt random bojar som inte säger dig så mycket, en röd och en grön som man ska passera på samma sida minsann). Råd nummer två vi hade fått var att ”ta följe” av en fiskebåt då de vet vägen in.

 Ja så med seglen nere och bara motorgång och dagsljus så gjorde vi ett allvarligt försök att ta oss in. Och inte tog det lång tid förrän vi satt fast på en sandbank. Och det gick inte att komma loss. En lokal fiskare kom i sin båt och pratade med oss. Hans engelska var klanderfri.

 -You are standing on a sandbank.You can continue in about 45 minutes! Var hans svar.

Ja ha…bådade inte gott. Men den snälle fiskegubben höll sig i närheten och fiskade på lite medan det rann in liten mer vatten i floden. Och när vi kom loss så kom han och visade vägen. Jippie! Vi skulle helt enkelt få lots in. Gubben pekade att ”följ mig” och så pekade han ”lite mer styrbord” och vi for glada fram tills vi i tre knops fart körde rakt upp på en stenhård sandbank. En snabb inbromsning som inte kan ha betytt något annat än att Wilmas bottenfärg under kölen led svåra kval. Vår puls höjdes något…för vi var nog inte beredda på att lotsas fel. Vår luttrade fiskare kom fram till oss och så berättade han att det inte hade muddrats i floden på 30 år. Och att kring där vi stod på grund, så är det idag jättesvårt att hitta exakt rätt. För det var fortfarande lågvatten och det är lättare såklart att komma i half-tide i stigande menade mannen, för då har man bättre djup om man kommer med segelbåt. Och man måste köra i en ”serpentin” där det inte finns något utmärkt utan man måste helt enkelt känna till vägen. Det finns inga sjökort som idag stämmer (vilket vi själva noterade då vi hade två varianter, var av det ena sjökortet inte stämde alls). Sandbankarna förflyttar sig långsamt hela tiden, så idag måste man passera precis intill den röda bojen på fel sida om den lustigt nog.

Ja så med denna informationen så började vi tveka. Ska vi avbryta och välja att gå till en hamn istället? Men vattnet steg och vi kom loss och vår snälle fiskegubbe stannade vid oss för fortsatt lots. Ja och vi kom loss…vi fastnade lite lättare två gånger till men sen så kunde vi passera den röda bojen och fortsätta in med rådet att ”hålla oss i mitten” så skulle det gå bra. Men nu hade vi såpass mycket vatten också så det var inga problem.

 I våra drömmar hade vi sett denna ankarvik framför oss. Att vi i februari månad sannolikt skulle ligga och guppa där ensam eller i vart fall med ett fåtal båtar bredvid. Men döm om vår förvåning när vi till slut kom fram. Då var hela ankarviken fylld med båtar. Det låg båtar ankrade mitt i farleden till och med. Och hur många katamaraner som helst (ja de är ju inte så djupgående och det är ju gratis att ligga i viken och här ligger man tryggt hela vintern). Vi puttrade runt ett tag efter span efter en plats att droppa vårt ankare. Det fanns ett par lediga bojar men vi vågade helt enkelt inte ta någons, för de såg privata ut då de var namnade. Men vi gjorde ändå ett försök att droppa ankaret på det stället det kändes minst trångt och vi tänkte att vi använder minimal längd på kättingen så går det nog. Ankaret tog inte fäste direkt i den hårda sandbanksbotten. Och Wilma låg inte alls särskilt bra kontaterade vi. Vi hade ett par bojar väldigt nära oss. Och skulle någon av dess ägare dyka upp så skulle vi bli bortkörda…och risken fanns att vi skulle kunna driva in någon av grannbåtarna om vinden vände där vi låg (för att grannarna låg på boj).

 Vi hade en snabb diskussion om hur vi skulle göra. Och vi bestämde oss för att försöka nästla oss ut igen. Och gå till Lagos hamn istället. Först och främst så var ju detta ställe inte det paradis som vi hade trott. Utan här låg båtarna ankrade extremt tätt och det fanns ingen direkt frihetskänsla kvar. Ja ibland lovar fotografier och kartor mer än verkligheten.

 

Vilken natur…

Det gick smidigt att ta oss ut. Vi visste nu vägen och vi hade gott vatten under kölen. Och vi gick de knappa två distansen bort till Lagos hamn. Där anmälde vi oss och vi blev hänvisade en bra plats. På en brygga med utländska båtar så vi ligger granne med en norsk båt och en tysk. Och så har vi ett par danskar två båtar bort. Vi har förstått att här ligger man för hela vintern…men så länge blir vi inte kvar. Vi drar vidare när vi sovit ut och utforskat Lagos.

 I Lagos hamn efter ett dygns äventyr…

 

Ja så inte blev det som vi tänkt riktigt. En helt underbar segling förvisso. Men inte hade vi räknat med fyra grundstötningar och att vår lilla paradis-vik skulle vara full av båtar så här års. Men vi tycker nog vi ändå är lite modiga som går in och försöker ta oss fram trots Wilmas djupgående om nästan två meter. Och goda råd ska man ta med en nypa salt har vi än en gång fått erfara. Vi ville ju själva gå in i half-tide under stigande och inte som rådet löd att gå in i lågvatten. Men vi hade rätt skoj ändå. Och vi fick ju med oss några fina bilder från Rio Alvor. Alltid nåt.

Skepp o Hoj!