(…och denna gång inte av varandra…)

 Lagos, Portugal

 

Det är rätt länge sedan vi hade något med svenskar att göra. Vi har mest dragits med nyzeeländare, engelsmän och skottar senaste månaden, och en och en annan norrman. Jo det duger nog gott åt oss. Men helt klart är det en lyx att kunna få slänga sig med modersmålet fullt ut.

 Och nu fick vi vår chans. Vi hade fått en inbjudan till båten Tindra och hennes besättning. Detta efter att vi snubblat över dem på bryggan häromdagen. Ja besättningen är inte så jättestor. Den består av Fanny, skeppshunden, och hennes Husse och Matte. Kaffe klockan 16 löd frågan. -Jo tack gärna, svarade vi (gratis är ju gott och de såg välartade ut).

 Timmarna innan vi skulle traska över till Tindra, så ägnade vi oss åt lite allehanda. Kapten tvättade kläder och Pimpsten skapade stopp i toaletten (Bah! Fina flickor bajsar inte smultron, nä!). Kapten fick rycka ut och då förlöpte Pimpsten hemmet och hon gick till hårfrisörskan istället. Hårfrisörskan i det här fallet är Styrman Pimpsten själv. Hon traskades över till Lagos Marinas duschar. Och där färgades det och klipptes på bästa salongsmanér. När saxen vant for över barret så tittade en nyfiken dam fram. Hennes min sa –Kan man verkligen klippa sig själv? Pimpstens min svarade -Ja visst! Denna tysta konversation pågick tills Pimpsten nöjd med sitt hår passerade damen på vägen ut och då slank det ur Pimpsten (ja med ljud ur munnen denna gång) -Just saved 75 euros! I samma stund for tanken genom Pimpstens huvud ”jävla idiot jag är, jag vet ju inte ens om hon förstår engelska!” Men damen hade uppfattat vad som just sagts och brast ut i ett stort skratt. Pimpsten svarade med ett bländande stort leende och pep ut genom dörren.

 

Ja så var det då dags att kliva ombord på Tindra. Vi har varit ombord på ett otal båtar. Och vi vet att det finns lite olika stilar hemma hos båtfolk…det brukar kunna svänga mellan det lite sterila och kala uttrycket (inte sällan hos pedanter som är ägare till båtar i plast, där man inte ser en pinal utanför skåp och lådor). Eller åt det mer stökiga och röriga hållet där båten är belamrad med prylar (hemma hos bohemerna, företrädesvis hos ungdomar eller ungkarlar utan vare sig mamma eller flickvän ombord). Ja och så finns då en tredje kategori, de som har sådär vansinnigt hemtrevligt ombord, där de gjort något som får båten att inte likna en husbil invändigt. Utan ett riktigt hem, för ett åretruntboende. Där finns förvisso saker men med ordning och reda (där brukar det finnas en kvinna ombord). Inte sällan doftar det nybryggt kaffe…

 När vi klivit ombord så fick vi oss en båtesyn (ja husesyn kan det väl inte heta på båt?!) Och vi båda föll pladask. Hela båten andades trivsel och båten var verkligen byggd för att leva och verka i. Inte alls kalt och kallt. Inte stökigt och bohemiskt. Utan perfekt lagom. I ena hytten så stod en vävstol. Ja ni hör ju…en vävstol. Gaaah! (inte alls avundsjuk) Ja detta var Fannys Mattes hobby, att väva. Medan Husse ägnade sin tid åt bokbinderi. (Åh, tänk att kunna bokbinda sina egna böcker…).

 Kaffedoften spred sig från kaffemaskinen och vi slog oss ned. Det dök upp fyra bitar mjuk kaka av något slag, nötkaka kanske. Det var något magiskt med kakan. Den var på tok för god för den såg rätt så anspråkslös ut (och vi brukar inte sjunga halleluja över sötsaker). Pimpsten tänkte hastigt på den fruktansvärda fruktkakan som hon kämpat med i veckor. Den som hon till slut gett till slasktratten. Men denna gudomliga nöt?kaka var något helt annat. Den måste helt enkelt ha varit hembakad. Och den försvann fortare än kvickt, likt Lucky Luke skjuter snabbare än sin egen skugga. Det gick tyvärr inte att uppbringa några kvarglömda smulor runt munnen (Attans!) för att på så sätt få sig en efterrätt och dra ut på smaken. (Om kakan nu mot förmodan inte var gräddad ombord så må vännerna behålla hemligheten för sig själva. I evighet. Amen. Nä vi är inte nämnvärt religiösa men man kan ju bli det efter detta…)

 

 Ja men nu var det inte kakan vi tänkt prata om. Utan båten och vännerna. Det visade sig att Herr Husse och Fru Matte på många punkter hade väldigt lika bakgrund som oss. Att de, liksom vi, tidigare ägnat sig åt café och restaurang i marin miljö. Och att vi nu sadlat om till långseglare och där vi tänker väldigt lika kring seglingen…till exempel att inte ha så bråttom. Och att vi alla tänkt segla in i Medelhavet och kolla runt. Och mer. Ja, de hade till och med en verkstad ombord, precis som vi.

 Förutom att Pimpsten höll på att baxna av att se vävstolen så slog hon händerna i knäna av upphetsning när hon såg att väggen ovanför köksbänken var kaklad. GAAAH! Och Pimpsten som numera sover ovanpå en stor packe kakel (i stuvfacket under kojen) Finaste sjösten som vi ska sätta nästa vinter i byssan, är tanken. Nu fick vi chansen att se hur bra och fint det kan bli. Trots att det finns en del kraxande korpar som talar om att kakel och båt inte är förenligt.

 Och det slutade inte där…även deras badrum var kaklat. Och för fönstren hängde inte fula marina gardiner med bumbibjörnar på eller nåt (nä inte bumbibjörnar, men det brukar kunna vara ett barnsligt marint mönster på mörkblått tyg – Bläää!). Här på Tindra så var det Fru Mattes gardiner som hon minsann vävt själv. Det vävda tyget var så tunt och fint med ljust dämpade färger för att de skulle kunna släppa igenom dagsljuset rejält. (Pimpsten har aldrig lagt till sig med några gardiner ombord på någon av hennes båtar, för hon har aldrig funnit något smakfullt och fint. Tills nu…!)

 

För att göra en lång historia kort. Så knatade vi efter urdrucket kaffe och välslickat kakfat tillbaka till Wilma. Och genast började vi prata om Wilmas byssa. Om de förbättringar vi tänkt göra. Men nu med ännu fler idéer och möjliga lösningar. Och innan middagsmaten stod på bordet så kom vi överens om att nästa vinter så ska Wilmas kök få sig en riktig make-over. Vi kan knappt bärga oss…(ja de kreativa diskussionerna pågick som på gammalt Sunshine-manér, woop woop!)

 Vi blev nog lite kära. Inte bara i Fanny för att hon är en förtjusande liten hund. Utan vi gillade även hennes Husse och Matte. Så till den grad att vi verkligen hoppas våra vägar kommer att korsas många gånger framöver. Och så älskade vi deras båt, Tindra (ja älska är kanske ett för starkt ord, men vi gillade båten superdupermycket).

 

Tänk om vi aldrig hade gått på grund i floden Rio Alvor. Då hade vi ju aldrig hamnat i Lagos. Och då aldrig träffat våra nyvunna vänner. Ja ibland ska man vara glad att det inte går som man tänkt. Man stänger en dörr och öppnar en annan. Ständigt!

 

Skepp o Hoj!