Here it comes;
(…dit vi kom lite för sent för att vinka till en passerande kompis…)
Efter den långa vandringen uppe på apberget med stundtals spöregn, så resulterade detta i ömmande muskler dagen därpå. Vader, lår och skinkor hade fått bekänna färg men inte kunde vi ge upp för det, vi hade ju mer kvar att utforska.
Vi känner en trevlig kille som arbetar på en svensk oljetanker (Hej hej Kent!). Och detta handelsfartyg visste vi skulle passera Gibraltar Sund i dagarna. Och vi hade då en tanke att vi skulle promenera ut till yttersta spetsen av Gibraltar, till Europa Point och där stå och vinka till honom. (Ja nu hade han nog inte kunnat se oss då avståndet är lite för långt, men vi hade i vart fall kunnat se fartyget).
Så på morgonen kollade vi in hur långt vännens fartyg hade kommit. Och vi blev lite överraskade då det visade sig att de redan passerat under natten som gått. Det går ju onekligen fortare att transportera sig med fartyg än med Wilma. För oss har det nästan tagit två år att komma hit…medan vännens båt för bara några dagar sedan gick över Biscaya…
Men inte var vi ledsna för det…för vi hade ju på så sätt kläckt vad vi skulle hitta på med denna muskelömmande dag…jo vi tänkte gå en liten kortare promenad, ut till Europa Point. Och där kunde vi ju titta på alla de fartyg som ligger ankrade bakom udden och på de båtar som trafikerar sundet.
Vi lyckades hitta kläder som inte var på tok för blöta (skor var den stora utmaningen…vet ni hur lång tid det tar för skor att torka??? Lääänge…). Och så knatade vi glatt iväg. Snart blev vi hungriga och då dagen faktiskt bjöd på blå himmel till viss del, så ville vi sitta på en uteservering. En kaffe och enkel lunch blev det och under timmen där så förvandlades en blå himmel till grå sådan. Och strax därpå kom regnet. Men vi lät oss inte nedslås.
Fin bebyggelse och (ännu) en regnskur…
Snart var solen tillbaka och på vägen passerade vi ett vattenfall minsann. Vi förundrades lite för vi hade inte läst något om detta…ett vattenfall är ju alltid spektakulärt. Sen bar det av genom en tunnel tills vi till slut kom ut på udden, Europa Point och dess vackra fyr. Vinden slet i oss men himlen bjöd på en klarblå färg med vita molntussar. Kvicksilvret stod på sjutton.
Man kan ju säga att det är här som Medelhavet möter Atlanten…det låter stort!
På denna plats hittade vi några intressanta minnesmärken. Dels Sikorski Memorial vilket är ett minnesmärke efter General Wladyslaw Sikorski som omkom i en flygolycka den 4 juli 1943. Femton personer omkom och det var bara en person som överlevde, piloten Eduard Prchal. Minnesmärket är den tredje i raden där den nuvarande versionen är designad och konstruerad av ett polskt företag och gjord i sandsten från Polen som skeppats över.
Ett annat minnesmärke en bit ifrån udden var en liten stenplatta som förkunnade att på den platsen så hade en älskad son fallit i vattnet och drunknat, blott 17 år gammal. Året var 1903.
I övrigt så gick vår tid därute till att titta ut över havet och fartygen. Och fantisera om Afrika som låg där framför våra fötter. Tills vi rätt nöjda började promenera hemåt igen.
På vägen hem så fann vi vad vi först trodde var ett whiskydestilleri. Jippie tänkte vi. Men vid närmare efterforskning så visade sig detta vara något som hade med rening och avsaltning av vatten att göra.
Vattenbristen i Gibraltar är påtaglig och en av de platser i Europa där vattenförsörjningen är som svårast. Längs med klipporna så finns ett system att samla upp vatten som sedan lagras i många reservoarer och dessa kan rymma upp till 70.000 kubikmeter vatten. Trots detta så räcker inte Gibraltars vatten till, utan man måste importera vatten från Marocko.
I vårt eftersökande kring Glen Rocky Destillery så lyckades vi få fram (vad vi tror stämmer) att de ägnar sig åt (eller ägnade sig åt) vattenrening, och inte whiskytillverkning som vi först trodde. Idag använder de sig sannolikt av nyare och modernare teknik för att rena vatten. Och att det vattenfall vi tidigare under dagen passerat på utsidan av berget, till faktum är ett konstgjort vattenfall. Där vattnet består av spillvatten från avsaltningsanläggningen som förser Gibraltar med färskt vatten.
Mitt i detta faktasökande så fann vi en lustig parentes. Det sägs ha varit hit som man fraktade kroppen efter Lord Nelson, efter det han stupat vid Trafalgar. Kroppen skulle vid senare tillfälle transporteras till London, där han skulle begravas. Och att han därför konserverades i en tunna med Cognac för att klara den långa transporten hem. Inte illa att få sin lekamen lagd i cognac.
Väl hemma efter många timmar, klockan hade passerat 18, så slog vi en kik i sonens mobil. Vi hade varit ute och promenerat nästan lika långt som dagen innan, 12 kilometer. Inte illa att på två dagar ha tillryggalagt sig 27 kilometer i blöta skor och till stor del i kuperad terräng. Därför blev våra resterande timmar under kvällen rätt lugna. Yatzyspel och lite stekt potatis och kryddig korv från orten.
Skepp o Hoj!
(…och vi har fått besök av ett av alla våra barn…glädje!)
Igår slog ovädret till över Gibraltar rejält. Vindbyar på uppemot 26 sekundmeter gjorde att vatten trycktes in i hamnen så vattennivån steg rejält. Och alla båtarna dansade i sin kamp med vinden. Båtägare fick börja skydda och försöka förtöja om på bästa sätt för att inte de skulle slå i kaj och andra båtar.
Vi själva fick problem med att peket ville dansa fram och slå i kajen ideligen. Och vi försökte hämta hem på vår akterförtöjning, den förtöjning som man plockar upp från bassängbotten. Den var så spänd, så spänd redan. Men vi kunde ändå lyckas lägga den om vinschen och dra ytterligare så Wilma kom längre akterut (man är ju livrädd att något ska släppa från botten).
Det kändes gott att ha fått ut båten en bit, men nu istället så har vi nästan en omöjlig uppgift att ta oss i land och ombord. Medan båten vandrar ilsket fram och tillbaka så får man försöka pricka in sekunderna som båten kommer nära kajen. Och där vinglandes på peket, upp och ner som en hiss, med bara en hand bakom sig på förstaget, så får man försöka komma i land. Galet! Vi får se vem som badar först.
Mitt i allt hade vi fått ett mess bara några timmar tidigare som löd;
-Jag har råkat beställa en biljett till Malaga…jag landar klockan 15… (ha ha ha…jo det stod så…råkat…).
Så fantastiskt roligt att få besök och det var Styrman Pimpstens näst äldsta som skickat meddelandet.
Vid sju så promenerade vi över till spanska sidan och mötte sonen i La Linea. Han hade tur som tagit flyg till Malaga och inte till Gibraltar. För här är flyget inställt och vår vän Marcus fick problem då han skulle ha lyft klockan 17 igår. Landningsbanan syntes knappt mot den himmelsgråa omgivningen och vattenytan räckte upp nästan hela vägen upp.
Sonen hade lyckats hitta buss till La Linea, med ett byte på vägen. Och när vi lokaliserat honom, väl framme kring strax efter klockan nitton, så blev det kramkalas. Och därefter en vandring över till Gibraltar och dess flygplats och till Wilma. Med gemensamma krafter så tog vi oss ombord och vi åt en förberedd fläskgryta med svamp och ris. Med mysigt prat…
Nu ska vi hitta på lite roliga saker här under den vecka som vi har besök. Men tyvärr ska inte vädret vara nådigt med oss. I ytterligare två dygn ska det fullkomligt vräka ner regn och det ska storma. Linbanan upp till aporna är avstängd därav. Men vi hoppas att vi kan börja ta oss an de högre delarna av Gibraltar som på lördag.
I övrigt så gör vi utflykter på stan. Vi fikar nog på stan, kanske en pub. Och framför allt så behöver vi oss nog en riktigt god fish n chips, som man kan finna här. Sen kanske lite familjespel ombord och annat skoj. Att få rå om barn så där emellanåt gör att själen mår väldigt gott. Men nu hoppas vi att ovädret ska bedarra. Vi ville ju gärna bjuda på sol och värme när vi nu fick besök (fast sonen tyckte det var skönt med närmare 20 grader för han hade lämnat ett kallt Sverige med minus tretton). Faktum är att detta är det första riktiga ovädret vi råkat ut för sedan vi lämnade Sverige för snart två år sedan. Vi har haft enstaka, men väldigt få regndagar. Någon dag med kraftig blåst. Men inte så här, allt på en och samma gång där båten riskerar fara illa. Med piskande regn, blixtar och storm. Det är det ryska högtrycket som nu gjort att de lågtryck som vanligen vandrar upp över England och vidare mot Skandinavien, nu hålls emot så dessa lågtryck tar en sydligare bana än normalt. Det är därför som platser som Rom har fått snö till exempel. Och vi här på Iberiska halvön har fått fronten rakt på oss.
Ja vi håller oss i hatten och vi passar på att upptäcka Gibraltar med älskad son. Det ska bli skoj!
Skepp o Hoj!
(…i sparsamhet men att samtidigt på få ut så mycket som möjligt av långseglarlivet…)
Det är långt ifrån vanligt att man pratar öppenhjärtligt kring långseglarekonomi. Men alla är till synes nyfikna… Till och med våra sjundeklassare som vi kopplade upp oss emot, ställde den frågan. Nä, möjligtvis så finnar man att läsa om temat på ekonomibloggar som inriktar sig på enkelhet och sparsamhet (fast utan segling då). Några av dessa läser vi med stor förnöjsamhet, för de kan ge en del spartips och idéer. Men framför allt så är de roligt skrivna, så de hamnar helt enkelt under nöjeskategorin.
Så innan vi sätter tänderna ordentligt i Gibraltar så kommer dagens inlägg att glida in på ämnet ekonomi. För nu har vi kunnat sammanfatta februari månads totala kostnader.
Vi har ju alltid ett mål med vår slant, en budget för vad saker får kosta i slutänden. Och här vill vi vara tydliga och berätta att själva båten, Wilma, har ett eget konto (det är lite som att ha en tonåring i sitt hem). Det kontot kan vi inte riktigt budgetera för utan det avser underhåll och reparationer av olika slag (som tonåringar, de äter och växer likt ingen annan). Som med motorbytet som sved i lädret rejält…vi visste att vi kanske någon gång efter många års seglande skulle behöva byta motor en vacker dag. Men vi hade aldrig trott att det redan skulle ske i Portugal efter ett och ett halvt år.
Vi anser (då vi aldrig gör några övriga onödiga inköp till själva båten) att det får kosta vad det kostar. Skulle vi slarva med båtvården så skulle det ju till slut kosta på säkerheten och hon skulle sannolikt sjunka i värde också. Genom att upprätthålla underhållet så ser vi till att vi har en trivsam, säker och väl fungerande båt.
Övriga kostnader kan vi däremot absolut räkna på. Och påverka. Lättast är matkostnaderna. Vad som lättast spräcker den budgeten är restaurangbesök. Det kan vara en enorm skillnad på att gå ut och äta mot att fixa något hemma. Här får man se upp för latmasken, att man inte faller åt att ta något ute på stan för man är trött, hungrig och har glömt att planera (det gäller inte bara oss långseglare, utan även ni därhemma om man önskar leva sparsamt).
Hamnhyror är desto svårare att räkna på, för det kostar olika beroende på hamn och säsong (just nu när det är lågsäsong så är hamnarna billiga, där vi här betalar 9,45 pund per natt medan det finns hamnar i Medelhavet som under augusti kostar 300 euro natten). Därför strävar vi efter ankring som är gratis. Men samtidigt så ska vi ju finna bra ankringsplatser (vilket inte alls finns överallt, särskilt inte i engelska kanalen) och emellanåt är det skönt och nödvändigt att lägga sig i hamn. För att bunkra vatten och om det ska blåsa upp. När man väl är i en hamn så ligger man som regel billigare ju längre tid man stannar. Som i Lagos nyligen, där vi stannade sju nätter. Det var billigare att ligga sju nätter än fem nätter, då det finns en tariff för en dag, en vecka och en månad…(det blir billigare ju längre du stannar…).
Att vi valde att gå in i Gibraltar berodde på att vi har saker som hör till Wilma-kontot som vi behöver fixa. Något vi vetat om sedan vi lämnade varvet på Lissabon. Och vi sa där att ”vi tar det i Gibraltar”. För här är det taxfree och det vill vi dra nytta av. På så sätt så blir ju kostnaderna för Wilma-kontot lägre, och det kan ju kompensera hamnhyran på olika sätt. För vi hade behövt söka en hamn oavsett för de saker vi nu beställer till båten (man kan liksom inte kräva att en hamn tar emot varor som du beställt om du samtidigt ligger ankrad utanför i viken…)
Som exempel. Nu har vi gjort 50 gångtimmar på Wilmas nya motor. Och det är dags att byta olja i motor och backslag. Oljan här i Gibraltar kommer att kosta oss motsvarande 300 kronor. Vi hade knappast landat under det dubbla någon annanstans. Och med en besparing på säg trehundra pix så ligger vi ju tre nätter gratis här i Gibraltar. Där vi samtidigt kan dra nytta av allt det en hamn faktiskt erbjuder (för oljebytet måste vi ju göra).
Så vad är det då på vår agenda vi har att göra här i Tax-free-Gibraltar?
Jo vi upptäckte på varvet i Amora att den ankarkätting vi köpte i Holland förra året. Att den kvaliteten inte höll måttet. Vi har ett mindre vanligt länkmått på vår kätting, en engelsk sådan för att det ska passa i vårt manuella ankarspel. Men nu visade sig förzinkningen inte ha varit av bästa kvalitet. För den hade börjat rosta. GAAAH! Rätt irriterande är det att köpa nytt som inte visar sig hålla måttet. Den var beställd från England, och utlovad bra. Men vi misstänker att vi blev lurade och att den var Kinatillverkad (allt är inte bra med Kina…vi har själva ledsnat på allt billigt för mycket är rena skiten). Ja så det var ju en liten nit…så vi målade vår ankarkätting på varvet. Kanske någon noterat detta på något foto…att den numera är ROSA.
Samtidigt har vi pratat om att vi i Medelhavet för att kunna ankra så mycket som möjligt, behöver mer kätting (djupare ankarvikar samt att ju mer det blåser, ju mer kätting lägger man ut). För varje natt vi kan ligga på ankare istället för i hamn gör ju stor skillnad på ekonomin.
Så nu har vi beställt 50 meter ankarkätting från England på nytt (vi behåller den andra men använder den bara när vi behöver förlänga).Vi har beställt själva (inte via någon firma och mellanhand) från ett företag som säljer rätt sort och till hög kvalitet. Typ varannan länk är kvalitetsstämplad och vi får ett äkthetsintyg på kättingen (ja tänk vad marknaden har ställt till det, att det finns kättingar gjorda för ankring som inte tål vatten…vilket hästskojeri). Och vi slipper betala moms då vi ligger i Gibraltar. Men däremot så går fraktkostnaden på. Men nu är det så fiffigt så vi har beställt varor från denna firma tillsammans med en båtgranne, Marcus. Han har också beställt kätting samt ett Rocna-ankare. Så vi delar därför på fraktkostnaden. Smart va?!
Därtill så har vi även beställt sjökort till plottern för hela Medelhavet. För dessa tar slut kring Ibiza för oss… Och även det blir ju taxfree… Och framför allt så ska vi bunkra diesel…tanken och varenda dunk ska fyllas med sannolikt Europas billigaste diesel. Senast vi tankade var i Frankrike innan vi gick över Biscaya för snart åtta månader sedan. Och vi har lite mer än en kvarts tank kvar! (man får se till att segla mycket och inte gå för maskin).
Så visst kostar det att ligga i hamn för oss. Men vi hade behövt köpa kätting oavsett och likaså sjökort (kättingen väger multum så den släpar man inte ombord när man ankrar). Och medan vi väntar här på våra saker så passar vi på att upptäcka omgivningarna och sköta annat praktiskt som att tvätta kläder och lakan.
Av den anledningen så har vi fram tills nu faktiskt inte sett så mycket av Gibraltar. Utan vi har arbetat med att lösa våra beställningar och fixat ombord, städat och röjt och lite så. Vi tog även en tur till mataffären här för att spana in om vi kunde finna riktigt bra engelskt bacon (bacon i många länder är ett skämt). Likaså är vi här i Gibraltar för att bunkra upp nytt högkvalitativt Earl Grey-te (te i många länder är ett skämt). Sen därtill så älskar Kapten ombord Cornish Pasties (en liten sydengelsk pirog med potatis, lök, kålrot och köttfärs). Vi fann dessa i frysdisken under ett annat namn. De får inte heta Cornish när de inte är gjorda i Cornwall. Men nu kan kapten få tag på sin älsklingspirog…
Vi handlade inte så mycket, utan vi spanade mest runt. Vi håller dessutom på att äta oss ur frysen. Vi hade ju den avstängd en natt när vi hade vårt haveri på densamma. Och fast maten fortfarande var frusen efter ett dygn så vill vi inte låta maten ligga där i evigheter. Dessa små bakterier kan man ju inte se med blotta ögat. Så nu lagar vi oss ur frysen och så kan vi stänga av och frosta den så blir även det gjort. Så därför kom vi ut ur butiken med bara några få ting…
Vad sägs om äkta smör, 500 gram för 80 pence. Vi köpte tre paket.
Ja och det är så vi hela tiden jobbar med slantarna. Det man förlorar på karusellen får man ta igen på gungorna…blir något konto dyrare ena månaden så blir kanske något annat billigare…eller man ser till att det blir så. Tanken är att över året så ska vi landa på vår budget.
Februari månad hamnade vi som följande;
Matkostnader (inklusive kemtekniskt och busstur till IKEA) 215 Euro
Café o Restaurangbesök 55 Euro (fördelat på fem besök)
Under februari så blev det 15 nätter i hamn, fler än vi planerat. Dels så var det ju fullt i ankarviken i Rio Alvor där vi gick till Lagos istället. Och så krävde ju blåsvädret nu att vi sökte hamn…och direkt efter vi sjösatt så var ju hamnen inne i Lissabon svajna-dyr (..skånska…på svenska heter det svindyrt) vilket grävde en liten grop (56 euro för bara två nätter…)
Kostnader för hamnar totalt 256 Euro för februari.
Det gör en totalkostnad på 526 Euro för två personer. I detta ingår ALLT utom Wilmas konto (reparationer, underhåll och bunker). Men vi tror inte vi handlat något till Wilma sedan sjösättningen. Allt trasigt vi hade när vi låg i Rio Formosa, löste vi ju utan några sekiner.
Tanken är ju inte att vi ska leva som sparsamma råttor i en liten sandhåla någonstans…utan att vi ska maxa slantarna så vi får så mycket som möjligt för dem. Och vi ska väl kunna putsa på dessa siffror betydligt mer, framför allt med mer ankring framöver.., (En goding vi har är att den diesel vi använder till att myselda i kaminen med om kvällarna är gratis, vi fick gammal diesel av vår vän Hamish på varvet i samband med hans motorbyte…och den duger fint till reflexkaminen. Woop woop!)
Här kommer en liten bonuslänk där du kan läsa vad saker och ting kostar i de olika länderna och hur prisläget ligger i förhållande till Sverige. På så sätt kan vi dra nytta av vilken typ av vara vi ska bunkra var. Länk kommer HÄR.
Japp…och nu så kan vi nog börja leva lite som turister här i Gibraltar och se vad denna speciella plats har att erbjuda en besökare. Det väntar eventuellt en överraskning…vi vår väl se vad det kan vara!
Skepp o Hoj!
(…och då syftar vi inte på en fest som spårat ur…)
Här i Marina Bay så ligger vi förtöjda på ett sätt som gör att båten spelar skönt och ledigt i sina förtöjningar. Vi ligger förtöjda med fören mot kajen men det saknas en ”fingerpontoon” eller y-brygga, som vi ju vanligare ser hemma i Sverige. I aktern sitter vi fast med hjälp av en lazy-line (en lat-lina). Det vill säga, du fångar upp ett snöre framme vid kajen som du sedan följer (för den leder dig bak mot aktern). Och i den änden kan du då få upp den kraftiga förtöjningslinan som ligger på botten av hamnbassängen. Så fäster du den förtöjningen i aktern på din båt och tajtar hem ordentligt så båten inte kan glida fram och slå fören i kajen.
Fördelen är att din båt gungar fritt från andra båtar, inga fendrar som skaver mot varandra (även om vi fendrat ordentligt utifall att…). Inte heller kan det kan rycka och dra i förtöjningarna när blåst och oväder drar in, som det gör när man ligger med bredsidan intill en brygga. Nackdelen med detta sätt att förtöja på, är helt klart när du ska kliva på och av din båt. Vi balanserar ute på Wilmas korta peke, som vi dessutom förlängt med vår planka (den som normalt hänger i mantåget. Man ser ofta en planka på långseglarbåtar, kan vara bra till mycket). Så vi måste helt enkelt gå på plankan varje gång vi ska i land…den är smal och det finns sista steget inget egentligt att hålla sig i då du redan passerat förstaget. Utan det är balansträning som gäller. Många andra seglare ser vi har fixat sig en bredare gångplanka som de hissar och sänker med hjälp av ett fall. Men vi kör så här tills vidare…alltid spännande att se om man lyckas kliva ombord, eller hamnar nere i vattnet.
Ja och så kom då blåsten in över Gibraltar. Och det kändes som vi var ute och seglade, när Wilma spelade så fint i sina linor. Vi är tacksamma för att vi förflyttat oss, här ligger vi trygga. Ovädret har redan dragit över.
Men det var något helt annat vi ville nämna. Om den plats vi passerade på vägen hit. När man kommer in i Gibraltar Strait (den avsmalning som blir i Gibraltar Sund och som skapar strömmar då allt vatten mellan Atlanten och Medelhavet bråkar med varandra på grund av tidvattnet) så passerar man en plats som heter Trafalgar. Och det var här som Slaget vid Trafalgar ägde rum den 21 oktober 1805 (vid Kap Trafalgar som ligger på den spanska sidan). Detta var en del av Napoleonkriget.
Detta sjöslag var det sista i historien som utspelades enbart mellan segelfartyg. På den brittiska sidan stod en man vid namn Horatio Nelson, mera känd som viceamiral Lord Nelson. Och på den fransk/spanska sidan stod Pierre-Charles de Villeneuve. Det blev en förkrossande seger till Storbritannien, fast man var underlägsen i antal skepp. Och även om Lord Nelson strök med under slaget (men han dog först när han visste att slaget var vunnet och Storbritannien segrat och därmed hindrat Napoleon från att överta England) så blev han hyllad som en stor hjälte. Och idag så står Horatio Nelson staty på en hög pelare på Trafalgar Square i London. Samt att det även finns en staty av honom här i Gibraltar.
Det finns många konstnärer som avbildat slaget vid Trafalgar. Där den mest kände kanske är William Turner. Mannen som var galen i gult (ja han målade alla sina motiv i gul ton).
Ja och här seglar vi förbi denna historiska plats. Liksom vi gjort vid många andra historiska platser längs med vår resa. Historiens vinglag slår oss då och då. Man blir förundrad. För ibland så tror man att händelserna bara ägt rum i historieböckerna, som uppdiktade berättelser. Men dessa platser finns på riktigt. Häftigt. Här har vi seglat i samma vatten som Lord Nelson. Tänk bara en sån sak. Fast till skillnad från den gubben så lär nog vi inte hamna på en piedestal på Sergels Torg efter detta (hoppas vi). Tack och lov!
(…men inte idag…däremot ville storken ge oss en baby…)
Vi la till vid en brygga med allehanda flytetyg. Och mellan ett par båtar så fann vi ett par meter ledigt, lagom för jollen. Vi var osäkra på om platsen tillhörde någon så vi gick över till grannbåten, en mindre segelbåt, där det satt två tjejer i sittbrunnen och spisade lunch.
Susan som var Kapten på sin skuta uppgav att vi säkerligen kunde ligga där utan några bekymmer. För själv hade hon då inte betalat en sekin sedan hon dök upp för några månader sedan. Hon ensamseglar (tuff tjej) men har emellanåt någon kompis med. Som nu, då hennes väninna fanns med. Fantastiskt trevliga tjejer och vore det inte för att vi bara skulle besöka staden för någon timme eller två, så hade vi nog föreslagit en sundowner till kvällen…
Därefter traskade vi upp till staden. Vi gick till en matbutik och handlade ett par-tre saker. Och så var vår plan (då vi nu är så nära den spanska gränsen och därmed i sluttampen på vår Portugalvistelse) att gardera oss en sista gång med en portugisisk kaffe och deras berömda bakverk Pastel de Nata.
Men döm om vår förvåning där vi satt och njöt av vår fikastund, då det kom en likbil och körde upp på trottoaren. Ja den passerade oss kanske med någon meter eller två. Och vi tittade på varandra och sa;
-Ät kakan fort, för nu är vår sista stund kanske kommen. De verkar komma hit för att hämta oss…
Men snart förstod vi att likbilen var upptagen av en annan kund (tack och lov) av någon som inte vägde mer än att två rätt små portugiser orkade bära kistan (portugisiska män är som regel förvånansvärt korta). Ja detta hände precis framför oss…att kistan bars ur bilen och in i kyrkan. Och där satt vi och drack kaffe i godan ro. Situationen kändes lite…ja vad säger man…ovan kanske. Lite spännande också. För det stod en sorgsen man i klungan av män intill, kanske en sörjande make. Och då torget inte var större än de minsta dansgolven på en Finlandsbåt är, så kände vi oss lite delaktiga (fast vi visste inte vem vi sörjde). Så där satt vi på första parkett, nästan med döden själv i knät… (nu tror ni att vi tagit fel. Att vi av misstag satt oss på en av kyrkans bänkar, men det hade vi inte. Vårt bord tillhörde caféet). Mycket märkligt…
Vi skämdes lite för att vi kände oss så glada. För kakan var så god. Och den kunde vi fortsätta njuta av i lugn och ro, då det inte var vår egen tur att åka likbil.
Till slut var vi klara med vår fikastund. Vi reste oss och betalade. Och så vände vi oss mot kyrkan. Och då drabbades vi av nästa chock. Uppe på kyrkans tak så fanns ett gigantiskt storkbo. Ut ur boet tittade en stor stork ner på oss. Kapten skrek till Pimpsten;
-Knip ihop knäna! (ja man har ju hört vad storkar kommer med).
En vansinnigt surrealistisk bild for igenom våra huvuden där vi strax promenerade från platsen (ja inte vågade då vi stanna kvar…vi ville varken välja mellan döden eller en ny baby). Tala om att ha början och slutet av livet på en och samma plats…
Som plåster på såren för en konstig upplevelse, så hade det blivit högvatten. Och därmed kunde vi gena med jollen över ön (som nu inte alls var en ö, utan havsbotten) Också det märkligt, att man kan ta en helt annan väg hem till Wilma, en väg som tre timmar tidigare inte ens existerade.
I övrigt så avlöpte kvällen utan några fler konstigheter. Skönt. Och Olhão som stad gillade vi starkt. Vi önskar att vi hade haft mer tid på oss…men det får bli en annan gång…om vi törs…
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 