Den värsta blåsten har bedarrat här i Gibraltar. Men ännu lämnar ovädret spår. Dels så har Gibraltar drabbats av ett ”Rockfall” (på engelska så låter ordet betydligt coolare än svenskans bergsras/stenfall). De starka kastvindarna orsakade bergsras på den norra sidan av berget under torsdagen och fredagen. Även byggnader skadades och den norra vägen stängdes av helt och människor ombads att undvika området under de timmar som ovädret slog till som värst.

 

Med risk för ytterligare ras så dirigeras trafiken ännu om och delar av Gibraltar är avstängda. Flygplatsen kunde öppna några timmar under stormen Emmas framfart, men den har på nytt behövt stänga då utrustning tillhörande flygfältet skadades svårt av ovädret och efterföljande bergsras. Så all flygtrafik är omdirigerad till Spanien. 

 

Däremot märks inte ovädret så mycket i de centrala delarna av Gibraltar…vilket är gott. 

 

Själva tog vi lördagen tillfället i akt till att promenera upp på berget. Vinden hade nästan helt lagt sig men däremot skulle det regna rejält. Men detta var den enda lämpliga dagen under sonens vistelse, då det är utlovat mer blåst och regn de kommande dagarna. 

 

 

 

 

Linbanan upp var avstängd på grund av vädret. Vi övervägde en taxi upp men insåg att detta hade förstört en unik möjlighet till vardagsmotion samt att den hade gett störningar i långseglarbudgeten. Så det blev fotgång i glatt tempo… 

 

Vi gick och gick och gick…sonen hade med sig stegräknare för att vi skulle ha ett hum om hur lång dagens promenad skulle bli till slut. När vi nådde betalluckan så hade vi knatat dryga halvmilen, inte illa med tanke på att dagens attraktioner inte ens hade börjat. Och nu blev vi glatt överraskade…för priset visade sig vara riktigt lågt för de som gjort sig omaket att promenera upp…till skillnad mot de som kommit med bil. Ville vi bara se aporna och promenera runt fritt själva i naturreservatet så kostade det bara 1,50 pund per person, mot de andras 10 pund. Men vi la till en liten slant så fick vi tillträde till alla övriga attraktioner (vilket vi också gjorde, la till en slant…) Det var främst St Michael´s Cave som lockade.

 

Hade det inte varit för den sistnämnde så hade vi nog skippat påslaget och bara tagit aporna…för ett par av sevärdheterna var avstängda på grund av ovädret. Dels deras senaste turistattraktion som är ett stycke gångbro som inte är något för de med svaga nerver eller som lider av höjdskräck. Bron går över en bergsskreva och är sjuttio meter lång och under bron är det fritt fall med 50 meter…men som sagt…vi fick gå runt nu för bron ansågs inte säker efter ovädret (sannolikt så behöver man inspektera och godkänna broar och linbanor innan man tar dem i bruk igen).

 

 

 

När vi nådde Mikaelsgrottan så fann vi en restaurang…och vi var törstiga. Så vi slog oss ner och beställde en typisk brittisk ost-o-skink-toast och en kopp te. Och mätta och utvilade gick vi därefter ner i grottan och förundrades över denna plats. Under andra världskriget så var grottan ett sjukhus minsann…men idag används den som konsertlokal.

 

De hade arrangerat ett fantastiskt ljusspel därinne där grottformationerna ideligen ändrade färg mellan gult, rött, blått och grönt…allt medan musik dundrade ut ur högtalarna där man lämpligt nog hade funnit Loreens ”Euforia” som passande ljudrekvisita.

 

 

 

Det var kallt och kyligt därinne men tacksamma var vi som kommit undan regnet. Men underbart är kort och snart hade vi tittat runt och nackarna var alldeles ömma och trötta efter mycket ”TITTA TAKET” ..mjaa…så ut i regnet igen. Ja och då ville vi till aporna. Vi visste att de för dagen skulle hålla till högst uppe vid avsatsen intill Charles den V:s trappor. Vi fann muren och vi började gå de 662 stegen uppför. Vi hade en bedårande utsikt över Gibraltar och vi kunde bara ana att detta måste vara en makalös utsikt en solig dag. Nu var luften full av fukt, dis och regn. I början traskade vi i rätt rask takt…men snart behövde vi pausa emellanåt för att hämta andan. Vaderna spände som fiolsträngar och baksidan av låren protesterade vilt och vi fick en försmak av den norske extremtävligen Norseman Isklar. Världens tuffaste endagars triathlon-tävling. I vart fall så inbillade vi oss att detta åtminsone NÄSTAN var lika tufft.

 

 

Och visst fick vi träffa aporna, dessa svanslösa Berberapor tillhörande makakersläktet. Med sju miljoner turister årligen så kan man förstå att det är förbjudet att mata aporna. Och om du ändå gör så, riskerar du att få böta hiskeliga 4000 pund. (Ja lägg på en nolla så har du priset ungefär i Svenska…).

 

Aporna var snälla och nyfikna. Men redan i trappan upp så mötte vi en apa som när den passerade Styrman Pimpsten, stack ner sin lilla hand i hennes jackficka. Hon hade glömt stänga den men fickan innehöll tack och lov inget annat än en dyngsur karta över Gibraltarklippan. Så apan gick bet…

 

 

 

Nöjda och rätt blöta vid detta laget så började vi traska vidare. Mot flera attraktioner och mot hemmet, Wilma som väntade nere i hamnen. Men förvånade blev vi för så gott som alla attraktioner (utom slottet på slutet) visade sig vara igenbommat. Sannolikt så hade besökare och så även personal gett upp denna dyngsursblöta dag. Ja inte klandrar vi någon och vi kan ju inte påstå att det var någon direkt rusning uppe på berget. Utan fungerande linbana och inget promenadväder what so ever, så såg vi bara några få taxibilar som skjutsade runt på turister. I övrigt så var det bara vi och en handfull andra…och någon stackars skolklass som nu skulle ha en samkvämsdag tillsammans…

 

Men vi gick mot utgången och slottet…

 

Uppe i det gamla slottet, Moorish Castle, så fann vi en ”skybar” högst upp. Ja det var en fin terass (fast utan bar och ingen drink, bara en flaggstång) Däruppe hade vi utsikt över hamnen, där vi såg Wilma som låg och väntade på oss. Detta slott byggdes redan år 1160 men det var först år 1333 som det stod klart i sin nuvarande form…eller inte…för nu idag år 2018 så var det ju rätt så förfallet…(det kändes inte direkt inflyttningsklart om man säger så).

 

 

 

 

När vi passerade ut så sa vi hej igen till killen i biljettluckan…Pimpsten höll fram sin karta som nu var så totalt dyngsur att den hade fallit i bitar. Och texten hade rämnat…

 

-Hi, sorry…(sa Pimpsten till killen i biljettluckan)…-could I have a new map please….(Pimpsten fortsatte)…-it´s a little bit tricky to read the map, you see…

 

Och så höll hon fram en slemmig blöt pappersklump. Killen i biljettluckan vek sig av skratt och Pimpsten fick två nya fina kartor som hon tryckte ner i sin dyngsura jackficka. Sen fortsatte Pimpsten;

 

-Nice skybar you have up there (hon pekade mot slottets takterass)…but we couldn´t find the bar and we never got a drink!

 

Killen var snabbt på, då situationen vid detta laget var mycket muntert. (Notera här att det spöregnade ute och vi såg ut som tre dränkta katter). Killen replikerade;

 

 

Ja och så skrattade vi alla lite mer…mest killen som ju själv satt inne i torra värmen (vilken lyckost…eller så var han glad för att vi sannolikt var dagens gladaste besökare, kanske till och med dagens ENDA glada besökare…)

 

Och så traskade vi hem.

 

Sonen kollade in sin telefon efteråt och vi konstaterade att vi hade promenerat nästan 1,5 svensk mil (15 kilometer) i spöregn och detta mestadels uppför och i kuperad terräng. Hela tiden med glatt humör. Och väl hemma så krängde vi av oss alla kläderna och hängde upp dessa i badrummet ombord. Där det numera är fullt av kläder på tork. Att hitta toaletten är numera ett smått omöjligt jobb…och när man väl gjort det, lokaliserat porslingstronen, och att sig ner. Så får man Kaptens gröna blöta byxor i ansiktet. Sköönt!

 

 

 

Vi har snart inga torra kläder kvar,  alla jackor och skor är dyngsura…och sonen behöver låna av oss… Så galet väder…men så har vi också hört att detta vädret är extremt. Så här är det inte i Gibraltar i vanliga fall…

 

Men man får hur som helst se det från den positiva sidan. Man får fin hud! Skitfin!