Liten tjock Labrador…

16 april, 2018 projektsunshine4 kommentarer

(…spårar ostmackor innan vi drar till den spanska enklaven Melilla…)

Melilla, Spansk enklav i Afrika

Jo, vi lyckades få till utklareringen i Al Hoceima. Men polisen tog lite sovmorgon och kom yrvaken till hamnen med sin stämpel i fickan. Tullpersonalen hade ringt efter honom. Innan vi fick lov att lämna hamnen så släpades en trött men gullig hund ombord. En spårhund, specialiserad på att känna lukt av narkotika. Detta är inte ett helt ovanligt scenario i Marocko, att de låter en hund hoppa runt i din säng på jakt efter något olagligt att bli hög på. Vi hade innan hört rykten om att dessa hundar inte alltid är så vältränade och skillade på sitt uppdrag, som man kanske skulle kunna kräva av en väldresserad jycke. Vi misstänkte att denna söta och lagom feta labrador var betydligt bättre skillad på att nosa upp ostsmörgåsar än cannabis.

Garanterat en smörgås-hund…det enda han visade markering på var Styrman Pimpstens ostsmörgåsar i Picknick-korgen…

Hunden var för det första livrädd för att komma ombord. Han fick släpas över mantåget och han snubblade sig fram. På däck stod vår grab-bag…vår korg med picknick inför seglingen. Och överst låg nygjorda ostsmörgåsar. Jycken markerade genast att här fanns det godsaker. Hundföraren fick slita och dra i kopplet för att få bort sin fyrbenta knarkexpert.

Nästa bekymmer var att få ner hunden genom nedgångsluckan. Och han kom nästan med våld ner på durken och där försökte han frenetiskt att ta sig upp och ut igen. Hundföraren sa på arabiska vad vi tror var; ”SÖK” SÖK” ”SÖK”. Hunden lyssnade lika bra som en tvååring i en godisbutik. De lyckades inte få hunden framåt i båten, vovve vägrade och vände om i trappan ned mot salongen. Och sen inte heller bak till besättningens sängar. Där vi sett framför oss att vi skulle få tassavtryck och hundhår på lakanen. Nä. Hunden ville ut. Så han lyckades hoppa upp på sittbänken till navigationsbordet. Och därifrån till första avsatsen till utgångsluckan. Han tappade balansen och föll ner på rygg och kom inte runt på ett tag. Utan fyra ben viftade komiskt i luften. Det hela slutade med att hundföraren fick lyfta ut hunden på däck igen. Men DÅ markerade hunden!!!

”Ostmacka!” (spårhunden stod nu bredvid smörgåsarna igen)

Sannolikt hade tullen tagit med sig fel sökhund vad vi tror. Det här var smörgås-vovven och inte knarkhunden.

Vi skrattade gott. Fick stämpel i passen och kopia på utklareringen. Och med stora ögon vinkade de av oss när den kvinnliga Styrman Pimpsten tog rodret och backade ut. Medan Kapten fick vara däckspojke. Jo i Marocko så har inte jämlikheten hunnit lika långt. Till exempel så var det viktigt att mannen sitter fram i taxin och inte det kvinnliga sällskapet. Hon är hänvisad till baksätet (jo vi blev tillrättavisade dag ett här). Så vi tänkte nu, att så bra! Nu kan vi visa exempel på hur man kan göra annorlunda. Kvinnan navigerar och kör! Mannen som är stark tar tamparna! The Scandinavian style!

Ja så ut ur hamn, klockan var kvart över nio så vi blev inte allt för sena. Vi hissade seglen och satte av 057 grader, lite ostöver, mot Melilla. Efter en stund säger Kapten;

-Vad har du gjort med autopiloten???

-Vaddå?

-Displayen visar inte längre siffror, den anger bara att vi är på väg österut. Det står ”OST”. Kapten kliade sig förbryllat i håret.

Styrman Pimpsten som satt i en annan vinkel kollade på autopilotens skärm. Den visade 057* grader och så en liten asterix * efter 7:an. Ja inte en sån där Asterix som bär på bautastenar, utan den du hittar på tangentbordet. Så började hon skratta. -Det är en synvilla! Ja, från Kaptens vinkel så såg siffran fem ut som ett S och 7:an ihop med asterixstjärnan såg ut som ett T. Det kanske var lite knark i de där ostsmörgåsarna trots allt…Ja och inte helt fel i och för sig. Vi stävade ju faktiskt mot ost.

Lite gropig sjö, gammalt arv från tidigare blåst hade vi till en början. Men vartefter timmarna gick så la sig havet och vi fick en fin segling. Framåt midnatt rundade vi toppen på Melilla-udden. Vi fick lite småbekymmer med att tolka alla fiskebåtar som rörde sig i nattmörkret utan korrekta gångljus. Alla saknade AIS. Men svårast var nog den fiskebåt som faktiskt hade styrbords- och babordslanternor. Vi såg fiskebåtens babordlanterna men vi kunde inte förstå hur han rörde sig. Inget verkade stämma. Det var nattsvart ute, stjärnklart men ingen måne. Vi ville gå akter om honom men se till att ha distans ifall han hade trål på släp. Vi spanade och spanade, turades om att ta kikaren till hjälp. Ja och när vi var läskigt nära så såg vi…fiskebåten backade sig runt i rätt hög fart. Vi behövde gå för om honom i stället. Normalt så är det lätt att navigera i mörker, det finns regler för hur man ska tolka varandra. Där det framgår åt vilket håll man kör och vilken typ av flytetyg man tillhör. Men här var det high chaparral! En av båtarna hade hade tre gröna och en röd lanterna på samma sida. Det liknade mer ett bättre tivoli.

Men vi kom förbi fiskebåtarna och hade då bara någon timme kvar till Melilla. På slutet jagades vi in av en stor passagerarfärja. Den hade AIS och den visade att den gjorde 22 knop (!) och den dök upp från ingenstans. Det stora flytetyget bromsade inte in förrän precis utanför pirarmarna. Vi hickade till av dess stora framfart. Färjan blev ombedd att vänta av Pilot-båten som tog emot honom. Då de hade en ståtlig Wilma framför sig! (passagerarbåten var upphinnande) Ja det var trångt. Och man kan ju inte försvinna från jordens yta som anden i flaskan när det kommer båtar farandes kors och tvärs ute på redden.

Allt gott, in i fritidshamnen och så hängde vi upp oss vid bensinbryggan som också delas av hamnkontoret. Enligt Noonsite så var det bara att vänta in gryningen då det inte fanns någon personal på plats. Men tji fick vi. När vi förtöjt och fått av oss seglarkläder och just plockat fram lite småplock att äta så dök det upp en kille från kontoret. Jo det var öppet och vi var välkomna att klarera in.

Vi tog med oss pass, båtpapper och försäkringsbevis och knatade upp till kontoret. Betydligt enklare här i Melilla, som ju tillhör Spanien fast det ligger i Marocko. Fast det är inte Marocko…utan Spanien…men i Afrika. Och här är det EU! Ja lite konstigt…ni får kolla en karta. Men vi fick inte ligga kvar till det ljusnade utan vi var tvungna att lägga till vid en angiven plats. Vi var trötta men förlåtande för här kostar hamnen ”billigast hittills” med sina 5 euro per natt. Jo Melilla är TAXFREE…ja mer på riktigt då jämfört med Gibraltar som bara är på låtsas då man plockar ut hutlösa marginaler istället.

Vi tuffade runt hörnet av båtar mot angiven plats och vi lyckades lägga till ännu en gång med dessa lazylines på ett imponerande sätt trots mörker, kraftig blåst och trötthet. Ja två gånger har vi nu lagt till med så kallad lazylines. Båda gångerna har vi regerat som kungar. Kanske nybörjartur. Vi lär bli varse. För det är så man lägger till på de flesta platser här i Medelhavet.

När vi sovit den tröttaste tröttheten ur oss så vaknade vi till en varm afrikanske sol. Ute på kajen passerade en man i röda byxor. För den navigationskunnige så betyder röda byxor ”jag har korsat Atlanten för egen köl”. Som ett sorts skrytmärke. Styrman Pimpsten tittade på Kapten Betongs gröna byxor…

-Killen där har ju kört över Altlanten med sina röda byxor…men vad har man kört över när man har gröna som du.

Kapten som ännu var putslustig från seglingsdygnet, knappt vaken, svarade med sin torraste stämma:

-En Igelkott!

Häpp!

Här är vi. Var är ni?

Skepp o Hoj! Segla är skoj! (nä inga konstiga svampar eller narkotika…höga på ostmackor! Lovar…)

Den mystiska hamnen…

14 april, 2018 projektsunshine4 kommentarer

(…är funnen…och vi fattar ingenting…)

In the middle of nowhere fann vi denna hamn…

Al Hoceima, Portugal

Med ett par klämdagar över innan vi kastar loss så tänkte vi göra en utflykt. Det finns ett naturreservat strax väster om Al Hoceima. Vi packade fikakorg med kaffetermos och lunch. Och så vinkade vi till oss en taxi.

Här i Marocko så finns det taxibilar som bara kör inne i stan, Petite Taxi. Och så stora taxibilar som har ett yttre upptagningsområde. Vi frågade killen i första taxibilen om han kunde köra oss till naturreservatet. Nja…mja…nej…jo. Problemet var att han inte får köra utanför stan. Men så är de ju väldigt hjälpsamma här. Så taxikillen löste det genom att skjutsa oss till utkanten av staden och på vägen dit så ringde han en kollega, som mötte upp oss. Så fick vi byta taxi och bli skjutsade resten av biten. Enkelt och smidigt.

Naturreservatet är väldigt stort och det finns en entré någonstans mitt för det. Men det skulle ta någon timme att köra dit. Så vi nöjde oss med att ta oss in i ena kanten av området. Och det gav oss en bilfärd från Al Hoceimas stadsgräns på en kvart si så där.

Vi tog oss till naturreservatet, till Plage Thara Youssef…

När vi bad chauffören, som hette Yousef att stanna vid den öde stranden Plage Thara så såg han lite fundersam ut. Vad ska ni göra här på den öde stranden, det finns inget så här års, ville han veta. Jo vi berättade att vi skulle promenera och titta på naturen. Då platsen var rätt så ödelagd på aktivitet så gav han oss sitt mobilnummer, så vi kunde ringa honom när vi ville åka tillbaka. Så vi skulle slippa promenera hela vägen tillbaka.

Vi vinkade hejdå till Yousef och vi gick ner på stranden. Sanden var svart i sin färg, vulkaniskt månne. Och runt bakom stranden så reste sig sluttningar av berg och lera i dess mest fantastiska färger. Vi njöt av havets eviga brus från vågorna som sköljde in och vi studerade de annorlunda stenarna och snäckorna. När sandkornen börjat leta sig in i skorna så gick vi upp på vägen igen och följde den. Vi kom förbi en restaurang, till synes öppen, men helt utan besökare. Bakom restaurangen stod några bungalows i branten. Jo här är det kanske liv och rörelse under de hetaste sommarmånaderna.

Ensamma på stranden…

Grå-svart sand…helt annorlunda mot vad vi tidigare mött…

Havets brus och småsten och snäckor i alla dess färger och former…

Kapten söker närkontakt…

Efter restaurangen så fortsatte vi följa vägen, som nu verkade helt nyanlagd. Och uppe på krönet så fann vi en för oss helt okänd liten hamn. Nu blev vi nyfikna och vi gick dit. Den såg helt nybyggd ut. Men den finns inte med på våra sjökort, det var vi säkra på. Hamnen verkade övergiven och nu övertagen av några lokala fiskare. En liten fiske-eka la ut nät precis i hamninloppet. Några män stod på en brygga och rensade nät. I övrigt så verkade platsen bebos av herrelösa katter. Byggnaderna var igenbommade och på kajen hade någon uppenbarligen flyttat in, i ett enkelt tält. Hamnpiren och flytbryggorna såg helt nya ut och måste ha kostat en halv förmögenhet att bygga. Vi undrade stilla vad tanken hade varit från början. Det måste ha funnits en plan, där det sannolikt inte var denna ödeläggelse som stod som vision för projektet. Vi hittade ingen att fråga. De få män som vi såg, verkade lite blyga inför vår uppenbarelse. Vi promenerade vidare.

En nyanlagd hamn…men så gott som öde…vägen tog slut här…

Vackert anlagd med planterade träd…och en av alla dess katter kom visst med på bild…

Låst och igenbommat överallt…

Överallt såg vi katter…måste ha varit minst ett femtiotal…

Någons hem…det sparstanska hemmet verkare inte övergivet…

Makalöst många färger i de leriga och steniga sluttningarna…

Några fiskegubbar la ut nät precis i det lilla hamninloppet…tydligen är det inte meningen att det ska kunna komma och gå båtar här…

..och så den ständigt sorgliga synen från människans nedskräpning. Ja ingen har ju slängt i skräp här i hamnen sannolikt, utan detta har spolats in ute från havet…

Fantastiskt fin och påkostad hamn, nya flytbryggor och en bra pirarm som skyddar. Hamnen är djup så Wilma hade kunnat komma in här…men man vill ju inte trassla in sig i fiskenät i hamninloppet…lokala småfiskare verkar tillsammans med katter ha tagit över stället…

Vi gick till den bortre änden av den stora viken och där fann vi oss en liten oas att äta vår medhavda lunch. Vi förundrades över alla olika sorts stenar som havet format runda på strand. Vi är inga experter på bergarter, en denna plats verkade vara en samlingsplats, som en sort tuttifrutti eller sju sorters kakor. Fast för bergarter då. Vi lekte på stranden, kastade macka i havet. Eller ”skogaholmare” som Kapten valde att kalla de stora platta stenarna vi försökte få att studsa på vattenytan.

Vi följde vattnet en bit…någons hus stod på ända…

Vackra blommor…som solar…

Vi fann en liten stig…

…vi sökte en plats för vår picknick…

Här slår vi oss ner…

Mums…fika och mat smakar bäst utomhus…

En spännande plats…men vi blev trötta så vi drog oss tillbaka till platsen där vår taxikille släppt av oss…

Timmarna gick och därefter tog vi oss mätta, trötta och nöjda bort till vår samlingsplats. Vi ringde Yousef och en halvtimme senare dök han upp. Glad och hjälpsam i en bil som hade mer att önska. Bromsarna skrek varje gång han bromsade i nedförsbackarna längs med serpentinvägarna. Stötdämparna hade sett sina bättre dagar. Men säkert och tryggt kom vi hem till Wilma. Och kvällen blev ju tacksamt enkel då det stod en ungersk gulaschgryta och väntade på oss. Den som vi lagat dagen innan.

En spännande dag. En annorlunda plats. Och så den mystiska hamnen…den gäckar oss och vi vill veta mer. Kanske Nabil, vicechefen i hamnen, kan berätta mer. Varför alla dessa investererade miljoner om det är 50 herrelösa katter som ska ta över stället?

Skepp o Hoj!

I väntan på rätta vindar…

13 april, 2018 projektsunshineLämna en kommentar

(…går Kapten lös med storborsten och Styrman med sleven i byssan…)

Men vad gör Kapten???

Al Hoceima, Marocko

Det ser ut som lågtrycket utanför Portugals kust börjar försvagas nu och vi siktar in oss på att segla vidare på söndag. Mer moderata segelvindar kommer erbjudas i tacksam vindriktning och planen är att vi seglar mot den spanska enklaven Melilla. Ja det är inte bara den där stenbumlingen i Al Hoceima-bukten som spanjorerna håller om sitt grepp. Nä Spanien har två landområden till. Dels Ceuta, som ligger mitt emot Gibraltar på den Marockanska sidan. Och så Melilla, som ligger strax öster om Ceuta. Al Hoceima ligger mellan dessa två. Det ska bli spännanade att besöka Spanien i Afrika…

Ja, det förutsätter att vi lyckas klarera ut på söndag. Vi har nog skakat liv och väckt alla myndigheter här i Al Hoceima för att varsko om att vi vill ha stämplar i passen en söndag morgon. Inga problem har vi fått till svar. Men vi tror ju inget förrän vi sett det hända. Det blev dock vid ett litet annorlunda tillfälle som vi tog upp diskussionen kring utklarering med dem. Vi hade startat grillen ombord. Och vi väntade på att grillglöden skulle bli så där perfekt för vår nyinköpta t-bensstek som vi inhandlat i den lilla slakteributiken uppe i stan. Ja här går man loss på finaste Marockanska bergskossan för sjuttio kronor kilot. Och med köttet i marinad och grillen startad så stod det plötsligt fullt med folk ute på vår brygga. Ja detta var inga potentiella matgäster som hade lockats dit av grilldofterna. Utan det var security och annat uniformsprytt, som upprört viftande med en brandsläckare. Ja, de trodde helt enkelt att det brann på Wilma. Här i Marocko har man nog inte samma BBQ-sed som vi svenskar har. Vi har det liksom i ådrorna att vi känner skillnad på brandrök och grillrök…

Vi var glada att det var nötkött vi tänkte grilla (de är ju muslimer). Och det var faktiskt tredje gången vi slog till med en grillafton. Vid de två tidigare tillfällena hade vi grillat senare på kvällen (vi grillade fläsk). Efter mörkrets inbrott, när personalen lämnat jobbet…

När det konstaterades att det inte brann (iallafall inte okontrollerat) så lugnade de sig. Vår kompis Nabil, vicechefen, sa att det var förbjudet att grilla (det lät som beslutet var taget i stunden..). Ja det är ju inte ovanligt att grillförbud råder i en del gästhamnar. Men är ju lite rädd för att eld ska spridas. Och i en hamn full med båtar så är det ju ett mardröms-scenario. Men dessa båthamnar brukar tydligt informera om detta, där de också brukar påbjuda en plats där man FÅR grilla. Anholt är ett lysande exempel på detta. Här stod ingen information alls att läsa. Dessutom så var ju den enda potentiella båten att elda upp vår egen stenbåt. Hö hö hö…det hela löste sig gott, vi tog med grillen upp på kajen där vi fick (tillfälligt) lov att fortsätta vår grillning.

Ja, så passade vi på att boka utklarering med Nabil när han och hans mannar ändå hade behövt rycka ut. Alla gubbarna fick lämna oss utan att varesig få släcka eld eller bli mätta. Ja…nu kanske någon därhemma tror att vi hade ett stort rökmoln som ringlade sig upp över båten och som fick alla att ana oråd. Men det törs vi nog säga…att det var mycket beskedlig grillning. Vi tror inte en svensk brandkår eller någon annan för den delen hade reagerat så kraftigt som våra vänner här gjorde. Ja lite som att tända ett värmeljus och mena att det är en stor majbrasa. Vi tror dock vårt grillbeteende var annorlunda och exotiskt. Det finns inte riktigt på deras världskarta att man kan göra som vi. Det verkar förbehållet restauranger att grilla, inget du gör själv. Så var vi konstiga innan vi kom hit, så anses vi nog nu vara rejält knäppa. (Och tur för dem att vi inte är några surströmmingsälskare…hö hö hö).

Vi brukar faktiskt inte sticka ut med att störa och hålla på våra svenska seder in absurdum. Vi vill helst visa respekt och hänsyn. Men vi trodde att en grillning i en liten Biltema-grill var helt i sin ordning när vi inte kunde se en enda människa här i hamnen, förutom oss själva.

Matlagningsdagar ombord på Wilma…

I övrigt så har vi fixat och vårdat ombord i dagarna två. I Styrman Pimpstens skafferi bor mest råvaror och basingridienser. Därför finner man till exempel inte en färdig marinad i våra skåp. För det är världens lättaste att slänga ihop den godaste marinaden. Olja, soja, grillkrydda, vitlök, lite peppar och honung om man så önskar. Sen lägger man köttet i en påse med grilloljan.

Här marineras köttet som snart ska läggas på grillen…

Och om man ändå står vid spisen så lagas det gärna annat på en och samma gång. En ungesk gulaschgryta blev till och en stor laddning kinesisk wokgryta. Gulashen blir morgondagens middag och woken ska ner i frysen för kommande dagar på havet.

Förberett för gulash och wok…När vi ändå köper kött så ser vi till att det blir till flera middagar. Och wok är ju perfekt där vi får snurr på alla grönsaker ombord. Vitkål och morötter är basen. Här med paprika, rödlök, squash och stjälkselleri. Inget får förfaras…(superenkel woksås; pressad apelsin, soya och vatten…hoppar redning med arrowroot).

Så en timmes arbete i köket gav fyra middagar (gulaschen klarar sig själv när den hamnat i grytan)… Inte sällan fastnar vi människor i åsikten kring att vi inte hinner med att laga mat. Men det är nog en sanning med modifikation. Med planering så blir inte bara maten vällagad från grunden, utan det är också trivsamt att pyssla och skapa god näringsrik mat. Så man kan nog skylla på mycket annat…men tidsbrist är nog inte rätt ord. Att åka förbi pizzerian för en take away tar också tid. Det tar alldeles för lång tid i våra ögon och definitivt så är det inte värt pengen. Vi skulle aldrig ha råd att segla då. Men det är klart…skafferi och kyl behöver innehålla råvaror och inte någon färdigmat. Att laga mat. Och värma mat. Är två olika saker. Och medan du pysslar i köket så hinner man annat mellan varven…fika, småplocka, tvätta…kolla fejsbok…lyssna på musik. Slå ihop en efterrättspaj i farten…(ja för er som äger en ugn då…)

Kvällsutsikten från Wilma… Och den grillade t-benssteken blev makalös god. Mör och saftig…och kokt färsk potatis till som vi åt med smör och salt. Simple but perfect!

Kapten tar hand om sittbrunnsramen i väntan på rätta seglingsvindar…

Ja och annat vi roat oss med i dagarna är att Kapten har skrapat bort den gamla fernissan runt sittbrunnen. Han slipade sen träytan för att den skulle bli fin och jämn. Detta brukar vi göra en gång om året. Men denna gång blev det inte ny fernissa…utan vi oljade bara ramen och det blev fantastiskt fint.

Vi har också tvättat upp alla kläder och till och med våra stora madrassöverdrag. -Vi gör det praktiskt, sa Kapten. Och så la han de stora tygsjoken på bryggan och tog tvättmedel och stora borsten till hjälp.

Visst kan man tvätta såhär! Vattenslang och storborste!

När man lever ombord så blir vintrarna gärna lite fuktiga och det skapas lätt en unken doft i textilier. Vi har varit rätt noga med att hålla torrt och tvätta upp filtar och andra textilier vartefter som. Så därför eldar vi gärna i kamin hela vintern, inte bara för besättningens välmående…utan även för att hålla båten i en torrare miljö. Ja båtar badar ju bokstavligen i fukt då de ligger i vattnet. Så därför med en vinter i ryggen så gillar vi att skrubba och tvätta och vädra. Nu var det madrassöverdragens tur.

Ja och mer…

Och vi har varje dag promenerat upp till stan för motion och inköp av mat och annat..

-Tio spänn på att det står STOP på arabiska på denna skylt…

Vi inhandlade en blå tratt, för att kunna hälla över vårt goda marockanska bergsvatten från stordunkarna till de mindre som vi har i byssan. Jo vi har trattar…men används till diesel och bensin… Detta naturliga bergsvatten är fantastiskt gott. Vi fann tratten i denna fantastiska butik…tala om många artiklar på hyllorna…

Det var en liten åsna…det känns som den har krymt…

Vacker väggkonst…

Blå himmel och underbart skön (svenskt) sommartemperatur…

Ja vi har inte mycket mer vi kan förbereda oss med. Vi står klara. Men än väntar ett par dagarn innan vi kapar förtöjningarna. Vi får se vad det blir. Kanske en utflykt. Kanske inte. Oavsett vad, så ska vi inte starta grillen. Känns tryggast så!

Skepp o Hoj!

Den spanska stenbumlingen…

10 april, 2018 projektsunshine2 kommentarer

(…där de försvarar sina gruskorn till varje pris…)

Fiskebåtarna i Al Hoceima…

Al Hoceima, Marocko

Dagarna går och vi är ännu kvar i Al Hoceima. Vi försöker hitta ett bra seglingsfönster och bli fullt friska (inget av dem kan man styra själv). Ett lågtryck utanför Portugal puttar in rätt mycket blåst i Medelhavet för tillfället. Vi har ett rätt fint väder ändå, men vad hjälper sol när det byar 17-18 meter per sekund där ute. Här inne i hamn så ligger vi dock skyddade väl och njuter av dagarna.

Ena dagen när vi promenerade ner från stadens centrum med matkassar i händerna, så stannade en bil intill oss. Det var vice-bossen på i hamnen.

-Vill ni åka med på en liten sightseeing? Jag kör min säkerhetsrunda. Vi kan förena nytta med nöje!

Ja erbjudandet var ju svårt att tacka nej till.

Så vi hoppade in och vi åkte till hamnens alla olika delar. Området är rätt så stort med tre hamnbassänger. En för oss gästbåtar (dumt att skriva det i plural när vi är den enda gästen) och en för fiskebåtarna. Och en för myndigheternas båtar.

Resan med vår biträdande hamnchef blev mycket intressant. När vi kom bort till hotellet som ligger i bortre kanten av området, i en bukt intill en vacker strand, så passade vi på att fråga;

-Är det ok för oss att ankra här? (vi tänkte att vi är ju så gott som kvar i hamnen om vi ankrar där).

-Nej, nej…det får ni inte göra. Smuggling av hasch sker i området nattetid och vi vill inte ha några båtar ankrade!

Tråkigt tänkte vi, i sjökortet står det inte ankring förbjuden men vi vågar inte trotsa…

Här i bukten framför hotellet hade vi velat ankra…tryggt intill myndigheternas båtar på andra sidan pirarmen…

Vi frågade vidare då vi funderar på att segla iväg tidig morgon och skulle behöva klarera ut kvällen innan personalen går hem…

-När vi seglar vidare, kan vi klarera ut på kvällen innan ni går hem och att vi lämnar hamnen under natten…så vi kan komma fram i nästa hamn under dagsljus?

-Nej, nej…vi vill inte att man seglar under natten på grund av smugglingen i området. Vi och andra blir misstänksamma om vi ser båtar ute nattetid…

Vi tänkte lite stilla och lite roat, att vi klarar ju inte med de avstånden som är mellan hamnarna här, att bara segla dagtid. Lämnar vi dag, så kommer vi fram natt. Lämnar vi natt, så kommer vi fram dag. Vi kan liksom inte göra om Wilma till en racerbåt. Men vi tror inte de ser det så, eller tänker så.

Så vi tänkte att ja, ja. Vi får klarera ut dagtid och segla iväg. Och så får vi komma fram i nästa hamn i mörker oavsett…ingen större big deal. Inte mycket de kan göra då. Viktigast är att vi får våra stämplar i passen vid varje ut- och inklarering. Vad som händer där emellan när vi är ”fria” ute på havet bestämmer mer moder jord och vädergudarna, än Marockanska myndigheter.

Trots den krångliga byråkratin så är de är otroligt vänliga. Det är absolut värt att segla hit om man önskar, vi känner oss aldrig oroliga. Tvärt om så är Wilma och vi välbevakade så ingen inkräktare ska ta sig in på området. Vår Kapten såg ena dagen en man som promenerade längs med kajkanten. Och när mannen försökte passera vid sidan om vakten och utanför bommarna, så blev han genast stoppad och utskickad. Han hade inget på området att göra. Punkt. Men för oss är det en Eriksgata in, som fina välsmorda svängdörrar där vi bara skickar ut handen i en vinkning när vi passerar i god fart. Men det är klart, som enda gästbåt så är det nog inte så vårt att hålla reda på oss.

En liten suddig bild på en sovande hamnarbetare. Vi har ett par-tre man som går på byggorna i gästhamnen. De skrämmer bort fiskmåsar och skrubbar bryggorna fria från måsskit hela dagarna. En fantastiskt service för oss som enda gästbåt…men de blir ju såklart uttråkade och somnar till emellanåt…Så vi har vakter och grindar vid stora entrén, vi har låst grind till bryggan och personal på varje brygga. Säkert som Fort Knox!

Wilma ligger ensam i hamnen men trygg bakom låsta grindar och vakter…

Vår bilfärd med vicechefen fortsatte. Och vi åkte upp på berget, där han själv bor. För att titta på utsikten. Vi såg Wilma, hon saknade oss ville vi tro. Och vi såg fiskebåtshamnen. Vicechefen pekade ut i den stora Al Hoceima-bukten i riktning mot ett par små öar.

-Ser ni de där två öarna…?

Vi spanade ut och vi såg en obebyggd stenhög inte större än en förvuxen grynna. Och en annan stenbumling som stack upp med en vit byggnad på.

-Ja, svarade vi…

-Ön med bebyggelse på, tillhör inte Marocko!!!

Nähä, tänkte vi…konstigt…

-Den tillhör Spanien. Och de vägrar släppa den!

-WHAT! Den lilla stenbumlingen som ligger där bara några hundra meter ifrån marockanska fastlandet. Långt inne i en bukt dessutom?!

-Jo det är sant. Kommer vi nära ön så hotar de oss. De har en mikroskopisk liten militärbas och de flyger in alla förnödenheter. För inte kan och vill de ta en liten båt ett par hundra meter för att handla i Marocko…

Den spanska stenbumligen finns inringad…där sitter de som surkart och vägrar lämna ifrån sig gruskornet…

Spanskt territorium i den lilla röda ringen…litet som en sandkorn på kartan…om någon närmar sig ön så blir spanjorerna hotfulla…

Vi kliade oss i huvudet. Vi tänkte att så absurt att sitta där och hålla på en bit sten inne på marockanskt vatten. Inte större än Kastellet i Vaxholm. Ja som att Kastellet skulle tillhöra Finland och inte Sverige. Placerat just där det idag är placerat, där allt annat runt omkring är svenskt. (eller att Åstol på västkusten skulle tillhöra Danmark)

Ja man slutar aldrig förvånas. Och där kan ju spanjorerna sitta och tjura på sin stenbumling leka härskare…hade det inte varit enklare att bara packa ihop sina mannar och lämna över stenen till marockanerna…?

Utsikt över gästhamnen…Wilma enda gästbåten…

Innan vi blev skjutsade tillbaka ner till Wilma så berättade vår vän lite kring motsättningarna i Al Hoceima, mellan araber och berber. Och det hörs när man pratar med båda parter, att man inte ser varandra som några bästa vänner precis (de pratar nedlåtande om varandra). Det är lite synd. Vi skulle behöva skicka några svenska fredsmäklare som kan medla i frågan. Orka bråka liksom.

Ja världen är alldeles för full med surmulna människor som sitter på sina sandlådekanter och bevakar sina intressen. Och ingen vill bjuda till.

Vi berättade för vicechefen att vi själva upplever alla människor i Marocko som så otroligt vänliga. Oavsett vem vi möter. Vi har bara gott att säga om människorna och landet.

-Jo jo…arab eller berb…de skulle göra vad som helst för er som kommer från Sverige. Ni blir alltid bemötta på bästa sätt och alla skulle göra vad som helst för er, ifall ni hamnar i bekymmer. Konflikten ligger mellan folken här, lokalt.

Ja ja…snart seglar vi vidare. Då kan de hålla på med sina bråk och sura miner. Spanjorerna på sin stenbumling inte minst. Så seglar vi vidare mot solnedgången i största samförstånd. Bara vädret tillåter…

Skepp o Hoj

Sprätt på pengar…

9 april, 2018 projektsunshine8 kommentarer

(…försöker vi sätta…men man får ligga i minst sagt…)

Se vilket vackert träd vi hittade på vägen upp mot stan…numera tar vi inte taxi för nu kan vi Al Hoceima snudd på utantill…

Al Hoceima, Marocko

I väntan på att det ska bli seglingsväder och hälsan åter vara på topp (hälsan har varit lite tillknöglad på sistone) så roar vi oss med att utforska staden. Vi finner hela tiden något att se och vi har väl öppnat plånboken lite extra här också. Kapten är numera begåvad med tre par nya strumpor som knappt gjorde avtryck i plånboken. Och Styrman Pimpsten glider numera runt ombord iklädd ett STOOORT bomullsnattlinne med röda hundtassar på. I handen bärs en kopp te för att kurera rinnande näsa. Det blev lite mysigt att vara förkyld!

På stan har vi även funnit det roligt att återkomma till den stora marknaden där vi inte sett någon utlänning annat än oss själva. Priserna verkar vara därefter, låga. Killarna bakom stånden (ja det där får ni läsa precis hur ni vill!) vinkar glatt åt oss nu och kommer gärna och hjälper oss tillrätta. De dyker även upp vid de stånd där vi är nya kunder…(särskilt mannen som bjöd oss på en citron häromdagen).

Vi tänkte innan vi gav oss ut, att det är ju smart att köpa på sig på en del mat, så kan vi laga och frysa in. Så nu ska det göras ratatouille som vi tycker är jättegott och praktiskt att ha till egentligen vad som helst. Till grillat inte minst.

När vi kom hem så räknade vi ut hur mycket sprätt på pengar vi hade satt. Detta bar vi hem:

En hel del mat som ni ser. Och totalt betalade vi……………………………..(trumvirvel)……………………………..

Motsvarande 60 svenska kronor! (Äggen ej medräknade, dem fick vi ge 24 kr för…1 kr styck…)

Helt galet.

15 tomater (2 kg) betalade vi totalt 3 kronor för (1,50 kr/kg). Det måste finnas väldigt gott om det nu här. Men vi handlade annat också som var (nästan) dyrt.

Ett kilo jordgubbar, fantastiskt söta och fina som smakar som de svenska, kostade totalt 12 kronor. Detta var den dyraste posten. Det är därför inte svårt att leva nyttigt här.

Efter alla inköpen och med en massa dirham kvar i plånboken så slog vi på stort och gick på restaurang. Vi blev av med 45 kronor och då beställde vi in en kycklinggryta med grönsaker (men fick lammgryta med grönsaker), en kopp te utan socker (men fick fick te med socker), en kaffe med mjölk (levererades korrekt) och en marockansk soppa av osäker sort (den dök aldrig upp). Till det fick vi gott bröd och lite tilltugg. Vi blev mätta utan soppan så vi var egentligen glada ändå. Man får ta det lite så…

Liten aptitretare dök upp före grytan…

Lammgryta med grönsaker…morötter och potatis syns närmast..färgad av gurkmeja…..gott!

Vi håller dock på att leta efter något bra fönster att segla på, även om vi har det hur bra som helst här. Men vi vill gärna förflytta oss en bit för numera pumpar nomadblodet i våra ådror. Vi hittar dock alltid något att pyssla med ombord, vilket det också kommer att berättas om. Men det har vi inte tid för nu, för vi har så mycket mat att ta hand om så snart spricker Wilma av alla grönsaker som ligger i hennes mage…oj oj oj!

Skepp o Hoj!

En blå film…

8 april, 2018 projektsunshineLämna en kommentar

(…nu har vi redigerat lite filmmaterial…varsågoda…)

Al Hoceima, Marocko

Filmerna kommer med lite eftersläpning av sina naturliga skäl. Men även om de inte dyker upp korrekt tidsmässigt så tror vi att ni säkert uppskattar en film då och då. Som sagt, kvaliteten är inte den bästa, amatörerna bakom filmerna är just amatörer. Men sen…vilket vackert land detta är. Se och njut. Glöm inte sätta på ljudet när du tittar… (Lite oturligt så tog batterierna slut i kameran…vi hade velat visa mer…)

Här är en film från dagen då vi åkte upp till den blå byn. Vi hade vår guide Claes från Picture Perfect Sailing Yachting Services med oss. Tusen tack Claes för att du gjorde vår utflykt till en minnesvärd dag…du vet vart de små guldkornen finns att finna!

Så var så goda, här kommer några filmsnuttar från utflykten…

Skepp o Hoj!

Privatchauffören…

7 april, 2018 projektsunshine8 kommentarer

(…och ett fantastiskt möte med Al Hoceimas marknadsplats…)

Ruffigt och vackert på marknaden…

Al Hociema, Marocko

Vi har tagit det lugnt ombord på Wilma. Vårdat båt, plockat och fixat ombord. Putsat rostfritt och målat några skadade fläckar på däck efter ovädret i Gibraltar. Det slog oss hur mycket vackrare och i bättre skick Wilma är idag, från den dagen vi lämnade Sverige. Vi har ständigt utvecklat henne längs med vår resa. Vilket såklart glädjer oss. Men det gäller ju att ligga i…få ting blir helare och bättre av tidens tand om man inte underhåller och vårdar. Styrman Pimpsten passade även på att kurera sin mage…jo det skrivs sällan om det. Men en gammal krigsskada från tidigare bukoperationer ger magfunktionen mer att önska. Och nu passade vi på med lite medikamentbehandling när vi ligger skönt och tryggt i Al Hoceimas hamn.

När läget för Wilma och magen var lugnt så tog vi oss en tur upp till byn. Vi fann marknadsplatsen där stånden stod tätt intill varandra. Vi såg att även här håller staden på att fräscha upp. Stora balkar hade börjat resas för att, vad vi tror, ska ge marknadsplatsen ett tak över stånden. Idag är det korrigerat plåttak och tygsjok som skyddar varorna från stark sol och regn.

Ruffig plats, men vackert. Exotiskt. Det känns lite udda att man kan köpa sig en stor kyckling levande. Som de sen slaktar åt dig och du får den pinfärsk hem till grytan. I våra ögon låter det makabert. Men vi får ju inte tro att kycklingfilé i plastförpackning på ICA har varit något annat än en fågel det med. Fördelen här är att du faktiskt själv kan se hur din pippi ser ut. Att den ser frisk och fin ut. Dessutom så är detta sätt sannolikt mer humant utifrån djurens välmående. Det gick inte alls så många fåglar i varje bur, de hade mat och vatten och de såg ut att trivas. Kunden fick peka på vilken fågel han önskade köpa. Killen plockade då upp fågeln och vägde den. För att sen ta med sig pippin in i slaktrummet. En liten stund senare så får kunden sin fågel färdig för tillagning.

Låter kanske hemskt…men detta är sista bilden på denna fågeln som just blivit vägd. Kycklingen ska hamna i någons gryta till kvällen. Ett för oss annorlunda sätt, där vi själva går till ICA men vi faktiskt inte har en aning om hur djuret såg ut före slakt…

Vi promenerade länge runt på marknadsplatsen som visade sig vara gigantisk. I den bortre änden av marknaden så var stånden mer enkla med korrigerat plåttak, tygskynken och presenningar som skydd för sol och regn.

Kapten har köpt oliver, ett halvt kilo för några få kronor…

Det var inte så mycket människor i farten vid den tiden vi var där…och inte en enda säljare tjatade på oss att handla. Tvärt om, de hälsade och ibland frågade de hur vi mådde och hälsade oss välkomna till deras land..

Mestadels så såldes frukt och grönsaker och annan mat…men det fanns även stånd med andra ting. Kläder, tyger, keramik, elektronik…ja allt möjligt…

Vi passade på att köpa upp oss på lite frukt och grönt. Och det är galet billigt här. Ett kilo apelsiner, ett kilo bananer, ett kilo tomater, ett kilo potatis, två salladshuvuden, en ruske med färsk koriander, en knippa färsk gullök och ett halvt kilo supergoda svarta oliver. En citron i gåva. Och vi betalade 30 kronor för hela kalaset.

Vacker keramik…

En söt katt (men den var inte till salu…)

Och i ena kanten av marknadsplatsen så hade vi den här utsikten. Där nere i hamnen ligger Wilma och väntar på oss. Det är fantastiskt vackert här…

Efteråt så gick vi och tog oss en enkel slät kopp på stan. Medan vi satt där och njöt av det marockanska gatuvimlet så tittade Kapten ner i sin plånbok för att se hur mycket pengar som gått åt. Han såg lite orolig ut och utbrast;

-Pengarna går ju aldrig åt…det ser hela tiden ut att vara lika mycket kvar!

Ja och det är lite så. Här handlar vi och åker taxi överallt vart vi än ska. Vi kan ta en fika på stan helt obehindrat. Och hela tiden rinner pengarna ut. 7 kronor för taxi här, 20 kronor för fika där, 3 kronor för ett kilo tomater här, 2 kronor för färsk koriander där…ja så håller det på…

Men vi slog faktiskt på stort också. Styrman Pimspten har hittat sitt tyg som hon ska sy gardiner av i byssan nästa vinter. Ett fantastiskt fint tyg och rätt många meter…minns inte riktigt men så det räcker till och blir över med råge. Och detta kostade 160 kronor. Högsta kvalitet.

Nya tyget till nästa vinters makeover i byssan…

Innan vi tog en taxi tillbaka så promenerade vi runt en stund i stan…

Vacker utsikt på sina platser…

Vattenspel…

Den marockanska våren är här…

Rätt så snygg och städad gatubild. Vi upplever Marocko (här i vart fall) mycket mer omskött och mindre nedskräpat än Amora i Portugal. En skillnad vi upplever också, är att här i Al Hoceima så är det inte lika muslimskt som mot de tidigare platserna här i Marocko…Kvinnor går inte alls i lika hög grad i slöja och folk verkar mindre styrda av religion. Mer vanliga i våra ögon sett.

Nöjda med vår utflykt och inhandling så besämde vi oss för att vinka till oss en taxi.

Och vi vinkade till oss en av alla de hundratals, kanske tusentals, taxibilar som ständigt cirkulerar i stan. Ja här finns ingen buss till synes, utan alla åker taxi där man även samåker med varandra. En taxibil stannade och vi hoppade in. Och när vi ska be chauffören köra oss ner till marinan, så vänder chauffören sig om och drar på ett stort leende. Han hinner förekomma oss.

-Marina Port?!!

Det var ju ”vår” taxikille. Han som häromdagen kört oss fel där han missförstått och tagit oss till en restaurang som bar samma namn som hamnen där Wilma ligger.

-Oui, merci! Svarade vi och sen bröt vi alla tre ut i skratt.

Sannolikheten att lyckas få samma taxi igen måste vara lika stor som att vinna högsta vinsten på triss. Det måste finnas flera hundra taxibilar i den här stan…

Vi blir denna gång körda ner till hamnen och inte till någon restaurang tre kvarter bort. Och vi betalar och vi får rabatt…6 kronor totalt för oss båda. Det är ju snudd på ett baklänges-rån. Och innan chauffören lämnar oss så fotograferar vi varandra. Även han vill ha ett fotografi av sina exotiska kunder…

Vår privatchaufför…han verkar dyka upp när vi som bäst behöver honom…

Ja vad säger man. Våra dagar fylls ständigt av överraskningar och nya upplevelser. Och Al Hoceima. Som vi gillar platsen och folket. Det känns så genuint. Galet. Och skoj!

Skepp o Hoj!

Konflikten i Al Hoceima…

6 april, 2018 projektsunshine2 kommentarer

(…har för tillfället lagt sig…men vi ser oss om över axeln ifall det blossar upp på nytt…)

Vår senaste segling gick till dramatiska platsen Al Hoceima…

Al Hoceima, Marocko

Ja vi har då hamnat i Al Hoceima i Norra Marocko. Kanske ortsnamnet klingar lite igenkännande för någon därhemma i stugorna. Jo, vi har seglat till minst sagt en dramatisk plats. Och vi bör vara vaksamma på om det börjar hetta till och läget bli spänt igen…då får vi segla ut lite snyggt till höger och försvinna ur bild. Men läget är idag lugnt, men så var det inte för några månader sedan…

Förtillfället är läget lugnt i Al Hoceima…människor är fantastiskt vänliga och vi känner oss inte oroliga…

Rifbergen i Marocko domineras av ursprungsbefolkningen berber. Historiskt sett var berberna betydligt mer utspridda kring Medelhavet. Men de undanträngdes till bergstrakter och ökenområden för länge sen. Och sedan dess så lever de som jordbrukare, fiskare och nomader huvudsakligen. Det har länge varit spänt mellan Rif-berberna och den Marockanska regimen. Berberna är med andra ord Marockos ursprungsbefolkning likt våra samer i Sverige, där de länge lidit under förtryck. 34 procent av Marockos befolkning är berber, men stora flertalet har idag arabiserats. Men speciellt i denna region kring Rifbergen, så lever berberna här med sin kultur och sitt språk. Ett exempel på förtryck var att man före den nuvarande kungens tillträde förbjöds att döpa sina barn till berbiska namn.

Oroligheterna i nutid började faktiskt här i hamnen där vi ligger med Wilma. Det var här den 31-årige fiskhandlaren Mouhcine Fikri i oktober 2016 hoppade ner i en sopbil, för att rädda sin fångst som polisen hade konfiskerat. Men sopbilen var aktiverad och Mouhcine krossades till döds framför sina kamrater. Händelsen hamnade på en kamrats mobil och filmen spreds snabbt på sociala medier. Händelsen blev en katalysator för den marginaliserade regionen som länge präglats av korruption, hög arbetslöshet och orättvisor.

I svenska nyhetsflödet gick det att följa oroligheterna som uppstod efter dödsolyckan. Män, kvinnor och barn började manifestera för rätt till sjukvård, arbete och utbildning. Folk anslöt sig från hela landet. Det hölls även demonstrationer på andra platser i Marocko, Tanger till exempel där 12.000 personer anslöt sig. Och i Amsterdam och Paris.

För 11 månader sedan… Folket har ledsnat… Polisen svarade med övervåld…

I maj månad för mindre än ett år sedan samlades folk på gator och torg i en stor demonstration här i Al Hoceima. Polisen svarade med övervåld mot den fredliga, om än olagliga manifestationen. Folket krävde att få komma till förhandlingsbordet. Många demonstranter arresterades och fördes bort, däribland barn.

Nyheten kablades ut i världen, och så även i Sverige. Så här såg det ut i Svt:s nyhetsflöde (Länk och källhänvisning kommer längre ner i blogginlägget). Al Hoceima blev av myndigheterna omringat och man stängde ner 3G och 4G nätet för att försvåra för människor att manifestera…

Konflikten pågår ännu även om det idag är lugnt på ytan. Staden Al Hoceima har periodvis omgärdats med militära vägspärrar för att försvåra för människor att förflytta sig och ansluta sig till Rif-rörelsen. Idag vädjar demonstranterna till kungen, som har den yttersta politiska makten i Marocko. Befolkningen i Rif älskar kungen och litar på honom. De vill att kungen kliver in och lyssnar och agerar, då regeringen inte gör det.

I dag protesteras det främst för att de gripna ska släppas fria, däribland Rif-rörelsens officiella ledare Nassar Zefzaki. Han riskerar långt fängelsestraff, eventuellt dödsstraff, där han står anklagad för att ha avbrutit en imam under sin predikan för att uppmana besökarna att delta i protesterna.

Runt om i världen manifesterades det stöd för Rifrörelsen och berbiska folket till följd av Mouchine Fikris död, den unga fiskhandlaren som blev ihjälklämt i en sopbil här i Al Hoceima för ett och ett halvt år sedan. (Filmen på händelsen på youtube där Fikri kliver ner i sopbilen och kläms ihjäl är fruktansvärda bilder och det gör ont att se…)

Ja så för mindre än ett år sedan så var det ett gatukrig här mellan polis och demonstranter. Så vi är såklart på vår vakt om vi märker att det börjar hetta till i konflikten. Och förutom detta, så har vi lagt till med Wilma i ett rätt aktivt jordbävningsområde. Varje år inträffar mindre jordbävningar som just inte stör vardagen för folk. Men så sent som 2004 inträffade en jordbävning som dödade 84 människor. Vi blir nog inte kvar här en längre tid…

Vi känner oss trygga här och det är intressant att besöka platser som man bara sett kablats ut i nyhetsflödet. Vi märker själva inte av någon pågående konflikt, utan tvärtom verkar människor väldigt öppna och glada här. Vi gick en promenad inne i fiskehamnen igår och vi träffade fantastiska människor…vi gillar skarpt Al Hoceima och dess folk. Och enligt vår berbiske vän som hjälpte oss med översättning när vi köpte simkort häromdagen, så är det de unga välutbildade i staden som går i bräschen för en förändring. Det syns inte minst genom att det överallt i staden byggs. Vägar asfalteras, parker anläggs och hela hamnområdet håller på att få sig en rejäl ansiktslyftning. Det verkar spira framtidstro. Sedan kung Mohammed VI kom till makten 1999 så har debattklimatet förbättrats. Det finns idag en rörelse om kämpar för ett ökat erkännande av berber som ett eget folk. 2011 fick det berbiska språket officiell status i grundlagen vid sidan av arabiskan. Idag finns även en statlig tv-kanal som sänder på de olika berbiska dialekterna.

Många paralleller kan dras med vår egna historia kring våra samer i norra Sverige. Hur vi kategoriskt förtryckt denna folkgrupp och förvägrat dem deras rättigheter. Och faktum är när man gjort genetiska studier för att se vartifrån samerna härstammar, så har man delvis funnit en genetisk koppling till berberfolket. Vid kartläggning av DNA har man funnit ut att samerna sannolikt härstammar från förfäder i sydvästra europa, på gränsen mellan Frankrike och Spanien. Varifrån jägar och samlarfolk spred sig åt olika håll efter den senaste istiden. Men det var för länge sedan…en si så där 9000 år sen.

Så kanske inte så konstigt att vi känner starkt för denna region och dess folk. Det finns många gemensamma nämnare. Och hit kom även vikingarna på 800-talet. En del blev kvar, så man kan idag finna ljushyade och blåögda personer här i Rifbergen, ättlingar till de vikingar som kom hit. I fiskehamnen igår kväll när vi gick vår promenad så pratade vi med en fiskare. Han visade sitt vikingasmycke som han bar på. Han blev fantastiskt glad när han hörde att vi kom från Sverige. Och Styrman Pimpsten visade sitt armband med en amulett av Tors Hammare (ett uppskattat smycke efter Pimpstens pappa) .

Mannen sken upp och upprepade flera gånger. -Brothers and sisters! Brothers and sisters… ja vem vet, vi kanske inte är så olika varandra ändå, när vi krafsar lite på ytan…

Skepp o Hoj!

Några av källorna är funna här, här, här, här, här, här…och wikipedia såväl engelska som svenska…

Alla dessa förväxlingar…

5 april, 2018 projektsunshineLämna en kommentar

(…vi har seglat till ny plats och det börjar med en hel del strul…men allt löser sig bra tillslut…)

Stämningen är god på S/Y Wilma…

Al Hoceima

Efter en sista fika med vår vän Claes och utklarering med nya stämplar i passen, så lämnade vi Smir bakom oss och satte kurs mot Al Hoceima. En distans på 75 nautiska mil. Vi hade medvetet valt att segla iväg på eftermiddagen och ta en nattsegling, för att angöra vår nya destination strax efter gryning.

Med vinden bakifrån så fick vi en god fart och vattnet var förhållandevis platt. Men sakta så ökade våghöjden och vågorna kom från flera håll. När solen gick ner så hade vi plattläns men stökig och osymmetrisk sjö som fick Wilma att rulla från ena bogen till den andra. Ingen större fara annat än att det blev obekvämt. Främst för den som försökte få sig lite sömn. Men annat var till vår fördel. En vacker månuppgång fick vi strax efter solnedgång. Den nästan fulla månen som gav oss god sikt. Och vid ett tillfälle så fick vi besök av delfiner som hoppade i Wilmas svall så romantiskt, där deras kroppar och vågskummet lystes upp av månstrålarna.

Solen går ner…och snart får vi sällskap av månen…och vi har god sikt hela natten…

Här bakom berget ligger vår nya hamn och stad…

Först strax efter lunch dagen därpå kunde vi lägga till i Al Hoceima. Sista timmarna in hade tagit sin lilla tid då vinden dött av. Och vi möttes av en alldeles nybyggd och fin hamn. Men ett fruktansvärt oväsen från byggmaskiner. Fyra män stod på bryggan och de verkade ha svårt att veta vilken plats de skulle erbjuda oss. Ja sannolikt fick de beslutsångest då vi var den enda båten i gästhamnen och alla platserna stod till buds. Men tids nog så hade vi förtöjt och lagt till. Vi blev ombedda att vänta kvar på vår båt…

Vi röjde snabbt upp, det brukar se ut som ett mindre sjöslag ombord efter en segling. Vi hann precis få Wilma respektabel när fem uniformsklädda män dök upp. Några av dem med pistoler i sina hölster. Det blev inspektion av den större varianten där vi fick lyfta på durkar och skåp. När tulltjänstemannen undrade vad som fanns under den tjocka gummimattan i verkstan så förklarade Styrman Pimpsten att ja, där bor septitanken. Han förstod först inte men hans kollega förklarade närmare och Pimpsten gjorde en förtydligande gest och höll för sin näsa för att beskriva doften i en sådan tank. Då nöjde sig tulltjänstemannen. Han ville visst inte inspektera vår bajstank…

Sen tog pappersarbetet vid. Lite oklarheter uppstod då vi tydligen hade fått fel papper från den förra hamnen. De fick ringa upp och kontrollera. Sen fick vi våra stämplar i våra pass och access att röra oss fritt i deras land. Så fort all formalia var klar så blev stämningen lättsam. De bjöd på leenden och välkomnade oss flera gånger. De pratade om Zlatan. Och om deras vackra land. Och vi höll så klart med. Zlatan och Marockos natur är ju enastående ting, så säg.

I hamnen som ännu inte var färdigbyggd, nytt hamnkontor med restaurang höll på att byggas, så fanns det ännu en del att önska. Bland annat så fanns inget Wifi. Vi kände att vi ville höra av oss till omvärlden och tala om för nära och kära att vi var i trygg hamn.

Vi lämnade Wilma och tog en taxi upp till stan på berget. En liten taxibil med små priser visade sig, killen ville ha fem kronor för att skjutsa oss. Sanslöst billigt. Och vi gick därefter på jakt efter en butik för att köpa ett marockanskt simkort med gigabit. Vi kom till ett ställe där killen bakom disken var mycket hjälpsam. Det visade sig att vi behövde ringa telefonnummer 555 för att ladda på kortet. ”Okeeey…”, svarade vi lite osäkert och vi ville veta på vilka språk vi kunde mötas, av telefonrösten bakom detta tresiffriga nummer. ”Lätt”, svarade killen. Franska eller arabiska. GAAAH!

Vi hade två bekymmer. Mobilen låg kvar på båten. Och vi skulle garanterat inte lyckas ladda på mobilen utan hjälp. Pimpstens franska må existera, men dock med begränsningar. Men killen lovade hjälpa. Vi ropade till oss en taxi. Och bad om att bli körda ner till hamnen.

-Marina!!!? (på hamnkontoret hade de sagt att det var bara att säga ”marina” så skulle taxikillarna veta…)

Men vår taxikille såg ut som ett frågetecken. Vi tog det på franska…

-Port!!! (betyder hamn på franska)

-Ahhh! (killen sken upp) Marina Port!?

-Oui, oui...svarade vi glatt och bekräftande. Så hoppade in i bilen. Och tre korta kvarter längre bort så stannade taxin utanför en restaurang, och killen menade att vi var framme. Vi fattade först ingenting men när vi såg namnet på restaurangen så förstod vi. Marina Port. Restaurangen hette Marina Port. Jisses! Vi skrattade och Pimpsten förklarade lite närmare…

– Le port où il y a des bateaux… (hamnen där det finns båtar)

Poletten trillade ner och chauffören skrattade nu också gott. Vilken förväxling. Vi blev skjutsade ner till hamnen och Wilma. Och han väntade på oss så vi fick hämta den kvarglömda mobilen och han körde oss tillbaka. Men vi blev avsläppta på fel ställe, inte där han plockat upp oss..ja ja…det fick duga, tänkte vi.

Vi stod lite förvirrade i en vägkorsning. Då kom en man med dotter fram och frågade om vi behövde hjälp. På engelska dessutom. Lyx.

-Vi letar efter en park…där finns en butik vi söker…

Fyra hundra meter rakt fram och till höger fick vi som svar… En bit längre fram hann mannen och dottern ikapp oss igen. De tyckte kanske vi såg ut som ett osäkert inslag i den marockanska miljön. Och de hjälpte oss att hitta butiken och de följde med oss in… Inne i butiken ordnade killen bakom disken telefonkortet och likaså laddningen. Våra nyvunna vänner, mannen och dottern, översatte åt oss. De visade sig vara här på semester då de bor i Tyskland annars. Vi fick veta medan vi stod och väntade på killen som fixade med vår telefon, att de är berber. Liksom de flesta andra här, därför pratas främst berbiska på gatan. (Och vår hjälpsamme man pratade själv berbiska, arabiska, franska, tyska, engelska och spanska!) Och vi fick veta lite mer om Al Hoceima, om oroligheterna som emellanåt blossar upp här. Om den utveckling som håller på att ske. Men även om den vackra naturen, särskilt naturreservatet.

Snart hade vi betalt för oss och i mobilen satt nu ett nytt kort med marockanskt telefonnummer och 10 fräscha gigabit. Vi tackade och tog en taxi ner till hamnen.

Helt klart är att vi hamnat på en mycket intressant plats. Människorna är mycket trevliga och hjälpsamma. De känns glada här och bjuder på leenden. Och vi vet att vi har en hel del intressant att sätta tänderna i. Staden, naturen och även annat spännande som rör denna plats. Men för att detta inlägget inte ska bli lika långt som mannens mun på Edvard Munch tavla Skriet, så slutar vi här. Men vi återkommer. Från Hiroshima…nej förlåt. Vi menar Al Hoceima.

Skepp o Hoj!

Små blå gränder…

3 april, 2018 projektsunshineLämna en kommentar

(…vi besöker den blå staden uppe i Rifbergen och vi faller pladask inför allt det vackra…)

För dagen två inlägg, så missa inte det förra…

Kapten Betong och Captain Claes på väg till restaurangen i den blå staden Chefchaouen…

Smir, Marocko

Sannolikt så har vi prickat in den bästa tiden på året för vårt besök här i Marocko. Den gångna månadens intensiva regnande har gett den välförtjänta blötan jorden längtat efter. Och våren har slagit ut i sin fulla prakt med blommande träd, blomster och buskar. Uppe från Rifbergen rinner nu färskvatten i långa rännilar som ger ett gott och gratis dricksvatten åt människorna som bor utmed sluttningarna. Det doftar av jasmin och mandelblom. Dagstemperaturen är behaglig, så även i bergen fast det här kan bli svalare. Och allt är bara så makalöst vackert.

Var det något vi inte visste om Marocko så är det allt det bildsköna. Som inramade tavlor möts vi efter varje nytt krön av en ännu mer makalös utsikt. Böljande fält, odlingar, bergstoppar, ringlande floder. Längs med vägen så möts vi betande kor, getter och åsnor. Vi förundras och försöker ta in allt det vackra, men det är svårt. En blandning av overklighet och angenäm smärta i hjärteroten slår oss. Vi ler och tar in.

Vi har tagit en bil upp till bergen för att besöka den blå staden, Chefchaouen. Det är vår vän Claes som bjudit med oss och han tar oss från den ena vackra utsikten till den andra. Vi stannar bilen ofta för att kliva ur och beskåda och fotografera. Vi möter enkla människor som lever här och vi vinkar till nyfikna barn. Claes är på hemmaplan. Denna del av Marocko tillhörde en gång i tiden Spanien, och spanska språket är därför gångbart. Vår guide frågar och pratar med dem han möter. Och vi förstår, att den här möjligheten är få förunnat. Att med en svensk guide få hitta många av alla de guldkorn Marocko har att bjuda på.

På väg upp i bergen…

Våren visar sig från sin finaste sida…

Får, getter, åsnor…vi träffar på många fyrbenta…

Vi stannar och köper dunkar till Wilma och fyller dessa med naturens färskvatten från bergen. Männen i det lilla huset har gjort i ordning en slang som leder vattnet ner till hans tomt och där rinner det oavbrutet…vi dricker och fyller våra nya dunkar…

Toppen, vi som behövde nya dunkar att ha på Wilmas däck…och vattnet är gratis, naturen bjuder…

Vi kommer så småningom fram till Chefchaouen. Denna lilla blå pärla som ligger inklämt i en dal högt upp i bergen. Som en liten hemlighet har den gömt sig här. Men nu för tiden har turisterna hittat hit och det kommer nyfikna från såväl Marrakech, Rabat, Tanger och Tétouan. De som reser hit får dock vara beredda på en lång resa över bergen, då staden är svåråtkomlig. Men vi har tur. För från Marina Smir så är det endast ett par timmars resa i bil.

Framme i den blå byn…

Chefchaouen som också kallas ”den blå staden” har blåmålade husfasader. Upplevelsen av detblå är på sina ställen intensiv. Det var judiska flyktingar som på 30-talet började måla sina hus i blå kulört, färg som de utvunnit ur växten indigo. Men det råder delade meningar om varför man målade husen blåa, om det var för man ville symbolisera himlen eller om det var för att hålla myggen borta.

Små blå gränder…

Ett fönster på ett icke blåmålat hus…

Vi hittar en mysig restaurang…

-Har ni ledigt bord??? Ja visst, vi får ett bord med en fantastisk utsikt…

Utsikten från vårt bord…

Vi vandrar genom staden och vi går till en liten restaurang som ligger avskild i en gränd. Vi får ett bord på övervåningen med utsikt över bergen samt alla de små hus som reser sig utmed bergets brant. Och vi äter traditionell marockansk köttgryta, tagine. Vi smakar även på en bönsoppa, som är god men aningen blek i smaken för att passa en svensk gom. Vi dricker vatten och samtalar länge och avslutar måltiden med te.

Kapten har slagit sig ner och vi får våra menyer…

…vi äter tradionellt marockansk mat…

Mätta och nöjda så går vi mot medinan. Där följer vi de små gatorna och tittar på hantverk och matstånd. Flätade korgar med ägg, torkade fikon, ostar, oliver och färska frukter möter oss. Och vi handlar lite med oss till båten. Men vi glömmer i stunden totalt att titta på tyger då vi är på jakt efter fint tyg till Wilmas fönsterventiler. Kanske att vi blivit helt hypnotiserade av allt det blå, tänker vi.

Vi vandrar mätta vidare…

Claes och Kapten handlar godsaker…

Oliver och annat gott…nu har vi fyllt förrådet ombord…

Korkade nog så fotograferade vi tyger…men glömde bort att vi faktiskt hade tyg på vår inköpslista, det slog oss senare på vägen hem…

Vi lämnar så småningom medinan och tar en vidare promenad runt staden, innan vi letar upp vår bil. En fransk liten sak vars lilla motor tappert fått arbeta hårt på vägen hit. Men nu väntar en lättare resa tillbaka, nu kommer det mestadels gå utför. Och vi kör, men inte samma väg tillbaka utan en ny och mindre. En vackrare väg som går i serpentiner ibland uppför men framför allt nerför bergen. Vi tar god tid på oss och vi gör täta stopp längs med vägen.

Grönt och vackert efter allt regn…

Styrman Pimpsten och Rifbergen…

Flera vattendrag ringlade sig fram…

Söta hundar kom och sa hej…

Vår vän och guide Claes, tusen tack för en fantastisk utflykt…

Vi hade ingen aning om att Marocko var så vackert…

Snart har vi lämnat Rifbergen . Denna bergskedja som faktiskt inte utgör en del av Atlasbergen rent geologiskt. Utan den är en del av Gibraltarbågen och är således en förlängning på bergen andra sidan sundet, i Gibraltar och Spanien. Rifbergen inhyser inte bara små blå byar, utan här finns även cannabisodlingar. Denna odling, som förser främst Europa med hasch, sker ofta småskaligt av familjer tillhörande befolkningsgruppen berber. Odlarna själva tjänar inte särskilt mycket på den färdiga produkten, utan de stora vinsterna gör de ligor och drogbaroner som organiserar smugglingen. Idag sker en diskussion om att legalisera cannabisodlingen i Rifbergen för industriellt och medicinskt bruk. Men för oss som far glada fram i en bil mellan de vackra bergstopparna märker inget av detta.

Vi kommer framåt kvällen tillbaka till hamnen där Wilma väntar på oss. Vi är så fulla av intryck från dagen att vi blir alldeles trötta…

…och vi somnar snart med ett stort leende på läpparna.

Skepp o Hoj!

Mer bilder kommer här;

Dessa sista bilder kommer från vår vän Claes kamera, tusen tack. Gå gärna in på fb-sidan Adventure Sailing, där ni kan se fantastiska äventyr Claes arrangerar.

Skepp o Hoj igen!