(.. och 2022 års investeringar…)

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Vi vet inte, men möjligtvis kan vi ha retat upp gudarna på Olymposberget. Från vår position syns det resliga berget, ännu snöbeklätt trots att vi snart är i mitten på april. Enligt mytologin var berget hemvist åt de tolv mest inflytelserika gudarna och vi vet därför inte riktigt vem av gudarna vi provocerat. Kanske Hades, för han var en dyster filur. Anledningen är den, att vi lyckats dra en nitlott när det kommer till lättnaderna av restriktioner. Glädjande har detaljhandelsbutikerna i landet fått öppna upp, det vill säga överallt – UTOM i Thessaloniki. Här råder samma hårda regler som tidigare. Liknande scenario hade vi i höstas, då stängde Thessaloniki ner redan i oktober, medan resten av Grekland följde efter först månaden senare. GAAAH! Vi pratar (i denna vända) om sex månader av strikta regler. Ett fängelsestraff på öppen anstalt hade gissningsvis inte varit sämre. Så häromkvällen kom vårt första psykbryt och den stod Styrman Pimpsten för, hon som annars är tålmodigheten själv.

 Samma dag hade det regnat och madrasserna vi haft ute på däck (för vi renoverar sovhytten) hade då fått flytta in i båten. Hela byssan blev som madrasserad (helt omöjligt att slå ihjäl sig) och den lilla skrala durkytan som vi tidigare haft fri, slutade nästan att existera. Nog för att vi gillar att hångla. Med regnet smattrade mot takventilerna bjöd dagen därför på en hel del stillasittande. Först framåt sena eftermiddagen kom vi ut en sväng, när himlen sprack upp och en förtröstande sol tittade fram. Vi fixade med saker ute och skakade loss lite allmänt på däck och kaj. Men snart blev det dags att gå in och laga mat, äta och rutinmässigt streama svensk teve. Sen plötsligt, PANG! Klockan hade passerat tjugo när Styrman överraskande känner en undertryckt och kuvande känsla. Ni vet av det slag man kan uppleva efter en vecka i sjuksängen. ”JAG MÅSTE UT”, klagade Styrman påtagligt irriterad och illa till mods. Kroppen skrek efter fysisk aktivitet i ett sätt att stilla den mentala känslan av att vara inlåst och fast. Men då klockan närmade sig tidpunkten för när utegångsförbudet inträder, förstärktes känslan av att sitta i arrest. Lite raskt fyllde vi i tillståndsblanketterna och med pass på fickan gav vi oss ut på en kortare promenad. Vi är så jäkla less nu på denna begränsade rörelsefrihet med intyg, munskydd, pass och utegångsförbud.

Ett nytt ankarspel till aktern…

Medan Styrman ägnar dagarna åt mental kollaps, jobbar Kapten vidare med projektet ”ankring från aktern”. Ankarrullen är som ni vet, på plats. Nu hade turen kommit till ankarspelet. Med god förhandlingsförmåga lyckades Kapten komma över ett ankarspel till riktigt lågt pris. Företaget i fråga var extra benägen att få sälja, då ankarspelet stått på hyllan sedan 2007. Dammet ingick således i priset. Kapten håller nu på att montera detta, vilket inte är helt lätt – att borra i betongbåt kräver inte bara kraftig borr, utan även ett tjockt pannben. Hela båten skallrar när borren försöker ta sig igenom betong och armering – och inne sitter Styrman och ser hur hjärncellerna trillar ut över salongsbordet….plong, pling, plong…skakar de runt tills de faller ut över kanten och ner i kölsvinet, där den lilla grisen genast äter upp dem. Ja, det sista var kanske inte helt sant. Sant är dock att vi nu håller på med 2022 års arbete och investeringar. Därför hoppas vi på ett kommande år med förbaskat lite corona. Så vi kan segla och hångla obegränsat!

Skepp o Hoj!

Att borra i betongbåt är inte enkelt, här syns den najade armeringskonstruktionen…

Lite längre ner dyker kraftigare armeringsjärn upp…

 

 

 Madrasserad kabyss och en Styrman med psykbryt…

 

Over and Out

(…lite överallt…)

Wilma är spetsgattad. Det betyder att hennes skrov är spetsig till formen, inte bara i fören utan även i aktern. Ett spetsigt akterparti försvårar tilläggningar på de platser det är kutym att lägga till med aktern mot bryggan (som här i Grekland). I denna marina finns förvisso lazylines och vi slipper därför använda ankaret och kan fritt välja om vi vill lägga till med fören eller aktern mot kajen. Vi ligger alltså förtöjda tvärtom mot alla andra båtar här. Men som regel är vi hänvisade medelhavs-tilläggningar och så även i hamn. Nackdelen med att ligga med aktern mot kaj, är att det krävs cirkuskonster för att ta sig i land. Likt ett gem får vi vika ihop oss för att komma under och förbi targabågen. Näst steg är att vingla ut på rodret innan det är dags att gå på plankan, den vi lägger ut mellan båt och kaj. Ett annat minus är att Wilma är enormt svårstyrd att backa med. Alltså, det GÅR NÄSTAN INTE att manövrera henne över huvud taget (i vart fall inte i trånga hamnar). Men säg inget till Wilma, hon är lyckligt ovetandes. 

 Vi har därför en önskan om att fixa ett bra ankarsystem i aktern, så vi kan lägga till med fören först. Kruxet är bara att det råder platsbrist där bak, vilket hänger ihop med skrovformen. När vi i höstas lyfte Wilma upp på land, passade vi på att konstruera och bygga ett fäste för vindrodret. Vindrodret väntar på oss Gibraltar, så planen är att segla dit. Men med den nya ställningen insåg vi, att vi samtidigt frigjort utrymme för en ankarrulle. Plötsligt räcker däcksytan i aktern till ett ankarspel och under däcket finns ett tomrum stort nog för en ankarbox. Tomrummet är det berömda helveteshålet (tillika platsen där Kapten stundom bryter sina revben).

Sedan i höstas har Kapten varit på jakt efter en lämplig ankarrulle, men inte funnit någon optimal. Dels gör nedstängningen det svårt samt att vi vill leva upp till epitetet ”lågbudgetseglare”. Vi menar, man kan ju inte å ena sidan hävda en sak som sen inte stämmer – och för oss är det en sport att maxa mesta möjliga ur varje krona. Efter ett långt letande ledsnade Kapten och utbrast ”hur svårt kan det egentligen vara att bygga sig en egen ankarrulle?!!”

Sagt och gjort. Kapten har nu tillverkat en ankarrulle som vi döpt till ”Leva Rullan”. Utläggen landade på 38,50 svenska kronor (rulle + bultar). Resten fann vi i Wilmas gömmor och svetsen gick på solenergi. Att köpa en ankarrulle hade säkert kostat ett par tusen. Och då hade den ändå inte varit optimal.

PLUMS! Där har ankaret åkt ner i vattnet…

Styrman har också haft rulle på schemat, men av ett helt annat slag. Hon har tillverkat en toalettrulles-hållare av shock cord (resårband), tågvirke och ett beslag. Skithuspappret är nu staplat på höjden. Tio rullar rymmer lösningen och vi tycker det blev ”skitbra” för att uttrycka oss putslustigt. Nu behöver vi inte längre flytta runt vårt lager av toarullar, som vi gjort de senaste fem åren. Jämfört med Kaptens rulle blev denna konstruktion ännu billigare, kostnaden landade på noll då vi hade allt hemma.

Med hjälp av detta beslag är det lätt att fylla på och tömma hållaren på toarullar…

Ankarlösningen får tills vidare dröja, för nu har det blivit dags att ta itu med sovhytten. Vi ska ju måla…

Fler bilder…
Kapten letar i gömmorna efter material till en ankarrulle…

 Kapten har kommit halvvägs…

 

Kapten svetsar (sittandes på vindroderfästet)…

 

 Styrmans toarulleshållare…

 

Resårbandet inuti gör att man kan putta på ställningen, så man kommer åt att öppna luckorna bakom…

 

Vi fångade en lokal fiskare på bild…

 

Over and Out

(…vägrar Kapten…)

 Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

  En gång och detta var tiden före vi blev långseglare, besökte vi en arkeologisk plats i Turkiet. Från besöket minns vi inte så mycket, annat än att det var en jäkla massa sten. Att minnet bleknat kan bero på att vi ingick i en stor busslast, ett gäng som mer liknade skolungdomar på ferie – än historieintresserade medelålderspar. Sannolikt lyssnade vi bara med halvt öra till vad vår kompetenta guide berättade. Istället idkade vi allsång och drog fräckisar, allt medan bussen över det turkiska landskapet skumpade fram på tveksamma vägar. Veckan kom att bli ett minne för livet – så galet skoj hade vi och än idag är vi flera som håller kontakten, guiden inkluderad. Ni ska därför inte fråga oss om fakta kring antik byggnadsteknik eller mytologiska gudar – minnet är lika magert som innehållet på ett USB-minne som varit på månen. Men något vi minns i vart fall, är att det under antiken fanns ett yrke vi skulle kunna kalla för ”toalettsits-uppvärmare”. Fast ett yrke var det kanske inte, för det var slavar som fick ägna sig åt sysslan. Slaven hade alltså som uppgift att förvärma den kalla marmorn med sin rumpa, före den nödige kungen och hans hov kom och tog plats. Jisses så oskönt!

  Att minnet dök upp på nytt berodde på att Kapten före sänggåendet häromkvällen fixat till sängarna – dragit i lakanen och puffat till huvudkuddarna. Ibland ser bingarna ut som kriget. Glatt hade Styrman Pimpsten därefter glidit ner mellan lakanen. Men då temperaturen ute plötsligt droppat betänkligt, var lakanen lika kalla som marmorn i den antika staden. Sarkastiskt lät Styrman den otacksamma meningen falla över läpparna. ”Du kunde väl värmt upp min säng, när du ändå höll på att bädda”. När Kapten förvånat tittade upp, brände Styrman av sitt bredaste av leenden. Polletten trillade ner och Kapten svarade. ”Ja du skulle må då, va?!”

  Ja, ovan är exempel på hur vi (efter dagar av misströstan) tagit humorn till hjälp. Roliga minnen är vårt bästa vapen mot den tristess som råder, vid sidan om annan lågvatten-humor. Frågan är om man ens borde berätta…

  Som dagen efter intermezzot med de kalla lakanen. Vi skulle deklarera och för er som följt oss, vet hur Styrman Pimpsten lider svårt av sitt klimakterium ”deluxe”. Kroppstermostaten har helt kajkat ur, vilket för med sig att hon ena stunden tycker lakanen känns iskalla – till att nästa sekund kasta av sig täcket i en sån hastighet, att det direktkvalificerar henne till VM i lappkastning. Det skulle visa sig roligt att deklarera, trots väntad restskatt. Bara det att i lockdown få ett beting med en deadline, kändes som en vinstlott. När vi dessutom senare satt framför datorn och la in de siffror som skatteverket inte redan visste om och Styrman Pimpsten plötsligt slänger av sig både tröja och bh för hon inte står ut med värmevallningarna, blev det ju inte sämre. Sannolikt är det inte så vanligt att människor deklarerar topless. Kapten klagade inte.

  En annan tokighet som hänt var när Styrman Pimpstens trosor häromdagen for över bord. Mot meteorologernas bättre vetande drog en vindfront plötsligt fram. Styrman stormade ut på däck för att rädda tvätten hon hängt på tork och lyckades bärga allt, sånär som på sina favorittrosor. Befriande fladdrade trosorna iväg i den hårda vinden, för att därefter landa i vattnet och sjunka ner i dyn på botten. Aj, aj, aj… Efteråt beklagade sig Styrman för vännen Pia som kom med den självklara lösningen på problemet. ”Varför ber du inte Kapten dyka ner och hämta trosorna?” Men Kapten vägrade med kommentaren ”jag vill ju ha dig naken”.

  Vi ägnar oss faktiskt lite åt marina ting också, fast det inte verkar så. Med det ostadiga vädret kunde vi inte börja måla i sovrummet, vi behöver ju kunna lägga upp madrasserna på däck. Istället målade Kapten ett par garderobsluckor. Kulörten är vi supernöjda med. Som ni hör, vi lever. Med delar av garderoben under båten.

 Skepp o Hoj!

Nästa vecka hoppas vi kunna måla sovhytten i denna olivgröna kulört…

 

Over and Out

 

 

Etiketter; segla i Grekland – Thessaloniki – fast i lockdown – måla sovhytt – livet ombord – i väntans tider – colin archer – långseglarblogg – betongbåt – båtrenovering – klimakteriebesvär – ligga i vinterhamn –  S/Y Wilma – dags att deklarera – bloggar om segling – pandemi

(…att segla på…)

 Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

 Till synes kan även glada typer som oss börja misströsta. Denna pandemi till elände ser ju snart inget slut och stilla undrar man ju när och vart man kommer att kunna segla i framtiden. Inte på så sätt att vi inte tror vi kommer kunna segla till Karibien och där bortom, utan vi tänker på vilket eventuellt krångel det kommer föra med sig. Blir det som många experter befarar, kommer coronaviruset med tiden övergå till att bli en säsongsinfluensa och denna kommer då sannolikt att kräva årlig vaccination. Det blir onekligen en parameter till att ta hänsyn till.

 För seglare som byter länder ofta kan det bli kännbart ifall man (som nu) måste ta ett nytt test varje gång man seglar in på nytt territorialvatten och önskar inklarering. Ett vanligt pris för ett coronatest är 150 euro och är man två personer ombord blir det en extra kostnad på tretusen spänn. Säg då att man under ett år byter länder tio gånger, då snackar vi trettio tusen svenska kronor. Det är nästan halva vår årsbudget, så ni kan förstå vår ängslan. Skulle man istället för att betala pengar för ett test kunna välja på att sitta i karantän tio dagar, blir detta inte mycket bättre. På ett år skulle det blir 100 dagar karantän. Men vaccination tänker någon, vi kommer ju få vaccin. Men vem kan med handen på hjärtat säga att långseglare som förflyttar sig och således inte tillhör det besökande landets hälsosystem, kommer kunna erbjudas vaccin. Och i så fall, till vilken kostnad? Vi tror säkert det löser sig med tiden, men när? Knappast detta år och säkerligen inte efterföljande 2022. Vi snackar nu worldwide och inte Europa. Inom EU kommer det inom kort implementeras ett gemensamt vaccinationspass som det verkar, som möjliggör för medborgare att fritt röra sig. Kanske även att medlemmar inom EU kommer kunna erbjudas vaccin oavsett i vilket land man befinner sig. Och skulle inte det gå, kan man i vart fall flyga hem till Sverige för en årlig spruta. Men säg nu att man befinner sig på Bora Bora i Stilla Havet. Det är väldigt få långseglare som har råd att flyga hem en gång om året från andra sidan jordklotet.

 Låter funderingarna nattsvarta? Ja kanske, eller så är vi bara krassa realister. För tittar vi i backspegeln och ser hur det gångna året utvecklat sig, så har förutsättningarna för långseglaren knappast blivit bättre. Till skillnad mot i början av pandemin finns nu en rad hjälpmedel för att mota smitta i grind, primärt genom tester för att kunna påvisa pågående smitta. Och så länge pandemin snurrar runt jorden (vilket den säkert kommer göra länge än) kommer det vara genom test man får påvisa sitt goda hälsotillstånd. Vaccin i all ära (vilket vi är glada för och kommer ta när vi blir erbjudna) ger sannolikt inte ett skydd så länge, som det för långseglaren vore optimalt. Nu kanske allt löser sig jättesmidigt. Men risken finns då långseglaren globalt sett inte är någon större grupp, att det dröjer innan våra intressen blir tillgodosedda. Vår gissning är att seglare som önskar korsa många landsgränser framöver kommer behöva en större plånbok mot tidigare och även kanske behöva lägga mer tid åt corona-formaliteter. Seglare som står i startgroparna att kasta loss inom de närmaste åren, skulle vi råda att budgetera för högre kostnader med tanke på pandemin. Pessimistiska dagar känns det inte som det kommer bli lika enkelt att segla framöver. Bortsett från tid och pengar är det också en fråga om glädje och det finns en gräns för hur krångligt och dyrt det får bli, för att det ska vara roligt.

 Så vart seglar vi då? Ja säg det, just nu kommer vi ändå ingenstans. Målet är att segla ut ur Medelhavet och när vi kommer till Portugal, har kanske förutsättningarna ändrats. Tills vidare roar vi oss med att drömma om platser inom Europa vi önskar besöka, Skandinavien inkluderat. Världen får helt enkelt ta sin tid. 

 Vi ser med spänning fram emot att få rapporter från andra svenskar där ute. Vi tänker kanske främst på S/Y Sea Wind som vi nu tror kastat loss från Kanarieöarna med sikte på Antarktis. Det är väl också bara en tidsfråga innan Anders Eriksson med sin Malala kastar loss på nytt. Hör gärna av er. Det vore även gott att få rapporter från andra svenskar (som på köl) befinner sig på andra sidan jordklotet. Vad vi hoppas få veta, är vilken skillnad det blivit vid inklarering mot tidigare. För att förtydliga, vi önskar inte veta hur det är att vara fast på en och samma plats, likt vi är nu. Utan hur det fungerar att komma till nytt land. Den mest aktuella informationen tror vi överlägset kommer från dem som finns därute, sannolikt bättre än den informationen vi läser om på noonsite (även om den sidan är bra). Allra minst önskar vi rapporter från folk som hemma i soffan sitter och gissar, det räcker med oss själva.

I vår instängda bubbla gör vi tills vidare det bästa av situationen. Kapten flyger emellanåt med sin drönare fast det är lite långtråkigt att ideligen filma samma vyer. Men det blev dock en film som vi gärna delar med oss av. Håll ut och håll i. Och befinner du dig på en plats mer fri än vår – GRATTIS! 

Hörrö, glöm inte sätta på ljudet innan du kör igång filmen!

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Men va fan, ska vi inte segla till Turkiet – där verkar det ju tillåtet att segla…

Idén var egentligen inte vår, utan kom från vår norske vän. Likt oss väntar vännen också på att Grekland ska öppna upp. För tillfället verkar Grekland vara Europas mest stängda land, kanske ett av världens till och med. Att inskränka människors rörelsefrihet så pass mycket över tid, får till slut konsekvenser. Därför var det inte med någon större förvåning vi läste om att tusentals greker gått ut på gatorna för att protestera. När molotovcocktails och stenar kastades mot polisen uppstod tumult. Aj aj aj, inte bra. Det är nog egentligen ingen som försvarar demonstranterna, även om den allmänna uppfattningen är att nedstängningen börjar närma sig gränsen för vad människor pallar med. Eller för att citera en insändare i dagspressen; ”this is not a lockdown, this is a knockdown”. Frågan är hur Grekland ska orka resa sig…

Vår farhåga inför att bli fast här lika länge som förra året, då tilläts vi börja segla först i mitten på juni, fick oss på allvar att fundera över Turkiet. Att segla nonstop till grannlandet i öst, en sträcka på tvåhundra distans, är inget större problem. Men då behövs tillstånd från de grekiska myndigheterna. Vår vän kontaktade en agent i Turkiet och ställde frågan om det stämmer, att vi kan segla dit och tillåtas förflytta oss inom landet. Snart kom svaret att vi var välkomna, men att det ändå inte går för grekernas stängda gräns. Relationerna de två länderna emellan är inte de bästa och det verkar som Grekland inte släpper igenom fritidsbåtar, ens för transit. Vi har nu satt en grekisk kompis på ärendet, som lovat kolla med Port Police här. Fortsättning följer…

 I väntan på bättre dagar har vi ägnat oss åt lite olovligheter. På så vis att vi lyckats få tag på det vi önskar, trots stängda butiker. Lite som under andra världskriget då det blev något av en folksport att begå ransoneringsbrott, där den med pengar och rätta kontakter kunde få mer än andra. För vår del snackar vi om en dämpad och subtil färg i grönt, kalla den oliv så förstår du. I specialbutiker får endast företagare handla och det var genom en sådan kontakt vi lyckades komma över ett par färgburkar. Styrman Pimpsten fick inte följa med, hennes civiliserade obefläckade yttre hade allt för enkelt kunnat avslöja upptåget. Istället var det den något oborstade Kapten Betong som fick smyga iväg tillsammans med en av Thessalonikis företagare. För säkerhets skull drog Kapten på sig sina skitigaste arbetsbyxor, allt för att smälta in. Vem som hjälpte oss kommer vi inte avslöja, inte ens om vi utsätts för tortyr. Men vi kan försäkra er om att det inte ligger några mutor emellan, utan bara en medmänsklig välvilja från en vän – att vi ska kunna måla Wilmas sovhytt i en roligare kulört än bensinmackens knallgula. Har pandemin fört något gott med sig så är det alla trevliga greker vi lärt känna. För den som lyckas göra affärer i stängda butiker utan att vara företagare, gäller kontant betalning. Antingen det, eller företagsfaktura – då kortköp riskerar sätta företagaren i knipa. 

Trots att en viss spänning uppstod den stund Kapten var iväg för att köpa färg i lönndom, önskar vi hellre att vi fick börja segla. Ryktena säger mitten på maj, det var i allafall vad den grekiska turistministern sa häromdagen. Själva tror vi ingenting, annat än att vi gissar att vi har gott om tid att måla. Nästa vecka sätter vi fart…

 Skepp o Hoj! 

Turistministerns uttalande går att läsa här; https://www.keeptalkinggreece.com

Etiketter; lockdown – knockdown – segla till Turkiet – ransoneringsbrott – andra världskriget – segla i Grekland – seglingsförbud – finna färg – renovera båt – colin archer – långsegling – turistsäsongen öppnar 14 maj 2021 –  båtrenovering – ferrocement – betongbåt – pandemi – covid –

 (…när det kommer till önskat färgval…)

Har ni hört det senaste? Plötsligt steg antalet smittade betänkligt och den grekiska regeringen svarade blixtsnabbt med än hårdare restriktioner. Samtliga skolor är åter stängda. Inte heller får man åka bil privat. Utan det är till fots eller med cykel man får ta sig fram, dock max två kilometer från hemmet. Vår båtgranne som brukligt skulle titta till sin båt i helgen, kom därför på cykel. Grekerna är påtagligt trötta nu, att leva med dessa hårda restriktioner är inte lätt. Många menar att ”om den universala lösningen hade varit att stänga ner hela samhället, hade det bättre märkts”. Viruset verkar finna sina vägar oavsett och nu har sjukvårdens maxkapacitet nästan nått taket.

 För oss som tänkt försöka hitta någon som kan bryta lite färg till vårt sovrum (ja ja…vi vet att det heter hytt) får nu tänka om. Det går inte längre att komma åt specialvaror (noonfood) genom systemet ”clic and collect”. Förvisso har vi inte kunnat beställa varor på detta sätt oavsett, det vill säga via app och sen hämta i butik – för vi klarar inte språket. Men genom våra grekiska kontakter har vi ändå kunnat lösa en del av våra inköpsbehov. Fram till förra måndagen vill säga, för nu är landet lika hårt stängt som under de värsta veckorna i våras. Nu får vi förlita oss på bensinmacken. Asså…det här med sovrummet, det bär oss emot att måla väggarna kycklinggula. Det sägs att man blir olycklig och att barn gråter mer i gula rum. Gult är ju varningens färg. Men även glädjens, på så vis att den ger energi. Vilket man inte vill ha när man ska sova.

Färgen grön vi önskar (men då inte den klargröna som bensinmacken erbjuder) representerar natur, balans och framgång. Vi har tänkt oss en harmonisk, dämpad och subtil färg, lite åt oliv. Vi får se hur vi gör, men först ska taket målas vitt – vilket vi kan börja med. Spännande fortsättning följer…

Det kom ett paket. Styrman Pimpstens syster och svåger har blivit vår förlängda arm när det kommer till prylar vi behöver ha ner. Sedan pandemin bröt ut fungerar inte den vanliga postgången något vidare, i vart fall har det strulat varje gång vi försökt. Istället är det budfirmorna som får leverera. Men man får ändå stå på tå, för budfirmorna gör bara ett (1) leveransförsök nu under pandemin, mot normalt tre. Dessutom vägrar de ringa till oss bortifrån grinden, för vi har ett svenskt mobilnummer. Lite svettigt…

 I paketet låg en ny cirkulationspump till vårt värmesystem. Pumpen håller Kapten nu på att installera då den gamla 12-voltspumpen sagt upp sig. Vissa saker har vi inget större förtroende för, tolvvoltscirkulationspumpar är en sådan. De går inte särskilt tyst och börjar fort lida av ålderssvaghet. Vi som bor ombord året om behöver ett pålitligt system eftersom det kan vara rätt kyligt även på dessa breddgrader vintertid. En pump för husbruk kräver förstås en del om den ska sitta i båt. Dels måste man kunna omforma 12-volts likström (från batteriet) till 220-240 volt växelström. Därtill behövs en stor batteribank, vilket vi har. 

Förutom pumpen fann vi en massa annat gott i paketet – pussel, böcker, tidningar, mat, kryddor, godis, verktyg, reservdelar och mycket annat. Helt fantastiskt och oväntat fick vi det mesta som gåva. Tack kära syster och svåger för er generositet, nu blir vår isolerade tillvaro lättare att bära.

Skepp o Hoj!

UPS hämtar upp paketet i Nyköping som ska till Thessaloniki…

 

 Här ligger innehållet på bänken i byssan, vilken lycka!

 

 I skåpet under kaminen ( i det gula corona-badrummet) kommer den nya cirkulationspumpen bo…

 

 Även ett par nya arbetsbyxor låg med i paketet, här syns de gamla…

 

 

 

 Tack till syster/svägerska och svåger, de är inte till salu för vetskap (utan bara våra!!!)

 

 

Klart Slut!

 

 

 

 

 

 

Etiketter; coronarestriktioner i Grekland –  cirkulationspumpar  – click and collect – utegångsförbud – gul färg i sovrum – budfirma UPS – livet ombord – omformare – batteribank – ferrocement – colin archer – långsegling – leva ombord – Nyköping 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

I den förliga delen av båten ligger tankar i kölsvinet – för wastevatten, diesel och färskvatten. Allt vatten går ner i svartvattentanken. Alltså även diskvatten samt det vi spolar i handfatet, något som ligger väl i linje med dagens miljötänk. I vanliga fall tömmer vi bara tankarna långt ut till havs alternativt vid tömningsstation på land. Det vill säga om det finns en sådan, vilket vi saknar nu. Här i Grekland har vi endast sett tömningsstationer på ett fåtal platser. Lite synd. Mellan tankarna tenderar vatten från kondens samlas, särskilt vintertid. Därför lyfte Kapten rutinmässigt på durkarna för att komma åt med vattendammsugaren, vi gör det någon gång varje vinter. Glad som en spillevink ropade Kapten till Styrman. ”Här var det snustorrt!” Ja, Wilma är tacksam, det bildas inte så mycket kondens innanför skrovet. Dels är betong tacksamt och därtill är hon välisolerad.

Tacksam båt… (arkivbild, vi ligger INTE på ankare nu)

 Dagarna fördriver vi med småfix. Egentligen är vi seglingsklara men det finns alltid att göra. För någon vecka sedan hissade vi storseglet och ordnade lite med revningssystemet. Check på den! Solskyddet är också klart nu, med (stängningsbar) vindruta så vi kan se vindinstrumentet i masttoppen samt att skyddet är försedd med solpaneler. Totalt har Wilma 1300 Watt solpaneler vilket ger oss gott om ström, så även mulna dagar. Knasbollar som oss (som gärna seglar året om och ankrar) behöver tänka lite längre kring strömförsörjningen – så vi även klarar vinterns kortare dagar. I framtiden har vi planer att inte bara ligga och jäsa i Grekland. Känslan av att vara självförsörjande på såväl färskvatten som ström är förunderlig, för oss är det lyx och märk väl – det kommer inga räkningar.

I hamn eller till ankars använder vi vårt andra solskydd (i ljusbeige färg) som har generösare bredd och ståhöjd. Vi flyttar då enkelt över solpanelerna från det blåa solskyddet… 

Då pandemin och landets nedstängning ser ut att fortsätta under oöverskådlig tid, har vi fattat beslut att måla om sovrummet. Det är kanske lite missvisande att kalla sovhytten för sovrum, men vi försöker få det att låta större än det är. Anledningen är (precis som under vårens nedstängning) att vi behöver finna oss en bra sysselsättning, till låg kostnad. I våras var det badrummet som fick sig en uppfräschning. Vi valde då färgen kycklinggult på väggarna. Det var den kulörten som gick att finna på bensinmacken. Sovrummet däremot känner vi inte alls för att måla gult, istället tänker vi oss en dämpad grön färg (lite åt oliv) som snyggt matchar listerna av ek och de brunbeiga sidorna av sittbrunnen som sticker ner i vårt kärleksnäste. Nu gäller det att finna någon butik som i smyg kan blanda färg åt oss, vilket blir vårt nästa uppdrag.

Vår arsenal av överlevnadsstrategier är god som ni hör. Medan Kapten Betong syr ägnar sig Styrman Pimpsten åt att laga mat och baka (vilken tur att Wilma är bred). Allt medan doften från nybakta bullar blandar sig med symaskinens rytmiska läte, skrålar musik ut från den grekiska lokalradiostationen. Här lever vi avskurna – i ständig tvåsamhet – som i ett eget universum. Rätt sjukt när man tänker efter. Det är tur att vi trivs med varandra!

 Kapten syr…

Blir man sugen på svenska bakverk får man baka själv… 

 

Fika i sittbrunnen…

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

 

Etiketter: sy solskydd – seglingsförbud i Grekland – revningssystem – Colin Archer – Lundh Sails – röda segel – självförsörjande på el – litiumbatterier – segla i Medelhavet – ferrocement – lockdown – kondens i segelbåt – 

(…vår stjärna har nu flugit iväg med en propeller på ryggen…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Det finns personer som tar något mer än döden med sig när de lämnar jordelivet. Lasse var en sådan. Ett par dagar före jul stämplade han ut, nittio år gammal. Lasse var speciell. Inte bara för att han var en omtyckt släkting, utan kanske främst för sin yrkesskicklighet. Så gott som alla som någon gång tagit Waxholmsbåt ut till Stockholms skärgård, har haft med Lasse Sundell att göra. I vart fall om resan ägde rum någon gång under det halva sekel som han och hans bror Thore drev Nacka Finmekaniska Verkstad. Bröderna var specialister på propellrar, propelleraxlar och styrmaskiner. Bland annat utförde de arbeten på Waxholmsbåtarna.

Det Lasse inte visste om propellrar och styrmaskiner var inte värt att veta. Han var en legendar inom sitt område. För den oinsatte kan det verka enkelt. Men en propeller är minsann inte bara något som sitter där bak och vispar runt – en optimal propeller kräver dimensionering och modellering. Detta fick vi erfara den gången vi i Dordrecht skulle byta propeller på Wilma. I de holländska kanalerna insåg vi att vår båts visp var alldeles för undermålig. När pappa Felix på sin tid byggde Wilma hade han sannolikt funnit en (i sitt tycke) lämplig propeller och hängt på den. Liksom på en höft. Det blev sådär.

När vi långt senare besökte propellerverkstan i Dordrecht såg vi hur den gamla pappan och sonen ägnade mer än en timme åt att räkna på Wilmas nya propeller. Under tiden vi väntade blev vi underhållna av den lille gossen som följt med pappa och farfar till verkstan, han körde runt på sig själv i traversen – över lokalen for han än hit, än dit. En tredje generations propellermästare på upplärning. Till slut återkom männen med ett förslag. Då hade de utifrån Wilmas förskaffenhet räknat ut hur stor propellern skulle vara – hur många blad, vilken form samt hur mycket lutning dessa skulle ha. Skillnaden blev påtaglig när vi senare gav oss av. Det var värt varenda sekin.

 Lasse och Thore startade Nacka Finmekaniska redan år 1951. De kom att arbeta tillsammans fram till Thores död, därefter fortsatte Lasse själv. Först när synen blev för dålig la Lasse verktygen på hyllan och gick i pension, då var han över åttio år. Styrman Pimpsten som känt Lasse i hela sitt liv hade som barn inte riktigt koll på vad Lasse jobbade med. Men det kom att ändra sig. Under åren vi renoverade den gamla fisketrålaren kom kontakten med Lasse att bli tätare och våra samtal blev allt längre. Emellanåt åkte vi och hälsade på, trots de många milen mellan Halmstad och Stockholm. Det givna samtalsämnet var båtmekanik, men även gamla minnen. Lasse bodde i sitt föräldrahem och det var en märklig känsla att kliva in i huset – tiden där stod på något vis stilla och det mesta såg ut som på gammelmoster Majas tid.

 Att Lasse kom att arbeta med båtar var en slump. Som grabb var han mer intresserad av verktyg och han brukade springa över till grannen som var bergsprängare och se på när denne slipade borr. Borren använde grannen till att göra hål i sten och berg, där dynamiten sen stoppades. Lasse hade humor, hela livet sa han ”morsan” om sin mamma. Under ett av våra besök berättade Lasse att ”morsan var inte glad över att jag sprang över till grannen”. Mamma Maja tyckte Lasse störde. Men bergsprängaren var till synes road över grannpojkens visade intresse. Med tiden fick Lasse själv lära sig att slipa borr – och på den vägen var det.

 Lasse och Thore har inspirerat många. För er som minns julkalendern ”Dieselråttor och Sjömansmöss” kan vi berätta att Thore är förgrundsfiguren till dieselråttan ”Mäster Estragon” som spelades av Sven Wollter (skapad av Carina Dahl). Och för tiotalet år sedan gjorde dokumentärfilmaren Susanne Svantesson en film om Nacka Finmekaniska Verkstad. Ett fantastiskt tidsdokument och en film om ett par bröder och deras unika yrkeskunskap som är på upphällning.

 Med stor vördnad och respekt (och så klart med sorg i hjärtat) vill vi hedra dig, Lasse. Du var något av en stjärna, rakryggad och stilig. En tänkare, något egensinnig förvisso – men humoristisk. Omtänksamt uttryckte du oro över de sista årens dåliga syn, du hoppades innerligt att Styrman Pimpsten inte kommer få ärva den. Hade det inte varit för dina ögon, hade du sannolikt arbetat ända in i kaklet. De sista verksamma åren lät du rasterna bli allt längre (och du fakturerade därför inte ut lika mycket som du skojsamt sa).

Tack Lasse!

Det är troligtvis inte med änglavingar du far iväg över evighetens hav – men dock en propeller som du noga riktat och balanserat. Vi tror den är av brons.

Se gärna trailern till Susanne Svantessons film om Nacka Finmekaniska Verkstad (du finner den längre ner på sidan). Vi har fått unikt tillstånd att lägga upp på bloggen. Är du intresserad av att se mer än bara trailern går filmen att beställa, klicka in på Krapsan Produktion. Under fliken filmer hittar du Nacka Finmekaniska Verkstad – historien om två bröder. Ange kod ”WILMA” så får du köpa filmen till rabatterat pris. Priset blir då 150 kronor mot ordinarie 200 kr (20 kr frakt tillkommer). Filmen är i DVD-format. Rabattkoden gäller även för filmen Kungen av Herrvik som handlar om båtbyggaren Axner Bodin från Herrvik på östra Gotland. Vi tror filmerna kan intressera flera av våra läsare, många av er har ett stort intresse för båtar och båtbyggarteknik. Ombord på Wilma har vi filmerna i vårt skeppsbibliotek.

Skepp o Hoj!

Klicka på länken under bilden, så kommer du till filmen;

Fler trevliga länkar;

http://krapsan.se/nacka-finmekaniska-verkstad/ (Nacka Finmekaniska Verkstad)

http://krapsan.se/kungen-av-herrvik/ (Kungen av Herrvik)

Den som vill läsa mer o dansaren, koreografen och filmaren Susan Svantesson finner info här; http://krapsan.se/dans-biografi/

Tack Susanne för dina fina filmer och för gott samarbete! Även tack till Lasses gode vän Kerstin med familj samt Ulf och Gunilla för den fina omtänksamhet ni visat Lasse. 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Kapten Betong blev utvald till ett speciellt uppdrag. Nu var det inga andra sökande och det fanns nog ingen annan de kunde lura heller. Kapten har nämligen en svets ombord (bland en uppsjö andra verktyg och maskiner) och uppdraget krävde just en svets.
Därför högg uppdragsgivaren som en kobra och Kapten kunde ju knappast hävda att han inte hade tid. För är det något han har i dessa tider, så är det tid. Uppdragsgivaren var den långe mannen, han som alltid går klädd i orangea kläder och som arbetar
med båtarna som står uppe på land. Nu tog inte Kapten detta som något negativt, utan tvärt om fann han uppdraget ärofyllt. Tillsammans med långe mannen bestod uppdraget i att tillverka en ny grill inför den stora grillfesten som årligen sker 40 dagar
före den grekiska påsken. Denna ”40 dagar före påsk” är den sista dagen före fastan. Nu för tiden fastar inte grekerna i samma utsträckning som förr, traditionen har mer blivit en ursäkt för att få partaja. Och vem tackar nej till en grillfest med
folket i hamnen, inte vi i vart fall.

 Den förra grillen (som använts tidigare år) gick under namnet 50+. Den var hög och stadig och passade gubbar över femtio som behövde hålla i sig. Vilket kan behövas efter en öl eller två. Med tiden har såväl grillen som gubbarna åldrats och därför
dök förfrågan upp. Männen ville nu har en ny grill, en som inte bara var stadigare (eftersom det nu gått några år sedan de firade sina femtioårsdagar) utan också en större som rymmer mer kött på gallret. Den gamla grillen var gjord av ett stående
oljefat medan den nya var tänkt att tillverkas av ett fat som kapats på andra ledden, längs med. Detta skulle då möjliggöra två rejäla handtag på vardera sidan, vilket vore fint för (eventuellt ostadiga) personer som önskar samlas runt lägerelden.
Och det var här Kapten Betong med sin svets kom in i bilden. Nya grillens arbetsnamn var redan satt, 55+ (för män som passerat femtiofem).

Kapten och hans svets på ett ärofyllt uppdrag…

Teamwork!

Under flera dagar i varierat väder (och arbetstempo) har det arbetats på grillen. Gubbar, gubbar och en Styrman Pimpsten som ordnat med kaffe och kaka. Svetsen har gått varm under skämt och stoj, på virussäkert avstånd såklart. Här inne på marinaområdet
behöver vi inte bära munskydd när vi arbetar, vi är inlåsta och inga obehöriga har tillträde. Nu har Kapten och den långe mannen kapat, svetsat och slipat för glatta livet. Grillen har därefter målats med värmebeständig färg samt fått snygga handtag
och grillgaller. Kolgrill 55+ passar företrädesvis muntorra män som gillar att grilla stort. Så när grillen var klar kände vi oss nödgade att köra en testgrillning. Om det smakade gott? No shit, Sherlock! Grillad grekisk korv med bröd till en
Mythos går fan inte av för hackor!

Skepp o Hoj!

Det glada grillgänget!

 

 Vad tycks, grillen skäms inte för sig…(det mesta är tillverkat av begagnat skrot)

 

Over and Out!