I vart fall hoppas jag att inget mer krånglar. För det var ju inte sjukdomar och död bloggen primärt skulle handla om. Utan om livet…
Läs mer »
Författare: projektsunshine
Det förlösande samtalet
Det är sjuksköterskan som arbetar som samordnare som ringer och hennes varma stämma frågar om jag är frisk. ”Jovisst” svarade jag, trygg i vetskapen om att jag hållit mig isolerad senaste tiden. Jag hade nästan gett upp hoppet om en operation före helgen, eftersom vi kommit en bra bit in på veckan. Men då samtalet kom sent på eftermiddagen, fick det mig ändå att börja hoppas…
Läs mer »
Min mus
Det tog lite tid att hitta musen. Den som min barndomskompis Fia oanat placerat i mitt badrum i samband med ett besök. Fia hade kört bil från Borås och innan vi gick ut på stan, hade hon frågat om hon fick låna badrummet. Såklart; för även om jag fram till operation försöker hålla distans till andra för att inte smittas av något virus, så har nöden ingen lag. Ett tryggt säkerhetsavstånd gick säkert att hålla även inomhus, tänkte jag. Snart försvann vi båda ut genom dörren för att prata ikapp all den tid som förflutit sedan vi senast sågs. Fia har jag känt i 50 år. Hon gick i samma klass som mig och Tjoppe. Och det var faktiskt genom Fias familj som min dörr till seglingen öppnades; om somrarna följde jag med dem i deras MAXI 77:a. Ut mot havsbandet för att till kvällen lägga till vid någon liten kobbe…
Läs mer »
Min älskade stol
Jag äger inte så många saker, men så har det inte alltid varit. Men i samband med att vi seglade iväg bantade vi ner antalet prylar till ett minimum. Sista åren rymdes allt vi ägde (som inte fanns ombord på Wilma) i ett litet förråd i Lysekil. Och det är ur detta förråd jag främst plockat saker för att bygga upp ett nytt hem. Mitt lilla hem i Halmstad…
Läs mer »
Tillbaka i Halmstad
Ok, då är jag åter i Halmstad i ett nytt försök att hålla mig frisk i kropp och själ fram till operation. När jag klev av tåget mötte en nyvunnen vän upp och när jag kom hem till lägenheten hade min granne lyst upp entrén och köpt bröd till mig. Mottagandet gjorde mig alldeles varm om hjärtat. Denna gång kände jag mig mycket bättre till mods när jag klev in genom dörren, än jag gjort många gånger förr…
Läs mer »
Försöker stå ut
När man mår så dåligt att man bara vill lägga sig ner och glömma världen – då mår man inte så bra. När känslan är att det inte gör någon större skillnad om man lever eller inte, är det riktigt allvarligt. Ensam i lägenheten i Halmstad går jag under och förra veckan såg jag till slut ingen annan lösning, än att slå larm…
Läs mer »
Blå dagar…
Det var inte alls bra att jag blev sjuk. Återigen brottas jag med känslor av ensamhet. Och detta lagom till dagen som markerar att det gått sex månader sedan jag blev lämnad. Att bryta tomhetskänslan är svårt. För det handlar om djupare saker än att hitta göromål att slå ihjäl tiden med. Det handlar om mitt förlorade sammanhang. Och likt ett vilset barn famlar jag efter min tillhörighet…
Läs mer »
Missar operationstiden…
Så blev operationen inställd…jag hann aldrig bli frisk. Att vara sjuk hjälper lite mot att orka reagera på besvikelsen. Det är som det är, det är inget jag kan göra åt. Den höga febern har nu släppt sitt grepp om min kropp och bara det känns otroligt skönt. För under ett par dygn mådde jag så dåligt att jag låg i feberdvala, med surrealistiska drömmar. Först nu inser jag hur nedsatt min uppmärksamhet måste varit; för när febern väl släppt upptäckte jag hur en ansenlig mängd yoghurt av någon outgrundlig anledning fastnat i håret. Jag måste somnat med en skål grekisk yoghurt i sängen…
Läs mer »
FEVER!
Så hände det som inte fick hända, jag blev sjuk lagom till operationsveckan. Plötsligt fick jag hög feber, 39 grader med huvudvärk och ont i varenda cell i kroppen. Jag misstänker att det är influensa och jag tror jag blev smittad på flyget. Många passagerare runtomkring satt och snorade, hostade och snörvlade…
Läs mer »
Nu händer det saker…
Jag blandar högt med lågt. På samma gång som där finns roligheter som ett beachparty, finns där annat som oroar. Just nu ligger vi i marinan här i Portimao. Det kommer blåsa upp till storm med vindbyar på över 50 knop (mer än 25 m/s) och värst blir det på torsdag. Vi hade tur som fick en båtplats, först kunde killen på marinakontoret inte erbjuda oss någon plats. Men när han såg min smått skärrade blick, lovade han försöka lösa det. Men han kunde inte lova något. Detta var i lördags och några timmar senare damp det ner ett mejl från marinan, som sa att de hade plats för oss från måndag. Till saken hör, att på torsdag när det blåser som mest, då ska jag flyga hem. Jag har fått tid till operation…
Läs mer »
projektsunshine.se 