En liten kort filmsekvens som togs samma morgon som Tjoppe senare på kvällen tog ett dopp i. Rätt kallt, Nissan strömmar rejält, förrädiskt att bada i men vackert om man står inne på båten och tittar ut. Vi hade änglavakt..och kajen på andra sidan är rätt så långt bort inser man när man ligger i vattnet intill kajkanten i beckmörkret och ropar.

Nu har vi fått tag på Tjoppes livräddare. Vi kan nog säga att en risifrutti bidrog till det lyckliga slutet. De två unga killarna som fortfarande gick på gymnasiet, hade tagit bilen ner till hamnen för att äta en risifrutti. Och när de satt i bilen så hörde de Tjoppes rop på hjälp. Killarna berättade att det bara var en slump att de valde hamnen att förtära sitt mellanmål på. En jäkla historia, men ett lyckligt slut. Vi tog Hallandsposten till hjälp att hitta Tjoppes räddare.

 

http://hallandsposten.se/nyheter/halmstad/1.1909276–jag-vill-tacka-de-som-hjalpte-mig–

 

Vi återkommer, ett par lugna dagar väntar. Konstruktören är på plats och vi planerar en stege som vi ska ha på båten, ifall olyckan skulle vara framme igen. Men nu ska vi hålla oss lugna. Inköp av nya arbetskläder och en ny mobil är ungefär allt som Tjoppe ägnat dagen åt, och åt nära och kära.

 

Tack återigen alla, Johan och Fredrik på Kattegattgymnasiet,  Jonas på AF Bygg och Nicolas Hassbjer för att ni räddade livet på Tjoppe!

 

Tjoppe och Helena

En liten uppdatering. Tjoppe mår efter omständigheterna bra. Lite avsaknad av känsel på sina ställen, ett skadat finger och ett sår på foten men med hela livet i behåll. Rösten har spruckit efter allt skrikande på hjälp. Vi hade tur att det fanns någon som hörde honom. Som sagt, idag tar vi det lugnt.

 

Tjoppe och Helena

Vi har ofta skojat om att en dag kommer någon av oss att ramla i Nissan. Och nu hände det. Ett rejält försök i att göra Helena till änka så bokstavligen dök Tjoppe i det iskalla vattnet mitt i isen med en lufttemperatur på minus 11 grader. Fruktansvärt skrämmande men såhär i efterhand så kan man ju skratta åt det.

 

Nog trodde man att fallet skulle ske när man ska på eller av båten. Men Tjoppe snubblar på kajen rätt så långt från kanten. Och han faller på näsan och glider mot kanten och försöker få stopp i diverse ting men det gick inte. Utan han gled ner fortfarande med huvudet först, ner i vattnet och genom isen.

 

Han kommer upp och inser att han inte kan nå stegen pga isen och avståndet. Utan en dränkbar länspump som vi har hängandes i aktern för att hålla vattnet öppet når han och där kan han hänga och skrika.

 

I närmare tio minuter medan orken börjar sina. En båtkompis hör honom på andra sidan Nissan och cyklar runt vilket är en bra bit och ett gäng killar uppmärksammar honom. Innan orken tog slut så fick de upp Tjoppe med hjälp av en räddningsstege på kajen.

 

Det blev även ett fullt pådrag av Räddningstjänst, brandkåren och ambulansen. Men nu fick de upp Tjoppe precís innan de dök upp och de kunde kontrollera att allt stod bra till med Tjoppe innan de vände åter. Helena var på jobbet när detta hände men åkte ner direkt när hon blev varskodd.

 

Nu försöker vi värma upp Tjoppe. Han fryser vansinnigt och han har slagit sig lite men inget farligt. Och rösten har spruckit en aning.

 

Tack Nicolas Hassbjer och tack ni unga killar som uppmärksammade Tjoppes skrik. Enligt räddningstjänsten så klarar en otränad man 10 minuter i det kalla vattnet och en vältränad man klarar 15 min. Enligt Nicolas så hade Tjoppe en rejäl röst för han skrek jäkla anåda så det hördes. Men som sagt, kylan i vattnet räknar ner tiden rätt så fort. Ni unga killar som plockade upp Tjoppe, hör av er så vi får tacka er.

 

Vi hör av oss via bloggen närmare, nu ska vi vårda varandra och försöka få Tjoppe varm. Länkar ett inlägg från Hallandsposten.

 

Tjoppes summering efteråt var följande;  -man ska inte vara i detta landet under vintern. Nä kanske är det så, det är inte i en helt ofarlig miljö vintetid.

 

Skepp och Hoj – Inte skoj!

 

Tjoppe och Helena

 

 

 

Jo med risk för en sprucken vänskap så berättar vi nu the full story om de tre musketörerna ombord på M/S Sunshine. I skuggan av Tjoppe och Helena så figurerar Konstruktören. Och vi har faktiskt hunnit med en hel bravader ihop, ibland har vi kiknat av skratt av allt galenskap. Och vi har fått våra myntade namn..som har kommit till på olika sätt.

 

Våra trevliga båtgrannar El-båts-Thomas med fru Kristina hjälpte nog till på traven avseende att bunta ihop oss i en triad som kännetecknar våra sidor..som förvisso inte alls behöver vara sanna utom då på punkten att Tjoppe har jävligt bleka ben.

 

I somras hände följande:

 

1. Vi sliter som galningar med att måla båten från flotten. Det blåser och flotten kränger och Helena får hålla i den för att Tjoppe ska kunna få på färgen på skrovet. Faktum är att en färgpensel är betydligt lättare att hålla i än en flotte som vill följa med i Nissans framfart med vinden påhejande. Fast man ser ju kanske flitigare ut när man håller i en pensel. Förbi kommer en knappt bekant och språkar några minuter och så slänger han ur sig till Helena -Och du, ska inte du jobba då? Helena morrar inombords men ler artigt mot mannen. Och när han gått så svär Helena ur sig sin ilska. Lat?? Var det det han tyckte jag var? (Vid tidpunkten hade vi byggt i 4,5 år och lagt ner uppskattningsvis 15.000 timmar). Strax efteråt kommer Konstruktören förbi och Helena hasplar förklarande ur sig att -jag är lat, bara så du vet! Andra vet iallafall!!! Helena berättar om incidenten och alla skrattar även om Helena känner sig fortfarande lite påhoppad.

 

2. Vi är på Anholt..Tjoppe, Helena och Kontruktören. Och vi promenerar till världens underbaraste strand tillsammans med elbåts-Thomas och hans Kristina. Helt plötsligt så utbrister Kristina väldigt öppenhjärtligt och ärligt men samtidigt lite överraskat chockad att -Tjoppe, vilka bleka ben du har!! Alla började skratta efter att tittat ner på Tjoppes smalben som stack fram under shortsen Dessa smalben har inte många gånger utsatts för sol då snickarbyxor är ett åretruntplagg för bäste båtbyggar-Tjoppe. Man skulle kunna tro att Tjoppe möjligtvis solat sina smalben i Vitabergsparken. Var nu kanske inte påståendet helt sant att Helena var lat där på flotten, så är det iallafall en total sanning att Tjoppes smalben tillhör de vitaste man sätt, kanske inte så han slår en albino..men nästan!

 

3. På Anholt så umgås vi och äter och dricker gott. Tjoppe och Helena och Konstruktören. Och en kväll när vi är tillsammans med El-båts-Thomas med fru Kristina så har Konstruktören inget val. Han blir beordrad att stå vid grillen och grilla våra vitlökssmörade havskräftor. Vi äter och dricker och pratar alla – utom Kontstruktören. För han har fullt sjå att hinna med vid grillen och hinken är helt full med havskräftor. När han väl kommer till bords så inser han att han missat halva middagen men inte ledsen för det är han. Nä då får man äta och dricka lite i kapp. Och med en häftig vätskebrist vid grillen och den stadiga middagen som skaldjur ger en så drar Konstruktören några glas vin på ganska kort tid. Några är fler än..tja det vet vi inte. Men så när vi ska gå hem och Konstruktören reser sig. Ja då är han rätt så rund under fötterna. Väldigt glad. Väldigt skötsam. Men vägen tillbaka till båten blir också väldigt vinglig. VÄLDIGT VINGLIG. Han är också väldigt glömsk..för avslutningsvis så står han inne i sin hytt och rotar bland sina saker i mörkret..länge länge..och han tittar upp och vänder sig om och frågar Helena som står bakom: -Vad letar jag efter?? Helena svarar torrt; Din mobilladdare!! (Han hade tjatat om den där mobilladdaren i minst fem minuter) Konstruktören bäddas ner i kojen i sin hytt. Var det inte helt sant att Helena var lat, men sant det där om Tjoppes bleka ben, så var det iallafall sant att just denna kvällen så blev Konstruktörens väg hem från grillfesten dubbelt så lång mot för oss andra.

 

Vid senare tillfälle när vi pratas vid alla fem så myntas då uttrycket; Den Late, Den Bleke och Den Fulle. Som de tre musketörerna, eller Knatte Fnatte och Tjatte eller nåt. (Tjatte måste vara Tjoppe!) Under hösten så har vi alla skrattat mycket åt våra smeknamn..som trots dess negativa klang ändå minner om en stor vänskap. Här håller vi ihop trots våra brister. Den Late, Den Bleke och Den Fulle! I vått och torrt!

 

Senast vi fick anledning att nämna våra smeknamn var på Nyårsafton. Vi åt och drack gott och Konstruktören som skulle cykla hem efter tolvslaget riskerade återigen att få en dubbelt så lång hemfärd. -Din hytt står redo, klargjorde Helena för Konstruktören och menade att det var ju bara att krypa ner.  Bör tilläggas att Konstruktören inte alls var lika tankad denna gång..men likväl inte alls nykter och då är det ju dumt att cykla runt mitt i natten. Och Konstruktören tar tacksamt emot erbjudandet och innan han går in i sin hytt så funderar han lite och utbrister sen. -Detta måste vara Fyllecellen, Den Fulles hytt!! Och vi börjar skratta. Klart att det är Fyllecellen. Och som lagen säger så har faktiskt kapten ombord på fartyg rätt att sätta folk i arrest om nöden kräver. Så risk för att vår underbara vänskap spricker nu så kan vi berätta att vi namnat alla hytterna nu – på riktigt!

 

 

 

Vi har alltid för vana att spexa och ha lite roligt ihop. Men ibland glömmer man av det en aning..vintern och mörkret och lite för tight schema i livet gör att leklusten försvinner en aning. Nu tyckte Helena att det gått lite för lång tid utan ett roligt inslag. Tjoppe var hos sin äldste son så Helena drar på ett SMS till Tjoppe, från datorn.

 

– Tack för senast. Rosorna står än! Kram Wera.

 

Och så håller Helena tummarna för att Tjoppe inte ska känna igen datorns mobilnummer. Senare kommer Tjoppe hem..men han säger inget och så gör inte Helena. Tjoppe är av den naturen att han lätt glömmer att berätta en del roligt, om det hänt annat roligt efter det roliga. Med andra ord så får man först höra det senaste som hänt och resten kan nog falla i glömska eller inte te sig så viktigt längre.

 

Dagen därpå så passerar Helena blomsteraffären och köper ett vackert fång med mörkröda rosor. Och så skriver hon på kortet:

 

– Kram Wera

 

Och så lämnar Helena över buketten till Tjoppe hemma. Han öppnar och läser kortet och det går någon sekund så börjar han att gapskratta. Jodå, han hade fått SMS:et och han hade även visat sin son det. Och så hade han tänkt svara denna Wera, att det nog var någon annan som skulle ha tacket. Nu föll det ifrån och nu fick historien sitt svar. Och nu går vi båda och luktar och tittar på de vackra rosorna som Wera försett oss med. Ibland behövs inte så mycket för att förgylla vardagen.

 

Vi har passerat över till ett nytt oskrivet år, alltid en lika skön känsla. Förra året var ett mycket bra år och vi siktar mot att fortsätta med en härlig motivation och energi för att närma oss färdigställande av renoveringen. Nyårskvällen firades tillsammans med konstruktören där vi avnjöt hummer och chablisvin till förrätt. Grillad lammfilé som legat i en ört- och vitlöksmarinad i över ett dygn och till detta rostade rotsaker med mejram, feta, rivet citronskal, vitlök, och honung. Till detta så slank det ner en trevlig Bourgogne, ett pinot noir-vin sådär trevligt kryddig men mjuk på samma gång. Natten blev lång, och vid tolvslaget så gick vi upp och såg fyrverkerierna på första parkett. Att bo mitt i Nissan måste vara Halmstads bästa plats för spektaklet.  Efter tolvslaget så gick vi ner i salongen igen och pratade om livet och framtiden, och Tjoppe och Konstruktören hjälptes flitigt åt att bygga på den kommande baksmällan. Och när vi väl bröt upp så baxades de stora männen ner i varsin binge, Tjoppe i sin säng och Kontruktören i den andra hytten som vi numera har döpt till ”fyllecellen”. Tjoppe hade tagit med sig hela världens vedträn i bingen så Helena la sig i soffan för att få en god natts sömn. Men vad gör man inte för en bättre nyårsfest ombord på M/S Sunshine!?

 

Julen firades utan marint inslag. Det närmaste vi kom var att spana in båthamnen i Brighton, kan man lägga till med vår skuta där månne? Vågorna rullade in från havet och vintern gjorde det inte alldeles för inspirerande att stå på en skuta..men en varm sommardag så skulle det vara fantastiskt att angöra bryggan i denna stad. Avståndet mellan England och Frankrike på kortaste stället är inte så stort – så vem vet!?

 

Då vi båda har starka band till England genom dels Tjoppes släktskap, farmor var engelska och faster och kusiner bor där. Och Helena som har sina goda vänner sedan 32 år tillbaka som har kommit att bli hennes familj med mamma, pappa och syskon och dennes barn. Där vänskapen har gått över i ytterligare en generation till och med. Ja då kändes det underbart att bryta julen ombord på skutan som ju faktiskt ännu är en byggarbetsplats – mot en engelsk jul.

 

Skillnaden mellan en svensk och engelsk jul är mer än att man öppnar julklapparna på juldagen, eller att man äter kalkon och inte skinka. Den stora skillnaden är nog att man umgås med familj OCH grannar och vänner..man blir lätt många..för man tar sig ett par turer till puben, ses hos en granne på champangemingel på julaftonskvällen och hos nästa granne på annandagen för lite lerduveskytte, och ytterligare vänner över på middag. I Sverige drar vi mycket mer en gräns för släktskap..och saknar du familj så sitter du ensam. Här är pubens dörr åtminstone alltid öppen, och hit kommer alla efter en lerig promenad över åkern, för att önska alla i grannskapet en god jul. Och vi fick en fantastisk jul hos Helenas engelska syster med familj. I det fantastiska vackra, stora och gamla huset från anor från sent 1500-tal så inmundigades det fantastisk mat och dryck i dagarna fyra.

 

Nu är det ett tag sedan vi hann plita ner ett inlägg. Diverse har vi varit med om. Framförallt skulle vi vilja tacka tjuven som stal Tjoppes cykel. Tjoppe hade inte hunnit laga sin elcykel utan den stod fastlåst i en flaggstång, och lattjo nog så fungerade inte elmotorn. Så hjulfordonet var rätt så värdelöst i våra ögon sätt och besvikelsen blev nog stor för den klåfingrige när han blev varse. Så Käre Tjuv, om du hör av dig så kan du få med batteriet och nyckeln till densamma så kan du laga motorn och sen om möjligt avyttra den till någon uppköpare du har på lut. Rätt klumpig stöld. Tjoppe hade ingen större förhoppning om motorn så han hade funderat över att det kanske var dags för destination tippen. Nu slapp vi det tack vare tjuven..tack tack! Men försöker du med något annat ännu en gång så ska du få bada i Nissan, så var inte trygg med att det gick vägen denna gång. Och tur för tjuven att han inte klev ombord – kameran ser dig!

 

Annat som hänt är att vi arbetat med belysningen. Det kändes angeläget så här i mörkertider. Likt leken svarta madame har vi tassat runt i salongen under däck vi två byggers, förvisso roligt för Tjoppe som gärna trevar lite extra med tassarna i melonhöjd – men annars så blir det rätt tröttsamt. Tjoppe la sig tillrätta på tv-bänken och började sätta upp vår ledbelysning.

 

Vi skulle vilja önska alla våra läsare, vänner och familj en riktigt god jul.