Lämpligt vald dag, Alla Hjärtans Dag, så åkte vi båda iväg till Räddningstjänsten/Brandkårens lokaler där Livräddningssällskapet hade årsmöte. Och där fick vi alla samtidigt träffa de fyra killarna som räddade Tjoppe ur det iskalla vattnet för några veckor sedan. Det kändes att det var uppskattat att få möjligheten att träffas, Tjoppe och de fyra, för att summera och prata om händelsen. Och för Helena att också få tacka. Tjoppe berättade tillsammans med de andra för publiken om kvällen, och Tjoppe besitter en fantastisk berättarförmåga, så vi åhörare fick en trevlig stunds underhållning även om innehållet var både fyllt med glädje och allvar. Det delades ut medaljer och Diplom och Blommor. Applåderna dundrade tätt! Och Tjoppe har även lovat bjuda ombord alla när vi kommit lite längre fram i vår.

 

Vi är vaninnigt tacksamma och glada för dessa killars agerande.

 

Livräddningssällskapet har nollvision vad det gäller drunkning. Föreningen har funnits sedan slutet på 1800-talet och ideellt arbetar de med att rädda människor från att drunkna. De uppvaktar stat, kommun och företag för att förbättra och förebygga, bland annat genom att simundervisningen ska finnas kvar i skolorna, att livbojar och räddningsstegar ska finnas tillräckligt av och att undervisa i vattenkunskap. Kika gärna in på deras hemsida.

 

 

Och till avtackningskvällen;

 

Till Tjoppe från Helena:

 

En skön helg i ryggen med ett årligt besök på Båtmässan i Göteborg. Vi passade på att ha ett lunchmöte när vi ändå hade brutit båtbygget för en dag.

-Riiiinng! Riiinng!

Det ringer på Helenas mobil.

-Helena

-Hej, jag ringer från VÖBAM, du hade kontaktat oss angående gamla kartor över Vaxholm

-Ja, jo hej, det stämmer

-Jo jag tänkte, att det är ju en fantastisk karta ni är intresserad av. Ett nytryck från äldre handritad karta från 1805. Kartorna har varit gömda, mycket för att ryssarna inte skulle komma över dem, för de var såpass exakta kartorna och då kan du ju tänka dig hur lätt det hade varit för ryssarna att slå till. Och därefter blev kartorna bortglömda. Så kartan har inte varit tidigare utgiven utan vi har tryckt upp den efter originalet.

-Så intressant, jo vi har funderat lite här då vi har ett fartyg där vi ska driva liten caféverksamhet vad det lider, att i fronten på vår bardisk, att vi skulle vilja ha något som pryder framsidan. En kompassros eller ett ankare i bild men så gled vi in på gamla kartor och googlade. Och Vaxholm kändes ju naturligt, då det är vår uppväxts stad.

-Ja men så intressant. För att kartan ska kunna göra sig rätta så måste ni få se den på riktigt. Jag föreslår en handkolorerad karta. Jag skickar ner den så ni får se den på riktigt och vill ni inte ha den så skicka bara upp den igen.

 

Den äldre herren på VÖBAM, som är leverantör av äldre bilder och kartor åt myndigheter, företag och privatpersoner, var sådär vansinnigt trevlig och social att ha på tråden. Han var nyfiken på vår båt och Helena berättade i korta drag. -Ja jävlar! Kom det spontant från mannen i luren, då han fick höra om vår båts öde. På härlig stockholmska, som så många i synnerhet i Halland har svårt för. Men som vi själva förknippar med vår barndom och uppväxt. Vi kom överens om att han skulle skicka kartan till oss och efter samtalet så sa Helena glatt till Tjoppe.

 

-Han lät sådär familjär och skön i sättet, precis som mammas kusin Lasse.

 

Tjoppe sken upp, ja en man med Lasse-stil, då är det en skön snubbe. En del gör livet så enkelt och samtidigt intressant..lyfta luren, hej och så på ett väldigt otvunget sätt berätta och förklara utan känslan av köptvång. Här var det inte försäljningen som var viktig utan kartans utformning, innehåll och bakgrund, ett stycke historia först och främst. Och efter samtalet så har man en känsla av att man pratat med en kär gammal släkting.

 

Så nu väntar vi på att posten ska leverera vår handkolorerade karta över Vaxholm och dess öar och så får vi se sen.

 

Ombord har vi arbetat med baren först och främst. Och vi hade ett soligt väder med dagsmeja, så trots minusgrader i luften så smälte en hel del snö av solens starka strålar. Ordet meja kommer från fornsvenskans mäghin som betyder ”kraft” och ”styrka” och som är besläktat med ord som makt och förmåga. Och det måste ju vara solens makt som syftas på. Vi kunde arbeta på kajen och låta solen inte bara värma snön, utan även våra vinterbleka ansikten.

När solen började gå ner så packade vi ihop och bytte om. Vi skulle iväg.

Den nya familjemedlemmen skulle inspekteras. Morfars betyg blev det bästa tänkbara..en perfekt liten gosse. Men han verkade inte så snickarkunnig…ännu. Och morfars stora tös busades det med rejält. En fantastisk liten familj, som vi gratulerar det varmaste och tackar för go-fikat!

 

Tillbaka ner på båten för lite middag och sömn..nya äventyr väntar på dagordningen.

 

On board!

 

Tjoppe och Helena

 

 

Vi hade ett praktbråk utanför båten..en skarv hade lyckats fånga en fisk som var alldeles för stor för att svälja hel innan andra fåglar kom och gjorde anspråk på bytet. Skarven hade en brottningsmatch med fisken och som vanligt när man är framme med kameran så syns det inte så bra och så väl som man hoppats. Att vistas mitt i plurret är på många sätt fantastiskt då man har naturen rätt inpå näsan. Ibland kan det hoppa upp en jättstor lax mitt framför ögonen och så utbrister man -TITTA! Och när andra tittar dit, så är det bara stora ringar på vattnet kvar. Laxens språng var över på ett ögonblick.

 

Vi prickade in en dag med solsken..båda lediga, som förvisso kanske inte var så revolutionerande då det var en helgdag och med en fantastisk bygglust. Stadig frukost i form av ägg och bäjkon. En något ny stavning på den saltrökta grisen. Och så satte vi på radion ombord och började. Sida vid sida medan småsnacket pågick. Och med solen som skiner in så det blir rejält ljust ombord och att luften är klar och lite värmande när man ska upp på kajen och såga. Då är det lätt att leva!

 

På den nuvarande platsen där vår båt ligger så har vi dragvägen på andra sidan som utsikt. Vi har under det senaste året tagit några foton med samma motiv men med växlande årstid. Och som lite grädde på moset har vi hittat ett gammalt foto på lasarettet.

 

Efter ett dygn med klass-2 varning på vattennivån så kan vi konstatera att det var rätt så lugnt för vår del. Många förtöjningar där vi surrat för storm och med uppbyggd kajsida så sov vi gott medan ovädret drog över. Och när vi vaknade så hade isen knäckts på sina ställen. Tjoppe ville hjälpa våren lite på traven och fick bort ett LITET isflak. Närmare hundra meter långt isflak som legat intill kajen och hållit vår båt bom fast på aktersidan blev nu befriat och fick glida iväg i riktning mot Danmark. Och i händelse av nya vinterdopp så kommer man numera åt räddningsstegarna som sitter på sidorna av kajen.

 

Ju mer man fyller sin vardag med intryck och händelser – ju långsammare går tiden. Jo det är sant. Inte initialt dock, för en fullspäckad dag rusar fort i realtid..men minnet i efterhand känns som perioden varat längre. Det samma åt andra hållet, lever du alla dina dagar lika dant så vid en återspegling så känns det som tiden gått mycket fortare. Kanske är det därför som sommarloven kändes oändliga när man var barn..nya upptåg varje dag, kanske semestrar där man åkte iväg, och grannens kusin som kom från avlägsen plats och pratade med dialekt som gav intryck. Och vise versa så säger ofta äldre människor som ju över lag lever ett mer inrutat och strukturerat liv, att varje år känns som det går fortare. Detta faktum har vi känt till länge och det beror på att hjärnans tolkning av tid är kopplat till antalet händelser, händelser som inte sker rutinmässigt. 

 

Så mot båtbygget kopplat så kan vi konstatera att vi tycker inte det händer så mycket i realtid. Men med allt som vi redan byggt klart, ja det känns som vi haft det i flera år. Vid en återblick i bloggen så studsar man högt sen när man inser att vi bara haft tinget ett par månader. Som trappräcket till exempel..det känns som vi haft det i ett par år redan men det snickrade vi ihop i augusti för knappa halvåret sedan. Eller att det bara har gått 10 månader sedan vi tog av övertäckningen. Och förra sommarens semester när vi var ute med båten under tio dagar..känns som en betydligt längre resa idag.

 

Vi tror att människan mår bra av att flytta sina positioner och att fortsätta sin utveckling, även när man börjar bli till åren. Konsten är väl att inte bara göra saker, utan även ha lusten att göra saker. Men då får man gärna plocka inspiration från andra människor i sin omgivning. Helena känner en dam som passerat 90 som hon brukar språka med. De blev kompisar i bastun på badhuset, och denna dam far fram i livet som om hon glömt bort sin faktiska ålder. Och med en underbar humor. I bastun är man ju naken..och när Helena en dag mötte henne på sin arbetsplats, så slår den gamla damen ut sina armar i en stor gest och utbrister högt -Herre Gud, jag kände inte igen dig med kläderna på!! Ett stort gemensamt skratt och med andra kunder runt om som såg undrande ut, så lät vi den något udda kommentaren klinga ut i ingenting. Och damen är på väg, något som ska firas, något som ska fixas. Det lyser i hennes ögon och varje gång när de skiljts så tänker Helena; -Sån vill jag också vara när jag är 90. Kan man inte lyfta sig själv så får man ta hjälp av andra, genom att omge sig med positiva och kreativa människor. Den energin man får är gratis.

 

Likt en ketchupflaska så har det släppt lite i byggnationen..när vi inte tyckte det hände så mycket så rasslade det till. Nu har vi ett par veckors arbete där det kommer förändra utseendet och funktionen rejält ombord. Våra bordsskivor har kommit och baren håller på att ta form och i köket så har vi sparkat igång bollen så bänkar är på gång. Skönt att snart få ett bord att ställa tekoppen på.

 

Nu har det gått några dagar sedan Tjoppes olyckshändelse..många tankar har passerat kring vad som hade hänt om inte Tjoppes räddare hade uppmärksammat hans rop. Vi känner stark ödmjukhet inför livet och en enorm tacksamhet till de fyra som bidrog till det lyckliga resultatet. Vi har fått tag på samtliga, och tackat dem med ett handslag. Men nu håller vi även på att klura på ett mer formellt sätt att tacka dem. Men det är svårt, som Tjoppe säger: -hur tackar man någon som räddat livet på en?? Och alla dessa fyra är alla enormt ödmjuka och är bara glada av vetskapen att de räddat en människa i nöd. Vi har även haft lite dialog med räddningstjänsten..som ju tillkallades och när Tjoppe tog sina steg upp för stegen så hörde han sirenerna. Vi har tackat dem för att de var så snabba..och hade Tjoppe nu inte lyckats ta sig upp för stegen av egen kraft, armar och ben var så gott som bortdomnade, så hade det enda hoppet stått till brandkår och ambulans.

 

I övrigt så mår vi bra..inte särskilt oroade för att det ska hända igen, trots att vi ju vistas vid båten dagligen och isen och kylan fortfarande blänger mot oss så fort vi tittar ut. Men med full rätt så önskar vi oss faktiskt isfritt och lite plusgrader nu – säkerheten går före ett vackert gnistrande vinterland.

 

Vi vill samtidigt passa på att tacka familj, vänner, bekanta och obekanta som hört av sig och frågat hur vi mår och som visat sin omtanke. Inte bara i Sverige utan även långväga ifrån. Tusen tack!

 

Själva tror vi att Tjoppes egna lugn även bidrog till att allt gick bra, helt beroende av andras hjälp, men aldrig panikslagen. När han landade i vattnet så sansade han sig först och funderade på vilka möjligheter han hade och han hängde sig i tampen för att hålla sig så stilla som möjligt för att hindra avkylningen så gott det gick. Och därefter ropade han på hjälp. Att han var väl orienterad kring kajen, är också viktigt, han var den som talade om för andra på vilket sätt han skulle räddas. Så kan vi bidra till något så skulle det nog vara att man alltid tittar lite extra kring i sin omgivning, nödutgångar, brandsläckare, räddningsstegar. Vet man sådant innan olyckan är framme så har man vunnit mycket.