Zierikzee är en fin gammal stad, inte helt olik Dordrecht, fast mindre. Den fick stadsrättigheter redan år 1248. Nu är vi i provinsen Zeeland och det kan väl tänkas att det var Holländarna som en gång kom till Nya Zeeland på andra sidan jordklotet som namnade platsen till den nya zeeland. Här bor ungefär 10.000 personer.

Zierikzee drabbades hårt i den stora flodkatastrofen 1953. Den engelska staden Hatfield (ligger strax norr om London) angagerade sig mycket i Zierikzees öde och skickade hjälpsändningar. De två städerna utvecklade starka vänskapsband och än idag så är de två städerna så kallade ”tvillingstäder”, eller kanske vänort som vi uttrycker det på svenska.

Det här är ett riktigt låglänt område och för riktigt länge sedan så låg städerna betydligt närmare kusten. Men med årens lopp och inte minst med anledning av att man lärt sig stänga ute havet med hjälp av slussar så skapades större landytor. Med den följden att man fick börja gräva rätt långa kanaler för att fortsättningsvis komma åt städernas hamnar med båt. En del städer i detta område låg direkt invid kusten men idag ligger de mitt i landet. Lustigt.

Staden är trevlig, fin bebyggelse och här finns rätt många caféer och restauranger. Det är mycket av en sommarstad dit turister söker sig såväl via landvägen som vattenvägen. Hamnen här har full service även nu på vintern, vilket vi uppskattar. Fast gränsen går väl vid priset för att tvätta, där man får punga ut med 80 kronor för att få en maskin tvättad och torktumlad.

I övrigt så får hamnen och dess faciliteter betyget;

Duschtemperatur: 5

Duschtryck: 4

Miljö: 3

Kommentar; mycket fina och rena duschar. Men en klar nackdel är att man måste gå utanför duschen och trycka på mer varmvatten (som i och för sig är gratis) om man vill stå längre än 3 minuter. Ett stort minus är att lyset slocknar medan man står i duschen om man är ensam i lokalen. Då sensorn inte räcker in i duschbåsen. Man får helt enkelt springa ut naken i det gemensamma utrymmet emellanåt och vifta på armarna för att får tillbaka ljuset (osäkert dock om det funkar att göra helikoptern, vi får be kapten testa nästa gång).

Nu blir det lite blåsa av här i några dagar så vi har inga planer på att kasta oss iväg förrän vi ser att kusten är klar och vädret stabiliseras.

Skepp o Hoj!

Här kommer en film inspelad den 5 januari mellan Willemstad och Bruinisse. Observera att det är två inlägg för dagen då vi hade problem att få till bilder och filmer tidigare idag.

 

 

Den 6 januari gick vi mellan Bruinisse och Zierikzee.

Nu ligger vi i Zierikzee, den 8e äldsta staden i Nederländerna. Det har varit fantastiskt skönt att förflytta oss och börja se nya platser igen.

Tanken var från början att gå från Willemstad till Zierikzee i ett ben, men si det gick inte riktigt. Första slussen gick jättebra att ta oss igenom. Men när vi ropade upp sluss nummer två så fick vi frågan om hur djupgående Wilma är.

-1,90 meter, svarade vi.

-Ok, då får ni vänta för vi har slut på vatten.

Ja så sa slusskontrollanten. Vi som trodde att det var gott om vatten i detta landet. Men anledningen är den att på andra sidan slussen var det ebb just nu och inte flod. Och i sedvanlig ordning så dök vi upp när vattennivån var som lägst. Och det är en ”klack” precis när man kör ut ur slussen som man måste vara säker på att komma över. Så man inte fastnar där.

Vi fick svaret att det skulle finnas tillräckligt med vatten klockan 15. Och prick på slaget så fick vi köra in i slussen och så började de tömma vattnet. Uppe på slussportarna stod en skylt som angav djupet på andra sidan och den uppgav 1,70 meter. VAAAA! Tänkte vi. Men då kommer vi ju inte igenom. Men så tickade skylten ideligen fram nya djupmått…1,75….1,78….1,82….1,85…

När vi var nedsänkta på rätt nivå och de började öppna slussportarna så stod det 1,89. Vi gjorde loss och tog oss mycket försiktigt ut. Tjoppe sa till Helena att –HÅLL I DIG! Utifall vi skulle ta i botten. Vi kunde inte längre se skylten när slussporten stod i öppetläge. Och så höll vi i oss, vi höll i våra tummar också och höll andan precis när vi åkte ut ur slussen. Och…..det gick vägen. Vi vände oss om när vi passerat och hann då notera skylten som visade 1,91. PUH!!! Den killen visste vad han gjorde. Och sen gav vi oss av vidare i en rätt skaplig ström.

Vi blev på grund av vår väntan vid den andra slussen lite sena för att hinna till Zierikzee innan det blev mörkt. Så vi tog beslutet att åka in i Bruinisse. Ännu en sluss men här var det inga problem. Och väl i hamn så såg vi inte till en enda kotte. Vi la till och det fanns el på kajen. Vi lagade lite mat och myste en stund till tv innan vi stöp i säng efter många timmar ute på vattnet. Våra ansikten och läpparna brände lite efter alla soltimmarna, vilket kändes lite suspekt så här i början på januari.

På morgonen syntes fortfarande ingen till i hamnen. Vi kopplade loss oss från elen och förtöjningarna och gav oss av. Tackade hamnen med en vinkning i luften för gratis nattplats och ström och tog oss ut genom samma sluss som vi kommit in i.

Andra dagens etapp skulle bli rätt kort, tio distans. Vi hade medström och vi behövde inte vänta allt för länge på broöppningen vid Zeeland-brug. Och strax efter bron så var det bara en liten kanal in till Zierikzee. Vi noterade att vi dykt upp i lågvatten…igen. Enligt sjökortet så skulle det vara ett djup på 2,20. Lugnt tänkte vi…och hann inte mer än tänka förrän vi stod fast i dyn. Så där stod vi i kanalen in till Zierikzee. Vi funderade över vilka alternativ vi hade. Det skulle fortsätta sjunka neråt, det återstod ännu någon timme innan strömmen och djupet skulle vara till vår fördel. Ja tänkte vi, kanske ska vi brassa lite käk och vänta in högvattnet…men vi försökte ändå först med åtgärden att backa oss ut. Men då vattnet hela tiden sjunker så sitter man för varje minut än mer fast i dyn. Vi kom inte bakåt alls. Kapten girade dikt babord mot mitten av kanalen och la på full gas på Wilma. Och nu fick den nya propellerna bekänna färg…….rörde hon sig inte lite grann framåt…?…vi tittade på varandra. Jo, sakta, sakta så vann vi lite fart över grund. Och sen så gick det lättare. Ekolodet visade återigen en 2,5 meter och vi gled långsamt med tungan rätt i munnen in i hamnen och la till.

Vi gick upp till den trevliga hamnkaptenen, fick koder till dusch o wifi. Här tar de mer betalt upptäckte vi, dels genom turistskatt (som de tillämpar i Tyskland och någon enstaka plats i norra Holland). Men mottagandet var av yttersta klass och han försökte locka oss med att stanna en hel månad till reducerat pris. Men vi tvekar kring det hela, nu när vi fått mersmak på att förflytta oss.

Väl tillbaka på Wilma så upptäckte vi att vattennivån hade sjunkit än mer…det kändes som om någon dragit ur pluggen. Tur att vi inte kom in vid denna tidpunkt…då hade vi nog fått sitta fast och vänta på att högvattnet skulle komma tillbaka. Säkerligen hade vi fått många nyfikna blickar på oss som extrakrydda.

Till synes så är Zierikzee en stad med mycket musslor och ostron. Det finns gott om odlingar och fiskebåtar här. Så det blir nog att både utforska staden och smaklökarna. Men om det berättar vi nästa gång.

Nu är det fredag kväll och Kapten ska äntligen få sin TACOS.

Ps. bilder o film kommer…men det verkar vara mycket trafik på internet för tillfället. 

Skepp o Hoj!

vi är i Bruinisse. Tre slussar har vi betat av i dag. Soligt o stilla väder. Här i hamnen syns inga människor till, så vi har inget vettigt internet. Därav inga bilder. Men det kommer. 

 

Vi hade som mål att gå till Zierikzee, men vi fick vänta rätt länge vid sluss nr 2. Anledningen var att det inte fanns tillräckligt med vatten för wilmas djup. Vi skriver om det mer senare. Så när det började skymma så valde vi en tidigare hamn. Troligtvis fortsätter vi vidare i morrn. Ska bli något kallare, men ingen vind just o nederbördsfritt. 

 

Så allt väl med oss. 

 

Skepp o hoj 

Vår ständiga utveckling av båten fortskrider. Vi har köpt nät som vi satt upp ovanför sofforna i salongen. När vi seglar ute på havet och ligger hårt på ena bogen så vill gärna böcker, filmer och annat löst flytta på sig. Som regel ner på durken, men ibland kan man finna ostuvade saker på de mest fantasifulla ställena. (En gång fick vi köttbullar i sängen under sjögången).

 

I salongen har vi tidigare stuvat med hjälp av filtar som vi klämt fast runt våra prylar men det ser lite tråkigt ut. Men nu åkte näten upp. Framför allt så kan vi hålla skutan ständigt klar för avsegling genom att hitta bra permanenta lösningar.

Vi passade samtidigt på att städa och sortera ombord. Det finns ständigt att plocka med och det blir lätt stökigt emellanåt när man ska komma åt just den saken som ligger nedstuvad allra längst ner i botten. Det är inte riktigt en walk-in-closet här ombord. Mer en dig-and-grab-it. Ibland till och med en where-the-hell-did-I-put-it. Men vi har rätt bra ordning, vi gillar ordning och reda.

 

Idag blåser det rejält här i Willemstad, säkert det dubbla mot vad prognosen angett. Men det ska enligt utsago mojna till i morgon. Vi hoppas att det stämmer så vi kan kasta loss och ge oss av som tänkt. Annars så får vi ligga och trycka tills det hela passerat. Vi har hur som helst gjort oss skuldfria här i hamnen och vi har bunkrat, stuvat och provkört motorn. Vi är redo. 

 

Klart Skepp!

 

 

 

Därefter så är det bara att invänta rätt väderlek, vi väljer gärna soliga dagar. Och skakar ingen om i Europas vädercoctail så ser torsdag ut att bli en perfekt dag att gå på.

Här i Willemstad så har vi blivit goda vänner med våra båtgrannar Wim o Marjan. Varje fredag har vi turats om att knata över till varandra för lite trevligt umgänge, snacks o ett glas vin. Så innan vi far vidare så får vi krama om dem. Och sen hoppas vi att de tar bilen ner och hälsar på oss i någon av de få hamnarna vi har kvar innan vi lämnar Nederländerna.

Vi vill tacka Willemstad för en trevlig bekantskap. Ingen stor plats men absolut värt ett besök. Vacker och intressant, där vi upplevt fantastiska promenader utmed stadens stjärnform. De gräsbeklädda sluttningarna har spirat sig vårgröna i solens strålar, ackompanjerad av småfåglars drill. Som den tidiga våren i Sverige, förväntansfull och värmetörstande.

Samtidigt vill vi summera vår vistelse i Nederländerna över lag, då vi kom att spendera ett halvår i detta land. Vi gillar holländarna. Denna öppenhet, hjälpsamhet och sociala kompetens har vi nog aldrig träffat på någon annanstans i världen. Språkligt så är det en dröm för en engelsktalande svensk, man kan helt enkelt utgå från att holländaren pratar flytande engelska. Och de umgås gärna.

Det är enkelt här, särskilt med landets alla vattenvägar. De kan sin sak. Och all vacker arkitektur, mycket från 1600- och 1700-talet. Vi har upplevt skillnader mellan södra och norra delen av landet. Kanske att naturen är vackrare i norra delen, men själva har vi föredragit den södra. Man är lite mer laid back i södra Holland, det finns mer kultur och historia och här har vi knutit fantastiska vänskapsband med flertalet infödingar om vi får uttrycka oss så.

De mindre upphöjda upplevelserna har nog varit maten, där de anammat färdigmat och industriprocessad mat i väldigt hög utsträckning. Frukt och grönt helt okej men det är svårt att finna råvaror mellan allt skräp på hyllorna. Vi tror vi räknade till femton olika sorts pannkaksmixer i den lilla mataffären här i Willemstad. Pannkaksmix när det finns ägg, mjöl och mjölk. Men det är inte helt givet att du finner mjöl i affären. Lite så.

Nu återstår ett par tre strandhugg i Holland innan vi lämnar landet. När vi tar oss ut i Nordsjön och Engelska kanalen beror lite på väder. Det kan bli lite mer ”vintrigt” här bortåt februari och i så fall så tittar vi oss runt lite här i kanalsystemet innan vi går ut i havet. Men fortsätter vi gå mot solen och värmen utan några kyliga bakslag så tuffar vi nog på utmed kanten.

Men mer om det i framtiden. Nu är vi här.

Så tack Willemstad…vi gillar dig!

Skepp o Hoj!

Nyåret har börjat småfnittrigt. Kanske att man tänker sig att baksmälla, trötthet och avhämtningspizza skulle dominera en dag som denna. Men ack nej. Nyårsafton blev en lugn historia för vår del. Vi orkade varken dricka alkohol eller äta oss till paltkoma med någon större reda. Men vi höll oss vakna till tolvslaget och vi tittade på lite trevlig film under kvällen. Här i Willemstad så tutade pråmarna vid tolvslaget och fyrverkerierna lyste upp himlen ovanför oss. Vi skålade in det nya året med devisen ”med hopp om flyt och medvind för 2017”. Ett uttryck som fungerar så väl bokstavligt då vi helst föredrar att båten flyter och att vi får vinden akterifrån. Samt att uttrycket alltid fungerar rent bildligt, där vi önskar oss ”flow” i livet i största allmänhet. Därför önskar vi även familj och vänner ”flyt och medvind”, oavsett om det finns en båt eller inte i dess ägo.

På nyårsdagen så började vi med lite radiolyssning, vi rattar gärna in svensk radio. Och vi lyssnade på Ulf Elving som hade Pelle Holmberg som gäst. De flesta vet nog vem Pelle är om man ser honom på bild, då han är en svampkännare och som figurerat mycket i tv genom åren.  Tyvärr har Pelle drabbats av Alzheimer, hans fru var med i studion som stöttning och intervjun fixade Pelle galant och hade nog gjort så även utan sin fru. Pelle har valt att prata om sin sjukdom och han säger vid ett tillfälle något fruktansvärt roligt. Ingen i studion verkade notera det komiska i det han uttalar men hela besättningen ombord på Wilma föll i skratt.

Likt uttrycket ”det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk” som Arne Hegefors uttryckte under när han kommenterade en VM-match i fotboll och som blivit en klassiker, där man obönhörligt börjar skratta åt den oavsiktliga dubbelheten, så lyckades denna Pelle vara riktigt komisk när han sa;

”Jag tycker Alzheimers har blivit en bortglömt sjukdom”

När sinnet ligger åt det hållet, att man för dagen känner sig munter, så kan dessa dubbelheter bli väldigt roliga. Särskilt när de uttrycks oavsiktligt.

Vi gick på promenad denna årets första dag. Vi tittade lite närmare på kyrkan här i Willemstad och det slutade lite konstigt med att vi gick och tittade på gravarna. Det är lite kulturskillnad även på gravområdet till synes. Här har de ofta foton med på gravstenarna, ett foto på den avlidne. En farbror med ett härligt skratt, en varmhuldande mor med varm blick, ett tonårspojke som kitesurfar där hela graven är fylld med snäckskal. Vi tyckte det såg rätt trevligt ut. Gravplatsen kändes inte alls så hård och kall utan tvärtom mänsklig och varm. Det andades mera tacksamhet över livet än sorg över densamma. Och inte bara gravstenar, utan någon hade en liten väderkvarn som gravsten, någon ett stockankare, någon hade namnet inristat i en glasskiva, en såg ut att ha en sänggavel som gravsten (kanske en trött typ)… När vi började gå mot grindarna så stannar Tjoppe och tittar på ett elskåp. Och sen börjar han fnissa…. Helena vänder tillbaka och ställer sig bredvid och kollar efter vad som fått Kapten att släppa ut skrattet. Jo…längs med grusgången så står ett elskåp. Men ovanpå så sitter en gravstensskylt med ett namn på.

Vad menades med detta…har denna Ed valt ett elskåp som gravsten? Var han månne elektriker till yrket medan han levde? Hamnade Ed i elskåpet när det var tjäle i marken i väntan på töväder, men att han glömts bort? Eller var det kanske gravplatserna fullsatta så detta blev nödlösningen, likt sjukhussängar i korridorerna på ett sjukhus? Var han rent av en komiker? Tjoppes fniss övergick så småningom i ett gapskratt. (Vi menar verkligen inte att göra oss lustiga över de döda). Men detta var ju riktigt komiskt…Tjoppe insåg att med detta sätt så skulle han också kunna tänka sig en grav. Om han fick ligga i ett elskåp. Eller något annat lämpligt som syftar kring hans liv och intressen. Varför inte ligga i motorblocket på en dieselmotor? Eller i ett plastfat, eller en stor färgburk?

När man släppt skrattet fritt så börjar man se allt möjligt i omgivningen som komiskt. Vi gick skrattande hem och tog en eftermiddagsfika. Det finns så mycket tragiskt och sorgligt i livet…så varför inte skratta lite. För det blir inte bättre än vi själva gör det. Och känns verkligen rätt att skratta medan man lever…för när ska man annars skratta? Humor är förlösande, tröstande och livsbejakande.

Det blev en munter och kanske lite konstig start på detta året.

Men det känns som en bra start.

Jäkligt bra.

 

Skepp o Hoj!

 

Skepp o Hoj!

Vårt internet i hamnen verkar nedsläckt. Kanske en glupsk fiskmås varit i farten. Så ifall vi inte får till fler inlägg i år så önskar vi alla 

 

Ett Gott Nytt År. 

 

Glöm inte bort att glädjas åt de små tingen i livet. 

 

En kram

 

Några värmande ord

 

Mat på bordet som smakar gott

 

Vila o sömn

 

Ett par rena strumpor

 

En fisk på kroken 

 

 

Varma kramar från oss, skepp o hoj. 

 

Tjoppe o Helena 

Dagarna passerar i en ryslig fart konstaterar vi. Julen är markerad och nu ett minne blott ombord. Vi har redan städat undan julsakerna och gått in för att städa, vädra och serva båten. Särskilt med alldeles knallblåa dagar och dagstemperaturer på drygt tio grader så kommer vårkänslorna som ett brev på posten (varför säger man så egentligen…roligt uttryck).

Nu är det inte bara prat om att fortsätta segla vidare. Utan nu har expedition förberedelse inletts på riktigt. Allt tänkbart tvättas upp, sänglakan hängs ut i friska luften, vi torkar lister och tvättar lite väggar och tak (jo det blir lite dammigt o smutsigt på de mesta ställena, fast det ser rent ut för ögat så avslöjar trasan något annat). Igår lyfte vi på ”köksgolvet” och gjorde en storservice på motorn. Vi bytte olja och filter, dieselfilter och impeller. Vi fyllde på lite backslagsolja och rensade sjövattenfiltret. En årlig service vare sig det behövs eller inte…och med detta gjort så känns det förberett och klart för att kasta loss.

Idag ska vi skruva bort täckskivan under kyl och frys och göra rent dessa filter. Vår kyl-o-frys är ju vattenkylda (sjövatten) och inte luftkylda som ju är brukligt i alla hem och i de flesta båtar. Vi ska även ta oss till bankomaten och ta ut kontanter för en ny månad. Här kommer man inte långt med kort, de flesta affärer tar inte emot VISA. Men smart i bankomaterna är att man kan välja i vilka valörer du vill ha dina pengar. Så det gäller att aldrig vara strandsatt på kontanta medel här..och särskilt framöver när vi börjar förflytta oss. Många dagar kommer vi inte att behöva handla mat, utan ska bara betala för oss i hamnen innan vi seglar vidare…och att då gå på kontantjakt kan strula till det. Det är ju inte ens alltid att hamnen ligger intill en stad.

Nu väntar vi in nya året och ett paket från Konstruktören som vi bett skicka ner några ting till oss. Sen väljer vi en lämplig dag och sticker vidare. Än så länge inte ut i havet, vi har ett par stopp innan. Men det börjar definitivt bli läge att damma av den Belgiska gästflaggan.

En sak som vi två diskuterat en hel del är att det är väldigt svårt att komma åt information kring ekonomi på långseglarforum och bloggar. Vi gissar att ämnet är känsligt över lag att diskutera pengar. Och alla har ju hittat sitt sätt att pausa från vardagen, där de flesta under seglandet lever utan inkomst eller i vart fall väldigt skral sådan. Men samtidigt är det ju en fråga som alla ställer sig innan avresan. Hur mycket pengar går det åt och hur länge har vi råd att vara borta? Lite grovt går det att finna, men aldrig att man fått sig en djupdykning i de ekonomiska frågorna. Det hade varit intressant. Men vi förstår…man vill ju ogärna lägga ut sin privatekonomi till allmänt beskådande.

För vår del så är vårt seglande finansierad med tidigare blod, svett och tårar. De 18.000 arbetstimmar som vi la på renoveringen i Sunshine är grundplåten för äventyret. Där vi ju faktiskt byggde upp ett värde i båten, som sen gick att avyttra. (fast när Sunshine låg på botten och var ett vrak var hon värd ingenting utan förde bara med sig kostnader. Dygnet vi bärgade henne kostade oss närmare 100.000 kronor). Så man får vara ödmjuk. Pengar är inte statiskt.

Helt klart så är vårt långseglande och vår tid hemifrån med avsaknad av förvärvsarbete och lön helt kopplat till vilka kostnader vi drar på oss. Först och främst så har vi ju skalat av allt hemma. Det går (inte för oss iallafall) att ha tillexempel bilar kvar hemma, inte ens avställda. Alla små kostnader hemma som tickar, om än så smått och oskyldigt känns väldigt stora när det aldrig trillar in något på kontot…det är en väldigt suspekt känsla att vi inte får in några pengar. Det går bara ut.

Därtill så behöver man (läs: vi) ändra på sina vanor. Men nu kommer vi till det intressanta. Man upptäcker en rad saker hos sig själv och sina egna beteenden. Även kring hur man fungerar i grupp. Det går inte att fortsätta leva som vi har levt tidigare i livet. Där man kan ta något restaurangbesök eller mat på avhämtning lite när andan faller på. Latmasken i dig får stryka på foten. Inte heller så kan man handla något man inte riktigt behöver, allt värderas mot kostnad. Och kring maten så planeras det och hålls budget hyggligt strikt. Det kan tyckas vara skittråkigt liv. Men så upptäcker vi när vi går genom stan och har sagt till oss själva att ”idag kanske vi skulle ta en kopp kaffe på stan någonstans ändå…”. Men när vi gått genom stan så konstaterar vi att det finns inget sug efter detta. Vi har helt och hållet tappat behovet av att komma ut och sitta på ett café eller en restaurang. Vi har vant oss av med beteendet. Nu är vi ju väldigt mycket bara vi två, vi har inte så mycket interaktioner med andra människor. Och när vi gick där och konstaterade vårt icke-behov-av-att-konsumera-pengar-på-fik-o-restaurang så tänkte vi framåt. Ja vad händer i sommar när vi träffar andra människor i hamnen som bara är ute på sin sedvanliga semstersegling. De som gärna äter på restaurang. Jo, inte sällan kan man få fråga om att följa med ut o äta. Och vi har under sommaren gjort det några gånger. Men det landar inte sällan på en rätt stor slant innan kvällen är över. Så nu när vi promenerat genom Willemstad och alla dess fina restauranger så har vi tänkt oss i förväg på de kommande situationerna. Att faktiskt säga tack, men nej tack. Det ligger inte i vår budget att gå ut och äta (vill de ha med oss så får de bjuda oss).

På en av restaurang här i Willemstad, där det ser fantastiskt gott o inbjudande ut med kritvita dukar, så drar det iväg en femhundring per person att äta med mat o dryck. Det innebär 1000 kronor för en enda måltid. Känns lite tufft när vårt matkonto ligger på 3000 kronor per månad.

Det är nog mycket kopplat till att vilja och kunna tacka ja till trevliga erbjudanden. Och det är nog så för många hemma också…att man ibland följer med på saker fast man kanske inte har ekonomi för det. Det kan ligga förväntningar från familj och vänner på att man ska hänga med på alla begivelser som dyker upp. Man vill ogärna vara den som drar sig ur och inte följer med.

Vår strategi kommer därför framledes att vara att för det första tacka nej. Men kanske lägga till att; ”innan ni går ut och äter så kom gärna ombord på Wilma så kan vi ta en fördrink ihop”. Ja då får vi ju trevligt umgänge samtidigt som de får gå ut och njuta av restaurangmat. Och själva äter vi ju ypperligt ombord på Wilma…vi lever som kungar.

Samma sak om familj o vänner kommer och hälsar på. Ja då blir det mat ombord (Det går att sitta 8 personer nere i salongen på Wilma, så nog ska vi kunna få plats många) Men det är klart, är det födelsedag så kan vi ju nog klämma till med ett restaurangbesök. Och en slät kopp kaffe på stan är alltid trevligt och kommer kunna gå vägen. Men till saken hör…och det var väl dit vi ville komma till…är att behovet av att äta och dricka ute har börjat blekna. Det drar inte längre i någon tarm, det finns inget sug och känns faktiskt ingenting. Likaså med shopping (inte ens i mataffären så handlas det något som inte är nödvändigt)… det händer ingenting i hjärnan. Och det är väldigt skönt. Det finns inget som lockar.

Framför allt så blir det lättare att hålla budget så här. För vår del så innebär det att vi kommer att kunna vara ute och segla precis så länge som vi avsett att göra. Vi har under december månad levt på max 100 kronor per dygn (julen till trots). Det vill säga att vi äter och dricker alla våra måltider för 50 kronor per person. Fika, frukost, lunch, middag, snacks (väldigt sällan), godis (nästan aldrig), tobak (aldrig någonsin) toapapper, tandkräm, diskmedel, öl, vin, annan dryck… Nu är det billigare här än hemma i Sverige. Men säg att motsvarande kostnad i Sverige hade landat på 130 kronor per dag för två personer (65 kronor per person).

Sen tillkommer ju diesel o hamnhyror o så. Men just för mat och kemtekniskt så ser det ut så här.

Har du räknat ut hur mycket du äter, dricker och torkar dig i baken för?

(vill du veta, så för budget i tre månader och räkna ut per-dag-kostnad. Skriv upp ALLA dina kostnader, inte bara mat o dryck, Det behövs göras en längre tid för att se verkligheten. Finns bra appar på nätet tillexempel. Vill du ha smarta tips…tveka inte och fråga)

 

Skepp o Hoj!