Mazagon, Huelva, El Rocio, La Linea och Gibraltar – fram och tillbaka…

Lustigt hur fort man gör sig hemmastadd på varje ny plats man kommer till. Särskilt om tiden får gå lite och seglingsuppehållet blir längre än dagar och veckor. Snart har man engagerat sig i både platsen och människorna…

Mazagon, Spanska Sydkusten

Kaptens röst skar genom vinden. ”FRAM”… ”NEUTRAL” … ”FRAM”… NEUTRAL”… ”BACK”. Styrman följde ordern genom att omväxlande gasa på och backa Wilma. Vinden blåste hårt och solen höll på att gå ner. Skulle vi inte komma loss snart skulle det bli än svårare att ta oss härifrån. Ankringsförsöket hade helt enkelt inte gått bra. Den belastning som uppstått hade plötsligt fått ankarrullen att gå sönder. Och nu låg den ena delen på flodbotten, medan den andra halvan satt kvar. Och kättingen, ja den satt nu bom fast – väl inkilad mellan dess fäste och peket. Situationen var minst sagt bekymmersam…

Hösten gör luften varm och fuktig och dagarna ute på ankaret har varit vackra. Att ligga på svaj är bland det bästa vi vet, bara havet är snällt…

Vi längtar ut. Ut till ankarviken och vidare segling. Men vi hålls tillbaka och skälen är flera. Lite rörig tillvaro kan tyckas – och även om det inte blir som vi tänkt, så blir det ju ändå till något. Vi står nu beredda att lämna marina Puerto Sherry mycket tidigare än vad från början var planerat. Vi ska bara låta denna blåst som härjar runt Wilmas mast, först dra förbi…