Mazagon, Spanska Sydkusten

Kaptens röst skar genom vinden. ”FRAM”… ”NEUTRAL” … ”FRAM”… NEUTRAL”… ”BACK”. Styrman följde ordern genom att omväxlande gasa på och backa Wilma. Vinden blåste hårt och solen höll på att gå ner. Skulle vi inte komma loss snart skulle det bli än svårare att ta oss härifrån. Ankringsförsöket hade helt enkelt inte gått bra. Den belastning som uppstått hade plötsligt fått ankarrullen att gå sönder. Och nu låg den ena delen på flodbotten, medan den andra halvan satt kvar. Och kättingen, ja den satt nu bom fast – väl inkilad mellan dess fäste och peket. Situationen var minst sagt bekymmersam…

Vi hade samma morgon lämnat ankarplatsen i Cadiz. Målet hade varit att segla till mynningen av den flod som leder upp till Sevilla och där i skydd från havets svall, ankra en bit upp i floden. För att nästföljande dag fortsätta tuffa upp mot Spaniens fjärde största stad. Från havet upp till Sevilla är det 50 nautiska mil och floden bjuder på konstant motström, varierad i grad beroende på tidvattnet. Ett par ankarnätter längs med floden är därför tillrådligt, för det tar sin tid – och helst vill man gå när det är som minst motström. Hur som helst, dagen bjöd på en fantastisk segling. Solen strålade och vinden hade vi med oss. För säkerhets skull mejlade vi marinan i Sevilla. Nog för att det brukar finnas plats så här års men vi ville inte ta risken. Roligare kan man ha för pengarna det kostar att motorisera.

Vartefter dagen löpte på kom vi allt närmare flodmynningen. På sena eftermiddagen började vi inseglingen och den gick fint mellan de välorganiserade bojarna. Tyvärr skulle vi tajma lågvattnet lagom till vår ankomst. Det vill säga då som strömmen är som starkast. Diskussionen gick varm om vi skulle försöka ankra första natten ute i havet, invid kusten. Men då vinden vridit till vår nackdel och nu tilltagit, hade även svallen rest sig. Men vi tänkte att så värst svårt kan det ju inte vara att gå i motströmmen. Det går väl framför allt långsamt och tar tid, men det fick vi ta.

Den bojade farleden var lätt att följa. Men helt klart krävdes det motorkraft för att ta sig fram. För ju närmare vi kom, desto mer bromsades farten upp av vattenmassorna. Från 5 knops fart till ett fall på någon tiondel i taget. Vi gasade på ännu mer och till slut gjorde vi bara 1,2 knop över grund. Men vi var i trygg förvissning om att vi skulle hinna fram innan det mörknade.

Inne i floden dog svallen äntligen av, men det gjorde inte blåsten. Tvärt om uppstod det en tunneleffekt som vi inte alls räknat med. Vi hade nu strömmen mot mot oss men vinden med oss, inget drömscenario för en seglare. Styrman slog ett öga på vindinstrumentet som visade 16 meter per sekund (approx 30 knots). Möjligen var den enda fördelen att Wilma åter gick lite fortare.

Väl framme vid ankringsplatsen tvekade vi. Vi vet att Wilmas tunga och långkölade kropp kan bete sig underligt när ström och blåst försöker ta ut varandra. Vi studerade de mindre båtarna som låg ankrade utmed flodbädden. Samtliga båtar låg med fören i riktning mot Sevilla, alltså dominerade strömmen. Men så långt ut i sidan kunde vi inte lägga oss för Wilmas djupgående, kölen sticker två meter. Svaret hur Wilma skulle bete sig kunde vi inte få förrän vi gjort ett ankringsförsök. Hur som helst, om någon timme skulle den starka strömmen lätta något. Så detta var kanske något vi kunde rida ut, bara ankaret tog fäste.

På 4,5 meters djup droppade vi ankaret och lät kättingen rassla ut över dess rulle. Tjugo meter till och börja med, för att se så ankaret tog fäste i den leriga flodbotten. Men när Wilma skulle lägga sig till rätta gick det inte alls som vi tänkt. Den starka vinden fick Wilma att fort svänga runt tills plötsligt strömmen bestämde sig för att ta över. Då vände hon blixtsnabbt tillbaka och Wilma sköt iväg i sidled tills ankaret tvärt tog stopp. Wilmas tjugo ton tunga kropp krängde till rejält och det var då det hände. PANG, så så flög halva ankarrullen iväg. Efter att ha tjänstgjort i närmare 40 år med oräkneliga ankringar, gav rullen till slut upp. ”Helvete” slank det ur Kapten som stod i fören. Misstroget tittade han på den halva som ännu satt kvar. Och kättingen som nu illa kilat fast sig mellan peket och fästet. Nog hade ankaret tagit fäste alltid, trots rycket och påfrestningarna.

Så där stod nu Wilma, likt i ett triangeldrama. Som fången mellan ström och blåst, utan att vi varken rörde ratten eller gasade på. Med ankaret rätt ut, snett bakåt. De två elementen tog alltså ut varandra medan ankaret hindrade i sidled. Vi stod nu båda framme på däck och diskuterade. Hur ska vi få loss ankarkättingen som kilat fast sig, var frågan. Med ankaret snett akter om oss blev belastningen på kättingen extra hård i dess nya läge. Något förhastat vågade vi inte göra, vi ville absolut inte riskera att ankarkättingen gick av. Skulle vi möjligen lyckas få Wilma att svänga runt så hon istället låg utefter vinden och inte strömmen, med ankaret för om oss. Med lite hjälp från motorn om inte annat. Risken fanns dock att hon skulle göra ett kast på nytt – först vinden som vrider båten med en efterföljande rekyl från strömmen. Det ville vi helst undvika.

Styrman testade först med att bara vrida rodret, för att se om vinden sakta skulle börja ta tag i båten. Snart svarade Wilma och med vindens kraft svängde hon. Men snart tog strömmen över. Cirkeln blev på så sätt halv utan något hårt kast. Nu låg ankaret snett akterom oss, fast på andra sidan båten. Under manövern hade Kapten noterat att kättingen slackat något precis i stunden Wilma gick från ena bogen över till den andra. Kunde vi om möjligt göra om proceduren och hinna få loss kättingen.

Många försök krävdes och vid varje försök hade Kapten bara någon sekund på sig. Smått stressade för inför naturens krafter är man inte så kaxig. Om och om igen försökte vi och varje gång hoppades vi att kättingen inte skulle gå av. Och för Kapten gällde det att inte klämma sig. Till vår stora lättnad fick han till slut loss ankarkättingen. Förundrat tittade Styrman på det elektroniska sjökortet. Wilma hade snyggt ritat en återkommande ”lemniskata”. I exakt samma spår hade hon ritat den berömda liggande åttan som står för oändlighet (Konsum-loggan). Symbolen används framför allt inom matematiken men den förekommer även inom mysticismen. Och detta var väl om något mystiskt. Hur en båt kan ”fastna” mellan ström och vind med ett ankare snett bakåt, var väl om något suspekt. Och sen, som ett tecken från något övernaturligt, hade vår tjugo ton tunga båt av betong (med noll finkänsla) ritat upp en återkommande liggande åtta med precision.

Kapten la tillbaka kättingen på platsen där rullen en gång suttit. Kättingen skavde nu över den tvärgående bulten och inte blev det bättre av att ha ankaret snett akter om oss. Den hårda blåsten verkade inte vilja ge vika och den starka strömmen skulle säkert dröja minst någon timme eller två, innan den minskade i styrka. Att stanna kvar här och låta kättingen skava över den vassa kanten, kändes inte alls bra. Ankring över lag var inte längre ett alternativ, inte utan ankarrullen.

”Vi måste försöka få upp ankaret” resonerade Kapten. Vart vi skulle ta vägen fick bli en senare fråga, bara vi lyckades komma loss. Omväxlande gav Kapten order till Styrman om hur hon skulle agera. Kör framåt, lägg i neutral…fram igen…neutral…vänta…backa… Från positionen i sittbrunnen hörde Styrman hur ankarkättingen sakta matades in. Det illavarslande rasslet när kättingen oskyddat skavde över kanten gjorde ont att höra. Men till slut var ankaret uppe och på given signal satte Styrman kurs mot…ja mot vad??? Att gå upp mot Sevilla var ju ett alternativ. Vi antog mer eller mindre att vi hade en plats som väntade i marinan där. Men att köra i floden efter mörkrets inbrott kändes inte särskilt lockande, dessutom i konstant (om än varierande) motström. Sannolikt skulle vi behöva ankra en gång till i floden innan vi var framme i Sevilla. Det andra alternativet var att gå ut till havs igen. Tillbaka till Cadiz eller fortsätta västerut.

Instinktivt kände vi att havet var bättre, Wilma görs sig alltid bäst där. Efter en snabb koll på väderprognosen tog vi beslutet att segla västerut, hellre medvind än motvind. Ut ur floden bar det med en väldans fart när vi nu hade strömmen med oss. Så fort vi svängt runt första kröken och vinden inte längre kom rätt emot oss, ökade farten till sju knop. Samma sträcka som inseglingen tagit oss tre timmar – gick nu på mindre än en timme. Väl ute på havet lugnade sig vinden, där blåste det precis som prognosen lovat. 9 meter per sekund. Vi hissade segel och brassade käk och lugnet la sig över Wilma. Tryggheten var återställd och som sällskap hade vi såväl månen som stjärnorna. Så helt oplanerat blev det en nattsegling…

Vid sextiden nästa morgon kom vi fram till den lilla byn Mazagon, också den i en flodmynning. Inseglingen hade gått bra även om det krävdes en del fokus för att undvika de båtar och bojar som låg utmed leden. När vi väl kom in i hamnbassängen var den upplyst och tilläggningen vid väntbryggan var enkel. Vi gick i land och snart möttes vi av en vakt. Hamnkontoret skulle öppna klockan nio fick vi veta och det gick bra att ligga kvar på vår temporära plats tills det ljusnade. Så skönt. Då kunde vi sova några timmar, natten hade inte bjudit på alltför mycket sömn.

Vid halv tio vaknade vi och strax därefter var vi uppe på hamnkontoret. Vi hälsades välkomna och priset för Wilma var överkomliga 15 euro natten. För det priset behövde vi inte känna oss tidspressade att lösa bekymret med ny ankarrulle. Att hitta en ny färdig visste vi skulle bli svårt, sannolikt skulle Kapten komma att behöva tillverka en själv. På vägen tillbaka till Wilma plingar det plötsligt till i Kaptens telefon. Det är ett svar från marinan i Sevilla.

”Det var nog aldrig meningen att vi skulle till Sevilla” lät Kapten meddela. ”De har fullt och kan inte erbjuda oss någon plats”.

Skepp o Hoj!

Over and Out