Mazagon, Spanska Sydkusten

Redan dagen efter vår ankomst stack Kapten ner sitt huvud i ett av Wilmas stuvfack – i jakt efter material att tillverka en ny ankarrulle av. Att försöka hitta en ny ute på stan, var ingen idé. För hur bedårande den lilla byn Mazagon än må vara, så är det inget paradis när det kommer till båttillbehör. Kapten fann snart något han skulle kunna modifiera till en provisorisk ankarrulle. För ankra vill vi kunna göra på vägen upp till Lissabon…

Saker ser ut att lösa sig. Vi tänker på symaskinen. Den som vi beställde från USA för mer än två månader sedan – och som kom bort längs med vägen. Vi vågar förvisso inte ta ut glädjen i förskott, för även denna symaskin har varit ute på villovägar. Men nu är den äntligen levererad till marinan i La Linea/Gibraltar (om paketet nu innehåller en symaskin, det återstår att se). Efter allt strul och alla mejl och samtal som krävts, har Kapten lovat sig att aldrig någonsin direkt-importera något från andra sidan jordklotet igen. Skulle han få för sig det, äger Styrman den fulla rätten att skicka honom till något avlägset och gudsförgätet dårhus. Och sen kasta nyckeln. Vi får väl se hur det går med den saken. I vart fall har vi en bra plan för hur symaskinen ska komma till oss. Ni kommer inom kort få veta (förutsatt att Kapten hållit sitt löfte och inte sitter på ”hispan”).

En mindre rolig sak är att späckhuggarna är tillbaka. De befinner sig nu söder om Lissabon och en bit ner runt udden. Fram till Lagos ungefär, om det säger er något. Vi räknar med att vi under en period kommer vistas i samma vatten som dem, när vi passerar dem på vår väg till Lissabon. Vilket såklart ökar risken för en attack. Ett råd vi fått (som kommer från de lokala fiskegubbarna här) är att försvara sig med sand. Det är ett såväl billigt som ofarligt sätt. Om späckhuggarna kommer för nära, kommer vi hälla finkornig sand över dem. De lär inte gilla det, de har ju sitt andningsorgan på ryggen. Om det fungerar har vi ingen aning om, men metoden lär varken skada djur eller miljö. Och får vi ha Wilma ifred – utan att någon tuggar på henne, blir vi mer än nöjda. Det var därför vi häromdagen gick bort till stranden och samlade sand. Det blev tungt. Gissningsvis fick vi med oss 75 kilo och detta bar vi hela vägen tillbaka till Wilma. Tror ni våra armar blev långa som på ett par orangutanger? Nej, inte alls. De var lika långa som självaste Ölandsbron.

Förresten, borta vid stranden passade vi på att doppa fötterna i havet. Stackars Styrman höll då på att bli bländad av Kaptens vita fötter. Som ni förstår bär han strumpor oavsett årstid. Hur en kroppslig del kan vara så blek, är något av en gåta. Vi slänger upp en bild, samtidigt som vi vill varna känsliga tittare. Sitt gärna ner, så du inte svimmar…

Igår kväll la en svenskflaggad båt till på vår brygga. Så kul tänkte vi och gick för att hälsa. Snart insåg vi, att vi faktiskt träffat det svenska seglarparet tidigare. På Balearerna. Den gången bjöd de på fika och Styrman minns att småkakorna (eller om det var godis) låg invirade i orangefärgat stanniol. Och att dessa var så vansinnigt goda, att Styrman inte hade kunnat sluta äta (hon tog pinsamt många). Vid detta återseende var klockan för mycket för en fika, vilket var synd! Och redan nästa morgon (alltså i morse) hade de obemärkt lämnat marinan innan vi vaknat. Vi misstänker att det kanske berodde på att de ville ha sitt skafferi med kakor ifred. För vem vill inte rymma från ett par kakmonster som bor på en betongbåt alldeles intill. Vi klandrar dem inte men tänker samtidigt att skulden inte bara är vår. För är man så där himla trevlig som paret Lennart och Birgit på båten TakeOff är (och dessutom bjuder på gofika) får man skylla sig själv. (Mohahaha, vi vet att de ska till Lagos).

Ja, det var allt för denna gång.

Skepp o Hoj!