Mazagon, Huelva, El Rocio, La Linea och Gibraltar – fram och tillbaka…

Lustigt hur fort man gör sig hemmastadd på varje ny plats man kommer till. Särskilt om tiden får gå lite och seglingsuppehållet blir längre än dagar och veckor. Snart har man engagerat sig i både platsen och människorna…

Efter varje sådant längre uppehåll, krävs det mer för att få båten och oss seglingsklara. Kanske för att vi är ena experter på att dra fram prylar ur gömmorna, då vi ständigt meckar och hittar på förbättringar ombord. Men även för vi lyckas involvera oss i människorna som finns runt ikring. Det finns så att säga, alltid något skäl till att stanna ett tag till. Till slut får man helt enkelt bestämma sig för ett datum när man sticker. Finns det då ogjorda ting kvar, får man antingen släppa dessa. Eller lösa dem på annat vis. Så var det när vi lämnade La Linea och Gibraltar. Vi hade flera saker vi aldrig blev riktigt klara med. Men så kom äntligen dagen då vi kunde återvända för att ”sopa rent” efter oss.

Blixtvisiten till La Linea och Gibraltar skedde med bil. Dels hade vi symaskinen att hämta upp. Den som efter ”sju sorger och åtta bedrövelser” äntligen behagat komma. Nästa grej var vindrodret. Vi har testat det nu och vi blev inte nöjda. Wilma är med sitt höga däck och v-formade akterparti inte så värst lämpad för ett vindroder, det hamnar både lite för lågt och för långt ifrån. Vilket gjorde det alldeles för opraktiskt när vi skulle koppla i, och ur det. När Wilma därtill envisades med att överstyra vid motorgång (orsakat av vindrodrets roder, den del som alltid sticker ner i vattnet) fick vi nog. Wilma är antagligen både för kort och tjock – och vi kommer därför skaffa oss en extra drivenhet till autopiloten istället, som backup. Därför behövde vi åka över gränsen in till Gibraltar, för att lämna tillbaka vindrodret till vår kompis Marcus.

Den tredje anledningen hade med våra amerikanska vänner att göra (de vars ena part råkade ut för en stroke i somras). De har inte kunnat resa hem till USA ännu (på grund av något virus som härjat på sjukhuset, med besöksförbud som följd). Vi hade bestämt träff med Connie som nu inför hemresan håller på att rensa ur båten. Vi fick överta en hel del matkonserver och till vår stora lycka, även några dunkar med diesel. Det kommer garanterat väl till pass. Tack, tack! Samtidigt hjälpte vi till att lyfta ur lite ballast i form av blytackor, som vår norska kompis Öivind fick överta.

Vilket leder oss in på vår norska kompis som alltså är kvar i La Linea. Någon dag före vår utflykt ringde han och berättade att motorn inte startade. Kapten försökte över telefon hjälpa, vilket inte hjälpte. Vi tog då beslutet att Kapten skulle titta på problemet på plats. Vilket var bra, för nu har han lagat felet och motorn går på nytt.

Som bonus hann vi träffa våra vänner Jon och Margriet också, de med den stora fruktträdgården utanför Estepona. Det blev en kväll på stan med gott vin och massor av mat och prat. Vi gillar dem något alldeles fantastiskt och vi har alltid så himla kul ihop. Nu känns det som det kommer dröja länge innan vi ses igen. Tack vänner, vi saknar er redan!

Ungefär så gick det till under vår blixtvisit och allt klaffade perfekt. Nu är allt städat bakåt så vi kan fortsätta segla framåt. Men något vi måste nämna är det stopp vi gjorde längs med vägen. Strax efter vi hämtat vår hyrbil, stannade vi i en by för att få oss en kopp kaffe.

För ett ögonblick trodde vi att vi hamnat i VILDA VÄSTERN. Alltså…på riktigt finns det en liten spansk stad, vars folk främst tar sig fram på hästryggen. Eller kör jeep. Där gatorna inte är asfalterade, utan är fyllda med sand för det passar hästarna bättre. Där det framför varje hus, café och butik finns ett räcke, där man surrar sin häst när man lämnar den för att gå sitt ärende. Livet i byn kretsar helt och hållet runt de vackra hästarna, både de tama och vilda som fortfarande lever i dessa trakter och som utgör Europas sista vildhästar. Känslan att gå runt i byn var obeskrivlig och vi hade kunnat tro att Charles Bronson eller Clintan när som helst skulle dyka upp. Som om det hela handlade om en filminspelning. Men denna overkliga plats finns på riktigt. Är du i krokarna måste du ta dig till byn El Rocio. Den ligger ca tio mil sydväst om Sevilla, inte alltför långt från Mazagon där vi ligger med Wilma. Platsen är värd en omväg!

Skepp o Hoj!

Over and Out