Plats: Portimao, Algarvekusten, Portugal.

Vi hittade ett väderfönster som lovade ta oss ända upp till Lissabon. En skaplig sträcka på 250 sjömil om man går nära kusten, vilket vi planerade göra för att (om möjligt) undvika späckhuggarna. Men mycket kan hända under en seglats. Inte minst kan vädret byta skepnad, vilket hände – och därför hamnade vi i Portimao…

Svårigheten med sträckan (från spanska Mazagon till portugisiska Lissabon) är att hitta medvindar efter det man rundat det sydvästra hörnet av Europa, Cabo de Sao Vicente. Mestadels blåser det nordligt där. Men tack vare ett djupt lågtryck ute på Atlanten svepte nu sydliga vindar fram. Dock gällde det att lågtrycket inte skulle komma för nära land, för det finns inte så mycket skydd att finna utmed den karga västkusten. Hur som helst, nu såg det lovande ut och vi kastade därför loss.

Glada i hågen gav vi oss iväg, solen sken och det nappade friskt på kroken. Makrill på makrill. Till natten ankrade vi utmed kusten för att slippa segla i mörkret mellan alla fiskeredskap (längs med denna kust får man stundom köra slalom mellan fiske-utstyrselet). I gengäld fick vi dyningar att stå ut med, de som obönhörligt rullar in och som får Wilma att lägga bredsidan till. För att slippa krängningarna la vi ut det aktre ankaret också, för att om möjligt få svallen in från fören. Det fungerade utmärkt fram till klockan två på natten, då hade ankare ”två” släpat sig runt på havsbotten så Wilma åter la sidan till. Hennes tunga kropp hävde sig från bog till bog och sömnen blev lidande. Så fort det ljusnat gav vi oss därför av.

Andra dagen var mulen och vindfattig och svallen fortsatte rulla in från sidan. Men vi ville hinna fram till Cabo de Sao Vicente innan väderfönstret stängde, så vi motoriserade med gott humör. Det var i vart fall inget fel på fiskelyckan, för det högg jäkla så friskt på kroken även denna dag. Sämre gick det med pannkakorna till lunch, en hög våg fick dem att fara i däcket och en kaffekopp behagade välta ut sitt innehåll. Vi hade nu nått portugisiskt vatten och allt var frid och fröjd, tills vi slog ett öga på väderprognosen.

Näääää! Till vår besvikelse hade det envetna lågtrycket nu tagit en ny bana och det skulle inte längre gå att segla utmed den portugisiska västkusten. Faktum var att även Algarvekusten skulle få sin beskärda del i form av hårda vindar och regnskurar. Detta låg inte alls i vår planering och efter noga övervägande bestämde vi oss för att söka skydd i en hamn. Det var inte långt till Albufeira, så vi bestämde oss att gå dit. Uppenbarligen var vi inte de enda som noterat att busväder var på ingång, för det blev en strid ström av båtar som alla försökte få en plats i marinan. Och när det blev vår tur att fråga, var det redan fullt. Så vi fick puttra ut på havet igen.

Till Portimao var det ytterligare 15 distans och det var nu sen eftermiddag. För säkerhets skull ringde vi upp marinan i Portimao för att fråga om plats. ”Det är rätt mycket båtar här nu” svarade snubben i andra änden av luren. ”Men vänta…”. Styrman väntade tålmodigt och snart återkom killen med positivt besked. ”Ni är välkomna, men kommer ni efter klockan 18.00 får ni lägga er vid väntbryggan över natten”. Till klockan sex skulle vi inte hinna, men det gjorde inte så mycket. Huvudsaken var att vi hade vår plats.

Så det blev Portimao istället. Vilket vi inte ångrar även om vädret här nästan bara bestått av regn och rusk. Ena dagen mötte vi upp ett svenskpar som vi haft kontakt med via internet. Inte minst har Styrman Pimpsten och Ann-Sofie diskuterat mat ihop, eftersom vi båda vurmar för vällagad och god mat. Och Kapten Betong och Jonas är inte sena med att gilla det som serveras. Nu fick vi äntligen träffas ”in real life” över en synnerligen trevlig lunch utmed strandpromenaden. Därefter gjorde vi ett studiebesök ombord på deras båt där vi bjöd varandra på erfarenheter, anekdoter och många skratt. Det var precis vad vi behövde!

Skepp o Hoj!