Position 38° 23 08 N 9°16 74 W (Nu i Lissabon)

”VAKNA…VI HAR ORCAS HÄR!”

Styrman Pimpsten vaknade blixtsnabbt av Kaptens höga stämma uppifrån sittbrunnen. Yrvaket reste hon sig för att i sitt sömndruckna tillstånd, starta motorn. Det var sedan länge bestämt vilka roller vi skulle ha i händelse av möte med späckhuggare ute på havet. Vi visste därför båda vad som skulle göras. Snart hördes en omisskännlig och klanglös duns från rodret i aktern. Späckhuggarna hade börjat attackera båten. Och det var just detta som inte fick hända…

Vi hade dagen innan lämnat vår ankarvik i Sagres ute på sydvästspetsen av Portugal där vi i tveksam havsbotten droppat ankaret för lite sömn. Ännu gryning med tunga moln ovanför masten hade vi därefter påbörjat vår segling runt den beryktade udden Cabo de Sao Vicente. Havet var snällt även om det till viss del alltid råder kaos i vattnet eftersom två hav möts här. Men bättre läge än så här visste vi, att vi inte skulle få. Med hissade segel och god fart för att vara Wilma, girade vi runt fyren som majestätiskt står längst ute på klippan. Någon timme senare kunde vi slutligen rätta till seglen och koppla på autopiloten då en rak kurs utmed den långa och karga kustremsan var att vänta. Hela vägen upp till Lissabon. Det blåste friska nio meter per sekund (approx 20 knots) och vinden drog fint i Wilmas samtliga segel. Frukost smakar en morgon som denna extra gott i den saltstänkta luften. Vi visste ju dessutom att detta skulle bli årets sista (lite längre) seglats.

Att segla 120 sjömil kan ta sin tid, särskilt för en tung båt som Wilma. Men nu gick det undan. Wilma toppade sju knop flera gånger men höll en god fart kring sex och en halv. Med den här farten skulle vi hinna fram till Sines innan det blev mörkt. Kanske en natt på ankaret där inte vore helt fel, resonerade vi. Sines ligger drygt halvvägs upp mot Lissabon och där var vi för ett gäng år sedan, på vår väg söderut. Vi minns platsen mycket väl, inte bara för att sjöfararen Vasco da Gama föddes där. Utan för en helt annan händelse…

Den gången blev Kapten akut dålig i magen efter en lunch på stan. Oturligt nog befann vi oss mitt emellan restaurangen och Wilma (som låg ute på ankaret i viken). Kramperna i magen bara tilltog och till slut tvingades Kapten fly in i ett buskage, för att tömma tarmen. Buskaget låg i en slänt och där kunde Kapten äntligen huka sig ner, allt medan Styrman tålmodigt väntade nere på gatan. Allt skulle man tro var frid och fröjd nu. Men riktigt så bra slutar inte denna historia. För när Kapten skulle resa sig efter att ha gjort sitt naturbehov, då halkade han till. Och landade mitt i sitt eget bajs. Styrman kunde tydligt höra hur det undslapp Kapten ett kraftfullt ”JÄVLA SKIT”. Vilket ju i sammanhanget var ett väldigt träffsäkert ordval. Den resterande biten ut till Wilma blev så att säga, inte doftfri.

Ja så kan det gå och nu hade tankarna om Sines på nytt väckts till liv eftersom det gick undan ute på havet. Men mycket kan hända, inte minst med farten och beslut behövdes inte tas i brådrasket. Dagen ute på havet fortlöpte och Kapten fick napp på en makrill och Styrman fixade lunch åt manskapet. Vi lyssnade på nedladdad musik och radio och tiden flöt på. Framåt eftermiddagen droppade vinden och farten sjönk till makliga tre knop. Vi hade ännu rätt långt kvar och i denna takt skulle vi inte nå fram till Sines i dagsljus. Kanske var det bättre ändå att segla hela natten och gå till Lissabon direkt, som vår ursprungsplan var. Noga studerade vi väderprognosen och den lovade en lugn natt med tilltagande vind och våghöjd först dagen därpå. Det lät bra tyckte vi och därmed slopade vi tankarna på Sines. Kursen ändrades något och vi förberedde oss för en natt på havet.

Ombord på Wilma löser vi av vakterna var tredje timme, det passar oss bäst. Men före vi påbörjar skiftgången äter vi middag och gör båten klar för natten. Vi tar in fiskelinan och slår på gångljusen. Därefter anpassas segelsättningen så vi kan segla lugnt utan att behöva jobba framme på däck medan den andra sover (vi sitter alltid fast i en säkerhetslina under natten, även om vädret är lugnt och arbete ensam på fördäck är förbjudet enligt regelverket ombord på Wilma, för detta krävs att vi är båda uppe och vakna).

Kring midnatt passerar vi Sines och klockan två kliver Styrman på sitt skift. Efter avlagd rapport går Kapten ner och lägger sig. Efter en stund hör Styrman ett ljudligt ”PFFFFF” utanför båten och direkt hinner hon tänka att ”bara det inte är späckhuggare”. Men strax lugnas hon när hon ser ryggen av en delfin komma upp till ytan för att hämta luft. Under den stjärnklara himlen reflekteras vågtopparna som denna natt förstärks av mareld. Strömvirvlarna från Wilmas roder i aktern bokstavligen badar i glitter. Styrman lutar sig över relingen för att bättre se, eftersom eventuella ljus från båten stör effekten. Snart ser Styrman en delfin och en till och inser att de är ett tiotal. Marelden, dessa fantastiska självlysande plankton (så kallade dinoflagellater) skapar en sfär av glitter varje gång delfinerna klyver vattenytan. När delfinerna sen dyker igen, följer dinoflagellaterna med. Utan svårigheter kan Styrman därför följa delfinerna så även när de simmar under ytan. Det enda som hörs förutom havets svall, är autopilotens rytmiska rörelser och ljudet från delfinerna när de kommer upp till ytan för att byta luft. Stunden är magisk.

Delfinerna stannar gott och väl en halvtimme och när Kapten väcks, är delfinerna borta och även det mesta av marelden. Kapten berättar att han också haft besök av delfiner på sin första vakt, men han hade lyst ner i vattnet med ficklampan och då såklart inte sett marelden.

Klockan 7.30 väcks Styrman av Kapten som ropar att han sett späckhuggare på ingång. I full fart simmar 3-4 individer rakt mot Wilma och inte långt därefter hörs den första dunsen mot rodret. Styrman startar motorn för att skrämma iväg dem med propellern (som på Wilma sitter alldeles intill rodret). Strax därefter är hon uppe på däck. Kapten har under tiden slitit upp påsarna med sand. En andra duns mot rodret kommer och vi ser dem simma snabbt och ganska djupt. Det är svårt att hinna fånga dem med blicken. Kapten börjar ösa sand över rodret så de små fina kornen faller ner i vattnet. Tipset har vi fått från de lokala fiskegubbarna och syftar till att störa späckhuggarna, de vill instinktivt inte ha sand in i sitt andningshål (som sitter på ovansidan i höjd med nacken). Inget mer duns kommer och kort därpå ser vi två späckhuggare simma iväg i riktning bort från båten. Det hela är över på 2-3 minuter.

Snart kan vi konstatera att båten fungerar som den ska, autopiloten fortsätter rytmiskt röra sig efter sin kurs och rodret verkar intakt. Vi ropar ut ett ”all ships” meddelande över radion med position om vad som hänt. Men att vi klarar oss utan assistans. Vi har ungefär 15 nautiska mil kvar upp till mynningen av Tejo River, där Lissabon ligger. Det har nu börjat blåsa och svallen reser sig rejält på grund av vind och för att havsbotten börjar grunda upp. Vi noterar vindstyrkan, 12 meter per sekund och Wilma trivs – detta är verkligen hennes bästa element. Här står hon pall. Och inte bara mot vädrets makter tydligen, utan även mot anfallande späckhuggare.

Så det var nog ingen hit för späckhuggarna att bita i ett bastant roder av rostfritt. Att simma in i ett skrov av betong gör ont i huvudet, även på en orcas. Sand vill ingen ha i halsen (eller nacken) och en otäck propeller aktar man sig instinktivt för. Vi har mycket att tacka för att Wilma är så tung och kraftigt byggd, även om vi ibland svär över att hon är så svår att manövrera i trånga hamnar. Man ska veta – att för en del segelbåtar räcker det med en eller två smällar mot rodret (från späckhuggare) för att utgången ska bli fatal. Idag hyllar vi Wilma, hon ser till att hennes besättning är trygg och säker!

Skepp o Hoj!

Sand verkade hjälpa…

Lite fakta om orcasattackerna

Sedan drygt två år tillbaka har det blivit ett återkommande problem att späckhuggare går till attack mot framför allt segelbåtar. De riktar in sig på att skada framför allt roder men även kölar. I dagsläget vet ingen varför späckhuggarna har börjat med detta beteende och vetenskapen står rådvill. De anfallande späckhuggarna tillhör en och samma familj och de rör sig beroende på årstid och var tonfisken finns – från Gibraltar och västerut utmed Algarve och vidare upp till Galicien i norra Spanien. Alla interaktioner med späckhuggare ska anmälas till myndigheterna och statistik förs, för att om möjligt hitta orsaken till beteendet. Statistiskt sett skadas 50 procent av de attackerade båtarna och vanligt är att dessa behöver bogseras in till hamn, för att lagas på varv. För många seglare blir en attack från orcas ett dramatisk inslag i seglardrömmen, som inte sällan försenar och fördyrar. Fram till dags datum har flera hundra segelbåtar blivit attackerade sedan första rapporten kom in i maj månad 2020.

Over and Out