Amora, Lissabon, Portugal.

Efter att vi sovit ut en natt i en av Lissabons marinor, tog vi oss upp till varvet som ligger på den södra sidan av floddeltat. Vi behövde tajma högvattnet för att kunna ta oss ända fram och väl på plats, stod personalen beredda att lyfta Wilma. Snart hängde båten i luften och vi fick då en möjlighet att inspektera rodret. Glädjande kunde vi konstatera att späckhuggarna inte skadat rodret, de hade inte ens lämnat ett märke. Vilket var lite synd, för vi hade velat haft en tand som minne…

Nu har det gått några dagar sedan vi mötte späckhuggarna ute på havet. Vi vill såklart lugna er alla med att vi aldrig var i någon fara, även om situationen var olustig. Mycket för att Wilma är den båt hon är, byggd i ferrocement (betong) av märket Colin Archer. Och med ett stabilt roder av rostfritt. Vi vill också tro att sanden vi öste över vårt roder gjorde skillnad, att den fick späckhuggarna att fort ledsna på sin ”lek”. Dock är det med bestörtning vi idag följt rapporteringen kring en fransk segelbåt som blev attackerad ett stycke norr om Porto (utanför Viana do Castelo). Det slutade inte bättre än att båten började ta in vatten efter attacken. Tack och lov blev besättningen räddad. Men båten, den sjönk.

Sorgligt är att en fransk segelbåt sjönk idag utanför Portugals kust…

Ett liknande scenario för Wilmas del vore högst osannolikt. Vårt roder sitter inte integrerad i skrovet som de flesta roder på moderna båtar gör. Wilma saknar helt och hållet en hjärtstock. Roderbeslagen sitter alltså bultade utanpå skrovet och bakom infästningarna är betongen massiv. Skulle späckhuggare mot förmodan lyckas skada Wilmas roder, skulle de ändå inte kunna sänka henne. Det känns tryggt!

På varvet där vi befinner oss nu, står vår bästa kompis ”Konstruktören” med sin båt. Han blev attackerad av späckhuggare i norra Spanien för en tid sedan. Hans roder till vindrodret fick sig en knäck av späckhuggarna, ingen större skada alltså. Värre gick det för den engelsman som står ett stycke ifrån Wilma, hans roder skadades rejält. Frågan är hur det blir om dessa attacker inte upphör, kommer folk våga segla här då? För det är ju så att innan man kastar sig iväg på sin drömsegling (till Medelhavet och Karibien) så har man förberett sig i flera år. Sparat pengar och utrustat båten inte minst. Om sannolikheten är stor att drömmen krossas av späckhuggare utanför Portugals kust, ja då är det frågan om man vågar ta risken. Framtiden lär utvisa. Det kan ju tänkas att båtar av Wilma-typ får ett uppsving…

Ja, det var en liten rapport. Nu lever vi uppe på land och sängen rör sig inte. Hur det känns kommer vi berätta om nästa gång. Så håll utkik efter uppdateringar.

Skepp o Hoj!