Hösten gör luften varm och fuktig och dagarna ute på ankaret har varit vackra. Att ligga på svaj är bland det bästa vi vet, bara havet är snällt…

Första kvällen startade vi grillen och från sittbrunnen såg vi hur den dåsiga solen sjönk i takt med att bron tändes upp. Vackert och stämningsfullt och detta trots att platsen ligger intill ett industriområde. Högst förvånade blev vi dock när vi nästa morgon vaknade upp till kompakt dimma. Vi hade ingen aning om väderstrecket (så tät var den) om det inte hade varit för den segelbåt som kommit in till viken kvällen innan. Sent hade den ankrat upp mellan oss och bron. Och nu såg vi en svag kontur av båten, men ingenting av bron. På så sätt visste vi åt vilket håll vi skulle ro. För vi hade bestämt oss för att ta jollen in och ta oss en titt på stan.

Så småningom orkade solen tränga igenom och dagen blev åter klar. Men så värst mycket hann vi inte med. För trots att den lilla privata marinan tillhandahåller en jollebrygga blev vi bara tillåtna att lämna jollen i två timmar. Två timmar, svarade vi förvånat. Styrman gjorde allt för att blidka den stadiga mannen i blå tröja som öppnat grinden åt oss. Snällt frågade vi om han kunde tänka sig tre timmar. Nej, nej…regeln säger två timmar, blev svaret. ”Vill ni se mer av staden får ni komma tillbaka i morgon och då lämna jollen i ytterligare två timmar”. Två timmar om dagen, alltså. Vilket kändes snålt, särskilt denna tid av året när nästan inga båtar gör anspråk på jollebryggan.

Plötsligt stod vi uppe på gatan och funderade över vad man gör med sina två timmar till förfogande. Att hinna bort till den gamla delen av staden var inte att tänka på. Mat behövde vi inte handla. Men vi var hungriga. Det fick bli en promenad och ett stopp vid ett fik.

Så om någon frågar vad vi tycker om Cadiz, så har vi inte mycket till svar att ge. Vi skulle nog sammanfatta Cadiz i stil med; ”en väldigt grå och trafikerad stad, dock med välorganiserade cykelbanor”. Något mer blir det inte att upptäcka, för nu drar vi vidare…

Skepp o Hoj!