Vi längtar ut. Ut till ankarviken och vidare segling. Men vi hålls tillbaka och skälen är flera. Lite rörig tillvaro kan tyckas – och även om det inte blir som vi tänkt, så blir det ju ändå till något. Vi står nu beredda att lämna marina Puerto Sherry mycket tidigare än vad från början var planerat. Vi ska bara låta denna blåst som härjar runt Wilmas mast, först dra förbi…

Huvudskälet till att vi gick till Marina Puerto Sherry var att Kapten Betong hade fått ett jobbuppdrag. Det är mer än ett halvår sedan han blev kontaktad av ägaren till en segelbåt vars motor hade havererat. Det visade sig att båtvarvet inte hade möjlighet att ta sig an jobbet och därmed föll frågan på Kapten. Vi seglar som ni kanske vet, runt på såväl verkstad som F-skatt. Men först behövde Kapten kolla närmare på den trasiga båten.

Efter en ordentlig genomgång visade det sig att hela drivlinan behövde bytas. Med andra ord även backslaget. Och då nuvarande installation är av en mer udda typ, blev bekymret betydligt större än vi hade kunnat ana. På grund av platsbrist står motorn bakochfram i båten med backslaget framåt i färdriktningen (vidare till ett backslag som är vinklat 180 grader, ett så kallat vinkelväxel-backslag). Propelleraxeln går alltså på undersidan av motorn.

Utmaningen blev att försöka få tag i en vinkelväxel och efter tre dagar i telefon, fick vi helt enkelt acceptera att lösningen måste bli en annan. Det finns idag inga vinkelväxlar av mindre storlekar och någon marknad med begagnade dito saknas helt. Kapten har med experthjälp letat såväl i Sverige som utomlands. Att lösa bekymret genom att vända motorn rätt, är inget alternativ det heller. För då hamnar motorn inne i salongen och ägaren är måttligt intresserad att ha en dieselmotor som matbord. Andra alternativ (till exempel ett S-drev) skulle innebära att man måste göra betydligt större ingrepp. Vilket vi känner att det varken finns tid till, eller förutsättning för. Så det hela slutade med att vi tackade för förtroendet, men tackade nej till jobbet. Så kan det gå.

Vi är inte så värst ledsna för det, även om detta var huvudanledningen till att vi låg och väntade så länge i La Linea. Som sagt blev det inte som vi tänkt. Men det har å andra sidan inte andra ting heller. Hör här bara…

Medan vi var i La Linea bestämde sig Kapten för att äntligen investera i den symaskin av amerikanskt märke (Sailrite) som han länge önskat. Den klarar av att sy i många lager kapelltyg och är smidig att ha ombord. Jättebra, för nu fanns tid att vänta in en leverans från USA. Så även om bestyren med att tulla in varan och betala moms skulle dra ut på tiden. Beställningen gjordes för snart två månader sedan och fort kom symaskinen till Europa och vidare till Spanien. Vi betalade tullavgift och moms. Men sen, när transportföretaget UPS skulle köra den ut till kund (alltså till oss) sa det plötsligt ”POFF” någonstans på vägen. Och plötsligt var paketet borta.

Paketet med symaskinen misstänker vi ligger på samma ställe som en viss rullstol och ett norskt pass. Ja hör och häpna, våra amerikanska vänner beställde i samma veva en rullstol från USA. Och den slarvade UPS också bort. Och för vår norska kompis, trollade den spanska postiljonen bort hans pass så till den grad, att han till slut blev papperslös. Som ni förstår ligger det spanska postväsendet inte så högt i kurs hos oss. För till slut blev vi tvungna att lämna La Linea, utan levererad symaskin.

Sedan dess har symaskinen blivit ett reklamationsärende och Sailrite har skickat en ny. Och när denna andra symaskin behagar dyka upp i La Linea, tar vi en hyrbil härifrån och åker och hämtar den. Därför vill vi inte segla längre västerut förrän detta är löst. Definitivt vill vi inte hinna in i Portugal för biluthyrningsfirmorna brukar inte vara så glada åt att man korsar landsgränserna. För att inte bli besvikna förutsätter vi att UPS slarvar bort symaskinen även denna gång. Livet blir lättare så.

Så snart det slutat blåsa drar vi ut på ankaret igen. För vi gillar inte riktigt Marina Puerto Sherry, det trevliga namnet till trots. Framför allt betalar vi mer än vår budget tillåter. Så här i början av oktober kostar det 34 euro natten för Wilma och då ska man veta att standarden har mer att önska. För det första får vi en hamnbassäng som oroligt flyttar vattnet fram och tillbaka så det rycker i förtöjningarna. Samt att det ligger en svag odör från det intilliggande reningsverket. Jättemysigt, eller hur!? (ironi om ni inte förstod det). Därtill finns ingen service att tala om och till mataffären har vi tre kilometer att gå. Men värst är väl ändå servicebyggnaden som inhyser damernas toalett samt dusch. Vem som helst kan utifrån gatan kliva in till toaletterna, för dörren är olåst.

Väl på insidan finns två toaletter att välja emellan, en till höger och en till vänster. Och väljer man den högra, går det inte att undvika att få syn på den som står naken och duschar. Det saknas alltså dörr till den enda duschen och det samtidigt som vem som helst (man eller kvinna) kan kliva in från gatan. Ytterdörren går inte att låsa inifrån, vilket annars hade varit en lösning. Styrman är måttligt road. För det finns inte ens ett ynka draperi att dra för när hon står naken och tvättar sig (men på herrarnas avdelning finns minsann dörrar till samtliga intima utrymmen). Nu är inte Styrman så värst pryd, men trevligt hade det ändå varit att – för 34 euro – inte behöva riskera bli till allmän naken beskådan. Så den som känner, kom gärna hit om cirka en timme. För då står Styrman Pimpsten naken i duschen. Och någon av er har säkert drömt att få se henne avklädd, med ryamatta och två tillhörande alptoppar. Ja kom bara, ni är sååå välkomna och ni behöver inte ens knacka på, dörren står öppen. Akta bara så ni inte halkar på tvålen…

Ja, jisses så negativt detta låter. Men vi vill nog mena att inlägget landar i det mer tragikomiska segmentet. Som en viss speedwayåkare sa; ”Häj häj hääääj, nä ja’ ja’ ä inte bitter”.

Skepp o Hoj!