Cadiz, Andalusien, Spanien.

Hårt skotade utmed kusten med bara tio meter vatten under kölen försökte vi hålla upp så mycket som möjligt. På denna bog hade vi lyckats ligga i flera timmar utan att behöva slå. Trots att det blåste friskt så Wilmas tre segel gott och väl fylldes, gick det tämligen långsamt. Delvis för den motström som rådde. Men även för att svallen var krabba och emot, just av den sort Wilma inte gillar. Emellanåt dök en våg upp som bromsade betongkroppen och farten med den. Men vi höll ut för fördelarna var flera…

Framför allt slapp vi gå för motor rätt mot vinden (dieseln är dyr i dessa dagar). Dessutom seglade vi över så pass grunt vatten att risken för en orcas-attack torde vara minimal. Visserligen verkar späckhuggarna inte befinna sig utmed sydspanska kusten för tillfället, men man vet aldrig. Därtill var det trevligt att studera landskapet, vi som annars gärna håller oss längre ut till havs. Om vår styrbordssida bjöd vyerna på varierat och intressant skådespel. Platsen för där Lord Nelson skadades och senare dog, passerade vi. Kap Trafalgar. I övrigt var det små byar och kullar som omväxlande tog plats i den låglänta terrängen. Flackheten skvallrade om att havet var långgrunt, vilket fick oss att hålla oss vakna och alerta för att inte råka ut för en grundstötning. Där vi kom seglandes varierade djupet från tjugo meter och ner till åtta. Närmare land än så vågade vi inte segla.

”Går det inte snabbare än så här, hade vi kunnat promenera i samma takt utmed stranden” ropade Kapten genom vindbruset. Kapten riktade sitt solblekta pekfinger in mot land där huskomplexen reste sig och framför dessa, en oändligt lång strand. Nog för att vi hade kunnat promenera lika fort som Wilma förflyttade sig, men det hade blivit jobbigt i längden. Vi hade seglat i fem timmar och att oavbrutet gå, gå och gå – timme efter timme, kändes inte så realistiskt även om det var teoretiskt möjligt. Kapten verkade ha läst Styrmans tankar och adderade ”det hade förvisso krävt nya skosulor”. ”Och nya höftkulor” inflikade Styrman.

Till slut insåg vi, att vi skulle behöva vända mot vinden och ta ett par kryssben trots allt. Det hade vi fått göra i början av seglatsen, men i övrigt kunnat ligga kvar på en och samma bog utmed kusten. De sista timmarna hade vi parallellt med land slickat djupkurvan i sjökortet, likt man slickar grädden av tårtspaden. Det vill säga, man vill slicka så nära den vassa kanten man bara törs för att få med så mycket grädde som möjligt (alltså; segla nära land utan att gå på grund). Nu skulle det inte gå att fortsätta så länge till för framför oss dök ett hinder upp. Ett litet utstick i form av en halvö med ett litet fort på. Inte större än att vi övervägde om vi trots allt skulle lyckas passera utan att behöva ta ett par tidskrävande kryssben. Men då vi med blotta ögat kunde se en brytande sjö med vitt skum på topparna framför den historiska befästningen, kändes det högst oklokt. Inte långt därefter gjorde vi ett slag och på babords bog styrde vi nu ut mot havs. Ytterligare någon halvtimme senare slog vi igen för att åter komma på kurs, denna gång på behörigt avstånd från farorna.

Längre ut från kusten såg vi plötsligt en annan segelbåt komma och den låg oroväckande nära land. Utan segel men för motor verkade besättningen ha tagit liknelsen med att ”slicka kanten av grädden av tårtspaden” till en ny och högre nivå. ”De ska väl inte passera DÄR???” hojtade Styrman. Kapten zoomade in sjökortet så bottendjupen blev mer detaljerade. ”Antingen saknar han helt nerver eller så har han glömt bort att titta ner i sjökortet” konstaterade Kapten. ”Eller så saknar han köl” skrockade Styrman. Segelbåten höll utan tvekan på att segla in i ett uppgrundat område och trots de brytande vågorna ett stycke framför båten, verkade ingen ombord reagera. Enligt sjökortet befann sig båten på två meters djup. Bara en tidsfråga innan grundstötningen var ett faktum.

Innan vi hann påkalla uppmärksamhet, girade båten plötsligt dikt babord. Ut från kusten och faran, nu på en kurs rakt mot oss. Avståndet var gott och väl en halv distans, så det var gott avstånd mellan oss. Besättningen verkade i sista stund ha upptäckt vad som höll på att hända. Kanske att skepparen plötsligt slängt ett öga på ekolodet, blickat ner i sjökortet eller fått syn på de brytande vågorna. Vad vet vi? Eller så hade de till faktum slagit i botten lite lätt och då girat nittio grader. ”Där hade han en jäkla tur” konstaterade Kapten.

När segelbåten kommit väck från det olycksbådande området, svängde den åter för att komma på rätt kurs. Båten befann sig nu ett kort stycke framför oss och förvånat konstaterade vi att det var en svenskflaggad båt. Vi svenskar som är vana vid grund och grynnor, vet ju att man kustnära måste hålla koll på sjökortet. Men å andra sidan verkade båten gå i riktning MOT sina svenska hemmavatten, snarare än tvärt om. Kanske hade de tillbringat flera år i Medelhavet med idel goda marginaler och sandbotten – och nu glömt av sig. Oavsett verkade ingen i besättningen lyfta sin hand till vinkning, trots att vi var landsmän med varandra. Kanske att de fortfarande var skärrade efter att ha varit så nära att gå på grund.

Vi var nu på väg in i Cadizbukten och i vår enfald hade vi trott att vi mer eller mindre skulle vara ensamma där. För att det är höst. Men nu var det lördag och inte vilken lördag som helst. Som bäst pågick internationella seglingstävlingar i ena delen av bukten. I övrigt var det fullt av båtar och flytetyg, allt ifrån militära dito till segelskutor. Och så motorbåtar och segelbåtar. En del låg ankrade medan andra förflyttade sig. Antalet måste ha uppgått till flera hundra och plötsligt var det som att segla i Stockholms skärgård kring midsommartid. För vår del hade vi, att ta oss runt det lilla fortet och vidare in på dess baksida och ner till den stora bron som liknar den i Uddevalla. Där i höjd med ett industriområde med stora resliga kranar i skyn, lovade ett gott skydd för natten. Det skulle dock ta ett tag att komma dit då bukten till sin storlek är enorm.

Saken var bara den att när vi kom dundrande in mot Cadiz för fulla segel, nu på en kurs som Wilma gillar, så ökade farten rejält. Samtidigt började det blåsa upp och plötsligt noterade vindmätaren 14 meter per sekund (approx 30 knots). Blåsten som kom i riktning från Nordamerika hade på så sätt inget som stoppade – och därför började vågorna rulla täta. Plötsligt fick alla båtägare bråttom. Seglingtävlingen upphörde, sannolikt var den klar oavsett. Medan fritidsbåtarna omväxlande revade, drog upp ankare och tog ner segel beroende på situation. Allt för att snabbt ta sig till in till hamn.

För att inte störa farleden eftersom vi seglade med fullt ställ, låg vi precis utanför bojarna. Det gick i en jädrans fart och på halva vägen passerade vi en motorbåt vars ankarspel verkade ha gått sönder. Motorbåtens ägare försökte febrilt få upp ankaret och vi tyckte lite synd om honom då hans båt krängde rejält i sjön. Hela situationen kändes surrealistisk – för alla skulle typ åt samma håll, vilket gjorde att det började bli rejält trångt. Det var seglingstävlingsutrustning, bogserbåtar, pyttesmå segelbåtar och stora enorma, motorbåtar, ribbåtar och myndighetsbåtar – och så vi. ”Hur ska vi lyckas ta ner storseglet när det är så trångt?” ropade Styrman oroligt. Det kändes som vi alla seglade ner i en tratt och snart fanns ingen mer yta att segla på utanför bojarna. ”Vi tar det när vi rundar industrikajen” hojtade Kapten tillbaka. Till skillnad mot Styrman tyckte Kapten att seglingen och situationen var rolig. Men så är han ju uppvuxen vid ett av de mest trafikerade och trånga sunden utanför Vaxholm i Stockholms skärgård. Stegesundet.

Så fort vi kommit bakom industrikajen lugnade sig både vinden och svallen. Snart fann vi en lucka stor nog för att gå upp i vind för att ta ner storseglet. Det tog inte många sekunder. Vi var nästan framme vid den stora bron och nu kunde vi se vår ankringsplats. Till skillnad mot vad vi hade trott (vi trodde den skulle vara knökfull) så låg där bara tre båtar. Med facit i hand hade vi kunnat segla lite till och tagit ner storseglet precis innan ankringsplatsen, där fanns det gott om plats. Men det kunde ju inte vi veta, som var här för första gången.

På sex meters djup lät vi kättingen rassla över rullen till ankarspelet och snart satt vi som en sugpropp i den leriga botten. Det hade börjat skymma och en stund senare tändes belysningen till bron upp. Vilket välkomnande. Här låg vi bra. Dagen summerade vi som varierande, rolig och oväntad. Wilma hade skött sig exemplariskt och återigen fick vi bekräftelse på hur trygg hon är. Hur vi slipper reva trots att det plötsligt blåser upp. Hon må aldrig bli någon kappseglare. Men definitivt är hon trygg när vädret plötsligt ändrar skepnad. Trots att vi var rätt trötta ville vi inte riktigt gå och lägga oss. Stunden i sittbrunnen kändes helig och när mörkret lagt sig, mojnade vinden helt. Azurblåa ankarvikar i all ära, men man ska inte underskatta nattvila intill ett brofäste med utsikt över en industrihamn. Till slut kröp vi ändå till sängs och det sista vi tänkte på innan vi somnade, var på den stackars motorbåtsägaren som inte hade fått upp ankaret. Blev han kvar därute månne? Eller kom han till slut in till hamn? Vi hoppades på det sistnämnda.

Skepp o Hoj!

Over and Out