På ankare invid Ensenada de Bolonia, Spanien

Äntligen kom så dagen då vi fick kasta loss och ge oss av. Känslan var smått obeskrivlig när vi åter fick känna vind i håret och sakta se Gibraltarklippan försvinna bakom oss…

Seglatsen var noga planerad med tanke på sundet mellan Afrika och Europa, där man i höjd med byn Tafira får bekänna färg om man planerat illa. Med Medelhavet som ligger lägre i nivå än Atlanten så flyter ständigt en ström från väst till öst. Samtidigt som tidvattnet systematiskt vänder riktning var sjätte timme. Tredje faktorn är vinden, varifrån det blåser och framför allt hur hårt. Har man otur kan man få ett helsike att ta sig förbi Tarifa med motström i dubbel bemärkelse och stökig sjö (det är alltså lättare att segla in i Medelhavet än vice versa).

Lugnast är Tarifa vid tidpunkten för när högvatten inträffar – och det prickade vi in perfekt. Det blev motorgång hela dagen med lite draghjälp av ett förseglet. Och så fick det bli. Bekvämt. Fast lögn vore att påstå att vi inte märkte av motströmmen. När vattnet for förbi längs med båtens skrovsidor såg det ut som det gick jättefort. Men farten var i realiteten betydligt långsammare än så. För när vi lyfte blicken och tittade in mot land, såg det istället ut som vi stod stilla. När vi framåt aftonen ankrade upp i en naturskön vik intill en lång backe av sand, kunde vi konstatera att vi seglat 71 nautiska mil genom vattnet – men i verkligheten bara förflyttat oss 28 nautiska mil (över grund som man säger).

Vi älskar att ensamma ankra upp i en vik, långt ifrån stadens larm och trams. Bara vi och naturen. Medan Kapten grillade, fixade Styrman en sallad. Därefter satte vi oss i sittbrunnen och där blev vi tills solen gått ner och stjärnorna tagit vid. Tiden i La Linea har varit bra. Men det här är bättre. I naturen.

Ni undrar kanske hur det gått för våra amerikanska seglarvänner, de vars ena part råkade ut för en stroke i mitten av sommaren. Vad vi kan berätta är att läget är såpass stabilt att de (om nästa CT röntgen är ok) flyger hem till Boston med ambulansflyg för fortsatt vård i USA. Deras båt SAGA blir kvar (på den spanska sidan). Därefter får tiden sen utvisa vad som händer, det beror helt och hållet på hur rehabiliteringen går. Häromdagen träffade vi Connie för en fika under tiden Greg väntade på en undersökning. Vi var inne i Gibraltar för att bunkra engelskt te. Connie och Greg känns enormt motiverade och starka, trots att deras liv förändrades i ett trollslag. Vi är otroligt imponerade av dem båda. Innan vi skiljdes åt kramade vi om Connie och sa att nästa gång vi ses, får det bli i Boston. Därefter cyklade vi tillbaka med närmare 1000 tepåsar över gränsen.

Under de sista dallrande timmarna i La Linea sprang vi på ett svenskt husbilspar. Det hände när vi var på väg bort till marinan för att betala och plötsligt fick Styrman syn på den svenska registreringsskylten. Det trevliga paret Inger och Anders bjöd oss att slå oss ner, vilket vi glatt tackade ja till. Det visade sig att de kom från våra hemtrakter och att vi hade flera gemensamma beröringspunkter. Så himla skoj och hur skönt var det att INTE umgås med ännu en seglare. Inget ont om seglare, det är vi ju själva. Men ombyte förnöjer. Plötsligt handlade inte samtalen enkom om båtar och vi fick en ”vindpust” från ”det vanliga livet”. Nästa morgon kom Inger och Anders och vinkade av oss. Men inte för sista gången hoppas vi. Det kan ju tänkas att de passerar oss med sitt hem på hjul någonstans, någon gång. Eller så syns vi hemma i Sverige. Det hade varit jätteskoj. Skepp o Hoj!

Nu drar vi strax upp pluggen ur vattnet igen och fortsätter segla…

Over and Out