Nu är vi på Mallorca, i ankarviken invid Pollenca där vi var för nästan exakt fyra år sedan. Seglatsen hit togs i två ben, eftersom vi var tvungna att lämna den statsägda marinan på Menorca efter våra fem dagar där. Vindarna skulle inte gå i vår favör förrän dagen därpå. Så vi puttrade glada ut från Ciutadella och upptäckte på vägen ut ur naturkanalen att vi inte kunde gasa på. Alltså, det gick att lägga i växeln men inte att öka varvtalet…

Precis likt mistralen som nu dragit förbi, är det också dags för oss att ge oss av. Dagarna i marinan lider mot sitt slut och vi planerar gå ut på ankare en natt för att därefter avsegla mot Mallorca…

Sent detta år, men nu har äntligen shortsen och klänningarna åkt fram. Tanken var från början att förflytta oss utefter den SÖDRA sidan av Menorca, eftersom vi för fyra år sedan gick längs med den norra kusten. Men vindarna ville annorlunda, så det blev den norra även denna gång. Vad vi dock gjorde var att vi i inte valde samma ankarvikar denna gång. Och det ångrar vi inte. Nu fick vi chansen att ankra upp i små naturvikar med kristallklart vatten efter korta men ändå tidsslukande seglingar – jo, vi fortsätter vår devis att restriktivt använda motorn (läs: det går långsamt i svag vind)…

Möjligtvis kunde det vara något av ett rekord, i långsamhet. Och yttersta beviset på detta kom när en stor sköldpadda dök upp intill båten, som nära nog kunde simma lika fort vi förflyttade oss. Trots att vi inte gjorde mycket till fart, hade vi vind i seglen. Vilket berodde på den svaga motström som rådde. Missmodigt studerade vi det elektroniska sjökortet som visade 0,7 knops fart. Långsam promenadtakt. Skulle vi starta motorn kanske? Vi hade ju trots allt bara kommit halvvägs och med den här farten skulle det ta ytterligare 142 timmar att nå Spanien…