Möjligtvis kunde det vara något av ett rekord, i långsamhet. Och yttersta beviset på detta kom när en stor sköldpadda dök upp intill båten, som nära nog kunde simma lika fort vi förflyttade oss. Trots att vi inte gjorde mycket till fart, hade vi vind i seglen. Vilket berodde på den svaga motström som rådde. Missmodigt studerade vi det elektroniska sjökortet som visade 0,7 knops fart. Långsam promenadtakt. Skulle vi starta motorn kanske? Vi hade ju trots allt bara kommit halvvägs och med den här farten skulle det ta ytterligare 142 timmar att nå Spanien…

Eller så inte. Vår billiga diesel från Tunisien ville vi helst inte förbruka i onödan då ny dito från Europa svider hårt i plånboken. Men inga segel stod och slog och allt var lugnt och stilla på havet. Inte heller hotade något oväder, inte ens en mild vindkantring. Vi resonerade därför att vi lika gärna kunde ligga kvar och vänta in ny blåst.

Med facit i hand tog seglatsen mellan Sardinien och Balearerna fyra och ett halvt dygn. Vi spenderade alltså vår tid fem dagar på havet (men fyra nätter). Kanske något slags rekord som sagt – för de flesta seglare klipper distansen på två dygn. Nu varierade hastigheten och vid något tillfälle var vi uppe och nosade på fyra knop. Men under ett helt dygn låg vi mer eller mindre och drev och under det dygnet var vi aldrig över 1,2 knop. När vi gled över territorialgränsen gjorde vi det på sniskan i 0,3 knop. Så vad gör man då när man försöker segla utan vind, förutom att testa sina mentala nerver?

Jo man gör detta;

Man sover. Natten ska ju fördelas på oss båda då vi turas om att hålla vakt. Vilket innebär att innan natten så att säga är över, har det gått 12-14 timmar (vi ska ju båda hinna skrapa ihop tillräckligt med sömn).

Man gör chokladbollar mitt i natten. Styrman fick plötsligt feeling och gissa om Kapten blev glad när det dagen därpå vankades gotti-gott-gott till kaffet.

Man tittar på film. Ja värsta biokvällarna har vi haft vilket fungerar fint då vi seglar runt med en ansenlig mängd DVD-filmer. Men såklart även för att vi speglar vårt elektroniska sjökort på vår ipad, med radarvarning samt att vi gör en okulärbesiktning av omgivningen var femtonde minut. Lite på skoj diskuterade vi var skillnaden möjligtvis kan gå mellan att ”vara under gång eller vara stillaliggande/ankrad utan ankare”. Vi har faktiskt ingen aning. Nu dök aldrig någon båt upp i vår närhet, men om det hade gjort så hade knappast vi varit den som kunnat väja.

Filmerna som vi tittade på var Göta Kanal, Drömkåken och Ogifta par. Idel svensk komedi med några år på nacken.

Man lyssnar på VHF. Där vi dels kunnat konstatera följande.

• Fiskare som ligger och trålar mellan Italien och Spanien har sannolikt lite tråkigt på nätterna. Flera gånger hörde vi hur de ropade upp ryska fartyg. Först båtens namn och därefter ”Are you russian??? Sprak, sprak och förvånad telegrafist bekräftade; ”Yes, russian cargo ship here”. Fiskaren lät därefter vokabulären flöda. ”OK russian, go home and go fu*k yourself”. Det framgick tydligt vad fiskaren tyckte om den ryska presidenten och kriget. Långa haranger av svordomar ropades ut över kanal 16 och i andra änden var det mestadels tyst, vilket vi också hade valt om vi varit ryssar. Fiskare kan över lag vara lite oborstade. Därför hade vi aldrig vågat göra så. Men kul var det att lyssna…

• Över VHF-radion noterade vi en förhöjd aktivitet av militärt slag. Minst 20 gånger hörde vi hur fartyg blev kontaktades av ”WAR SHIP”. Om det var ryska mål som ropades upp, vet vi inte. Men oavsett verkar Medelhavet just nu flitigt patrulleras av krigsfartyg.
• Ute till havs saknar vi internet. Och i jakt på uppdaterad väderprognos fann vi kanal 22. Den är sponsrad av prinsen av Monaco och sänder förutom väderprognos på franska och engelska, även musik och reklam. Ett litet roligt avbrott i en annars så tyst tillvaron ute på havet.

Väderprognos lyckades vi också få via vår Radiotelex, en litet instrument som tar emot vad Marine Weather Service i Hamburg sänder ut över långvåg.

Annat…

Fisket. En hel dag visade det sig att vi sannolikt fiskat utan något drag. Alltså, det var ett drag på när vi släppte ut linan. Men när vi tog in den före solnedgång så fanns där ingen. Nästa dag fick vi dock napp, men då släppte fisken innan vi hunnit få upp den.

Liv på havet. Förutom sköldpaddan som försökte simma ikapp oss, fann vi en morgon hela havet fullt av portugisiska örlogsmän. Vad då??? Har de slängt Vasco da Gamas gamla kollegor över bord??? Nej nej, vi snackar inte om några människoliv. Detta är en manetliknande organism som flyter på vattenytan och den ser lite lustig ut, som en hatt (fast slemmig) av den typ pirater (eller kanske örlogsmän från Portugal) bar i forna dagar. Den trivs inte i kalla vatten så vill du se den så får du ta dig längre söderut (eller norrut om du befinner dig kring Antarktis). Förutom det roliga namnet ”portugisisk örlogsman” bär den det lite mer städade namnet ”blåsmanet” men även det latinska dito, som låter som namnet på ett tropiskt litet gult bär; ”physalia physalis”.

Ja än var inte den långsamma seglatsen över, något mer hann vi med under de 108 timmarna det tog att segla mellan Italien och Spanien…

Vi lyssnade på nedladdade poddar och radioprogram. Och vi spelade en herrans massa Yatzy. Vi städade, tvättade kläder och lagade mat som vi åt med god behållning. Vi levde ungefär som vi gör som vanligt, bortsett från att vi inte kunde gå i land eller släppa fokus på seglingen.

Så vad åt vi då till sjöss? En av dagarna såg menyn ut som följande;

Frukost: ägg och bacon

Förmiddagsfika: Kaffe med lättfrusna jordgubbar

Lunch: tonfisksallad med tomat och färsk basilika

Eftermiddagsfika: Havsrullade chokladbollar, med äkta kakao och starkt kaffe.

Middag: Rökt lax med primörpotatis, sparris och hemslagen hollandaise

Vi gissar att vi är rätt ensamma om att slå en hollandaisesås ute på havet. Och det brukar vi väl heller inte göra, detta var ju ingen vanlig segling så att säga. Men äter vällagad mat, det gör vi alltid. Andra dagar åt vi färsbiffar med tzatziki och klyftpotatis samt ungersk gulaschgryta med ris och sallad, för att nämna några.

Till slut kom vi då fram till Mahon på Menorca. Det hade inte blivit en ny månad, men gott och väl en ny vecka. När vi gled in i ankarviken visade den sig vara rätt full av båtar. Tack och lov var det dagtid vilket underlättar när man letar lämplig plats att droppa ankaret på. Så plötsligt när vi svänger runt en av båtarna på insidan så sa det plötsligt BONK och det tog stopp. Vi stod på grund och Wilma rörde sig inte ur fläcken.

Båtgrannarna var lyriska över Wilma med sina porslinsfiskar i fören och udda form. När vi stod där på grund intill deras båt började vi överösas av frågor. ”What a lovely boat, what brand is it” och vidare ville de veta materialet. Vi svarade – men behövde snart avbryta frågestunden, för nu hade vi ett litet delikat bekymmer att försöka få loss Wilma från sandbanken. Vi lyckades tack och lov och strax därefter fann vi en plats att ankra på med gott djup under kölen.

Fakta om seglatsen:

Avstånd = 200 nautiska mil

Faktiskt seglad distans = 227,5 nautiska mil

Tid på havet = 108 timmar

Snittfart = 2,1 knop

Dieselåtgång = 5 liter (att jämföras ca 120 liter som hela sträckan hade krävt).

Grundstötningar* = 1 stycken

Fiskefångst = 0 stycken

Antalet ätna chokladbollar = 14 stycken (totalt)

Antalet sedda filmer** = 3 stycken

Antalet svordomar över VHF från en fiskare = 1437 av grövsta slag

*efter oss har två andra båtar också gått på grund, där sandbanken sticker upp visar sjökortet att det är tre meter djupt.

**har du DVD-filmer du tänker kasta, så tar vi gärna emot.

Skepp o Hoj!

Over and Out