Otal gånger har vi hört talas om Carloforte, den lilla byn på ön San Pietro väster om Sardinien. Idel positivt och därför var väl förväntningarna något uppskruvade när vi gled in i hamninloppet i glappet mellan två färjor som trafikerar ön. Vår ankomst var föranmäld och mottagandet gick därför smidigt. Snart hade vi förtöjt vid den nordligaste av de tre marinorna, Marina Sifredo…

Trots förväntningarna behövde vi inte vara oroliga. Det har nu gått snudd på en vecka sedan vi kom hit och vi blev kvar längre än tänkt, bara för att platsen är så gudomligt trevlig. Ett annorlunda Italien, lite med samma känsla vi upplevde grekiska Korfu eller spanska Melilla. Platser som influerats och blandats med folk från olika kulturer. När det bästa fått möta det bästa.

Carloforte har sitt ursprung i den lilla skaran av korallfiskare som bosatte sig på ön för snart trehundra år sedan. De kom från den tunisiska ön Tabarka – men härstammade från början från norra italien. Dialekten är därav säregen, en mix som inte alls liknar den italienska som pratas på Sardinien. Och arkitekturen påminner om de aristokratiska villorna man ser i Plegi, i västra Genua. I Carloforte är husen pastellfärgade – päronglass, citrongult och körsbärsrosa. Här kan man verkligen bli lycksalig.

I Carloforte är de gastronomiska traditionerna sammanflätade och flera rätter är unika för platsen. Tonfisken spelar en huvudroll och bland de arabiska influenserna återfinns couscous. Det låter kanske inte så spännande – men i lilla Carloforte finns två Guide Micheline-restauranger. Inte illa för en befolkning på sextusen. Nu medger vår budget inga vidlyftiga restaurangbesök. Men det gör inte så mycket för här äter man gott precis överallt. Pizzan är den godaste vi ätit. Glassen är drömsk. Osten får hela själen att smälta. Ja, som ni förstår är det inte så lätt att lämna Carloforte. Men snart bär det av. Inte riktigt än, men snart… (ska bara äta lite till!)

Skepp o Hoj!

Over and Out