(…för snart seglar vi vidare mot Italien…)

Korfu, Ioniska havet, Grekland

Det var med spänd förväntan vi gled in genom hamninloppet och svängde runt och parkerade Wilma i fickan där killen från marinan tog emot oss. Nu låg Wilma precis nedanför citadellet, den gamla borgen som en gång i tiden restes som försvar mot inkräktare. Hit nådde aldrig turkarna med sitt Ottomanska rike och Korfu blev därför aldrig riktigt som resten av de grekiska öarna. I avsaknad av influenser från fjärran öst kom istället italienarna att sätta sin prägel på Korfu. Men även fransmännen och engelsmännen, vars länder under perioder även de styrt ön.

 Ända sedan vi sett den brittiska tv-serien om familjen Durrells har vi velat besöka Korfu. Den handlar om änkan Louisa som en dag får idén att byta ut ett grått 1930-tals England, mot ett soligt liv i Grekland. Men det visar sig inte vara helt enkelt för en ensamstående mor till fyra äventyrliga barn att slå sig ner i en grekisk by på Korfu. Den varma och stundtals humoristiska serien bygger på Gerald Durells självbiografiska romaner.

Tolv dagar hade passerat sedan vi lämnade Kalamata och med dagar av segling och ankring på svaj, var det skönt att komma till en hamn. Korfu blir dessutom slutet på vår grekiska saga, härifrån kommer vi avsegla mot Italien. Om någon sagt till oss att vi skulle komma att vara i Grekland under tre år, hade vi aldrig trott det. Men så blev det och även om vi inte hunnit se allt vi önskat, så är vi ändå enormt nöjda. Sannolikt har vi upplevt mer av Grekland än de flesta gör under sin livstid (om man inte är grek förstås). Så nu har vi att bunkra och se över Wilma innan avfärd och som sagt, uppleva Korfu i stort och smått.

 Redan samma eftermiddag tog vi på oss skorna och gick ut. Alldeles intill marinan låg den gamla stadsdelen vars hus och smala gator bär tydliga spår från den venetianska tiden. Vi noterade vackra hus i mättade pastellfärger, med tvätt hängandes mellan husfasaderna och fönsterluckor i mängder. I de snirkliga gränderna fann vi små butiker och restauranger. Charmigt så det förslår men så har också Korfu en gång i tiden tillhört Republiken Venedig.

Vi kom tillbaka till Wilma först efter mörkrets intåg. En försenad bröllopsmiddag passade perfekt på denna romantiska plats och det fick bli typiskt grekisk mat, även om vi numera är rätt trötta på feta och oliver. Men vi njöt med vetskapen om att vi snart kommer lämna landet vi spenderat mest tid i, bortsett från Sverige. Vår första glimt av Korfu har varit bedårande men mer återstår att se innan vi kastar loss. Så vi återkommer…

Skepp o Hoj!

Många fina seglingar har vi haft på vägen upp mot Korfu, här seglar vi ”wing-on-wing”…

 

 Senaste seglatsen bjöds på såväl på sol som regn…

 

 Snart tittar solen fram… (bilden är oredigerad och tagen med mobilkamera)

 

Framme i Korfu stad och vi ligger mot sea-side…

 

 När vi ska ut till Wilma får vi nästan balansera, så smal är kajen…

 

 Trots att Korfu är en turistmagnet så har staden charm…

 

 Uteserveringar långt ut på gatan…

 

Pastellfärgade hus i Korfu stad…

 

Fönsterluckor och tvättlinor…

 

 En vespa bland många…

 

Mitt i den italienska arkitekturen syns spår av England…

 

 Vi slår oss ner på en taverna för att fira försenad bröllopsdag. Emellanåt kom kocken ut och tog några kvistar från kryddväxten som hänger på väggen…

 

Färgglad Styrman…

 

 På väg tillbaka till Wilma och klockan går fel noterar vi…

 

Over and Out

 

 

Preveza, Ioniska havet, Grekland

Fukten, av den där klibbiga sorten har nu lagt sig som ett lock över Wilma och hennes besättning. Med dagstemperaturer på närmare trettio grader så snackar vi inte om något relativ luftfuktighet. Utan total dito som gör att allt torrt känns märkligt blött.
Enda positiva är att huden känns slät som skinnet på en persika (kan man säga skinn om skalet?) Vilket inte ska förringas eftersom den femtiofemåriga svålen annars i det närmaste liknar en fullmogen passionsfrukt. Den höga luftfuktigheten får
alla textilier att kännas blöta – lakanen, heltäckningsmattorna ombord och handdukarna. Vi halkar till och med runt inuti skorna och då är det illa. Miljön är perfekt för svamp av den mindre roliga sorten och kantareller ska växa i skogen, och inte
mellan tårna.

Ena dagen tog vi jollen in till land. Vi slog oss ner på ett hak. I Thessaloniki fanns ett kommunalt café intill marinan med lägre priser och nu hittade vi ett liknande. I vart fall kändes det som tavernan drevs i kommunal regi även om vi aldrig ställde
frågan. Där satt vi i skuggan medan svetten rann längs ryggen. Allt vi förmådde var att dricka vatten och äta en lunch av lättare slag. Hålögt tittade vi på varandra och när Kapten Betong uttryckte sig som ovanligt trött, kontrade Styrman Pimpsten
med en fråga. ”Är vi sjuka, känner du dig sjuk???” Kapten trodde inte det. ”Corona” funderade Styrman. Men vi resonerade att det vore högst osannolikt eftersom vi inte varit i närheten av någon människa sedan Kalamata. Vi drog slutsatsen att det måste
bero på det konstiga vädret. När ett par timmar förflutit tog vi oss i kragen och reste oss upp, betalade och gick mot en båttillbehörsaffär. Kapten var på jakt efter ett rostfritt rör, som ämne till den nya värmarens avgassystem. Inte för vi behöver
sätta på någon extra värme i det heta klimatet. Utan för att vi håller på att installera ett kompletterande värmesystem, något som gärna görs före kylan kommer. Centralvärme har vi sedan tidigare och den är vi glada i – men nu önskar vi två av varandra
oberoende system. Framför allt vill vi kunna ha värme på när vi seglar vintertid, vilket annars skulle bli lite trixigt då den nuvarande reflexkaminens skorsten sticker upp ett par meter på fördäck. Platsen konkurrerar således med förseglet. Förvisso
hade det fungerat om vi enkom seglar på styrbords bog, men cirkelsegling ligger inte för oss.

Utbudet var begränsat så snart var vi tillbaka på Wilma utan något ämnesrör. Men skam den som ger sig. Kapten började rota runt i Wilmas innersta lager och snart hade han fått fatt i det han sökte. Han fann såväl rörkrökar som raka bitar och även material
att bygga ett fäste av. Vi bestämde oss att stanna ännu en dag för en fixardag ombord. Vi älskar dessa dagar då vi är helt avskurna från omvärlden. Det är något av en favorit att vara eremit…

Skepp o Hojjsan!

 När man seglar i Grekland hamnar alla förr eller senare i Preveza, nu var det vår tur…

 

Väggkonst i Preveza…

 

 Färgprakt i Preveza…

 

Det känns att vi går mot höst…

 

 I Preveza är det första gången vi får landkänning sedan vi lämnade Kalamata för en vecka sedan…

 

 Seglingen upp till Preveza bjöd på fint väder…

 

 Ett par dagsetapper har vi gjort sen vi senast gjorde ett inlägg – och på ett ställe ankrade vi upp ensamma i en naturskön vik…

 

I Grekland ankrar båtarna ofta med linor i land…

 

Så här har vi seglat sedan vi lämnade Kalamata i södra Grekland…

 

 Innan vi seglar upp mot Korfu väljer vi att ha en dag på ankaret för lite fix…

 

 ”Han där, ska leta efter rör ombord och jag ska lata mig!!!”

 

Kaptens fångst långt nere i båten…

 

Svettig Kapten får ihop det han behöver till den nya värmaren…

 

Over and Out!

 

 

 

(…när vi behövde komma undan det annalkande ovädret…)

Bekymrat studerade vi lågtrycket som höll på att fördjupas. Förvisso befann det sig långt ut till havs emellan Grekland och Italien. Inom något dygn eller så skulle ovädret nå sydspetsen på Peloponnesos, just där vi låg ankrade. Det lovade inte gott –
att gå tillbaka till Kalamata när vi äntligen påbörjat höstens seglingar, var ingen lockande tanke. Fördelen var förvisso att svansen på lågtrycket skapade sydliga vindar, något vi behövde för att ta oss norrut. Men skulle vi hinna undan i tid, innan
vi blev fångade av den hårda blåsten, åskan och regnet? Noga studerade vi prognosmodellerna innan vi tog beslutet att det nog skulle gå fint. Bara vi gick tillräckligt nära land.

Nästa morgon var vi på väg. Solen badade sina strålar på den spegelblanka vattenytan när vi rundade udden – och precis som prognosen lovat, fångades vi av en jämn bris så snart vi kommit ut på Ioniska Havet. Fiskespöt åkte fram och dagen tog vid, det
var härligt att vara på väg igen. Något oväder i antågande gick inte att se, trots att vi med jämna mellanrum spanade i riktning mot Italiens stövelklack. Med fin segling och sol lunkade timmarna på.

 Framåt sena eftermiddag, ungefär samtidigt som Kapten Betong fick napp började en front bygga upp sig. Fisken, en guldmakrill rensades direkt på en skärbräda ute på däck, innan den åkte ner i kylen. Ännu ett napp men den andra guldmakrillen lät
Kapten gå tillbaka, den behövde få växa till sig. Solen höll nu på att dala och vi förberedde oss för nattsegling. Framför allt hoppades vi att lågtrycket under natten inte skulle komma för nära – likt Hallandskusten saknar denna kuststräcka bra ankarvikar
och hamnarna är få.

Styrman Pimpsten fick ta första skiftet för natten. Det brukar hon göra, för hon kan ändå inte sova något vidare under första dygnet till havs. Som regel blir det bara ett par kortare avbräck medan Kapten sover resten av tiden. Så medan Kapten sov närmade
sig ovädret sakta men säkert. Snart blinkade himlen oavbrutet av de elektriska urladdningarna väster om Wilma. Styrman höll noga koll så åskan inte kom för nära – några utslagna navigations-instrument var vi inte intresserade av, även om vi till faktum
har en plotter i reserv nedstuvad någonstans i båten.

 När ovädret placerat sig på ena sidan av ön Zakhyntos och vi hade att passera om den andra sidan, kände Styrman att det var dags att väcka Kapten. Nu syntes blixtarna inte bara som blinkande ljusfenomen, det gick både att se nedslagen och höra mullret.
Kapten gnuggade nyvaket sömnen ur ögonen innan han tog sig an att ratta radarn i olika avståndslägen. Radarekot visade att vi gick precis i kanten av väderfronten. Vi skulle nog klara åskan, men inte regnet. Vi la om kursen något för att gå så nära
kusten som möjligt och vi gasade på lite mer för att inte fångas (för att hålla undan behövde vi motorsegla). Snart fylldes plotter-skärmen av röda plättar som visade vart regnet befann sig och innan vi visste ordet av, fick vi en rejäl skur över
oss.

 Den envisa fronten ville inte alls vandra söderut i den takt som prognosen sagt. Så när vi framåt morgonen kommit så pass långt norrut att vi befann oss vid inloppet till Korint, girade vi dikt styrbord. Bättre var att styra undan för ovädret, ur
kurs och vänta in dagsljuset, än att i mörkret börja leta upp en ankarvik. Efter ett par timmar på ostlig kurs kunde vi åter stäva norrut. Nu kunde vi stänga av motorn och segla.

Någon vacker grekisk soluppgång med konturerna av Zakhyntos och Kefalonia blev det inte. Ingen nyvaken sol med guldröda strålar över hav och land. Inga små fiskebåtar vars män tidigt klivit upp i ottan för att fånga dagens fisk. Medelhavets blå vatten
var allt annat än blått. Det var grått som en oktoberdag i Ystad. Och därtill – ett envist ovädersmoln som dröjt sig kvar och som inte likt resten av lågtrycket, följt med sina kompisar.

 Det lilla irritabla molnet visade sig vara en riktig liten jävul. Först blev vi glada för plötsligt for vi fram i över sex knop. Nu skulle det passa fint med lite gröt till frukost så Styrman gick ner i byssan. Plötsligt dör vinden och det börjar
det blåsa från andra hållet. ”JAG SLÅR” ropade Kapten för att Styrman inte skulle bränna sig på gröten när tyngdlagen plötsligt hamnade på andra bogen. Nu kom vinden från Korintkanalen, precis som prognosen lovat. Men bara någon minut därpå vände
vinden på nytt och Kapten ropade ”JAG SLÅR”. Styrman skrattade och hon kände sig lite som svenske kocken i mupparna när allt börjar kasa för att lägga sig i ny ända av fack och kanter. Så ropade Kapten plötsligt igen ”WILMA SLÅR”, för denna gång hade
Wilma fått för sig att byta bog själv, utan sin Kapten. Det var ingen ordning alls på vädret. Sakta dog vinden och till slut gick det inte särskilt fort, någon kanske inte ens skulle kalla det för segling. Så knasigt, vi skrattade åt det komiska och
hoppades att ingen följde våra märkliga rörelser på marinetraffic. Vi bestämde oss att starta motorn så vi kunde gå rakt mot målet och lagom till Styrman kom upp i sittbrunnen med gröten, kom attackregnet.

Först när vi åter fått landremsa att följa slutade vindvridningarna och sista biten in i ankarviken gick helt odramatiskt. Som enda båt ankrade vi på fyra meters djup, denna till synes gråa dag då ingen annan vettig människa valde att spendera sin tid
på havet. Klockan var tolv mitt på dagen och vi hade avverkat 110 distans på 28 timmar. En seglats med ”extra allt” skulle man kunna säga. Solsken, vindstilla, blåst, regn, åska, kryss och slör. Och så en fisk!

Skepp o Hoj!

En guldmakrill på kroken, deras färg går i blå-gul-grönt men lustigt nog tappar den mycket av sin kulört när man sköljer fisken i sötvatten…

 

Så här seglar vi och vi hinner precis förbi det lila området (hårda vindar) innan de når kusten…

 

Det är detta vi försöker undvika och lyckas så när som på ett kvardröjande argt moln vid Korintbuktens entré…

 

Det irritabla molnet som ger oss vindkastningar och nederbörd…

 

Regnkläderna på, men Kapten är glad ändå!

 

Mitt i det knasiga vädret försökte vi oss på en selfie…den säger en del (faktiskt mer än tusen ord).

 

Over and Out

(…men nu är vi nog klara att kasta loss…)

Klockan har för längesedan passerat midnatt när Styrman Pimpsten ligger och lyssnar på radio. Sömnlösheten beror sannolikt på den sena middagsmaten hon och Kapten Betong förtärt kvällen innan och uppallad med ett gäng kuddar, blickar Styrman ut i mörkret medan hon lyssnar. Plötsligt fastnar blicken på något i styrhytten. Ett par ögon??! Vad rösten i hörlurarna säger uppfattar hon inte längre, för nu ligger allt fokus på att tolka synintrycket. Ögonen stirrar mot henne och i mörkret tycker hon sig ana konturen av en katt. Sekunderna går men först när objektet byter position, tvekar hon inte längre. 

”KATTJÄVEL, schaaas!!!” Med två snabba steg är hon ur sängen för att jaga iväg inkräktaren. Under alla åren vi seglat, har vi aldrig haft oinbjudna katter INNE i båten, så jäkla oförskämt! Vad trodde han, att han skulle få gåsleverpastej klockan två på natten??? Samma väg som katten funnit sin väg ner i båten, slank han nu ut. Men denna gång med Styrman i hasorna. En sekund senare står hon naken uppe på däck medan katten häpet sitter på kajen, bara någon meter från båten. Plötsligt erinrar sig Styrman att vattenslangen hänger över mantåget (bara en armslängd ifrån) och i änden av denne sitter ett pistolhandtag. Försiktigt greppar hon pistolen och till sin glädje inser hon att vattnet är påslaget. Med ett rejält vattentryck lyckas hon träffa kattskrället, som blöt far i väg i riktning upp mot stan. Nu först inser Styrman att hon förläget står exponerad för alla möjliga blickar, inte bara katters. Det enda som möjligtvis skyler hennes yppighet är det utslagna håret, som räcker en bit ner över brösten. Hon ser sig om men konstaterar till sin glädje att ingen verkar ha sett henne ofjädrad.

Snart är Styrman tillbaka nere i sin säng där Kapten sover helt ovetandes bredvid. Att han inte vaknat av det plötsligt uppkomna oväsendet förvånar henne inte, han har en sömn av rang. Ibland är den lite väl god hinner hon tänka medan hon puffar till huvudkuddarna. I den varma natten lägger hon sig till rätta med hörlurarna i öronen och för säkerhets skull, med blicken fäst ut mot styrhytten. Utifall kattskrället kommer tillbaka. Det gör han inte.

Som ni förstår är vi tillbaka på Wilma. Resan ner gick fint (tack ni som undrat) och sedan vi kom har vi idogt arbetat med att få Wilma seglingsklar. Nu är Wilma väckt ur sin skönhetssömn och samtliga system är igång, kyl o frys, sol och vindkraft, batterier, watermaker, navigation och motor. Enda fadäsen var att tryckvattenpumpen till dricksvattnet hade gett upp. Den var död och ur kranen kom nada, inte ens en droppe. Men vi blev inte ens upprörda, för det var en billig dito från Biltema som vi installerade för sex år sedan. Nu är en ny inhandlad och monterad och återstår gör nu bara att vänta ut det åskoväder som hotande hänger över oss. Sen kastar vi loss.

Jo, så en annan sak. Innan vi reste till Sverige beställde vi ett nytt inre försegel från den lokale segelmakaren i byn. Det var utlovat att vara klart till vi kom tillbaka, vilket det också var. Segelmakaren dök upp och under armen bar han stolt segelsäcken med vårt nya segel. Döm om vår förvåning när vi drog fram ett segel SOM VAR ORANGE TILL FÄRGEN. Vi hade som ni förstår beställt ett klassiskt rött. Även segelmakaren studsade till, för syr gör tydligen några filurer i Piraeus. På eget bevåg hade de (filurerna alltså) frångått segelmakarens beställning (som det inte fanns några tvivel om för segelmakaren hade personligen varit ombord på Wilma och tittat på färgkod och storlek, innan han skickade iväg beställningen). Då vi inte har tid att vänta in ett nytt, det skulle ta en månad – tackade vi nej till seglet. Förutom den felaktiga kulörten hade det nya seglet klena krokar, i stället för pistolhakar i liket. Utan knussel fick vi tillbaka delbetalningen. Nu hoppas vi att vårt gamla slitna segel med närmare 40 år på nacken klarar sig bort till Spanien. Där kommer vi ha en adress dit ett segel kan skickas från Sverige. Med andra ord kan Lundh Sails i Göteborg räkna med ett telefonsamtal från oss. Ibland ska man inte jaga de små kronorna, billigt blir inte alltid bra. Ibland blir det till och med helt fel.

Som det ser ut kastar vi loss i morgon. Men då helst utan katter ombord!

Skepp o Hoj!