Preveza, Ioniska havet, Grekland

Fukten, av den där klibbiga sorten har nu lagt sig som ett lock över Wilma och hennes besättning. Med dagstemperaturer på närmare trettio grader så snackar vi inte om något relativ luftfuktighet. Utan total dito som gör att allt torrt känns märkligt blött.
Enda positiva är att huden känns slät som skinnet på en persika (kan man säga skinn om skalet?) Vilket inte ska förringas eftersom den femtiofemåriga svålen annars i det närmaste liknar en fullmogen passionsfrukt. Den höga luftfuktigheten får
alla textilier att kännas blöta – lakanen, heltäckningsmattorna ombord och handdukarna. Vi halkar till och med runt inuti skorna och då är det illa. Miljön är perfekt för svamp av den mindre roliga sorten och kantareller ska växa i skogen, och inte
mellan tårna.

Ena dagen tog vi jollen in till land. Vi slog oss ner på ett hak. I Thessaloniki fanns ett kommunalt café intill marinan med lägre priser och nu hittade vi ett liknande. I vart fall kändes det som tavernan drevs i kommunal regi även om vi aldrig ställde
frågan. Där satt vi i skuggan medan svetten rann längs ryggen. Allt vi förmådde var att dricka vatten och äta en lunch av lättare slag. Hålögt tittade vi på varandra och när Kapten Betong uttryckte sig som ovanligt trött, kontrade Styrman Pimpsten
med en fråga. ”Är vi sjuka, känner du dig sjuk???” Kapten trodde inte det. ”Corona” funderade Styrman. Men vi resonerade att det vore högst osannolikt eftersom vi inte varit i närheten av någon människa sedan Kalamata. Vi drog slutsatsen att det måste
bero på det konstiga vädret. När ett par timmar förflutit tog vi oss i kragen och reste oss upp, betalade och gick mot en båttillbehörsaffär. Kapten var på jakt efter ett rostfritt rör, som ämne till den nya värmarens avgassystem. Inte för vi behöver
sätta på någon extra värme i det heta klimatet. Utan för att vi håller på att installera ett kompletterande värmesystem, något som gärna görs före kylan kommer. Centralvärme har vi sedan tidigare och den är vi glada i – men nu önskar vi två av varandra
oberoende system. Framför allt vill vi kunna ha värme på när vi seglar vintertid, vilket annars skulle bli lite trixigt då den nuvarande reflexkaminens skorsten sticker upp ett par meter på fördäck. Platsen konkurrerar således med förseglet. Förvisso
hade det fungerat om vi enkom seglar på styrbords bog, men cirkelsegling ligger inte för oss.

Utbudet var begränsat så snart var vi tillbaka på Wilma utan något ämnesrör. Men skam den som ger sig. Kapten började rota runt i Wilmas innersta lager och snart hade han fått fatt i det han sökte. Han fann såväl rörkrökar som raka bitar och även material
att bygga ett fäste av. Vi bestämde oss att stanna ännu en dag för en fixardag ombord. Vi älskar dessa dagar då vi är helt avskurna från omvärlden. Det är något av en favorit att vara eremit…

Skepp o Hojjsan!

 När man seglar i Grekland hamnar alla förr eller senare i Preveza, nu var det vår tur…

 

Väggkonst i Preveza…

 

 Färgprakt i Preveza…

 

Det känns att vi går mot höst…

 

 I Preveza är det första gången vi får landkänning sedan vi lämnade Kalamata för en vecka sedan…

 

 Seglingen upp till Preveza bjöd på fint väder…

 

 Ett par dagsetapper har vi gjort sen vi senast gjorde ett inlägg – och på ett ställe ankrade vi upp ensamma i en naturskön vik…

 

I Grekland ankrar båtarna ofta med linor i land…

 

Så här har vi seglat sedan vi lämnade Kalamata i södra Grekland…

 

 Innan vi seglar upp mot Korfu väljer vi att ha en dag på ankaret för lite fix…

 

 ”Han där, ska leta efter rör ombord och jag ska lata mig!!!”

 

Kaptens fångst långt nere i båten…

 

Svettig Kapten får ihop det han behöver till den nya värmaren…

 

Over and Out!