En segling ”extra allt”

(…när vi behövde komma undan det annalkande ovädret…)

 
Petalas, Ioniska Havet, Grekland

Bekymrat studerade vi lågtrycket som höll på att fördjupas. Förvisso befann det sig långt ut till havs emellan Grekland och Italien. Inom något dygn eller så skulle ovädret nå sydspetsen på Peloponnesos, just där vi låg ankrade. Det lovade inte gott –
att gå tillbaka till Kalamata när vi äntligen påbörjat höstens seglingar, var ingen lockande tanke. Fördelen var förvisso att svansen på lågtrycket skapade sydliga vindar, något vi behövde för att ta oss norrut. Men skulle vi hinna undan i tid, innan
vi blev fångade av den hårda blåsten, åskan och regnet? Noga studerade vi prognosmodellerna innan vi tog beslutet att det nog skulle gå fint. Bara vi gick tillräckligt nära land.

 Vi kunde ju knappast ligga kvar, antingen fick vi försöka smyga längs med kusten norrut på den västra sidan av Peloponnesos innan ovädret kom över oss, eller gå tillbaka till hamnen i Kalamata…När det snurrar som på bilden finns risk att lågtrycket fördjupas ytterligare. Än minns vi de två medelhavscyklonerna som drabbat Grekland under de tre åren vi seglat här… 
 

Nästa morgon var vi på väg. Solen badade sina strålar på den spegelblanka vattenytan när vi rundade udden – och precis som prognosen lovat, fångades vi av en jämn bris så snart vi kommit ut på Ioniska Havet. Fiskespöt åkte fram och dagen tog vid, det
var härligt att vara på väg igen. Något oväder i antågande gick inte att se, trots att vi med jämna mellanrum spanade i riktning mot Italiens stövelklack. Med fin segling och sol lunkade timmarna på.

 Framåt sena eftermiddag, ungefär samtidigt som Kapten Betong fick napp började en front bygga upp sig. Fisken, en guldmakrill rensades direkt på en skärbräda ute på däck, innan den åkte ner i kylen. Ännu ett napp men den andra guldmakrillen lät
Kapten gå tillbaka, den behövde få växa till sig. Solen höll nu på att dala och vi förberedde oss för nattsegling. Framför allt hoppades vi att lågtrycket under natten inte skulle komma för nära – likt Hallandskusten saknar denna kuststräcka bra ankarvikar
och hamnarna är få.

Styrman Pimpsten fick ta första skiftet för natten. Det brukar hon göra, för hon kan ändå inte sova något vidare under första dygnet till havs. Som regel blir det bara ett par kortare avbräck medan Kapten sover resten av tiden. Så medan Kapten sov närmade
sig ovädret sakta men säkert. Snart blinkade himlen oavbrutet av de elektriska urladdningarna väster om Wilma. Styrman höll noga koll så åskan inte kom för nära – några utslagna navigations-instrument var vi inte intresserade av, även om vi till faktum
har en plotter i reserv nedstuvad någonstans i båten.

 När ovädret placerat sig på ena sidan av ön Zakhyntos och vi hade att passera om den andra sidan, kände Styrman att det var dags att väcka Kapten. Nu syntes blixtarna inte bara som blinkande ljusfenomen, det gick både att se nedslagen och höra mullret.
Kapten gnuggade nyvaket sömnen ur ögonen innan han tog sig an att ratta radarn i olika avståndslägen. Radarekot visade att vi gick precis i kanten av väderfronten. Vi skulle nog klara åskan, men inte regnet. Vi la om kursen något för att gå så nära
kusten som möjligt och vi gasade på lite mer för att inte fångas (för att hålla undan behövde vi motorsegla). Snart fylldes plotter-skärmen av röda plättar som visade vart regnet befann sig och innan vi visste ordet av, fick vi en rejäl skur över
oss.

 Den envisa fronten ville inte alls vandra söderut i den takt som prognosen sagt. Så när vi framåt morgonen kommit så pass långt norrut att vi befann oss vid inloppet till Korint, girade vi dikt styrbord. Bättre var att styra undan för ovädret, ur
kurs och vänta in dagsljuset, än att i mörkret börja leta upp en ankarvik. Efter ett par timmar på ostlig kurs kunde vi åter stäva norrut. Nu kunde vi stänga av motorn och segla.

Någon vacker grekisk soluppgång med konturerna av Zakhyntos och Kefalonia blev det inte. Ingen nyvaken sol med guldröda strålar över hav och land. Inga små fiskebåtar vars män tidigt klivit upp i ottan för att fånga dagens fisk. Medelhavets blå vatten
var allt annat än blått. Det var grått som en oktoberdag i Ystad. Och därtill – ett envist ovädersmoln som dröjt sig kvar och som inte likt resten av lågtrycket, följt med sina kompisar.

 Det lilla irritabla molnet visade sig vara en riktig liten jävul. Först blev vi glada för plötsligt for vi fram i över sex knop. Nu skulle det passa fint med lite gröt till frukost så Styrman gick ner i byssan. Plötsligt dör vinden och det börjar
det blåsa från andra hållet. ”JAG SLÅR” ropade Kapten för att Styrman inte skulle bränna sig på gröten när tyngdlagen plötsligt hamnade på andra bogen. Nu kom vinden från Korintkanalen, precis som prognosen lovat. Men bara någon minut därpå vände
vinden på nytt och Kapten ropade ”JAG SLÅR”. Styrman skrattade och hon kände sig lite som svenske kocken i mupparna när allt börjar kasa för att lägga sig i ny ända av fack och kanter. Så ropade Kapten plötsligt igen ”WILMA SLÅR”, för denna gång hade
Wilma fått för sig att byta bog själv, utan sin Kapten. Det var ingen ordning alls på vädret. Sakta dog vinden och till slut gick det inte särskilt fort, någon kanske inte ens skulle kalla det för segling. Så knasigt, vi skrattade åt det komiska och
hoppades att ingen följde våra märkliga rörelser på marinetraffic. Vi bestämde oss att starta motorn så vi kunde gå rakt mot målet och lagom till Styrman kom upp i sittbrunnen med gröten, kom attackregnet.

Först när vi åter fått landremsa att följa slutade vindvridningarna och sista biten in i ankarviken gick helt odramatiskt. Som enda båt ankrade vi på fyra meters djup, denna till synes gråa dag då ingen annan vettig människa valde att spendera sin tid
på havet. Klockan var tolv mitt på dagen och vi hade avverkat 110 distans på 28 timmar. En seglats med ”extra allt” skulle man kunna säga. Solsken, vindstilla, blåst, regn, åska, kryss och slör. Och så en fisk!

Skepp o Hoj!

 Se vilken fin morgon. Vi rundar sydspetsen av den västra av Peloponnesos tre uddar och vi går innanför några öar…
 
En guldmakrill på kroken, deras färg går i blå-gul-grönt men lustigt nog tappar den mycket av sin kulört när man sköljer fisken i sötvatten…
 
Så här seglar vi och vi hinner precis förbi det lila området (hårda vindar) innan de når kusten…
 
Det är detta vi försöker undvika och lyckas så när som på ett kvardröjande argt moln vid Korintbuktens entré…
 
Det irritabla molnet som ger oss vindkastningar och nederbörd…
 
Regnkläderna på, men Kapten är glad ändå!
 
Mitt i det knasiga vädret försökte vi oss på en selfie…den säger en del (faktiskt mer än tusen ord).
 
Over and Out

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s