
Det var trevligt att åter bekanta sig med Italien. När vi kom fram till Santa Maria di Leuca (längst ut på den italienska stövelklacken) behövde vi vänta in rätta vindar för fortsatt segling söderut. Marinan tog i vårt tycke oskäligt mycket betalt (kanske
beroende på bristande konkurrens) och vi valde därför att ankra utanför hamnen. Första natten var lugn och vi sov gott. Den andra natten rullade dyningar oavbrutet in från havet. Som en ojande gammal ko vaggade Wilma från sida till sida så den goda
sömnen blev påtagligt störd. Efter en gungig natt kändes det skönt att sjösätta jollen och köra in till land.
Santa Maria di Leuca visade sig inte vara någon världsmetropol, tvärt om verkade byns glansdagar ha passerat för länge sen. Den mesta aktiviteten kretsade kring marinan och längs med strandpromenaden låg restauranger utplacerade. Byn var på något vis
mysig ändå och den avmätta känslan trodde vi kanske berodde på att det var sent på säsongen. I riktning bort från havet traskade vi med hopp om att få se något annat än de klassiska turiststråken. Luften var kvav och fuktig och med svett i pannan
promenerade vi runt en lång stund innan vi fann det vi sökte, en anspråkslös liten restaurang. För en sekund fick vi för oss att det inte ens var en restaurang för trädgården var så personligt utsmyckad och såväl skylt som meny vid entrén saknades.
Vi fick helt enkelt lov att kliva in och fråga någon. Vi stötte på en kvinna i vacker sommarklänning och på vårt spörsmål om det var öppet, svarade hon glatt ”si si”. Medan vi väntade på att pastan vi beställt skulle bli klar, visade kvinnan oss runt
i trädgården. En mer fantasifull plats har vi då aldrig sett och mellan de udda prylarna, och vi pratar om allt, sprang höns omkring och pickade. Köket var öppet så vi kunde se rakt in i det. Det doftade ljuvligt och där stod mannen i familjen och
rörde i grytorna.
Kvinnan kunde stötta sin guidning med några enstaka ord på engelska, i övrigt skedde den på italienska – vilket gick förvånansvärt bra. På hennes fråga var vi kom ifrån, berättade vi att vi kom från Sverige och att vi seglat hit och att vår båt låg i
ankarviken. Då sprack hon upp i ett stort leende , varpå hon tog med oss upp på en höjd. Och där, mellan ett par pinjeträd – kunde vi skönja ett stråk av Medelhavet. Inte mycket, men lite blått hav gick att se. Kvinnan pekade ut mot mot havet och
på osäker engelska fick hon fram ”sea view”. Vi skrattade gott alla tre, för situationen påminde lite om fenomenet ”när hotell skryter om havsutsikt” och det enda hav man ser – är den man får om man vrider nacken 145 grader samtidigt som man häver
sig ut över balkongräcket (med livet som insats). Kvinnan stampade i marken och menade att platsen på grund av sitt läge måste vara värd miljoner euros. Vi skrattade återigen och det slog oss hur gott humor fungerar världen över, det behövs
inget gemensamt språk. Den begränsade havsutsikten gav tyvärr ingen träff på Wilma, vilket annars hade varit ballt.
Kvinnan i den blommiga klänningen ledde oss tillbaka ner till restaurangen och längs med stigen passade hon på att plocka med sig kvistar från den vilt växande oreganon. Kanske att vår pasta skulle kryddas med denna. Samtidigt som vi passerade köket hälldes
vår pasta upp, så det var bara att slå sig till bords och börja avnjuta den enkla men mycket väl tillagade anrättningen. Vi njöt och lät timmarna passera. För vi visste mycket väl, att snart skulle vi vara tillbaka på Wilma och det eviga gungandet.
Redan nästa morgon kastade vi loss…(fortsättning följer)
Skepp o Hoj!















