(…med perfekt segling och fiskelycka…)
Vi hade inte hunnit mycket mer än att stuva och packa båten inför avresan när Styrman Pimpsten olyckligtvis bet av en hörna av sin tand. Den enklare middagen var det sista vi hade att göra före sänggåendet och nog kändes det typiskt. Snabbt resonerade vi fram och tillbaka, om vi trots skadan skulle segla vidare till Italien – eller om vi skulle stanna på Korfu ytterligare ett par dagar för att få tanden fixad. Vår erfarenhet av grekisk tandvård var god, vi visste dessutom att prisläget harmoniserade fint med vår plånbok. Styrman undersökte skadan men kunde snart konstatera att den skadade tanden varken skavde mot tandköttet eller ilade. Det kändes inte så akut. Med tandborsten dinglandes i mungipan proklamerade Styrman ”Bi scheglar ti Iddalien”. Kapten tittade lite skeptiskt tillbaka och frågade om hon var säker. Det var hon.
Nästa morgon bar det av för motor i den svaga vinden. Men så fort vi rundat och kommit ut en bit från land så kom blåsten. Med några slag över fjärden kom vi strax före solnedgång fram till ön Othonoi (som ligger utanför Korfu och tillhör Grekland). Där ankrade vi, för det var ingen idé att segla natt – vinden var utlovad att droppa under mörkrets timmar. I ankarviken låg det redan en segelbåt och det visade sig vara våra ”styrbords-grannar” från marinan på Korfu. Det blev ett glatt vinkande och i en glad gest höjde grannarna sina vinglas, det var ju trots allt fredag kväll. Själva firade vi stunden med att dyka på ankaret för att se så vi satt bra inför natten.
Morgonen därpå kastade vi loss före solens uppgång. Båtgrannarna verkade fortfarande sova så tyst smög vi ur bukten och satte segel rätt snart, innan vindarna fångade oss i mörkret. Precis som prognosen utlovat gick svallen till en början höga. Men väl ute på havet kom en jämn och behaglig vind och svallen var inte längre lika krabba. Nu dansade Wilma fram över havet i fem fina knop. Vi kopplade på autopiloten och satte kurs mot Italiens stövelklack och seglatsen skulle visa sig bli årets (hittills) bästa. Ute på havet fanns tid för reflektion och vi diskuterade åren i Grekland, vad vi upplevt och vart vi seglat.
En halvtimme in på Italienskt vatten började fiskerullen svirra ljudligt, vi hade fått napp! Glad som en spillevink konstaterade Kapten Betong att han nog (trots allt) inte är världens sämsta fiskare. Han är mer en glad amatör och ur havet håvade han en fin guldmakrill på närmare tre kilo. En lagom middag för Wilmas besättning.
Ankrade på den italienska sidan i byn Santa Maria di Leuca, hade vi inte hunnit mer än korka upp förrän våra ”styrbordsgrannar” från Korfu kom inseglandes. Nu var det vår tur att höja glasen i en glad gest, det var ju lördagskväll trots allt. Det kändes underbart att ha lagt Grekland bakom oss, fetaostens tid var över för denna gång – nu väntar mozzarella och pasta (helst utan hästhuvuden i sängen). Och tanden låter vi en tandläkare laga och ingen veterinär. Men det blir nog inte ute på Italiens stövelklack, vi tar det längre söderut.
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 