Skopelos, Sporaderna, Grekland

Förra året blev vi inte särskilt imponerade av ögruppen Sporaderna. På Skiathos fick vi inte ens plats i hamnen, samtliga platser var ockuperade av charterbåtar. Vi lyckades trots allt ankra utan att vare sig störa inflygningen, eller de fartyg som kommer och går. Själva staden var vacker men i vårt tycke lite för turistigt, vi föredrar mer genuina platser. På ön Alonissos la vi till i Patitiri, men där letade sig svall in i hamnen med följden att båtarnas master riskerade slå i varandra. Under natten fick alla båtar flytta sig för att ligga säkert och dålig stämning uppstod på kajen som följd. Skyros gillade vi förvisso, men vi var rätt stressade. Vi hade bråttom till Thessaloniki för att hinna hem till en döende pappa. Våra förväntningar var därför inte allt för höga när vi nu återvände till ögruppen.

Men…

 Efter den underbara ankringsviken på den öde ön Kira Panagia (eller om den inte var öde för enligt Wikipedia bor det 2 ensamma själar där) så seglade vi till Skopelos. Där befinner vi oss nu. Denna ö är känd för sin goda mat och för filmen Mamma-Mia som spelades in här. Skopelos har turism, men det känns ändå genuint. Gott om plats är det i hamnen också, vi kan till och med ligga längst med. Eller om allt beror på coronaviruset som kraftigt dragit ner på antalet turister. Vad vet vi, men vi njuter av denna underbara ö. Vi har ätit deras omtalade ostpaj, njutit grillade räkor på spett, fruktsallad med yoghurt och honung. Uppe på berget åt vi Dakos, det är som en grekisk bruschetta med bröd, oliver, sallad, tomater och feta med ringlad olivolja. Caféet drivs av ett äldre par och deras vuxna dotter och de tillhandahåller den bästa av utsikter. Grönsakerna odlar de själva, likaså apelsinerna de pressar till juice.

 Skopelos är det Grekland vi hade i tankarna när vi första gången kom till landet. Detta är kanske inte vår favoritplats, även om den kvalar in riktigt högt. Men Skopelos är i vårt tycke väldigt mycket Grekland. Kanske är det Mamma-Mia filmen som hjälpt till. Och maten, ja maten… Shit…här håller vi bara på att stapla en massa ord på varandra till ingen nytta. Så gott! Ska du till Grekland så vänd på stenarna lite och hitta guldkornen. Vår kärlek till Grekland var inte omedelbar, men något har hänt. Nu har vi grävt, letat, sett och funnit något som känns enormt gott i hjärtat. Och inte blir det sämre när vi sitter under vårt solskydd och en segelbåt passerar och någon högt ropar ”HELLO WILMA”. Det är en av våra grekiska vänner från i vintras, en av männen som ordnade födelsedagskalas för Kapten innan vi stack ut på segling.

Nu räcker orden och bilderna får ta vid…se och njut! 

Skepp o Hoj!

Skopelos gillar vi…

 

Turister men inte vansinnigt med turister…

 

Där nere ligger Wilma och väntar…

 

Någon har målat blommor på sin fasad…

 

Inte bara vitputsade byggnader…

 

Vi går uppåt för att nå det lilla caféet…

 

Caféet drivs av ett äldre par och deras vuxna dotter, de odlar grönsakerna själva och har drivit stället i 23 år…

 

Här uppe fläktar det, 32 grader i skuggan…

 

Bland det godaste vi ätit trots rättens enkelhet, Dakos. Grönsakerna kommer från deras egna trädgård…

 

Caféets lilla katt såg ut att må bra…

 

Fyra gäster och en bedårande utsikt…coronapandemin för (trots all sin tragedi) med sig positiva sidor. Här slipper vi trängas och ingen stressar, varesig gäster eller personal…

 

 

Staden Skopilos ligger på nordöstra sidan och havet kan vara rätt stökigt här utanför…

 

Mamma-Mia filmen (den första) spelades in på ön och vi blir sugna på att se filmen igen…

 

Klockan är tio på kvällen och det är nästan trettio grader varmt. Vi promenerar mellan gränderna och njuter av lite svalka…

 

Over and Out

 

(o ja…vi vet att vi är enormt bortskämda som kan uppleva allt detta…försök att finn era egna små guldkorn – det gör så mycket för välmåendet…)

 

(…till en plats som är helvetet för vissa, men inte för oss…)

Kira Panagia, Sporaderna, Grekland

Vår första tanke var att skänka bort de 350 liter med vattenskadad diesel som låg i Wilmas huvudtank. Men snart började snålheten växa inom oss. Därtill såg vi inte fram emot att tappa ur innehållet på dunkar, särskilt inte liggandes på ankare. Kunde vi finna någon annan lösning månne?!

På bensinmacken fann vi de kopplingar och slang vi behövde för att kunna bygga om systemet. Kapten hade en idé om att konvertera den mindre tanken, den som förser vår kamin med diesel, till en dagtank. Fortfarande skulle tankens huvudsakliga mottagare vara kaminen. Men med en trevägskoppling skulle möjligheten finnas att leda dieseln till motorn, när vi så önskar.

 Ännu en gång behövde vi lyfta på det mesta i salongen för att dra den nyinköpta slangen mellan dagtank och motorn. Tömma garderoben på kläder och lyfta på dynor i soffan och plocka ur stuvfack. I ett slag såg båten ut som ett sjöslag. Till slut kunde vi äntligen provköra, inget läckage och motorn spann som en sol-lapande katt i Mönsterås – systemet fungerade perfekt. Nu kunde vi låta den vattenskadade dieseln ligga kvar i sin tank till i höst, då vi tömmer och gör rent. Dieseln vi tappat ur får därefter stå och när vi separerat, kan den användas som bränsle till spis och kamin. 

 Under resten av seglingssäsongen kommer vi enkom använda dagtanken (när vi går för motor). Den rymmer inte så mycket förvisso, vi klarar 6-7 gångtimmar innan vi behöver fylla på. Påfyllning kan även ske ute till havs för vi har kopplat en pump intill tanken. Diesel på däck har vi rätt gott om, men skulle det behövas kan vi alltid ta med en dunk till någon närliggande bensinmack och fylla på. Fördelen med dagtanken är att den nu finns som reserv till huvudtanken, inte bara idag utan även för framtiden – skulle vi få problem med huvudtanken kan vi fort ställa om. Dagtanken är dessutom högt placerad så dieseln rinner ner till motorn och behöver egentligen inte ha någon pump, även om det sitter en sådan på motorn. Med denna lösning blev det bättre, än det som satt där innan.

 Sen till det tragikomiska…

I vintras plastade vi om styrhytten. Vi passade då på att sätta kranar på luftintagen, på såväl färskvattnet och dieseln. Tanken var att vi vid ett riktigt oväder ute till havs ska kunna krypa ner i båten och stänga in oss (som ett par sardiner i en konservburk). Vi tog även ner Wilmas bombluckor från Sverige, allt för att kunna sätta igen fönsterventiler och stänga alla intag såsom luftintag, sjövattenintag och nedgångslucka. Wilma skulle då kunna fara runt som en herrelös lovikkavante i ett stormande hav, medan vi skulle ligga lågt och vänta ut ovädret. Så det var därför vi monterade kranarna i vintras och vi hade (om vi använt hjärncellerna och tänkt till) kunnat stänga dessa vid den senaste Rock-n-roll-seglingen. Den som gav oss sjövatten i dieseltanken. Av någon anledning kopplade vi inte, vi upplevde inte seglingen som ett oväder trots att det blåste 18 m/s. Men med facit i hand skulle vi stängt kranarna, Wilma låg ju under vattenytan några gånger och vi hade brytande sjöar i mängder.

Efter en handfull dagar i Porto Koufo lyfte vi ankaret och gick ur viken för maskin, denna gång med hjälp av dagtanken som snällt försåg motorn med diesel. Efter ett par timmar kom meltemivindarna och fångade oss och då kunde vi börja segla. Det blåste perfekt med vindstyrkor mellan 8-10 meter per sekund. Havet var rätt gropigt men till kvällen kunde vi lägga till i en ankarvik på en av Sporadernas obebodda öar. Azurblått vatten, bedårande natur, getter på klipporna och varken telefon eller internet. Ett helvete för vissa, ett paradis för oss.

En film igen. På svenska igen. Glöm inte ljudet. Se och njut!

På väg ut ur hamn ger Wilmas motor plötsligt upp. Reaktionssnabbt drar vi ut förseglet. Vi hade just innan hissat storseglet i yttre hamnbassängen, något vi ofta gör när det blåser friskt. Vi hissar på tidigt för att slippa stå på fördäck i böljorna.
Vi lyckas få upp farten på Wilma och hålla undan för den stora passagerarfärjan som är på väg in. Puh. Hade färjan kommit fyra minuter tidigare hade vi fått ropa upp och bett dem snabbt agera.

 Seglatsens mål var den lilla ön Agios Eftstratios, 21 nautiska mil söderut. Ön är en av Greklands mest isolerade och där finns inte mycket mer än ett par tavernor och en lanthandel. Alltså helt fel plats att komma till med trasig motor då reservdelar
och service lyser med sin frånvaro. Dessutom, att segla in utan motor hade blivit knivigt, för hamnen är utformad så man måste segla en chikan. Agisos Eftstratios kändes plötsligt inte så lockande.

 Så snart vi fått land bakom oss gick Kapten ner och felsökte. Då vi haft problem med dieseltillförsel förut var det hans första tanke. Samtidigt visste han att förra seglingen varit tuff. Men vi hade ju gått för motor de sista två timmarna på väg
in mot Limnos och då hade vi inte haft några problem alls. Snart kom han upp till Styrman och meddelade att han inte kunde finna felet, diesel kom fram till motorn och det var inte stopp i något filter. Inte heller fann han något fel på retursidan,
ingen slang var krökt eller klämd och inte heller var det luft i systemet. Kapten hade även hämtat en reservdunk med diesel uppe från däck och kopplat direkt på maskin, men motorn gick inte att starta för det. Vi insåg att vi behövde fatta kloka beslut.

 Agios Eftstratios gick bort, vi ville helt enkelt inte segla till någon avlägsen ö. Alternativet var att vända tillbaka norrut, mot fastlandet och Halkidiki. Vi styrde om mot Port Koufo där var vi för tre veckor sedan.

Stämningen ombord var trots allt god och vi njöt av seglingen och såg delfiner, sköldpaddor och hoppande svärdfiskar. Vid midnatt, när Kapten sovit ett par timmar kom han upp i sittbrunnen på ett synnerligen gott humör. Han hade legat i sängen och funderat
över motorfelet och nu hade han en kvalificerad gissning. Kunde det vara så att vi vid den förra seglingen (som var ovanligt tuff) fått in havsvatten ner i dieseltanken via avluftningen. Den är placerad på utsidan av styrhytten med ett stänk- och
regnskydd på. Men då Wilma gjort några rejäla dyk och fått flera brytande sjöar över sig, kunde det ha kommit in vatten den vägen trots allt. Att vi kunnat köra motorn ett par timmar efteråt kan ha berott på att innehållet i dieseltanken var såpass
omskakat att vattnet aldrig lyckades skikta sig och motorn därför fått tillräckligt med bränsle. Sen, när vi legat på ankaret i ett par dygn, att innehållet i tanken då skiktat sig. Att motorn ändå klarat att gå den korta biten ut till yttre hamnen
var nog mera flax, den borde ha gett ifrån sig sin sista suck tidigare. Men kanske att vi haft lite slagsida på sidan sugröret inte sitter på. En teori, men kunde det stämma?!

 Kapten försvann ner i båten och snart kom han upp med ett dieselprov. Mycket riktigt, genom glasburken såg vi tydligt att dieseln var skiktad med vatten. Vi nöjde oss för stunden med att veta orsaken och fortsatte natten med att turas om att gå
skift och sova. Det var ju ingen brådska som sagt, för stunden låg vi och drev.

Dagen därpå när vindarna kom tillbaka tog vi mätta och utsövda itu med bekymret. Nu plockade Kapten fram en dieseldunk på nytt från däck. Denna gång envisades han en längre tid med att få igång motorn. Snart hostade den till och när det vattnet som motorn
sugit i sig var borta gick motorn hur fint som helst. Men problemet var inte fullt ut löst för det. Överskottet, det vill säga returdieseln, går ner i stora tanken. Och med dieseltanken nästan full med sina 350 liter så skulle det bara vara en tidsfråga
innan tanken svämmade över. På nytt försvann Kapten ner i sina gömmor och snart hade Kapten tillverkat en tigerloop. Tigerloopen gör så returdieseln går tillbaka till maskin istället för ner i tanken, så den så att säga återanvänds direkt. 28 timmar
efter vi lämnat Limnos kunde vi för egen maskin ankra upp i Porto Koufo, med en surrad dieseltank och en tigerloop som provisorisk lösning. Nu stod vi dock med nästa bekymmer, vad gör man med 350 liter vattenskadad diesel i Porto Koufo. Förvisso befann
vi oss på fastlandet, men lik väl ute på landsbygden. Att rena den själva har vi ingen möjlighet till. Men det fick bli nästa dags bekymmer. Innan vi stöp i säng rodde vi över till vår norske vän Öivind som väntade oss med vin och ost. Att vi skulle
ses så snart igen hade ingen av oss trott. Och av en händelse dök vi upp lagom till hans födelsedag.

En filmen om motorstoppet och seglingen till Porto Koufo. Glöm inte ljudet. 

Skepp och Hoj!

(…som bar oss ända till Limnos…)

Limnos, Nordegeiska Öarna, Grekland

Vi satte av mot Samothraki. Det skulle blåsa friskt på morgonen men mojna allt eftersom. Vindriktningen var bra. Så bra man kan önska sig denna tiden på året vill säga. Med blåsten från norr kunde vi segla bidevind, högt upp i vind. Klockan sex på morgonen lämnade vi Limenaria på Thassos och vi satte segel direkt utanför hamnen. Vi hade lä och platt vatten så länge ön skyddade, men så fort vi lämnade Thassos bakom oss ökade vinden markant. Vi revade och tog fram flytvästar och livlinor. Snart reste sig havet och svallen gick höga, tre meter och mer. Svallen kom dock inte från vindriktningen utan från Svarta Havet, rakt emot oss. För varje ny våg dök Wilma så havet slog över däck. Farten bromsades kraftigt och seglingen var allt annat än bekväm. Framför allt hade vi svårt att hålla upp mot Samothraki, det blåste så hårt att vi obönhörligt trycktes söderut trots att vi styrde mot målet och gå högre upp i vind gick inte. Vi gav efter ett tag upp försöket att nå Samothraki och styrde ner mot Limnos istället. Just precis så som våra belgiska vänner fått göra ett par dagar före oss.

Nu skar vi svallen betydligt bättre även om Wilma fick arbeta hårt ändå. Att vi revat märktes knappt och emellanåt gjorde vi nio knops fart. Med denna sydligare kurs kom vi nu rakt in mot meltemins centrum och allt yrde vitt runt omkring, det blåste 18 m/s. Emellanåt kom svall som var så höga att vi fick titta uppåt för att se toppen på dem. Vågtoppen lyste ljusgrön av solen som reflekterade och när vi träffades slog vågen över oss så att sittbrunnen fylldes med vatten. Kapten blev dyngsur och t-shirten fick bytas ut mot en jacka som föga hjälpte. En halvtimme senare satt Kapten i en vinterjacka för att hålla sig såväl torr som varm, trots att det var det trettio grader ute. Styrman satt under sprayhooden men lyckades bli så blöt hon även hon fick byta kläder.

 Sakta släppte vindstyrkan sitt grepp och vid tvåtiden hade det mojnat såpass att vi kunde slå ut revet ur seglet. Äntligen fick vi en fantastisk segling och kläderna åkte av för vi blev för varma i solen. Förvisso blev de 40 distansen till Samothraki till 50, eller rättare sagt 60 distans. Kapten hade råkat spana in fel ställe på Limnos och det blev en liten omväg på tio distans. Vi skrattade gott. Men det heter ju att en sjöman kommer när han kan och framåt sena eftermiddagen styrde vi in mot huvudorten Myrina på Limnos.

 En film från seglatsen, den är på svenska – och glöm inte ljudet. 

Skepp o Hoj!

 (…är en halvgammal svensk man…)

Further down the page you find a film in English.

Thassos, Östra Makedonien, Grekland

”You are a naughty boy”. Meningen är riktad till Kapten och vi har just besökt Giola.

Giola är en urgröpning i berget precis intill havet. Havet har sen fyllt på med vatten och på så sätt skapat en naturlig swimmingpool, likt en lagun. Platsen är spektakulär och man kan hoppa eller dyka i från klippavsatserna. På ena sidan reser sig
bergskanten 6-7 meter. Därifrån sluttar den utför så avsatsen endast blir ett par centimeter hög i andra änden, och det är där man tar sig upp efter ett dopp i lagunen. De tuffa pojkarna hoppar från den högsta punkten medan fegisarna kliver ner från
andra sidan. Vi själva hoppade från tre meter, vilket vi kände var en lämpligare nivå för ett halvgammalt seglarpar från Sverige.

Vi valde dock att inte dyka för vi visste att bottendjupet inte var oändligt, dessutom låg det några luriga stenar på botten även om det sannolikt var gott mått ändå. Efter några hopp ville Kapten inte vara sämre än ungdomarna, så han valde att göra ett
hopp från en av de högre avsatserna. För att komma så långt ut i mitten av lagunen som möjligt så tog han sats. Kapten hoppade, men när han landade så lyckades han slå foten i en sten. Aj aj aj…

Kapten var trots skadan vid gott mod. Däremot så kunde han inte gå problemfritt, utan haltade. På vägen upp mot bilen träffade vi på den unga kvinnan igen, hon som fällt meningen ”You are a naughty boy”. Nu undrade hon över Kaptens stapplande gång och
Kapten berättade om hoppet ner i lagunen som resulterat i skadan. Och visst hade Kapten varit lite busig och stygg som trott att han kunde göra precis som de unga pojkarna. Modet och stilpoängen var det inget fel på, utan skillnaden låg främst i att
Kaptens kroppsvikt i rätt stor grad överskred de unga pojkarnas. Således så kom han djupare ner i vattnet så han lyckades slå i en sten.

Efter samtalet med den unga kvinnan tog vi oss upp till hyrbilen som väntade invid vägkanten. Därefter kunde vår färd runt ön Thassos fortsätta, nu utan några incidenter tack och lov. Däremot avstod vi från längre promenader (Kapten hade ont i foten)
så en vandring upp på Thassos högsta berg Ypsario gick bort. Den sticker 1206 meter över havet och utsikten därifrån lär vara magnifik. Men vem vet, kanske nästa gång. Men då får Kapten inte tro att han är en ungdom i puberteten, utan en helt vanligt
halvgammal man från Sverige.

A film from the day (in English). Don´t forget the sound!

 Skepp o Hoj!

Thassos, Östra Makedonien, Grekland

Vi förbereder Wilma för tuffare seglingar. Meltemin är den legendariska grekiska vinden som blåser från norr till söder. Det är inte ovanligt att färjor som trafikerar öarna i Egeiska havet får ställa in sina turer på grund av för mycket blåst, den hårda brisen kan snabbt övergå i kuling och blåsa över 20 m/s (8-9 Beaufort). Meltemivindarna beror faktiskt inte på dåligt väder – tvärt om, och den hårda brisen är intensivast i juli och augusti och särskilt hårt blåser det i de korridorer som skapas mellan öarna. Lite tungfotat uttryckt kan man säga att det blir ett sjujäkla vinddrag och havet yr av vitt skum. Förra sommaren hade vi några av våra bästa seglingar när vi korsade korridoren där Wilma ångade på som ett lokomotiv. Kvickt försvinner alla fritidsseglare och vi blir ensamma på havet. Wilma får äntligen sträcka ut och visa sin fulla potential. Ja, Wilma inte som andra båtar, men det har ni nog vid det här laget redan förstått.

Vi ändrar segelsättning på Wilma beroende på om vi seglar norrut eller söder ut i Grekland. 

De sydliga vindarna är oftast mildare och då seglar vi helst med genuan (för er landkrabbor = genua är ett namn på försegel förutom en italiensk stad). Genuan har en större segelyta och fångar således bättre de lättare vindarna. Medan vi gör tvärt om i de hårda nordliga vindarna, då väljer vi ett mindre segel. Därför var det dags att skifta och häromdagen bytte vi till klyvaren. Snart är de lätta vindarnas tid över och vi ska ut i meltemistråket. 

Men innan vi kastar oss ut i meltemin så ska vi utforska ön Thassos ordenligt. Häromdagen hoppade vi ner i ett stort hål. Inget slukhål om någon trodde det utan ett helt annat hål. Men det tar vi i nästa inlägg.

Skepp o Hoj!

 (…Styrman lagar en klassisk svensk smörgåstårta…)

 Kavala, Östra Makedonien, Grekland

Vi fick förfrågan om att delta i en stor multikulturell festival. Festivalen går av stapeln i Kavala och spänner över kulturområden såsom mat, musik, dans, konst och film med mera. På grund av pandemin har upplägget ändrats. Eventen sprids över hela staden och över flera dagar, allt för att undvika stora folksamlingar. En del evenemang filmas i förväg för att senare under festivaldagarna visas på stora bildskärmar i staden. Vår förfrågan gällde matlagning och intendent Elisabeth vid Svenska Huset frågade oss efter att hon blivit kontaktad av arrangören, om vi ville delta. Skulle vi kunna tänka oss att framföra Sveriges bidrag i denna festival med att laga någon svensk maträtt?

Förutsättningarna var lite snäva, dels skulle matlagningen ske ute på terrassen (i avsaknad av kök). Därtill är det svårt att finna vissa råvaror i Grekland som är typiska för Sverige. Lingon går bort. Likaså är skaldjur knepigt, räkorna är inte fiskade i kalla vatten så smaken skiljer sig. Dessutom säljs de råa så man måste tillreda dem själv. Ättika och pepparrot är andra produkter som ofta används i svenska köket som inte går att finna. Till slut kom vi fram till att laga en smörgåstårta, med rökt lax. Fördelen med smörgåstårta är att den är förlåtande, man kan egentligen garnera och smaksätta den som man vill. Den klassiska smaksättningen med ägg, majonnäs, räkor, lax, dill och citron kan ju faktiskt bytas ut mot mer grekiska dito såsom oliver, feta och tomater och grillat kött. Endast fantasin sätter gränsen för en smörgåstårta.

Här snackar vi ihop oss, vi måste komma överens om vilka språk vi ska översätta emellan…

 

 På måndagsmorgonen dök filmteamet upp tillsammans med Maria från La Maison de Gourmet. Dagen innan och samma morgon hade Styrman Pimpsten förberett ingredienserna, allt skulle gå lite fort framför kameran innan gänget drog vidare på nästa filminspelning. Solen sken från en klarblå himmel och när kameran rullade så visade Styrman och berättade medan intendent Elisabeth översatte till grekiska. När basen till smörgåstårtan var monterad började tiden tryta för filmteamet och de undrade om inte Styrman kunde lägga på all garnering på en och samma gång. Liten kulturkrock anades – för dekorationen är ju (jämte de goda fyllningar) själva grejen med smörgåstårta. Man kan ju inte börja med dillen, liksom.

 

En snabbare smörgåstårta har Styrman då aldrig tillrett, aldrig i Grekland och inte i Sverige heller för den delen. Ändå är hon inte helt novis, otal är de smörgåstårtor hon tillagat under åren hon drev matbutik i Trosa. Resultatet lät sig duga ändå och det man inte ser på bilderna, är att baksidan av smörgåstårtan är odekorerad. Lite ringrostig inför uppgiften kände sig Styrman Pimpsten ändå efter alla år som gått, så innan kontaktade hon sin brorson i Stockholm som är kock. Lite goda tips och råd kunde vara på sin plats, särskilt när matlagning sker framför kamera. Tusen tack Fredrik Ehrenkrona för stödet, guld värt!

 

 In action…

 

 Elisabeth översätter till grekiska…

 

Detta var jätteroligt, men det allra bästa hände efteråt. Då fanns det en stor smörgåstårta i kylskåpet som vi tillsammans med personalen i Kavallahuset kunde mumsa på i dagarna två. Det smakade fantastiskt och smörgåstårta är något vi riktigt längtat efter. Vi kan faktiskt inte minnas när vi åt denna svenska klassiker senast. Nu vet vi dessutom att den är minst lika god i Grekland som i Sverige.

Tusen tack till intendent Elisabeth Gullberg, Svenska Huset för att vi fick äran att representera Sverige med vår smörgåstårta, för husrum och visning av huset. Tack även till den underbara personalen som bidrog till en fantastisk upplevelse. Långt ifrån alla känner till att Kavallahuset står öppet för er som är verksamma inom konst, litteratur och forskning. Vi länkar adressen till Kavallahusets vänner och till athenvannerna.se där ni läsa närmare hur man gör för att få komma hit. En vistelse här ger god möjlighet att under några veckor kunna fördjupa sig i sitt arbete. Platsen är ljuvlig och miljön är fantastisk, vi lovar!

Men nu är vi klara med Kavala och drar vidare. Häng med! Skepp och Hoj!

 Fler fotografier från dagen… (en film kommer nog också så småningom)

Kapten lyckas fånga Styrman i farten, snart dags för filmning…

 

Kan du lägga på lite av samtliga garneringar, så kan vi åka vidare sen…? Frågan kommer från filmteamet. Men hur gör man då tänker Styrman, inte ställer man sig och gör en smörgåstårta framför en kamera om man inte får fixa till hela dekorationen. Nu får det gå undan…

 

Ett par minuter senare så får den bedömas vara klar för fotografering, men det ingen vet är att baksidan av smörgåstårtan inte är dekorerad…

 

Den avslutande delen, sen lämnas vi och Kavallahusets personal med en god smörgåstårta att äta på i dagarna två…

 

Båda i bild… Kapten är inte så pigg på att laga mat, däremot är han en hejare på att äta och uppskatta andras mat…

 

Maria från La Maison de Gourmet organiserar festivalen…

 

Nästan hela gänget, Stella och Elisabeth är inte med på bild…Tack för att vi fick vara med och hoppas vi kan komma tillbaka och se oss på storbild under festivaldagarna…

 

Skepp o Hoj!

 

 

Kavalla, Östra Makedonien, Grekland

Äventyren fortsätter. När vi förra våren seglade norrut från Naxos lämnade vi de vitkalkade sockerbitshusen med de blå fönsterluckorna bakom oss. Sakta förändrades landskapet och en ny typ av bebyggelse dök upp. Hus byggda av tegel och sten, kanske inte lika iögonfallande som de vita – men vackra ändå. Turisterna glesade ut för att ge vika åt en mer omväxlande och vild natur. Dagar kunde gå utan att vi träffade människor och när det väl hände så var det vid något ensligt hus eller en liten by, där livet går sin gilla gång. Getter som vallades och tuppar som gal. Vänliga ansikten och invånarna verkade ta vår närvaro med ro. Ibland ett tandlöst leende från någon gammal man som vilade sin knotiga och värkande kropp under ett olivträd. Ingen stress och ett lugnare tempo och helt annat än det vi tidigare sett av Grekland. Vi gillade vad vi såg.

I februari besökte vi Kavalla. Då tog vi bilen från Thessaloniki och stannade över en dag. Efteråt bestämde vi oss att vi ville segla hit, vilket vi nu gjort. Dagarna här har varit fantastiska, inte minst för besöket i Svenska Huset. För oss är det lyx. Det är förvisso inte så svårt att tillfredsställa ett par som oss, som bor trångt på Wilma. I båten klarar vi precis ståhöjden och sängarna rör sig ständigt. Första dagen i huset gick vi lite vilse, det är flera hundra kvadratmeter stort. Det är högt i tak och inredningen är i stort sett intakt från tiden då Kavallahuset utgjorde residens åt Tobaksbolagets utsända. Möblerna har idag ett högt design- och kulturvärde, inte minst de som Axel Einar Hjorth skapat. Han var chefsarkitekt på NK och flera av hans skapelser visades på världsutställningarna under 1920- och 1930-talet. Då Kaptens mamma under många år arbetade för NK så ligger Nordiska Kompaniet oss lite extra varmt om hjärtat. Som kuriosa kan vi berätta att Kapten i tioårsåldern fick agera fotomodell för NK. Han fotograferades i allehanda badbyxor och visade upp badleksaker vid något av Stockholms mer fashionabla badhus. Nordiska Kompaniet var sannolikt Kaptens första uppdragsgivare och han fick faktiskt betalt för de uppdrag han gjorde där.

Kavallahuset är byggt uppe på en höjd och när huset uppfördes fanns nästan ingen annan bebyggelse här. Idag trängs husen desto mer på denna kulle. Känslan av en grekisk motsvarighet till San Francisco slår oss med de branta backarna som leder ner mot havet. Ena kvällen fann vi en restaurang i en gränd och gästerna var idel greker. Fyra musikanter spelade och sjöng och stämningen var fantastisk. Vi kunde inget annat göra än att slå oss ner. Den enkla men vällagade grekiska maten är svår att inte förälska sig i – tomater som smakar tomater, tzatziki, oliver, gratinerad aubergine, grillad ost och en välstekt köttbit med en citronklyfta till. Plötsligt faller alla greker in i en allsång, alla utom vi som vare sig kunde text eller melodi. Vid bordet intill reser sig då en kvinna upp och hon sätter sin armbåge i Styrman Pimpstens sida, som stöd och hjälp för att vi ska klara sången. Hon sjunger och visar och ögonen glittrar på kvinnan. Hennes gest att vilja inkludera oss gör oss alldeles rörda. Kanske att damen hade lite vin och ouzo innanför den storblommiga klänningen, men kärlek var det likväl.

 Kavalla och Greklands koppling till Sverige är uppenbar. Det märks inte minst i Atheninstitutets arbete med att främja till ömsesidigt utbyte länderna emellan. Särskilt inom litteratur, kultur och vetenskap – och Kavallahuset tillhör Swedish Institute in Athen. Det är i ett sådant projekt som vi nu blivit inbjudna, Kapten Betong och Styrman Pimpsten på Wilma. Vi ska tillsammans med Svenska Huset i Kavalla representera Sverige i Kavallas Multinationella Festival Cosmopolis. Men på grund av pandemin kommer festivalen genomföras på lite annat vis i år. Ett filmteam dyker upp för att filma Styrman när hon lagar en klassisk svensk smörgåstårta. Spännande, men om det får ni läsa i nästa inlägg.

Skepp och Hoj!

 Mer bilder från huset…

Huset är K-märkt…

Vår läshörna, här har vi suttit och läst och lyssnat på musik på kvällarna…

En mycket gammal radioapparat…

Vindruvor växer i trädgården…

 

Hängmatta för den trötte…

 

Övervåningens kök är av äldre snitt och vansinnigt charmigt, här har tiden stått stilla…

 

En kran av äldre modell…

 

Trappan i svartvitt…

 

Salongen/Allrummet är fyllt av designmöbler från NK…

 

Utsikten…vi älskar norra Grekland…

 

En fyrfota liten vän…

 

Örtagård, trädgårdsland, vinrankor och olivlund finns här…

 

Svenska Husets entréskylt…

 

Design Axel Einar Hjorth, Nordiska Kompaniet…

 

Lampan över det stora matsalsbordet har en enorm omkrets, lite för stor att ha på Wilma men här gör den sig fint…

 

Utsikten åt andra hållet, Kavalla är välbebyggt idag…

 

Vi passade på att tvätta upp lakan när vi var på besök, här uppe på takterassen…

 

En gammeldags mat-hiss går genom huset…

 

En möbelarkitekt av rang, Axel Einar Hjorth…

 

Over and Out

 (…när vi kommer till Svenskhuset i Kavalla…)

 

 Svenska Huset i Kavalla, Östra Makedonien, Grekland

Plötsligt hör vi hur kottar faller i mängder ute på terrassen. Kapten lämnar sin bok och sitt glas vin och reser sig från fåtöljen för att se efter. Vi har inte hunnit vara i Svenskhuset i mer än någon timme. För stunden är vi helt ensamma i det stora huset. Intendenten som tog emot oss när vi kom, är inte på plats. Tidigare hade hon visat oss runt, genom alla rum och våningar. Som regel är det inte långseglare som besöker huset. Hit kommer författare och konstnärer, inte sällan genom de stipendier som går att söka – allt för att under några veckor finna inspiration i sitt skapande. Men under rådande pandemi är inget sig likt, huset är tomt. När vi traskande följer intendent Elisabeth upp för trapporna mot takterrassen, blir Styrman Pimpsten mäkta nyfiken och hon kläcker frågan.

 ”Har någon stor och erkänd författare eller konstnär gått i den här trappan?”. Styrman tittar ner på sina steg medan hon ställer sin fråga. Trappan är av ljust träslag, svängd och hela huset andas funktionalism, det känns nästan som att befinna sig i en annan tidsepok. Elisabeth tar till orda och svarar ”Henning Mankell har bott här”.

I denna trapp har Henning Mankell gått, och Styrman Pimpsten… (kanske att man skulle våga kyssa ett trappsteg…)

Wow, vi har alltså blivit inbjudna till ett hus i Grekland där Henning Mankell har bott. Här har den store författaren gissningsvis ägnat otaliga timmar åt att skriva på någon av sina romaner. Och när koncentrationen till slut gett vika för tröttheten har han sannolikt sträckt ut kroppen och rest sig för att gå upp på taket och se ut över det blå havet och andas in lite frisk luft. Det känns stort att traska i samma trapp som Henning Mankell en gång gjort.

Utsikten från takterassen…

 Elisabeth berättar vidare att huset från början uppfördes för att ge bostad åt Svenska Tobaksmonopolets direktörer samt personal som kom till Kavalla för att följa processen, från uppköp av råtobak till färdig produkt. Vid tidpunkten var orientalisk tobak omåttligt populärt att röka i Sverige och i ett led att få in pengar till den svenska statskassan (för att finansiera en pensionsreform och täcka för första världskrigets kostnader) så bildades därför Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet. Det upprättades ett handelshus i Kavalla, samt residenshus med kontorslokaler (det som idag är Svenska Huset).

 Efter andra världskriget minskade efterfrågan på orientalisk tobak. Nu var det blendcigaretter av amerikansk typ som gällde och Svenskhuset i Kavalla förlorade sin tidigare roll. Tobaksbolagets direktör kom då på att huset skulle kunna användas som gästhem för svenska konstnärer och forskare. Så småningom donerades huset till Svenska Atheninstitutet som äger det än idag.

Kottarna faller ännu på terrassen och det blåser rätt friskt. Kapten som just rest sig från fåtöljen öppnar altandörren och kliver ut i blåtimmen, än har inte riktigt solen gått ner. Men han hinner inte mer än något meter ut så hör vi båda hur en stor gren plötsligt ger vika och vi vet inte om det är hela trädet som håller på att falla. Sen, ett rejält brak och en tung duns som får hela huset att skaka. Kapten kastar sig kvickt inomhus och stänger om sig. Genom altandörrens glasruta ser vi ett stort moln av damm, kottar och barr fara runt i luften. Sen blir allt plötsligt tyst och vi kliver ut på terrassen igen. Av trädet som tidigare skymde en stor del av utsikten mot havet, återstår nu bara en kal stam. En tjock gren ligger nere på gräsmattan vid sidan av stammen, medan kottar och barr spritt sig precis överallt. Förvånade tittar vi på varandra, vi inser att vi varit med om något historiskt. Ett träd som sannolikt har lika många år på nacken som huset självt, har gett vika. Ett träd som Henning Mankell tittat på och alla de andra författarna, konstnärerna och forskarna. Kanske till och med självaste direktörerna med familjer, som i tidernas begynnelse kom hit för att ta hand om tobaksimporten till Sverige. Från den tiden då orientalisk tobak var på modet att röka i Sverige.

Vi lyfter telefonen och slår numret till intendent Elisabeth och berättar vad som hänt. Hon blir först alldeles stum, men snart faller en kort mening över hennes läppar. ”JAG KOMMER DIREKT”.

Plötsligt har en stor gren gett vika… (bilden tagen dagen efter)

Nu finns det mycket att städa…

 

Är det kottar som faller, undrar vi när vi sitter i salongen och smuttar på vårt vin…

 

 

FLER INLÄGG FRÅN VÅRT BESÖK I SVENSKA HUSET I KAVALLA KOMMER INOM KORT, HÄNG I…

Skepp o Hoj!