På väg ut ur hamn ger Wilmas motor plötsligt upp. Reaktionssnabbt drar vi ut förseglet. Vi hade just innan hissat storseglet i yttre hamnbassängen, något vi ofta gör när det blåser friskt. Vi hissar på tidigt för att slippa stå på fördäck i böljorna.
Vi lyckas få upp farten på Wilma och hålla undan för den stora passagerarfärjan som är på väg in. Puh. Hade färjan kommit fyra minuter tidigare hade vi fått ropa upp och bett dem snabbt agera.

 Seglatsens mål var den lilla ön Agios Eftstratios, 21 nautiska mil söderut. Ön är en av Greklands mest isolerade och där finns inte mycket mer än ett par tavernor och en lanthandel. Alltså helt fel plats att komma till med trasig motor då reservdelar
och service lyser med sin frånvaro. Dessutom, att segla in utan motor hade blivit knivigt, för hamnen är utformad så man måste segla en chikan. Agisos Eftstratios kändes plötsligt inte så lockande.

 Så snart vi fått land bakom oss gick Kapten ner och felsökte. Då vi haft problem med dieseltillförsel förut var det hans första tanke. Samtidigt visste han att förra seglingen varit tuff. Men vi hade ju gått för motor de sista två timmarna på väg
in mot Limnos och då hade vi inte haft några problem alls. Snart kom han upp till Styrman och meddelade att han inte kunde finna felet, diesel kom fram till motorn och det var inte stopp i något filter. Inte heller fann han något fel på retursidan,
ingen slang var krökt eller klämd och inte heller var det luft i systemet. Kapten hade även hämtat en reservdunk med diesel uppe från däck och kopplat direkt på maskin, men motorn gick inte att starta för det. Vi insåg att vi behövde fatta kloka beslut.

 Agios Eftstratios gick bort, vi ville helt enkelt inte segla till någon avlägsen ö. Alternativet var att vända tillbaka norrut, mot fastlandet och Halkidiki. Vi styrde om mot Port Koufo där var vi för tre veckor sedan.

Stämningen ombord var trots allt god och vi njöt av seglingen och såg delfiner, sköldpaddor och hoppande svärdfiskar. Vid midnatt, när Kapten sovit ett par timmar kom han upp i sittbrunnen på ett synnerligen gott humör. Han hade legat i sängen och funderat
över motorfelet och nu hade han en kvalificerad gissning. Kunde det vara så att vi vid den förra seglingen (som var ovanligt tuff) fått in havsvatten ner i dieseltanken via avluftningen. Den är placerad på utsidan av styrhytten med ett stänk- och
regnskydd på. Men då Wilma gjort några rejäla dyk och fått flera brytande sjöar över sig, kunde det ha kommit in vatten den vägen trots allt. Att vi kunnat köra motorn ett par timmar efteråt kan ha berott på att innehållet i dieseltanken var såpass
omskakat att vattnet aldrig lyckades skikta sig och motorn därför fått tillräckligt med bränsle. Sen, när vi legat på ankaret i ett par dygn, att innehållet i tanken då skiktat sig. Att motorn ändå klarat att gå den korta biten ut till yttre hamnen
var nog mera flax, den borde ha gett ifrån sig sin sista suck tidigare. Men kanske att vi haft lite slagsida på sidan sugröret inte sitter på. En teori, men kunde det stämma?!

 Kapten försvann ner i båten och snart kom han upp med ett dieselprov. Mycket riktigt, genom glasburken såg vi tydligt att dieseln var skiktad med vatten. Vi nöjde oss för stunden med att veta orsaken och fortsatte natten med att turas om att gå
skift och sova. Det var ju ingen brådska som sagt, för stunden låg vi och drev.

Dagen därpå när vindarna kom tillbaka tog vi mätta och utsövda itu med bekymret. Nu plockade Kapten fram en dieseldunk på nytt från däck. Denna gång envisades han en längre tid med att få igång motorn. Snart hostade den till och när det vattnet som motorn
sugit i sig var borta gick motorn hur fint som helst. Men problemet var inte fullt ut löst för det. Överskottet, det vill säga returdieseln, går ner i stora tanken. Och med dieseltanken nästan full med sina 350 liter så skulle det bara vara en tidsfråga
innan tanken svämmade över. På nytt försvann Kapten ner i sina gömmor och snart hade Kapten tillverkat en tigerloop. Tigerloopen gör så returdieseln går tillbaka till maskin istället för ner i tanken, så den så att säga återanvänds direkt. 28 timmar
efter vi lämnat Limnos kunde vi för egen maskin ankra upp i Porto Koufo, med en surrad dieseltank och en tigerloop som provisorisk lösning. Nu stod vi dock med nästa bekymmer, vad gör man med 350 liter vattenskadad diesel i Porto Koufo. Förvisso befann
vi oss på fastlandet, men lik väl ute på landsbygden. Att rena den själva har vi ingen möjlighet till. Men det fick bli nästa dags bekymmer. Innan vi stöp i säng rodde vi över till vår norske vän Öivind som väntade oss med vin och ost. Att vi skulle
ses så snart igen hade ingen av oss trott. Och av en händelse dök vi upp lagom till hans födelsedag.

En filmen om motorstoppet och seglingen till Porto Koufo. Glöm inte ljudet. 

Skepp och Hoj!