(…till en plats som är helvetet för vissa, men inte för oss…)

Kira Panagia, Sporaderna, Grekland

Vår första tanke var att skänka bort de 350 liter med vattenskadad diesel som låg i Wilmas huvudtank. Men snart började snålheten växa inom oss. Därtill såg vi inte fram emot att tappa ur innehållet på dunkar, särskilt inte liggandes på ankare. Kunde vi finna någon annan lösning månne?!

På bensinmacken fann vi de kopplingar och slang vi behövde för att kunna bygga om systemet. Kapten hade en idé om att konvertera den mindre tanken, den som förser vår kamin med diesel, till en dagtank. Fortfarande skulle tankens huvudsakliga mottagare vara kaminen. Men med en trevägskoppling skulle möjligheten finnas att leda dieseln till motorn, när vi så önskar.

 Ännu en gång behövde vi lyfta på det mesta i salongen för att dra den nyinköpta slangen mellan dagtank och motorn. Tömma garderoben på kläder och lyfta på dynor i soffan och plocka ur stuvfack. I ett slag såg båten ut som ett sjöslag. Till slut kunde vi äntligen provköra, inget läckage och motorn spann som en sol-lapande katt i Mönsterås – systemet fungerade perfekt. Nu kunde vi låta den vattenskadade dieseln ligga kvar i sin tank till i höst, då vi tömmer och gör rent. Dieseln vi tappat ur får därefter stå och när vi separerat, kan den användas som bränsle till spis och kamin. 

 Under resten av seglingssäsongen kommer vi enkom använda dagtanken (när vi går för motor). Den rymmer inte så mycket förvisso, vi klarar 6-7 gångtimmar innan vi behöver fylla på. Påfyllning kan även ske ute till havs för vi har kopplat en pump intill tanken. Diesel på däck har vi rätt gott om, men skulle det behövas kan vi alltid ta med en dunk till någon närliggande bensinmack och fylla på. Fördelen med dagtanken är att den nu finns som reserv till huvudtanken, inte bara idag utan även för framtiden – skulle vi få problem med huvudtanken kan vi fort ställa om. Dagtanken är dessutom högt placerad så dieseln rinner ner till motorn och behöver egentligen inte ha någon pump, även om det sitter en sådan på motorn. Med denna lösning blev det bättre, än det som satt där innan.

 Sen till det tragikomiska…

I vintras plastade vi om styrhytten. Vi passade då på att sätta kranar på luftintagen, på såväl färskvattnet och dieseln. Tanken var att vi vid ett riktigt oväder ute till havs ska kunna krypa ner i båten och stänga in oss (som ett par sardiner i en konservburk). Vi tog även ner Wilmas bombluckor från Sverige, allt för att kunna sätta igen fönsterventiler och stänga alla intag såsom luftintag, sjövattenintag och nedgångslucka. Wilma skulle då kunna fara runt som en herrelös lovikkavante i ett stormande hav, medan vi skulle ligga lågt och vänta ut ovädret. Så det var därför vi monterade kranarna i vintras och vi hade (om vi använt hjärncellerna och tänkt till) kunnat stänga dessa vid den senaste Rock-n-roll-seglingen. Den som gav oss sjövatten i dieseltanken. Av någon anledning kopplade vi inte, vi upplevde inte seglingen som ett oväder trots att det blåste 18 m/s. Men med facit i hand skulle vi stängt kranarna, Wilma låg ju under vattenytan några gånger och vi hade brytande sjöar i mängder.

Efter en handfull dagar i Porto Koufo lyfte vi ankaret och gick ur viken för maskin, denna gång med hjälp av dagtanken som snällt försåg motorn med diesel. Efter ett par timmar kom meltemivindarna och fångade oss och då kunde vi börja segla. Det blåste perfekt med vindstyrkor mellan 8-10 meter per sekund. Havet var rätt gropigt men till kvällen kunde vi lägga till i en ankarvik på en av Sporadernas obebodda öar. Azurblått vatten, bedårande natur, getter på klipporna och varken telefon eller internet. Ett helvete för vissa, ett paradis för oss.

En film igen. På svenska igen. Glöm inte ljudet. Se och njut!