En sprayhood till jollen…

(…vi bockar av vår görolista innan avfärd….)

 

 Kalamaria, Thessaloniki, Grekland
 
 
NEDRÄKNING #1

Under vintervilan har vi sytt en sprayhood till Jollen. Vi har till skillnad från många andra seglare en hård jolle, vilket har många fördelar. Den kan inte få punktering och vår gamla jolle är inte alls lika attraktiv för skurkar att stjäla (Jollen har närmare 50 år på nacken och Kapten har ägt den sen han var pojk). Nu låser vi jollen trots allt när vi tar oss in till land, tillfället kan alltid göra tjuven. Gummijollarna däremot, de uppblåsbara som totalt dominerar marknaden är praktiska på så sätt att de tar en liten plats när luften släppts ut. Men solen ”äter” på dem och en liten mikroskopisk pyspunka är vanligt. Därtill, när man kör längs med vassa stenar och klippor så måste man vara försiktig så jollen inte skadas. Själva behandlar vi vår dinge rätt vårdslöst för inget händer liksom. Det brukar skämtas om att långseglare ”lämnar Sverige med en uppblåsbar jolle och kommer tillbaka med en dito av hårdplast”. När dingen gått sönder tillräckligt många gånger så ledsnar båtägaren och köper en av materialet polyeten istället (samma typ av plast som Tupperware).

 

Någon läsare minns kanske att vi mallade ett litet kapell, en sprayhood till jollen innan vi for hem på begravning i höstas.(Blogginlägg HÄR) Därefter sydde Kapten stänkskyddet på pappa Felix symaskin. Först nu har vi provat ut den och satt i tryckknappar. Nu kan vi gömma matkassar under och när sjön går lite hög i ankarviken så minskar risken att vi blir blöta. STÄNDIGA FÖRBÄTTRINGAR som vi säger – och nu kan vi bocka av ännu ett ting på vår göromålslista. Dagen vi kan kasta loss närmar sig.

 

 

 
Skepp o Hoj!

 

Guldgruvan…

(…vårt corona-badrum är äntligen färdigt…)

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland
 

Nu kan vi presentera vårt ”coronabadrum”. Om det inte vore för pandemin, hade badrummet aldrig målats i knallgul kulört. Sannolikt hade en renovering inte ägt rum över huvud taget. Inte nu i vart fall. Men det ville sig inte bättre och något behövde vi ju göra med vår oväntade extratid vi fått på grund av den påtvingade isoleringen. Att det föll på badrummet berodde på att vi behövde täta uppe i taket, där skorstensröret går ut genom däcket. Det hade börjat leta sig in lite regnvatten i skarven, vilket kanske inte var så förvånande med Wilmas många år på nacken. Men steget därifrån till att renovera hela badrummet är rätt stor. När beslutet dock var taget, stod vi med nästa utmaning. Var köper man färg när alla butiker är stängda sånär som på matbutik, bensinmack och apotek. Men vi hade tur. Inne på macken stod några färgburkar på en av hyllorna; djupblå, spygrönt och knallgul. Därtill grå och svart. Valet föll på gul och grå. Sen gick vi till verket…

 

Hålet för skorstenen tätades och det inre skorstensröret ersattes med ett nytt. Ny färg i tak och på väggar. Golvet (ja ja…vi vet att det heter durk) hade några sprickor och golvet plastades och målades. Toalocket och toasitsen hade skavda märken efter ett gäng år i trogen tjänst. Vi hade redan innan pandemin kollat vad en ny toalettsits skulle kosta, hisnande 80 euro – vilket vi tyckte var för dyrt. Istället införskaffade vi en burk vit sprayfärg för 4 euro och sitsen blev som ny. Vi passade även på att göra rent avloppsrören, invändigt!

Nu är vi klara med renoveringen och skulle vilja presentera resultatet. Intressant är att badrummet för all framtid (så länge vi inte målar om det vill säga) kommer påminna oss om pandemin. När man i ett sömndrucket tillstånd kliver in i badrummet, vaknar man garanterat. Till en början kallade vi badrummet för ”coronamuggen” men nu har vi döpt det till ”guldgruvan” – vår lilla håla till badrum med väggar som lyser av gul(d).

Vårt djärva färgval chockade oss till en början, ovana som vi var. Nu har vi vant oss. And we like it!

 

Badrummet badar i gult…
 
Oavsett färgval så är det en konst att få ett badrum ombord på en båt att se trevligt och stajlat ut…
 
Smarta förvaringar går åt…inget kan stå löst då båten kränger i sjögång…
 
Nytt skorstensrör på insidan… Den brandsäkra skivan plockade vi ner för att komma åt och täta…
 
Gula väggar och grå lister och luckor…
 
Toalettsitsen är vit och fin…vi sprayade den vit (den är tillverkad av MDF)…
 
Kapten sydde en papperskorg till badrummet, innan hade vi bara en påse som hängde ful och avslöjande…
 
Den sjövänliga papperskorgen knäpps fast med tryckknapp… 
 
Bakom luckorna ovanför toaletten finns främre helveteshålet och tillika ankarboxen…
 
Skåpet under handfatet… 
Detta ser nästan ut som en försäljningsbild…men Wilma är inte till salu. Nu kan vi njuta av våra besök i guldgruvan...
 
Skepp o Hoj!
 

 

Nästan klara för avsegling…

(…vi summerar vinterns göromål och skänker en sjösäck…)
 
 

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

 

Med varsin kaffekopp i sittbrunnen diskuterade vi vad vi egentligen gjort på Wilma under denna ovanligt långa stillaliggande period. Först kunde vi inte komma på så många saker, men när vi tänkte till kunde vi räkna upp en lång rad underhåll och förbättringar. Med ett seglingstillstånd i antågande börjar vi kunna knyta säcken. Nu behöver vi få till de resterande göromålen så vi kan komma iväg.

 

 Vad sägs om denna lista, vi har i vinter;

 

Tätat och plastat styrhytten – satt i nya dubbelglas i styrhytten – sytt ett regnskydd för nedgångsluckan – packat om livflotten – reparerat grillen – sytt nytt solskydd ovanför sittbrunnen – köpt nya madrasser – bytt skot till förseglet – förlängt skorstensröret – sytt en väska till skorstensröret – renoverat vindgeneratorn – bytt ut mastkragen – snickrat avdelare i kökslådorna – fixat läckage på värmesystemet och bytt ut slangarna till dito – bytt fönsterruta i sprayhooden – renoverat repstegen – sytt ett kapell till jollen – monterat reservlanternor – bytt vattenpump till kyl och frys – länkat i 50 meter ny ankarkätting – köpt två mobila solpaneler – monterat IRIDIUM GO (satellit hotspot) – Bytt sjövattenpump – bytt avgastempgivare – byggt nya luftintag för diesel- och vattentank – monterat en säkerhetskran till kaminens dieseltank – servat utombordaren – sytt mugghållare till sittbrunnen – modifierat autopilotfästet (numera gummiupphängt för att slippa resonansljud) – bytt stående rigg – monterat en barometer – gett kärlek till trälådan på däck – tätat sittbrunnsramen och oljat dito – fixat nytt system för att reva – lagat svenskflagga och sytt ny grekisk dito – tillverkat en låda att använda vid matlagning i sjögång – putsat allt rostfritt…

 

Inte klart, men på gång;

 Renovera badrummet (durk återstår)

Göra årliga testet av EPIRB (nödsändare)

Packa grab-bag inför årets säsong (nödväskan)

Fylla käk och vatten före avfärd.

Betala TEPAI (seglingsskatt) och hämta Wilmas papper hos Port Police i Thessaloniki

Fixa Crewlist

 

samt…

 DEN HEMLIGA UPPGRADERINGEN! Spännande så säg. Vi lottar ut en sjösäck till den som först gissar rätt på vad det kan vara  * .

 

 

(* Besättningarna på S/Y Vaare, S/Y Tiki eller M/S La Banda får inte gissa. Inte heller får Kaptens lillebror eller Bosse J gissa, de kan tänkas veta…) 

 

Sen…sen…kan vi börja segla!!! Om vi längtar??? Nähä…

 

 Reparationer, underhåll och uppgraderingar. Vi använder den stillaliggande perioden till förbättringar…
 
Trälådan på däck  har fått kärlek, den har Kaptens pappa snickrat en gång i tiden. Den heta solen går hårt på trädetaljer…
 
 Skafferiet ombord är nu knökfullt…men vi ska bunkra liiite till innan det är dags att kasta loss…
 
 Även Styrman Pimpten fick sig en uppgradering…här med en ny klänning som är tunn och sval (en så kallad klimakterieklänning)

 

Skepp och Hoj!

 

 

 

 

Vi har blivit med blötdjur…

(…och får ta bläckfisken vid tentaklerna…)
 
 
 
Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

 

Det kom förbi en man och i handen bar han en påse med nyfångad bläckfisk. Han räckte över påsen med orden ”det är en present”. Vi tog emot gåvan och tackade så mycket.

Nere i kabyssen diskuterade vi situationen vi hamnat i. Vad gör vi nu, vi har ju aldrig rensat bläckfisk förut och antalet gånger vi lagat densamma kan man räkna på handens fem fingrar. Bläck överallt och segt kött var första tanken. Kanske enklast att kasta den tillbaka i havet och slippa problemet. Men bläckfisk ju jättegott om den är bra tillagad. Är dessutom måltiden gratis, så smakar det ju extra fint. Vi landade i att detta var kunskap vi idag saknar men absolut behöver kunna. Vem vet, i framtiden kanske vi kommer fånga egen bläckfisk, kanske är det den enda maten vi får tag på om vi blir strandsatta på någon avlägsen atoll. Så vi bestämde oss att ta tjuren vid hornen, eller i vart fall ta bläckfisken vid tentaklerna.

 

Med lite efterforskning så tog vi reda på hur den mångarmade lilla krabaten enklast rensas. Sen gick vi till verket. Det visade sig vara förvånansvärt enkelt att rensa bläckfisk. I skrivande stund ligger den i kylskåpet och väntar på att bli tillagad. Det enda vi väntar på är det gott recept, vilket vi sannolikt löst under dagen.

 

 Oj, vad gör vi av dessa…?!
 
 Ögon, bläck och inälvor…men det visade sig vara busenkelt att rensa…visste ni att djuret har tre hjärtan?!
 
 En lustig form har skelettbenet/skäddan…
 
 Snart är blötdjuren filéade…
 
Friterade tentakler är gott…vi får se vad det blir…
 
 

Skepp o Hoj!

Nedräkningen börjar…

(…vi har satt ett datum för avfärd och vi förbereder…)
 
 
 
Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Det är med stor förväntan vi avvaktar den grekiska regeringens tillkännagivande. Om man får börja segla på måndag (som de planerat) eller om datumet kommer att skjutas upp. Smittspridningen verkar inte ha tagit fart trots att landet började lätta på restriktionerna för ett par veckor sedan. Gissningsvis blir det tillåtet att segla från den 18 maj, men sannolikt inte till öarna till och börja med.  Många öar saknar betryggande sjukvård. Vi stressar inte, vi vill ogärna vara först ut då situationen fort kan svänga. Därför fortsätter vi förbereda Wilma för avfärd utan jäkt. Istället för att segla i maj får vi glädjas åt att restaurangerna (sannolikt) öppnar sina uteserveringar på måndag. Inte för att vi själva har behov av att gå ut på lokal, men det är ett trevligt inslag. Ett Grekland utan sina tavernor är lite som ett Sverige utan knäckebröd. Vi har satt ett datum för när vi önskar kasta loss… (hemligt hemligt.)

 

 Före renoveringen av badrummet…då var det två nyanser av grå…
 

 Kapten håller för fullt på att renovera badrummet ombord. Den gula färgen vi hittade på bensinmacken är väldigt gul. Kul med gul, men ovant. Man liksom vaknar till när man kliver in där i sömndrucket tillstånd. Lister och andra detaljer blir mörkgrå. Badrummet kommer lång tid framöver påminna nödiga besättningsmedlemmar och besökare om tiden för pandemin. Från perioden vi var fast i Grekland och allt var stängt sånär som på apotek, matbutik och bensinmack. Ni ska snart få se bilder, så snart Kapten gjort sista handpåläggningen (hemligt hemligt).

 

 Vi fann färsk sparris hos grönsakshandlarn…vi lever gott fast trots att vi håller sträng budget…
 

För Styrmans del har fokus legat på att vara plånboks-smart. Seglarlivet handlar inte bara om paraplydrinkar, vackra solnedgångar och azurblått vatten. Utan minst lika mycket om det som gör långseglarlivet möjligt, det vill säga pengar (en segelbåt kan underlätta också). Varje dags små ekonomiska beslut påverkar längden på vårt äventyr. Leva dyrt och segla kort eller leva snålt och segla länge. Till stor del väljer vi själva, makten är vår egen. Styrman skulle kunna skriva en bok på temat och ombord på Wilma finns stor förmåga att ta tillvara på allt, så kostnaderna hålls nere. Som ni förstår tillhör vi kategorin lågbudgetseglare. Saken är den, att vi för tillfället betalar för en hamnplats vi egentligen inte skulle gjort. Vid dags datum skulle vi ha guppat fria på ankaret, helt gratis. Orsaken är seglingsförbud på grund av pandemin. Nu ska vi inte klaga, vår hamn är mycket prisvärd. Men kan vi spänna sparsamhetsmusklerna lite extra så är det ju ett plus. Det är ju trots allt så, att det är sista raden som räknas.

6 kilo lasagne, skönt att ha färdigt när det är så varmt. Idag hade vi 35 grader som mest…
 

Styrman stirrade ner i frysen och funderade. Kanske läge nu när vi blir kvar i Kalamaria hela maj månad ut, att tömma och frosta av frysen innan vi fyller på med ny mat. Sagt och gjort. Av köttfärs blev det en megastor lasagne på sex kilo. Det är sommar med trettio graders värme här nu, så matlagningen behöver vara effektiv om inte Styrman ska smälta som en klick smör vid spisen. Därför blev det endast en maträtt av 1,2 kilo färs.

 

 Det ena ger det andra…omelett med champinjonstuvning till lunch…
 

En burk champinjoner  användes till lasagnens köttfärssås och självklart sparades spadet. Spadet fick sen smaksätta en stuvning. Alltså görs en champinjonstuvning utan champinjoner. Eller som i detta fall, väldigt få champinjoner. Sparar man fyra fem champinjoner och hackar dem smått smått, så märks det inte att man varit snål. Det är i spadet smaken sitter, så champinjoner behövs egentligen inte. Till stuvningen serverades en omelett som bestod av större andel äggvitor än normalt. Det fanns nämligen äggvitor över från dagen innan då en hollandaisesås tillreddes. Den som serverades till nyskördad sparris och några överblivna färsbiffar från en tidigare middag. Till lasagnen serverades en ledsen sallad, som efter handpåläggning blivit glad. När salladsbladen börjar sloka läggs de i en vattenfylld skål, helst i kylskåpet (om det finns plats, som regel inte). Någon halvtimme senare är bladen fint krispiga igen. (Använd inte mer salladsblad än vad som går åt utan låt bladen rinna av och lägg dem i en tättslutande burk i kylskåpet så hålls de fräscha i många dagar).

 

 Trötta och ledsna salladsblad läggs i en burk med vatten…
 
 Kolla skillnaden! Efter en halvtimme så reser sig salladsbladen upp ur bunken, krispiga och fina… 
 

Detta var ett axplock på vad som hänt i kabyssen i veckan och Styrman skulle kunna fylla hela bloggen med smarta tips och råd. Så till den grad att bloggen inte ens skulle hinna handla om segling och annat båtfix. Kanske en ny/annan blogg på temat vore nåt, ifall någon läsare gillar ämnet. Är det inte av ekonomiska skäl man vill ha goda råd, så kanske man vill minska sitt matsvinn. Som regel går de hand i hand. Ni får gärna återkoppla om en sådan blogg skulle vara av värde! 

 

Skepp o Hoj!

 

Grannens båt har ett fågelbo…

(…se filmen om de knasiga fåglarna som byggt bo i bommen på grannens båt…)
 
 
 
Kalamaria, Thessaloniki, Grekland
 
Trevlig helg gott folk!
 
Idag bjuder vi på naturfilm. Då det råder seglingsförbud så har alla segelbåtarna legat stilla i hamn en längre tid. Det har fört med sig att ”Familjen Fågel”, som vi tror är starar – har byggt bo i riggen, närmare bestämt i bommen. Den är av märken Seldén och vi gillar ju kompatibla lösningar. Men detta var väl mer än vi kunnat gissa och ana. Fåglarna är dessutom roliga för de härmar alla möjliga slags ljud, de tjattrar och kvittrar och så har de även ett läte som låter precis som sirénerna vi emellanåt hör uppe på gatan från utryckningsfordon. Vi har ju sörjt lite för att vi inte får uppleva naturen, i och med att vi inte får röra oss. Men nu har naturen kommit till oss. Det tar inte lång tid förrän naturen börjar ta över uppenbarligen.
 
Ha en trevlig filmstund och glöm inte att sätta på ljudet så ni hör alla de roliga lätena. 
 
 
Skepp o Hoj!

Släpp fångarna loss…

(…det är vår…)

 När folket rymmer till hamnen, då rymmer vi till parken…
 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Nu är hamnområdet åter öppet för allmänheten och promenadsugna greker bokstavligen väller in, svältfödda som de är efter veckor av utegångsförbud. Vi inte längre ensamma på vår kaj, vi och våra båtgrannar. Nu sveper stora grupper av flanerande människor förbi med en kall frappé i sina händer, det typiska grekiska iskaffet som är så omåttligt populärt. (Det var faktiskt här i Thessaloniki som drycken lanserades för första gången, på den internationella handelsmässan år 1957). 

Som ett enda stort hav av latte-mammor och latte-pappor drar de fram. Restauranger och caféer är ännu stängda, men takeaway erbjuds. En båtgranne som ägnade sig åt att måla 70 meter ankarkätting ute på kajen, hängde för kedjan vid entrén till bryggan för att markera åt folket att hålla sig borta. Men det hjälpte föga. Strövarna klev obehindrat över avgränsningen och sicksackade sig fram mellan de hinder som låg i vägen. Vi är förvisso glada för vår och andras plötsliga rörelsefrihet. Men med handen på hjärtat, vi hade det rätt bra när de hårda restriktionerna rådde. Kanske till och med bättre. Vi skäms lite att vi tänker så.

 När restaurangernas uteserveringar öppnar inom kort och latte-folket erbjuds stol och bord, lugnar det sig säkert.

 Kapten Betong snackar med Olof Palme…
 

Vi passade själva på att gå en promenad, utan latte då. Inte långt från hamnen ligger Olof Palmes park. När vi var i Kalamaria för precis ett år sedan, tyckte vi inte parken var särskilt upplyftande. Bortglömd, mörk och näst intill motbjudande. En park som man som ensam tjej ogärna besöker själv sent om kvällen. Men med pigga EU-pengar på motsvarande åtta miljoner svenska kronor har parken nu restaurerats, i vart fall halva parken. Det ser lite konstigt ut, kanske tog pengarna slut. Men den förnyade delen är verkligen något att glädjas åt. Människor satt på bänkar i små grupper och barn sprang på gräsmattor och lekte bland roliga parkredskap. Självaste Olof Palme är hedrad med en byst, där han svart och stenhård (fast utan underkropp) tittar ut över området.

Barn som leker i parken…
 
Kapten lånade ut sina solglasögon till Olof, och plötsligt såg han lika cool ut som Zlatan…
 

Varför Olof Palme är hedrad med en park i just lilla Kalamaria, har vi ingen aning om. Men Olof var ju en rätt hyggligt känd prick på sin tid. Som en dåvarande Zlatan (fast på den politiska arenan). Älskad och hatad, beroende på vem man frågar.

 Styrman Pimpsten gillar den nya delen av Olof Palmes Park i Kalamaria, Thessaloniki…
 
…medan den gamla delen ligger mörk och bortglömd…
 

Snart var vi tillbaka nere i hamnen, bland latte-folket. Vi tog oss ombord på Wilma och slog oss ner i sittbrunnen. Det var lördag och klockan hade passerat arton. Vi försåg oss med en skål solmogna jordgubbar och ett litet glas rosévin. Här, liksom i Sverige är jordgubbssäsongen kort. Bären får naturligt mogna under den grekiska solen och de smakar ljuvligt, precis som svenska. Söta och saftiga med en intensiv smak av gubbe (!). Vad mer behövs av livet kan man undra?

 

 Jo…

 att man får segla!

 

 …galet goda gubbar…
 

Skepp o Hoj!

När får vi börja segla???

(…efter ett besök hos hamnpolisen så kan vi försiktigt börja planera…)
 
Utanför hamnkontoret prunkar blomrabatterna…
 
 
Kalamaria, Thessaloniki, Grekland
 

Lite oklara datum florerade kring när man egentligen får börja segla igen här i Grekland. Inte ens Port Police kunde svara med någon reda när vi var förbi förra veckan. Styrman Pimpsten gjorde ett nytt försök och med stora kliv promenerade hon till hamnpolisens kontor med sin fråga.

Den uniformerade tjänstemannen reste sig från sin stol bakom skrivbordet. Men hans engelska var lite väl knapphändig och samtalet flöt inte riktigt på bekymmersfritt. Fram ur fickan fiskade han sin mobiltelefon och strax därpå var vi kopplade på den röststyrda assistenten Siri. För enkelhetens skull sattes konversationen att växlas mellan grekiska och engelska.

 

 -How can I help you? Frågade Siri efter att mannen bredvid henne ställt en obegriplig fråga på rena rama grekiskan.

 Styrman förklarade. Att vi ligger med båten i marinan och att vi varit här ända sedan coronavirusets utbrott, således fri från smitta. NÄR och VAR får vi börja segla, ville Pimpsten veta? Istället för att sjunga ut ett datum frågade mannen efter vår båts namn. ”Wilma” fick han till svar. Genast började konstapeln att söka efter Wilmas dokumentation i sina stora högar av papper. Men däri låg inte Wilmas papper, det visste Pimpsten för dem hade vi lämnat in till Port Polis inne i Thessaloniki, dagarna innan vi flög hem till Sverige i höstas. Vi hade den gången fått till svar att den lilla filialen till hamnkontor i Kalamaria inte dög för vårt ärende. Utan skulle vi lägga Wilma i ”Out of use” för att slippa betala seglingsskatten TEPAI under de stillaliggande vintermånaderna, så var det huvudkontoret i Thessaloniki som gällde. Pimpsten drog handen genom sitt långa hår och tänkte att vad krångligt allt blev nu, bara av en enkel lite fråga. Hon bad om att få låna mobiltelefonen.

 

 För Siri förklarade hon ”The boat’s documentation is at Port Police in Thessaloniki”. Siri översatte och samtidigt läser Styrman Pimpsten hur Siri uppfattat meningen. Till sin förskräckelse läser hon ”The boats´s documentation is at door Police in the salon”. HJÄLP, inte fanns väl båtdokumenten hos dörrpolisen i salongen, som Siri ville ha det till. Pimpsten började skratta och vifta vilt med händerna för att mannen bredvid skulle förstå att Siri översatt fel.

 Till slut blev frågan kring båtdokumentet utredd, så samtalet kunde gå vidare. Äntligen lämnade Siri fler och fler uppgifter som var av intresse.

 

”Ni kan börja segla den 18 maj som det ser ut, men myndigheterna kan snabbt ändra sig – så absolut besked kan du inte få förrän på dagen i fråga”

 ”Ni kommer sannolikt inte att få segla på öarna, utan bara på fastlandet”

 ”Man får bara segla med halv besättning”

 

Det där med halv besättning lät lite konstigt och Styrman ville veta mer. För inte kunde det väl vara så att en av oss skulle få stanna på land och den andre börja agera ensamseglare. Hur många sovhytter finns det ombord? ville konstapeln då veta. ”Bara en” svarade Styrman. Nu såg den korpulente tjänstemannen ut som ett stort frågetecken i ansiktet, bara en hytt??! De flesta segelbåtar i Grekland används inom turistsektorn och själva vitsen är att få ombord så många personer som möjligt, för att få bästa möjliga avkastning på sin verksamhet. På charterbåtarna huserar inte sällan stora gäng uppemot tio personer. Det behövdes en förklaring, att Wilma inte är som andra båtar. Istället för en massa sängplatser har vi en rymlig verkstad ombord, samt ett grovkök med kyl, frys och skafferi. Vi fick dock tillräkna oss salongens britsar och på så sätt komma upp i antalet fyra sovplatser. Således får vi segla båda två, tack och lov. Dock kan vi i sommar inte ta emot några kompisar eller familjemedlemmar som vill komma på besök och segla med oss.

 

Innan Styrman Pimpsten lämnade hamnkontoret påminde mannen att hans ord i dagsläget var rent hypotetiska, först den 18 maj när myndigheterna sagt sitt kunde han lova något. Tack tack, sa Styrman Pimpsten och klev ut från det dunkla kontoret, ut i solen där hon konstaterade att seglingsplanerna äntligen kunde ta fart.

 

Skepp o Hoj!

 

FAKTA kring segling i Grekland 2020

 Om inte coronaviruset tar ny fart så kommer segling att tillåtas från och med den 18 maj och sannolikt kommer endast segling på fastlandet att tillåtas. Båtar tillåts endast segla med halv besättning, vilket räknas utifrån antal britsar ombord. Så finns det sex britsar, så får man i sommar endast segla tre personer. Seglingstillståndet DEPKA är skrotat och behövs inte längre, dock ska seglingsskatten TEPAI betalas före seglingen påbörjas och det är ett måste att ha en aktuell ”Crewlist” ombord, utfärdad av båtägaren. Det är oklart när flygtrafiken kommer igång och de grekiska myndigheterna håller på att diskutera ”säkra korridorer” med länder med mindre smitta, till exempel Danmark och Norge. Dock inte Sverige på grund av att vårt hemland har större utbrott av coronavirus. De svenskar som vill resa ner måste sannolikt vidta åtgärder, såsom karantän på 14 dagar alternativt att de måste provtas i Sverige före avresa. Onekligen verkar öppnandet av Grekland vara en process med stor osäkerhet kring hur det i praktiken ska gå till, ingen verkar riktigt veta och när man frågar grekerna på stan så ger alla olika svar. Som svensk känns läget extra känsligt, särskilt efter det att svenskar rapporterats fört smitta till landet i veckan (läs länk nedan). Som svensk står man inte alltför högt i kurs just nu.

 

För vår del planerar vi segling först i juni, då nästan hela maj månad hinner passera och det känns lite trist att betala skatten för en månad man inte hinner nyttja. Därtill känns läget enormt osäkert kring myndigheternas agerande kring öppnandet av samhället, så vi vill avvakta lite. Särskilt med tanke på att vi är svenskar. 

 

Länk nedan, svenskar på besök i Grekland testade positivt för Covid 19;

https://www.keeptalkinggreece.com/2020/05/08/swedish-nationals-tested-positive-covid-19-glyfada-athens/

Länk nedan, Grekland diskuterar ”säkra korridorer” med länder med liten andel smitta;

https://www.keeptalkinggreece.com/2020/05/07/greece-safe-corridor-8-countries/

  

Greklands regler för segling 2020 (på grekiska, någon kanske kan översätta)

 

Crewlist har vi sedan tidigare, men myndigheterna kommer bli än noggrannare med detta dokument nu när seglingstillståndet DEPKA skrotas. 

 

Over and Out 

 

 

restriktioner Grekland – segla i Grekland 2020 – seglingsförbud i Grekland – när får man börja segla – Corona i Grekland – coronavirus i Grekland segling – karantän i Grekland – seglingssäsong 2020 – Wilma seglar – semester i Grekland 2020 – seglingsskatt TEPAI – seglingstillstånd DEPKA – Covid -19 i Grekland

En smaskig historia…

(…om att ha champinjonodling ombord…) 
 
 (…hemmagjorda chokladbollar ombord på Wilma…)
 
 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

 

En dag stod två unga män ute på ön. De hade bestämt träff med Kaptens pappa Felix, som vid tidpunkten hade Wilma ståendes på tomten. Året var 1981 och det var inte mycket mer än ett tomt skal, ett grått betongskrov som kunde visas upp. Anledningen för besöket var en uppsats, ett specialarbete som ingick i pojkarnas utbildning – och nu skulle Felix intervjuas.

 Studenterna visade sig gå med egna drömmar, om att en dag bygga en båt att segla ut i världen med. Ämnet hade fallit på betongbåtar. Specialarbetet gick under den vitsiga rubriken ”Betongbåt, ett starkt alternativ” och handlade om hur man bygger båtar i materialet ferrocement. Uppsatsen beskrev noga tekniken kring spantbyggnation, cementering, armering och najning.

 Under intervjun berättade Felix stolt om sin uppfinning. Där det längst fram i fören sitter en kombinerad pollare och friskluftsintag. Den består av ett rostfritt fyrkantsrör med ett öppningsbart lock i toppen. Pollaren är enormt kraftig då den är genomgående och bultad nere i skottet. Under samtalet diskuterades ekonomi och tidsåtgång för bygget. Felix försökte förklara att ”det kostar tio gånger mer än man tror, och tar den dubbla tiden mot tänkt”. Killarna hade nog lite svårt att föreställa sig Wilma som färdig båt trots Felix vurmande ord. För stunden fanns bara betong att se samt en rostfri pollare med friskluftsintag, föga imponerande. När Felix märkte deras tvekan utbrast han till sitt försvar att ”ja blir det ingen båt, så är ju ett betongskrov perfekt att odla champinjoner i”.

 

 Felix och året är 1981. Han står inne i Wilma, som är helt tom sånär som på en pollare med friskluftsintag… 
 

Nu vet vi ju hur det gick, att Wilma inte blev någon champinjonodling – utan en båt. Och pollaren sitter där än idag, den som Felix var så stolt över. Personligen är vi inte så övertygade om det genialiska med friskluftsintaget. Vi tycker inte det gör någon större skillnad, det är god ventilation ändå. Tvärt om så har vi nödgats sätta i en packning uppe i locket för vi måste kunna stänga den helt tätt när vi seglar i kraftig sjö. Varje gång Wilma dyker ner i en svallvåg tar hon in vatten genom intaget om det inte är stängt.

Historien är både rolig och minnesvärd och uppsatsen finns här ombord. Emellanåt föreställer vi oss vad som hänt ifall Felix inte rott båtprojektet i land, hade han då blivit champinjonbonde på Stegesund? För lika sant som det är sagt – även en anläggning för odling av svamp behöver ventilation. Häpp!

 

 Under byggåren stod Wilma på tomten i ett stort båthus som Felix byggt…
 
 Pollaren med sitt friskluftsintag på toppen…här i uppskruvat läge. Vi har satt dit en packning för att kunna få helt tätt när vi stänger locket, vilket behövs när vi seglar i busväder…
 
 Renovering pågår och vi håller på för fullt. Badrummet ska bli grått och gult. Det blir väääldigt gult kan vi meddela, vi har inte slutat skratta än. På fotografiet syns ventilationsröret/pollaren mitt i bild… 
 
 Paus i arbetet, vi fikar i sittbrunnen…
 
 Vad gör man i tider av utegångsförbud, när man blir fikasugen?! Chokladbollar fixar man enkelt och snabbt, här med mindre mängd socker… 

Skepp o Hoj