(…vi blickar tillbaka och minns…)

 

Missade du Del 1 så hittas den HÄR.

Missade du del 2 så hittas den HÄR.

 

 Varsågoda, här kommer del 3;

 

Augusti

 När Konstruktören skulle komma på besök så seglade vi och mötte honom på ön Poros. I en rysligt snabb Jet-katamaran kom han farandes från Pireaus, och där stod han snart beredd på kajkanten med sina väskor. Ett stort kliv senare var han ombord och vi backade ut och styrde mot en närbelägen vik.

Platsen var perfekt till synes. Vi hade tagit med grill, mat och vin in till stranden, nu skulle vi visa vår bästa kompis hur vi lever detta till synes helt underbara långseglarliv. Men framåt aftonen blev vi invaderade av getingar. De svärmade kring ansiktet, runt maten och de försökte komma innanför kläderna. Kapten blev stungen vilket inte alls var bra, han är allergisk. Vi seglar faktiskt runt med en bamse-spruta i vårt skeppsapotek, ifall olyckan skulle vara framme. Nu blev han stucken på knät tack och lov, nära ansiktet kan orsaka andningsproblem. När maten på grillen var klar så valde vi därför att ro ut på fjärden, för att inte råka svälja en geting av misstag. Tre vuxna personer i en liten jolle vinglandes med tallrikar och glas. Det blev en högst annorlunda kväll, men rolig. När solen gått ner vågade vi oss in till land igen, getingarna hade dragit sig tillbaka och vi kunde pusta ut. Nästa morgon drog vi som en avlöning från viken, innan getingarna vaknat till liv.

Konstruktören ville snorkla så vi drog till Hydra. Vi hade ju varit där några veckor tidigare och visste med oss att där fanns trevliga bergsskrevor längs kustremsan, som lämpade sig för ändamålet. Vi hängde upp jollen och hoppade i med snorkel och simfenor. Konstruktören försvann som en avlöning, likt ett nyfiket barn för att utforska den sällsamma undervattensvärlden. Efter ett par timmar dök han upp, småfrusen och blå om läpparna – men väldigt lycklig. Kapten och Styrman snorklade också såklart, men vi försvann inte för varandra.

När Konstruktören några dagar senare lämnat oss, dök Kaptens bror med söt fru upp. De bodde på hotell under vistelsedagarna, vilket visade sig vara ett klokt val för svägerskan blir rysligt lätt sjösjuk. Därför skedde det mesta umgänget på land, där vi åt gott på restaurang och gjorde utflykter. En dag for vi till staden Nafplio. Men ett par turer blev det med Wilma, trots sjösjuka där svägerskan kämpade tappert. Fantastiskt roliga dagar hade vi och det värmde gott i Kaptens hjärta att få sin bror på besök. Snart var även deras tid till ända och de for hem till Orust.

September

 I rask fart seglade vi längs med Peloponnesos ostkust och gjorde ett par minnesvärda stopp, till byn Gerakas som ligger i Greklands enda fjord samt till den berömda staden Monemvasia. Några seglingsben senare mötte vi då äntligen Susan, som vi inte sett på ett helt år. Att vi ville ses berodde inte endast på umgängeslystnad, utan på att vi i månader seglat runt med våra begagnade blybatterier. Tidigare hade vi bytt batteribank till Lithium och nu skulle Susan få överta de gamla. De var inte alls uttjänta, tvärt om och Susan var i skriande behov av att uppdatera sitt system. Under tio dagar låg vi i en ankarvik nära staden Githio, som för övrigt har Greklands mest nitiska polis. Vi blev kontrollerade inpå bara kalsongerna när Port Police dök upp i vår vik och Susan höll på att fångas i deras nät, när hon till en början inte lyckades visa upp sitt försäkringsbevis. Har man inte ordning på sina papper så kan båten bli hållen i kvarstad i Githio, vilket flera av våra vänner fått erfara.

Vi började fortlöpande få rapporter om Felix hälsa och det såg inte bra ut, så vi vinkade farväl till Susan så snart Kapten byggt om hennes elsystem. Vi hade att segla från södra Grekland upp till Thessaloniki i norr. En sträcka som tar sin tid att transportera sig. Dels på grund av avståndet, men även för det faktum att man mestadels har vinden emot sig.

 

Vart efter dagarna gick så började provsvaren trilla in och diagnosen var inte uppmuntrande, Felix var döende. Vi ökade seglingstakten och seglade på varje möjligt fönster som stod till buds, med endast några kortare stopp för vila och bunkring. För att vinna tid så valde vi att segla på utsidan av ön Evia. Förvisso är utsidan mer osäker vädermässigt, men helt klart den kortaste vägen. Till ön Skyros kom vi efter solens nedgång och vi hade ett fasligt sjå med att hitta lämplig ankring i mörkret. Efter flera försök och byte av vik lyckades vi till slut få fäste, så vi kunde få lite välbehövlig sömn. Ön Skyros visade sig dock vara otroligt vacker och vi fann en turkos vacker bukt på nordvästra sidan där vi upplevde det klaraste vatten man kan tänka sig.

 

Oktober

 Efter Skyros seglade vi till den obebodda ön Skantzoura. Vi hade redan innan avfärden från Skyros kommit överens med palliativa teamet i Lysekil om att vara med på ett möte, över telefon. Ett otroligt viktigt möte, med såväl Felix, läkare, sjuksköterska och Kapten som anhörig. Därför kollade vi noga att vi hade internet- och telefonförbindelse när vi ankrade upp. Men dagen för samtalet så var plötsligt förbindelserna som bortblåsta. Kapten började känna panik, aldrig hade väl ett samtal varit mer angeläget. Vi kastade oss i jollen och rodde snabbt i land med mobilen, att stå uppe på en höjd brukar hjälpa. Men hur än Kapten sprang runt mellan olika punkter i jakt på signal, så fanns där ingen.

Frustrerad och ledsen insåg Kapten att tiden höll på att rinna ut. Vi hoppade i jollen och rodde ut en bit i bukten, nu uppgivna – men DÅ gick plötsligt signalerna fram. Kapten kunde med några minuters försening vara med på samtalet med palliativa teamet och medan detta varade så rodde Styrman jollen oavbrutet för att hålla ut från ön. Femtio minuter senare var vi klara, Kapten märkbart lättad och likaså Styrman som kunde få lägga ner armarna för lite vila.

Dagen därpå seglade vi till Alonissos, en ö tillhörande Sporaderna. Hamnen i Patitiri visste vi kunde vara stökig med sjö som rullar in. Vi hade läst på olika seglingsforum om master som slagits ihop när båtar börjat pendla i sidled. Men det var gott om plats, så vi la till med behörigt avstånd till nästa båt, vi hade behov av att bunkra vatten och mat efter många dagar på svaj. Några timmar senare dyker då en katamaran upp, och de tränger sig in mellan Wilma och näst-varande båt, just i det utrymmet vi valt att lämna tomt av säkerhetsskäl. Hamnen var i övrigt så gott som tom på båtar, så gott om plats fanns det. När Katamaranen backade in så kände vi ombord hur Wilma förflyttades i sidled. Strax hörde vi hur fendrarna trycktes ihop och vi sprang upp på däck. Fendrarna låg platta likt ett par bröst i en mammografi-maskin mellan båtarna. Kapten påtalar då för katamaranens skeppare, att denna hamn är ökänd för att vara stökig med rullande sjö som letar sig in och ber honom välja en plats på andra sidan om oss, där det vid tillfället är tomt. Men den italienske skepparen ville inte lyssna, utan svarade att han visste själv bäst, och vädret var ju dessutom lugnt. Vi lät det hela bero, vi hade inte lust att gå i klinch och vädret var ju trots allt bra.

 På kvällen försvann sällskapet på katamaranen till en närbelägen restaurang, samtidigt började det blåsa upp. Allt mer började båtarna gunga och rulla och det ryckte obehagligt i förtöjningarna. Snart blev båtarnas rörelser så stora att vi tvingades ut för att försöka göra något åt det. Men vi kunde inte flytta oss längre bort från katamaranen för på andra sidan om oss, hade vi nu en polack. Förvisso med gott mått, men inte med avstånd nog för att flytta på Wilma. Plötsligt hördes två höga smällar PANG PANG och Wilma och Katamaranens mantåg slog ihop, även solpanelen fick sig en kyss.

 Tillsammans med polackens besättning hjälptes vi åt att lösa situationen. Grannarna kände sig inte trygga med sitt ankare och ville försöka lägga sin båt längs med kaj istället. Så med gemensamma krafter hjälpes vi åt att vända polackernas båt, och i samma veva så drog vi båten bort från Wilma. Sen kunde vi flytta Wilmas aktertampar så vinkeln och därmed avståndet till Katamaranen ökade. Kapten svor lite lätt, hade bara den italienska skepparen lyssnat så hade allt detta krångel inte behövt att hända.

 Strax därpå kom den italienske skepparen tillbaka med sitt sällskap. När vi berättade vad som hänt, att båtarna slagit i varandra och att vi andra hjälpts åt för att rädda situation, så visade italienaren ingen förståelse alls. Istället började han raljera och gör sig lustig. Kapten röt ifrån, att olyckor händer kan han ta, tvärt om brukar han ha stor förståelse och är gärna behjälplig. Men dåligt sjömanskap är något helt annat. Att göra sig lustig när vädrets makter håller på att slå sönder båtar för miljonbelopp, är att vara en urusel sjöman. Inför hela gruppen svarade då katamarandens skeppare med att barnsligt börja dansa och sjunga, samtidigt som han kupade sin hand över sitt könsorgan. Bara för att retas!

 

Ja vi ska bespara er fortsättningen, men att den lille sprätten utan ansvar och sjövett inte blev kastad i vattnet av bäste Kapten Betong var ett smärre under. Men nära var det.

 

Dagen efter kändes det skönt att lämna Alonnisos, vi hade sett ett pyttelitet väderfönster för att gå över till Halkidiki. I normala fall hade vi inte seglat på detta, men nu behövde vi komma upp till Thessaloniki för Felix blev fort sämre. Några timmar efter vi kastat loss så tornade sig ett illavarslande mörkt moln upp, det hade samma form som ett atombombsmoln. Plötsligt kom en vindkantring som på ett ögonblick tryckte Wilma hårt ner i sidan. Vi for båda handlöst ner i ena hörnet av sittbrunnen och Wilma svarade blixtsnabbt med att gå ur kurs och upp i vind. Samtidigt slog autopiloten bakut och började tjuta vilt. Under några sekunder rådde kaos innan vi fick ordning på segel, kurs och autopilot. Bortsett från några revor i Sverigeflaggan och att blocket till preventer-gajen skar, så var läget under kontroll. Strax kom regnet och de byiga vindarna fortsatte hela eftermiddagen och kvällen. Strax före midnatt kunde vi ankra upp i Porto Koufo i Halkidiki – hela sex timmar före beräknat. Att segla med små marginaler och tidsbrist är ett säkert sätt att hamna i dåliga situationer och vi kände att varje segling nu inte sällan bjöd på något oförväntat. Men vi var väl medvetna om varför, det var ju för att om möjligt hinna hem till Sverige i tid.

 

Ett långt seglingsben senare kom vi till Nea Kallikatria, den sista hamnen före Kalamaria i Thessaloniki. Där inser vi att vi inte hinner hem till Felix i tid, så vi slår av på takten och vilar ut istället. Snart sker sista samtalet rum med Felix, några timmar senare somnar han in.

 

Plötsligt var ingenting bråttom längre.

 

Vi åker hem och begraver Felix i slutet av oktober med Wilma tryggt liggande i Kalamaria, där vi befinner oss i skrivande stund.

 

November

 

Det blir en månad då vi jobbar hårt med att röja upp efter Felix, hans bostad och kapellverkstad flyttas ut och vi magasinerar en del av hans saker. Sen åker vi till Halmstad för att måla upp lägenheten för vår hyresgäst har flyttat ut. Vi fattar beslutet att sälja lägenheten. Vi står också i valet och kvalet att ta över Felix kapellmakeri, behovet finns och Kapten är ju liksom fostrad vid sidan av symaskinen. Men vi känner att vi behöver komma ner till Wilma och landa. I flera månader har vi stressat och vi har helt saknat tid för reflektion. Vi bestämmer oss för att jul och nyår får passera innan vi fattar några livsavgörande beslut.

 

December

 

En bit in i december är vi tillbaka i Grekland hos Wilma. Det visade sig vara en dålig tid att sälja lägenhet i adventstider, så vi bestämmer oss för att dra tillbaka annonsen för att lägga ut den på nytt i början på 2020. På Wilma börjar vi vinterpyssla som planerat, framför allt står styrhytten på agendan. Snart väntar ett nyår och det känns gott att få ta ett nytt famntag om tillvaron, även om vi har en hel del arbete kvar att göra hemmavid. Men mer om det får ni läsa i framtiden.

 

Gott nytt år önskar vi alla!

 

(…och Skepp o Hoj…)

 

 (…vi blickar tillbaka och minns…)

(Missade du Del 1 så hittar du den HÄR).

 

I detta avsnitt ryms bara juli månad lustigt nog. Under månaden hände en del som kom att lämna ett alldeles särskilt avtryck, vilket vi vill berätta om. Men i nästkommande inlägg fortsätter vi med augusti månad och framåt. Varsågoda, här kommer del 2;

 

Juli

 

Framme i juli månad så forsade vi fram i kanten av den turkiska gränsen, fast på Greklands-sidan då. Vi gjorde ett stopp vid den lilla grekiska ön Oinousses som inhyser Greklands rikaste redarfamiljer. Plötsligt presenterades en helt annan grekisk standard med pompösa hus och välskötta trädgårdar. Spåren av landets ekonomiska kris var som bortblåst. På ön huserade en märklig åsna som ansåg sig vara kung över ön. Mitt i gatan promenerade han (utan brådska) och han släppte ogärna förbi någon. Bilarna fick köra bakom i snigelfart och snällt vänta tills åsnan vek åt sidan. Vilket han emellanåt gjorde, men högst motvilligt.

 

När vi kastade loss från Oinousses var målet inställt på en liten gratishamn på ön Chios, som endast låg tio-tolv distans bort. Vi kollade noga in vädret som lovade vindar på 5-6 meter per sekund. Perfekt, sa vi och gav oss iväg. Men mitt för sundet så infann sig en hård vind vi inte räknat med. Vågtopparna yrde sitt vita skum där luften fått extra fart genom det korsdrag som uppstått mellan öarna. Dessa accelerationszoner är vanliga i Egeiska havet och beror på att meltemi-vinden trycks ihop mellan tätliggande öar. En lätt bris kan på någon sekund skifta över till kuling och av den anledningen väljer många seglare bort Egeiska havet, då havet kan upplevas som svårseglat. Det hjälper inte att titta i väderprognosen, för dessa väderfenomen är högst lokala.

 

Som en vilt galopperande hingst for Wilma fram i nio knop och på rekordfart närmade vi oss hamnen. -VI SEGLAR IN I HAMN, skrek Kapten i blåsten. Styrman skrek tillbaka; ”ÄR DU GALEN, HAMNINLOPPET ÄR FÖR SMALT”. I vanliga fall tar vi ner seglen utanför hamnpiren och går för motor in. Men att ta ner seglen ute i det vilda kändes inte lockande, så som läget var. Wilma kräver att man går upp i vind när man gör manövern – och att få all sjö i stäven kan bli vansinnigt stökigt för den som måste fram på däck.

 Det elektroniska sjökortet visade en mycket smal passage, med uppgrundningar på båda sidor om. ”Ok, vi seglar in!” Vi rullade in genuan och startade motorn och med fullt storsegel uppe så forsade vi fram mot hamninloppet.

 Det blev den hittills mest galna entrén man kan tänka sig. När vi styrde upp mot det smala inloppet så ökade först farten. Styrmans blick for som en pingpongboll mellan sjökort och verklighet – ”koll på djupet, koll på djupet, koll på djupet!” Av bara farten for vi igenom inloppet och väl innanför kunde vi styra upp mot vindögat så seglen började fladdra och Wilma tappa fart. Precis då – så bokstavligen slet Kapten ner storseglet, likt en kåt viking som kommit hem till frun efter sju långa år på havet…

”RATSCH”…

…lät det när seglet åkte ner. I samma stund insåg vi att det även inne i hamnbassängen blåste mycket, det gick vita gäss på ytan. Styrman fick parera båten nogsamt för att hålla upp mot vindögat, för vid minsta miss hade Wilma gjort helt om och vi därmed missat tilläggningen. Den enda lediga platsen låg parallellt med oss och på något vis lyckades Styrman trixa Wilma i sidled med nosen hela tiden ställd mot vinden. Wilma är turligt nog rätt trög i vattnet med sin tyngd, vilket man ibland kan dra nytta av.

 Båtgrannarna kom rusande för att ge oss en hjälpande hand och med ett par fendrar på i sista sekund så kunde vi lägga till snyggt och kontrollerat (Nåja, en liten blessyr med färgskrap blev det). Båtgrannarna tog sig för pannan och skrattade. De trodde inte sina ögon när de insett att vi skulle segla in. De tänkte kanske att vi brukar göra sådana här entréer och vi sa inget om det, lite skoj ska man ju ha. De nämnde något om just vikingar från norr. Vi kan förstå att synen måste ha varit speciell med Wilma som lite annorlunda båt och Styrman vid rodret, där hon med sina långa blonda flätor i vinden ställt en hårig man vid masten. 

Det blev en lärorik dag. På allvar hade vi nu fått bekanta oss med den ökända Meltemin och dess accelerationszoner. Samt att vi kände oss stärkta i hur vi i nödläge kan segla in i hamn och genom trånga passager. Det kan ju faktiskt hända att man får motorhaveri någon gång och MÅSTE segla.

 

När vi lämnat Chios och så småningom skulle korsa den stora korridoren av Egeiska havet, så gjorde vi det med en hård meltemi-vind rakt i sidan. Saken är den att vi nästan aldrig behöver reva, för Wilma är så tung och underriggad. Nu testade vi segling i tjugo meter per sekund och vi revade och fann en fantastisk fin balans i båten. Efter denna segling så började vi inse att Wilma faktiskt gör sig bäst när det blåser lite stadigare. Mellan 8-14 meter per sekund är optimalt om vi inte har svallen in mot stäven.

 

 Med en ankringsnatt på Naxos var vi snart över på den västra sidan av vindkorridoren, där havet var lugnare.

 Ett stopp värt ett omnämnande är Sifnos. Där fann vi en bedårande liten paradisvik och byn var av modell mindre, med en handfull pittoreska restauranger intill vattenbrynet. Vi njöt av sol och bad och på restaurang åt vi giftig fisk. Skorpionfisk. Smaken påminde om hummer. De giftiga taggarna hade tack och lov avlägsnats före tillagningen.

En grekisk fiskefamilj ankrade upp bredvid oss, med två fiskebåtar målade i gulaste gul. Mor och far i den större båten och sonen i den mindre. Knappast rika, men ack så goda och gulliga med varandra. Kapten rodde över med en av sina egentillverkade slagpytsar som en present helt apropå. Föräldrarnas halvt tandlösa leenden glömmer vi aldrig. Vilken tacksamhet.

 

En natt vände vinden till sydliga dito och Kapten fick sitta nattvakt. Vi låg oroväckande nära en av båtarna som låg på boj (och därmed inte hade samma svängradie som oss) och risken var nära att dunsa i båten. Men allt gick bra och nästa dag vände vinden åter så vi kunde fortsätta med våra slappardagar. Efter tio dagar i detta paradis seglade norrut till ön Sifnos.

 

På Sifnos hade vi varit året innan, så vi visste vad som väntade oss. Vi ankrade upp på samma plats som då. En dag promenerade vi upp till kapellet på toppen av berget. Den grekiska hettan hade slagit till på allvar och vi fick stanna och pusta och dricka vatten till som tätt. Utan någon svimning så gav ansträngningen sin belöning till slut, en bedårande utsikt.

 

Ett stopp att nämna är såklart Hydra, där vi droppade ankaret i mitten av viken och backade bak och förtöjde med linor i land. På Hydra saknade vi uppkoppling så dagligen klättrade vi upp på berget för att komma åt internet och telefon. Där satt vi i skydd av en buske och skötte våra administrativa göromål. Det var den mest imponerande utsikten vi någonsin haft från ett kontor.

 

I slutet på juli månad så styrde vi in i den stora bukten vid namn Porto Heli. Den är enorm och ger skydd från så gott som samtliga väderstreck. Platsen är en mycket populär ankarvik och den sväljer många båtar. Minst låg det ett femtiotal båtar men antalet kunde ibland stiga till över hundra, när stora gäng av charterbåtar dök upp. När vi en dag tog jollen in till land för lite shopping så passerade vi en motorbåt med svensk flagg. På däck stod en glad man och ropade; ”Er känner vi till!” Ja, apan känner alla, hann vi tänka – och sen blev vi bundis och bästisar med Ulf och Kicki på båten La Banda. Vi hängde med varandra var och varannan dag där vi spelade brädspelet Okey och pratade båtliv. Innan vännerna blev med motorbåt, så seglade de på andra sidan jordklotet – vilket var lärorikt och intressant att lyssna till.

 

På plats i Porto Heli insåg vi att bukten var suverän att invänta besökare på. Problemet med segling är att det är svårt att i förväg planera en plats för var man ska ses. Väder och vind har man ingen aning om och stressa på seglingen är inte skoj, inte heller att ligga och trycka för länge på ett ställe där risken för kajröta och ankar-häfta blir överhängande. Framför allt så vill man finna en plats som både är gratis och säker utifrån väder sett. I Porto Heli kunde vi lyfta luren till Kaptens bror och bästa kompisen Konstruktören och ge klartecken till att boka flygbiljetter. Men nu var vi i slutet av juli så först i augusti skulle de dyka upp, så detta får ni läsa om i nästa inlägg.

 

Skepp o Hoj!

 

 

(…och riktig sjömansmat…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska fastlandet

 

”Pling Plong”

 

Vännerna tryckte på dörrklockan vi hängt ut på ankaret, där de punktligt dykt upp som överenskommet. Vi gick ut på däck för att ge dem en hjälpande hand och strax var de ombord. I ugnen stod en sjömansbiff och puttrade och dofterna lovade gott. Innan vännerna klev ner i båten så hälsades de välkomna med en liten twist. Det rutinerade krögarparet från Lysekil hade just lämnat en intensiv arbetsperiod bakom sig, julbordstider är minsann ingen dans på rosor. Nu äntligen skulle de få sätta sig vid dukat bord och få bli bortskämda.

 

”Välkomna, ikväll bjuder vi på julbord” utbrister Styrman Pimpsten högt och glatt.

 

Några sekunders tystnad uppstod. Sen kunde Styrman inte hålla sig längre, utan började skratta. För hon visste att de redan var mätta på julens alla delikatesser och att de längtade efter något annat. ”Jag skojar bara!” fick hon fram och förklarade närmare. ”Det blir något riktigt marint, sjömansbiff – så välkomna in”

 Ett förlösande skratt uppstod och kvällen blev en trevlig tillställning. Att sjömansbiffen uppskattades var uppenbart, för någon av oss var hela tiden där med sleven för att fylla på. Till slut fick vi inte ner mer mat.

 

Att vi har en klassisk dörrklocka på Wilma (som vi hänger ut när vi väntar gäster ombord) har sin förklaring. Den är primärt införskaffad för att Kapten sover så tungt. När vi nattseglar och går skift, så har Kapten en tendens att sova så tungt, att han inte vaknar när det är dags att gå på sin vakt. Han dyker inte upp när tiden är kommen att avlösa Styrman. Hur än Styrman påkallar uppmärksamhet, ropar (där ljudet gärna drunknar i vinden) eller stampar i durken av sittbrunnen (där ljudet lätt kan misstolkas för att komma från rigg och segel) så hör inte Kapten. Särskilt de gånger det är extra svårt för Styrman att lämna sin plats för vädret är trotsigt, för då visar sig Kapten vara som mest svårväckt. Det är precis som att, ju högre svall och ju blåsigare det är – desto hårdare sover Kapten. Så för att slippa knäppa loss sig, för att gå ner och ruska liv i den hårt sovande besättningsmedlemmen, så föddes tanken om en ringklocka.

 Problemet är ingalunda nytt, vi har seglat med klockan under en säsong och den fungerar perfekt. Men kanske är det först nu vi insett hur praktisk den är att ha när vi väntar gäster.

 Ringklockan är av modell ”dörrklocka” till bostadshus, och trådlös. Ljudkällan sitter monterad i sovhytten,  22 centimeter från Kaptens huvud där även hans öron huserar. Knappen som är monterad på en bricka och hängd i ett snöre, kan sen Styrman ha runt halsen eller i fickan. Den trådlösa ringklockan har ett tjugotal trudelutter man kan välja emellan, alltså inte bara ett klassiskt ”pling-plong”. När vi seglar har vi valt en trudelutt som varken är för kort eller för ”snäll”, för att vara säkra på att Kapten hör uppmaningen att vakna. Inte heller har vi valt något som liknar ett larm. Det kan vara otäckt att plötsligt ryckas upp ur sömnen i tron att det brinner, eller att båten håller på att sjunka. Nä, bäst har visat sig att ha en glad melodistump som liknar en nubbevisa. Då spritter det till i gubben och Kapten vaknar (någorlunda) glatt. Dock blir han lurad, för inte vankas det något kalas inte, utan en tre timmars lång passning av båt. Ensam i Wilmas sittbrunn i becksvart mörker och på sin höjd får han skåla i te och göra sällskap men en bortkommen fluga som råkat följa med från senaste hamn.

 

Så nu vet ni bakgrunden till vår dörrklocka. Själva tycker vi idén är genialisk och bra är också, att när gästerna står och hoppar på kajen och vill komma ombord – så slipper de skrika högt eller knacka knogarna ömma mot betongskrovet. Nu kan de enkelt trycka på dörrklockan och inne ombord ljuder ett pling-plong och vi kan gå ut och ge gästerna en hjälpande hand ombord. Det råder nämligen inte sällan en vallgrav med mörkt kallt vatten mellan Wilma och kajen.

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

Over and Out

 (…fann Styrman en vän…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska Fastlandet

 

Som avtalat dök Lina upp på stranden med sopsäck och kratta i handen. Hon visste först inte vart hon skulle börja, för när hon sökte med blicken såg hon uttjänta förpackningsmaterial precis överallt. Enkelt var det kring de mest uppenbara föremålen såsom petflaskor, engångsmuggar och plastpåsar – det lättplockade. Men alla de mindre objekten som först visat sig efter ögat tränats likt svampplockarens, var desto svårare.

 Plastkorkar, sugrör, glasspapper, snörstumpar, fiskelinor, tändare. Listan kan göras oändligt lång. Vid ett tillfälle ser Lina hörnet på (vad hon tror är) en chipspåse. Hon tar tag i fliken och upp följer en hel presenning. Mycket av plasten på stranden ligger halvt begraven mellan de olika sandlagren. Lina uttryckte gång på gång sin förskräckelse över situationen, på såväl grekiska, tyska som engelska – med en imponerande vokabulär som roade Styrman.

 Sopsäckarna fylls fort…

 

Att plocka skräp tillsammans visade sig vara skoj, som två sakletare på bästa Pippi-vis. Till vår barnsliga glädje hittades en vacker julgransdekoration med glitter på, precis rätt i tid med tanke på adventstider. Men den hade legat ute för länge för att kunna återanvändas. Desto mer stack det till i bröstet när en matförpackningen som en gång innehållit svenska köttbullar dök upp. Med svensk text på. Hmm…

 Medan städandet pågick berättade Lina om sin uppväxt. Hur hon under några år bodde i Tyskland dit hennes föräldrar sökt sig för att finna jobb. Åren i Tyskland har präglat Lina, även om hon idag lever högst traditionellt grekiskt med man och barn, boendes nära sina föräldrar. ”Min mamma lagar all mat åt familjen och vi äter måltiderna tillsammans” berättar Lina. I svenska öron låter det väldigt exotiskt, för Lina är ju trots allt en fullvuxen kvinna med sina 52 år på nacken. Men så tillägger Lina att hon faktiskt KAN laga mat, men att hon inte får, för mamma blir så ledsen då. Onekligen så måste det vara lyx att varje dag kunna sätta sig vid dukat bord och bli serverad grekisk mat lagad av kärlek. Vilken support för en yrkesarbetande kvinna och vilken sammanhållning familjen måste ha.

 

 

Allt medan skratten avlöste varandra så fylldes sopsäckarna, och först vid solnedgången gav vi upp. Den nya bekantskapen med grekiska Lina hade under timmarnas gång skiftat över i förtrolighet. I bakvattnet av bråte och skräp kan en fin vänskap oväntat börja blomstra. Rätt vackert och allt borde kännas toppen. Men hos Styrman skavde orden som några förbipasserande greker sagt till Lina. Om att de inte gillar att vi plockar stranden ren, särskilt inte en turist från Sverige – för det får dem att skämmas.

 I ett vacklande ögonblick övervägde Styrman att sluta städa stranden, men efter lite övervägande så bestämmer hon sig för att fortsätta. Tanken är ju inte att stöta sig med någon, det är egentligen det sista hon vill. Men att projektera över olustkänslor till den som ändå försöker göra något åt problemet, är en enkel väg för den som känner skuld. Om någon ska må dåligt, så är det väl inte Styrman.

 

 

 Kanske den bästa lösningen ändå är att låta greker känna skam inför de brister som finns kring frågan. Man kan såklart inte anklaga grekerna på individnivå, men att slita bort skygglapparna för ögonen och få folket att reagera är nog inte fel. Till faktum hör att Grekland intar en av de absoluta bottenplaceringarna inom EU, avseende sopavfallshantering och Grekland har flera gånger fått böta för sin dåliga hantering av sopor. Endast 16 procent av allt avfall återvinns, i EU ligger snittet på 44 procent. Resten hamnar på soptippar – vilket är det sämsta sättet att hantera avfall på – eller som osorterat och löst ute i naturen.

 Efteråt kände sig Styrman lite moloken över incidenten med de förbipasserande och hon visste inte hur Lina kände inför ett fortsatt städande. Kanske Lina inte längre ville, hon hamnade ju lite i skarven i samtalet som uppstod. Styrman skickade över ett textmeddelande med frågan, och snart kom svaret från Lina.

 

”Självklart ska vi fortsätta städa”

 

Och så får det bli. Mot ett renare Grekland.

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

Mer läsning om Greklands situation kring sophantering och nedskräpning går att läsa på;

 https://www.svt.se/nyheter/utrikes/greklands-hav-fulla-av-plast

 

(…lät inte dröja på sig…)

 

 

 

Vilken fantastiskt respons vi fått, såväl från er därhemma med glada tillrop och bidrag till sopsäckar och annan städutrusning. Tusen, tusen tack! 💜 Även förbipasserande greker har reagerat, som denna soliga söndag promenerade i det sköna vädret. De flesta grekerna gick tysta, men nyfikna förbi. Men flera stannade och pratade. Några enstaka visade oförstående kring intitivativet där de frågade ”what are you doing?”

 ”I pick up plastic from the beach”

 

 Svaret landade i deras ansikte som något helt nytt och otänkbart. Någon replikerade, att det är ju lönlöst att städa. Insikten om att vi har olika inställning till nedskräpningen infann sig hos Styrman. Greker känner generellt en större uppgivenhet än svenskar. Man tror verkligen inte på att den lilla människan kan göra någon skillnad och någon tradition som att slå sig samman som ett kollektiv, finns inte på samma sätt. Det är en mycket svensk företeelse att göra saker ihop. Vi svenskar har en lång tradition av ideellt arbete, allsång och av att sitta nakna i bastu ihop. Det är inte så konstigt att vi har ett eget begrepp för att dricka kaffe tillsammans, det vi kallar för fika – som mer syftar på den sociala samvaron än på själva surplandet. Vi svenskar såväl tror som vet, att med gemensamma krafter så blir det både roligt, rätt och lätt. Vi är vana att få medbestämma. Därtill är svenskar rätt flitiga, kanske för att det inte är så varmt i vårt land…

 Styrman fick sin förklaring närmare, när greken Antonis kom förbi. Han undervisar i fysik och var den första att inleda ett längre samtal. Det blev en välbehövlig paus i arbetet, mycket av den plasten som plockas upp ligger dyigt i vattenbrynet och stövlarna suger fint fast. Antonis visade glädje för engagemanget och undrade om Styrman kanske kunde besöka hans skola någon dag, för att prata om nedskräpningen. Det behövs ändrad attityd hos de unga.

 

”greker gillar såklart inte att det är nedskräpat, men steget till att börja plocka själv är för stort” förklarade Antonis.

 

Han nämner saker som att grekerna, särskilt efter den ekonomiska krisen, känner uppgivenhet och vanmakt. Många tycker det är myndigheternas ansvar för hur det ser ut och barnen har inga minnen av ett rent Grekland, de har vuxit upp med nedskräpningen.

 Samtalet var mycket givande och Styrman berättade att hon tror på, att med gemensamma krafter så kan Grekland städas fort. Att om tio miljoner greker plockar ett skräp från backen varje dag, så blir det tio miljoner bitar plockade. På två dagar så är det tjugo miljoner och så vidare. Mot att som nu, alla sitter och pekar på varandra och tycker det är den andres ansvar. Det kommer inte att lösa problemet.

 Innan Antonis försvann vidare på sin söndagspromenad så fotograferade och filmade han Styrman. Filmen la han sen upp på sociala medier för att sprida nyheten, att det står en svensk tjej och städar grekernas stränder.

 

Plocket av skräp fortsatte och när gamla gubbar kom förbi sa de något på grekiska och det blänkte till i ögonen av tacksamhet. Den äldre generationen visade uppenbara tecken på det positiva tilltaget. Styrman uppfattade ordet ”bravo” som upprepades flera gånger, så hon log som en sol tillbaka.

 När solen började gå ner så höll flitens lampa fortfarande på. Då kommer en medelålders kvinna fram och hon presenterar sig som Lina. Ett fantastiskt samtal uppstår. Lina är engagerad i unga människors psykiska hälsa och hon berättar att unga greker inte känner någon framtidstro. Dagligen möter hon barn som blivit apatiska. Kvinnan är lärare (precis som Antonis) och hon undervisar i matematik. Lite överraskande så frågar Lina om hon får hjälpa till att städa stranden, hon kan om eftermiddagarna. Lina menar att en annan attityd är det som behövs, hon säger ”it´s about the mindset” och menar att nedskräpningen också har del i den psykiska ohälsan hos unga.

 

Så från och med nu så kommer det vara två kvinnor på stranden som plockar. När Styrman senare skulle krypa till kojs på kvällen, så ser hon meddelandet som landat i mobilen. Det kommer från Lina.

 

”Today you made my day. You are my inspiration and I am very happy. See you tomorrow at three o´clock”

 

Ja vad säger man?! Det är ju fantastiskt och kan detta engagemang växa sig så är allt vunnet. För blir stranden ren, så finns där faktiskt inga förflorare – för då blir vi alla vinnare.

Fortsättning följer…

 

Skepp o Hoj!

 

 

(…går i plastens tecken…)

 

Med jämna mellanrum får vi frågan om vi brukar fiska, vi som seglar och har all tid i världen. Svaret på frågan är ja, följt av ett nej. Vi försöker men får inget. Av den enkla anledningen att fisken är slut. Medelhavet är ett av världens mest utfiskade hav. Och det märks.

 

På sistone har något hänt oss. Vi har tappat lusten att äta fisk, i och med all den plast och äckliga hamnar och vikar vi ser. De lokala fiskebåtarna får ofta sin fångst alldeles utanför hamnen, där de lägger sina nät. Sen säljer de fångsten till den lilla restaurangen intill. Det är bara en googling bort så kan man läsa att läget för det utrotningshotade fiskebeståndet i Medelhavet är akut. Utfiske och föroreningar är orsaken och fiskarnas magar fylls med engångsplast. Det är snuskigt, sorgligt och äckligt.

 Inte blev det bättre efter att ha lyssnat på ett vetenskapsprogram på radion som handlade om pangasiusfisk. Den finns i matbutikernas frysdiskar och säljs som ett alternativ till vår utrotningshotade torsk. Pangasius odlas i stora fiskdammar i Vietnam, ofta kring floden Mekong. Det är sprattlande trångt av fisk i dammarna som matas hårt med pellets för att växa fort. Fiskarna simmar runt i sin egen avföring och det förorenade odlingsvattnet spolas inte sällan ut direkt i floden utan rening.

 

Så vad finns där kvar att äta i fiskväg då, om man inte vill äta Medelhavsfisk eller odlad fisk. Msc-märkt fisk från Atlanten tänkte vi. Men vi hittar ingen i butikerna (eller om det är den grekiska texten som gör det omöjligt för oss att ta reda på närmare fakta).

Hos oss växer en allt större olustkänsla kring att äta fisk, som ju i grunden är fantastisk bra mat. Men så konstigt är det kanske inte, kolla in stranden som ligger öster om Kalamaria (bilden ovan och filmen nedan). En lång strandremsa på flera hundra meter är så fyllt av skräp, bråte och plast att det kommer ta veckor att städa den ren. För det kommer vi göra. Det blir den enda julklappen i år, att städa stranden. Men tyvärr kommer vi inte att kunna få upp allt, för nedbrytningen av plasterna har hållit på länge så stranden är full av små mikroplastbitar.

 

Vi förstår inte riktigt, hur folk kan bo med denna nedskräpning alldeles inpå. Varför gör ingen något? Det absurda är att på grönområdet alldeles intill, så promenerar folk runt, runt, runt den stora gräsmattan för att få motion. Dagarna i ända. När de lika gärna skulle kunna gå 150 meter i östlig riktning och börja plocka plast, vilket ger minst lika bra motion. 

 Se gärna filmen, där vi visar den nedskräpade stranden. Vi kommer (när städningen är klar) att följa upp med en ny film, som ett bättre gör-om-mig-reportage. Före och efter. Fast nu gäller det en strand.

Vill ni vara med och hjälpa till så tar vi tacksamt emot en tia eller två så vi kan köpa sopsäckar och handskar, en kratta behöver vi också till stranden för vi tror vi kan få upp en hel del av mikroplasten som ligger i ett stråk. Håv och plockverktyg har vi redan men framför allt så går förbrukningsmaterial åt. Kontakt tel 0709 400 415.

 

Tack på förhand, och vill du vara rädd om dig och planeten – ät inte Pangasius!

 

 

Skepp och Hoj!

 

(…ska inte förväxlas med…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

 

”Go to Marilyn Monroe”

 ”???”

 Vi stod som två levande frågetecken framför den lille mannen som just uppmanat oss att besöka Marilyn Monroe. Vi hade frågat efter någon butik som säljer skorstensrör. Hade frågan gällt sexiga underkläder så hade vi förstått att en klädboutique kunnat heta så. Men ett skorstensrör till vår dieselkamin…det kändes helt enkelt inte rätt. Mannen noterade vår tvekan och försökte på nytt.

 

”Marilyn Monroe”

 

 Just som han upprepat meningen insåg han sitt misstag och så började han gapskratta. ”No no no”. Med viftande händer framför ansiktet, precis som om han försökte slå bort grodan som just hoppat ur munnen, avvärjde han sin felsägning. Vi kunde inte annat än att skratta med. Så snart han hämtat sig, fick han fram vad han egentligen menat.

 

 ”LEROY MERLIN”

 

LEROY MERLIN är en stor europeisk butikskedja av samma typ som Bauhaus. Namnet Merlin klingar inte helt olikt Merilyn, men där tar nog likheterna slut. Skådespelerskan, fotomodellen och popkonstens mest kända ansikte har sannolikt väldigt lite med byggvaruhuset att göra. Vi tackade mannen för upplysningen och klev småfnissande ut ur den lilla järnhandeln. Vi begav oss till busshållplatsen för att åka dit, ja inte till Marilyn Monroe då, utan till Leroy Merlin – som vi visste skulle finnas i samma köpcentra som IKEA.

 Skorstensröret behöver vi för att förlänga det nuvarande vi har. Vår dieselkamin tenderar att sota igen för skorstenen är lite i kortaste laget, det blir inte tillräckligt drag. Vi har levt med detta i flera år, så inget nytt under solen. Men nu var det dags att ta itu med problemet.

Med ett bussbyte tar det en halvtimme till köpcentret där bland annat IKEA, JYSK och LEROY MERLIN ligger. Bussarna stannar precis utanför det svenska möbelvaruhuset och hållplatsen är en stor knutpunkt och slutdestination för flertalet busslinjer. Här byter många resenärer buss för vidare färd. Grekerna har valt att kalla busstationen för…(trumvirvel)…IKEA !!! Det gör att de bussar som kör dit har IKEA utskrivet som destination i framrutan. Tala om smygreklam för företaget! Som att det skulle stå ICA eller H&M, eller varför inte Systembolaget på de svenska bussarna. Vi tror i vart fall inte att det får stå ett företagsnamn på bussarna där hemma…

 

Vi fann vårt skorstensrör och så även två solpaneler. Solpanelerna stod också på inköpslistan och på Leroy Merlin fann vi dem för närmare halva priset mot i båttillbehörsaffären. Solpanelerna kommer fungera som flyttbara ombord så vi kan (när vi behöver) ladda på batterierna extra fort. Nu har vi solpaneler motsvarande 1 kilowatt ombord, det vill säga 1000 watt. Vi kommer vara självförsörjande på ström, så även vintertid. Som ni förstår så förbrukar vi en hel del elektricitet ombord, inte minst omvandlar vi 12 volt till 220 volt. Elströmmen plockar vi sen ut genom användandet av symaskin, dammsugare och allehanda elverktyg mm. Vi har även lyxen att ha en rejäl kyl och frys ombord så vi kan bunkra mat för lång tid. Nu kommer vi kunna fylla på vår batteribank om 600 A Litium hyggligt effektivt – särskilt om vintern då soltimmarna är få. Vän av ordning undrar kanske, om det inte blir problem för litiumbatterierna om solen står och matar på oavbrutet. Men dilemmat har vi löst med en regulator som styr detta. Batteribanken kan aldrig bli överbelastad, inte heller kan vi tömma banken för mycket, för då går larmet.

 

 Känslan av att vara helt självförsörjande på elektricitet är underbar. Det är också skönt att slippa hushålla, som vi vet att många andra seglare måste göra. Det må vara en sak att vistas några få sommarveckor på båt, när solen står högt på himlen och klimatet är varmt. Mot att bo året om på båt, det är en helt annan sak. En extrabonus är också, att när väl panelerna är inhandlade – så är solen gratis. Ett liv utan elräkningar är rätt najs.

 

Vi utgjorde sannolikt ett udda inslag i stadsmiljön när vi klev ombord på bussen med två stora paket och ett skorstensrör. Väl tillbaka i marinan så konstaterade vi, att vi nu investerat klart för året. Nu återstår bara att installera och utföra diverse arbeten, så vi blir seglingsklara till våren. Med stor avundsjuka tittar vi nämligen på de andra segelbåtarna i hamnen som under helgerna ger sig ut i bukten för lite segling. Tids nog kommer nog turen även till oss…

 

Skepp o Hoj!

 

(…och historien om den flygande ratten…) 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska fastlandet

 

Smärtan och ljudet av smällen fick Styrmans primalskrik att bokstavligen tryckas ut ur den halvöppna köksventilen och vidare ut på kajen, genom hamnens grönområde där grekerna rastar sina hundar och vidare i riktning mot startbanan på Thessaloniki Airport. Ja, decibelnivån var sannolikt den högsta som den lilla seglarkroppen någonsin klämt ur sig, allt sedan den dagen hon för första gången slog upp sina ögon framför de förvånade men lycksaliga föräldrarna i samma stund hon just lämnat den uttjänta livmodern på Danderyds Sjukhus den tjugosjätte mars i nådens år 1966.

 Innan skriket nådde Kaptens öron där han stod längst fram i fören hade ljudet dragit vidare över Mount Blanc´s vitbekädda topp och över masterna på World Cruising Clubs Atlantkorsande segelbåtar och genom Panama vidare över huvudena på några förvånade urinvånare på Bora Bora. Till slut innan Kapten kunde släppa allt för att se vad som hänt hade Styrmans skrik sladdat in genom sundet ”tårarnas port” mellan Adenviken och Röda Havet och sen upp genom Suezkanalen och över Egeiska havets vindpinade ö Skyros. Där fortplantade sig skriket genom gammelmors Katerina Tatidous kök, där hennes väldoftande moussaka stod i ugnen och puttrade. Primalskriket nådde till slut fram i full styrka till Kapten och hans blod frös till is. Han rusade bak i båten.

Kapten insåg genast allvaret, för han hade först hört en oerhörd duns, strax följt av sin frus smärtsamma skrik. Väl framme fann Kapten sin fru och tillika Styrman hopsjunken, men vid medvetande. Ur henne kom nu ett kvidande och ojande läte samtidigt som hon höll sig om huvudet. Orsaken till dunsen och traumat låg framför henne. Där låg den på durken och skämdes, den tunga järnskodda träratten av ädlaste mahogny. Den hade trillat ner i huvudet på Kaptens högst älskade maka.

 

 

Ja, vi är faktiskt noggranna med säkerheten ombord, tro inget annat. Men denna gång hade vi missat en möjlig olycksrisk. En risk som sannolikt var så liten, att chansen att krascha med flyget häromdagen hade varit större. Bakgrunden är följande;

 Innan vi reste hem till Sverige hade vi lossat på styrlådan ute på däck för att kunna komma åt att slipa styrhytten. Därför behövdes mahognyratten på insidan lossas. Men för att vi inte skulle slå huvudet i rattstången (och kanske bli enögda på kuppen då stången sticker ut) så lät Kapten ratten sitta kvar. Den kunde inte monteras förvisso för skruvhålen stämde inte längre i dess provisoriska läge, men ratten satt säkert på axeln – såpass att den inte av misstag kunde hoppa av.

 

Tidigare (denna olycksaliga dag) hade Kapten tagit till släggan för att stansa några öljetter i våra madrass-fodral. Han höll till uppe på styrhytts-taket och sannolikt hade vibrationerna fått ratten att förflytta sig. Flera timmar senare, i stunden som ratten valt att falla ner så var allt lugnt och stilla ombord. Inget fysiskt påverkade den. Utan den hade helt enkelt kommit på själv att NU släpper jag taget om stången. Sannolikheten för att Styrman just skulle befinna sig under ratten i denna sekund var inget annat än helt osannolikt. Hon stod på knä mellan styrhytt och sovrum för att fästa dammsugaren på sin plats, en position som intas under högst femton sekunder. Tala om otur. Ratten föll handlöst en och en halv meter rakt ner i huvudet på Styrman. AAAJ! 😵

 Det hade kunnat gå riktigt illa. Förutom framkallandet av ett primalskrik så växte sig en bula ut. Ni vet en sån där bula som till formen liknar en dragkroksknopp på en Volvo 240, av den typen Janne Långben får när han slagit i sitt hundhuvud i något riktigt hårt. Tack och lov tappade aldrig Styrman medvetandet, men stjärnor såg hon och hon kände såklart en intensiv smärtan. Något hade dessutom hänt med käken, för det gick inte längre att gapa och stänga munnen bekymmersfritt. Om ratten träffat käken kunde hon inte påminna sig om, men mycket möjligt med alla de radiellt monterade handtagen som finns runt rattkransen. En molande värk från nacke, via käke och upp till bulan hade tagit sitt säte.

 

I skrivande stund ligger ratten och skäms i hörnet av styrhytten, nere på durken så den inte kan falla. Istället har vi rattstången att akta oss för, den som kan göra oss enögda. Men detta är bara temporärt tills vi plastat upp bakom styrlådan. Likt brända barn som skyr elden kommer nog inget mer olycksaligt hända, för nu är vi uppmärksamma på såväl stången som andra ickeexisterande faror. Som att himlen kan trilla ner eller att jordens magnetfält i morgon ändrar riktning så att  polerna byter plats. Vi ser långsökt efter varje möjlig risk.

 Men vi har inte bara otur. För ett par timmar efter episoden med den flygande ratten, så sladdade en lastbil in på hamnområdet med vår pall från Sverige. Så snabbt och smidigt det gått.

 

Skepp o Hoj!

 

 (…och vi bjuds på en kall första natt…) 

 

När vi lämnade Wilma för sex veckor sedan så stängde vi av ALLT ombord. Ingen laddning på batterierna alls och inget som heller kunde dra ur dem. För sex veckor sedan hade vi tjugofem grader i Thessaloniki. När vi kom tillbaka hade en kylknäpp slagit till med blott nio grader.

 Wilma låg precis lika snällt som vi lämnat henne. Med väskor och annan packning hann vi först säga hej till våra grekiska båtgrannar innan vi hoppade ombord. Först Kapten som tog sig fram och in bakom alla presenningar (som skyddat båten från väta och läckage). Ja någon minns kanske att vi slipade styrhytten ren på färg precis innan vi stack hem, därav den gedigna insatsen som fått Wilma att i det närmaste likna ett julklappsinslaget paket. Efter en kort promenad genom båten konstaterade Kapten att allt såg bra ut, men det var kallt ombord. Under veckorna vi haft Wilma strömlös har hon blivit kall och utkyld. Det blir lätt så när det saknas mänsklig närvaro ombord. Inne i båten visade termometern blott 11 grader, ute var det 9. 

 Styrhytten är välinslagen och Wilma rejält utdragen från kaj. Dags att få igång allt ombord…

 

Det tog sina timmar att väcka båten till liv. Vi lyfte på durken för att komma åt batterierna och så kopplade vi på pluskablarna som legat lossade. Tryckvattenpumpen gick snällt igång direkt, vilket tydde på att vi hade tryck och vi slapp lufta systemet. Däremot hade vi ingen ström in från land. Den var frånkopplad efter att vi frånsagt oss den i samband med hemresan. Således kunde vi inte få något varmvatten ur kran. Inte heller kunde vi få värme ombord via vår elpatron (elva grader kändes lite väl kallt även för ett par råbarkade seglingsnomader som oss). Så landströmmen fick vi helt enkelt vänta med till nästkommande dag då personal åter var på plats i marinan.

 Utan värme via elpatronen fick dieselkaminen rycka ut i stället. Senast vi eldade i kaminen var i våras efter vi lämnat Naxos. Men först behövde vi fylla på vatten i centralvärmesystemet. Wilma är utrustad med flertalet element och det ger en jämn, fin och behaglig värme ombord. Detta avsett om vi värmer upp båten via elpatronen eller dieselkaminen. Med vattnet påfyllt i systemet så startade vi cirkulationspumpen, sen var det bara att tända eld i kamin. Trodde vi ja.

 

 

Dieselregulatorn hade packat ihop visade det sig, av gammal diesel. Vi kör den nämligen på en häxbrygd bestående av hälften färsk diesel och hälften gammal diesel. Den gamla dieseln fick vi gratis av vår gode vän Hamish när vi stod på varvet i Lissabon. Han skulle slänga sin diesel i samband med ett motorbyte. Dieseln hade legat i hans tankar under många år och därför lämnade han ingen garanti för dess kvalitet. Men glatt delade han ut den till alla som ville ha. Det visade sig att dieseln hade blivit lite seg och snabbt bestämde vi oss för att DEN dieseln, den ville vi inte köra huvudmaskinen på. Det visade sig vara ett klokt val. För inte ens dieselspisen gillade Hamish fluidum. Då provade vi att använda den till kaminen istället och efter lite trixande så fann vi ut att på en blandning bestående av lika delar ny diesel som gammal diesel, så gick kaminen fint. Hux flux så hade vi på så vis fått ner vår värmekostnad till hälften.

 Nu när kaminen stått obrukad i åtta månader så ville den inte längre fungera, regulatorns fina mekanik hade klibbat igen. Vi plockade isär och rengjorde och därefter fick vi igång kaminen. Men diesel rann alldeles för långsamt, så någon riktig fart på värmen lyckades aldrig få under kvällen. Efter en värmande tomatsoppa så kröp vi ner i sängarna under bolster av täcken. Inomhustemperaturen visade blott tretton grader och vi riktigt kände hur kylan borrade sig in genom skrovsidorna. Temperaturen var utlovad att sjunka ytterligare under natten så Styrman garderade sig med att hoppa i ett underställ av ull. Sen somnade vi likt två fällda furor i ett vinterlandskap.

Det blev en kall natt.

 Pigga och utvilade vaknade vi morgonen därpå och vi började med att rengöra regulatorn ännu en gång. Och så fyllde vi på med mer färsk diesel. Sen spred sig värmen gott ombord. Inte en minut försent.  

Ett par timmare senare kunde vi också koppla in oss på landström. Så det känns enormt gott att vara tillbaka ombord på Wilma. Och förresten, sa vi att vi mötte vår norske vän Öivind på flygplatsen?! Han var påväg hem till Norge och vi hade just landat. Vilket flax! Så vi hann med en kopp kaffe på stående fot. Det blev ett kärt återseende för senast vi sågs var i april månad. Nu ligger våra båtar i samma hamn under vintern så vi kommer att träffas så gott som varje dag så snart vår vän är tillbaka.

 

Skepp o Hoj!