(…och historien om den flygande ratten…) 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska fastlandet

 

Smärtan och ljudet av smällen fick Styrmans primalskrik att bokstavligen tryckas ut ur den halvöppna köksventilen och vidare ut på kajen, genom hamnens grönområde där grekerna rastar sina hundar och vidare i riktning mot startbanan på Thessaloniki Airport. Ja, decibelnivån var sannolikt den högsta som den lilla seglarkroppen någonsin klämt ur sig, allt sedan den dagen hon för första gången slog upp sina ögon framför de förvånade men lycksaliga föräldrarna i samma stund hon just lämnat den uttjänta livmodern på Danderyds Sjukhus den tjugosjätte mars i nådens år 1966.

 Innan skriket nådde Kaptens öron där han stod längst fram i fören hade ljudet dragit vidare över Mount Blanc´s vitbekädda topp och över masterna på World Cruising Clubs Atlantkorsande segelbåtar och genom Panama vidare över huvudena på några förvånade urinvånare på Bora Bora. Till slut innan Kapten kunde släppa allt för att se vad som hänt hade Styrmans skrik sladdat in genom sundet ”tårarnas port” mellan Adenviken och Röda Havet och sen upp genom Suezkanalen och över Egeiska havets vindpinade ö Skyros. Där fortplantade sig skriket genom gammelmors Katerina Tatidous kök, där hennes väldoftande moussaka stod i ugnen och puttrade. Primalskriket nådde till slut fram i full styrka till Kapten och hans blod frös till is. Han rusade bak i båten.

Kapten insåg genast allvaret, för han hade först hört en oerhörd duns, strax följt av sin frus smärtsamma skrik. Väl framme fann Kapten sin fru och tillika Styrman hopsjunken, men vid medvetande. Ur henne kom nu ett kvidande och ojande läte samtidigt som hon höll sig om huvudet. Orsaken till dunsen och traumat låg framför henne. Där låg den på durken och skämdes, den tunga järnskodda träratten av ädlaste mahogny. Den hade trillat ner i huvudet på Kaptens högst älskade maka.

 

 

Ja, vi är faktiskt noggranna med säkerheten ombord, tro inget annat. Men denna gång hade vi missat en möjlig olycksrisk. En risk som sannolikt var så liten, att chansen att krascha med flyget häromdagen hade varit större. Bakgrunden är följande;

 Innan vi reste hem till Sverige hade vi lossat på styrlådan ute på däck för att kunna komma åt att slipa styrhytten. Därför behövdes mahognyratten på insidan lossas. Men för att vi inte skulle slå huvudet i rattstången (och kanske bli enögda på kuppen då stången sticker ut) så lät Kapten ratten sitta kvar. Den kunde inte monteras förvisso för skruvhålen stämde inte längre i dess provisoriska läge, men ratten satt säkert på axeln – såpass att den inte av misstag kunde hoppa av.

 

Tidigare (denna olycksaliga dag) hade Kapten tagit till släggan för att stansa några öljetter i våra madrass-fodral. Han höll till uppe på styrhytts-taket och sannolikt hade vibrationerna fått ratten att förflytta sig. Flera timmar senare, i stunden som ratten valt att falla ner så var allt lugnt och stilla ombord. Inget fysiskt påverkade den. Utan den hade helt enkelt kommit på själv att NU släpper jag taget om stången. Sannolikheten för att Styrman just skulle befinna sig under ratten i denna sekund var inget annat än helt osannolikt. Hon stod på knä mellan styrhytt och sovrum för att fästa dammsugaren på sin plats, en position som intas under högst femton sekunder. Tala om otur. Ratten föll handlöst en och en halv meter rakt ner i huvudet på Styrman. AAAJ! 😵

 Det hade kunnat gå riktigt illa. Förutom framkallandet av ett primalskrik så växte sig en bula ut. Ni vet en sån där bula som till formen liknar en dragkroksknopp på en Volvo 240, av den typen Janne Långben får när han slagit i sitt hundhuvud i något riktigt hårt. Tack och lov tappade aldrig Styrman medvetandet, men stjärnor såg hon och hon kände såklart en intensiv smärtan. Något hade dessutom hänt med käken, för det gick inte längre att gapa och stänga munnen bekymmersfritt. Om ratten träffat käken kunde hon inte påminna sig om, men mycket möjligt med alla de radiellt monterade handtagen som finns runt rattkransen. En molande värk från nacke, via käke och upp till bulan hade tagit sitt säte.

 

I skrivande stund ligger ratten och skäms i hörnet av styrhytten, nere på durken så den inte kan falla. Istället har vi rattstången att akta oss för, den som kan göra oss enögda. Men detta är bara temporärt tills vi plastat upp bakom styrlådan. Likt brända barn som skyr elden kommer nog inget mer olycksaligt hända, för nu är vi uppmärksamma på såväl stången som andra ickeexisterande faror. Som att himlen kan trilla ner eller att jordens magnetfält i morgon ändrar riktning så att  polerna byter plats. Vi ser långsökt efter varje möjlig risk.

 Men vi har inte bara otur. För ett par timmar efter episoden med den flygande ratten, så sladdade en lastbil in på hamnområdet med vår pall från Sverige. Så snabbt och smidigt det gått.

 

Skepp o Hoj!