(…går i plastens tecken…)

 

Med jämna mellanrum får vi frågan om vi brukar fiska, vi som seglar och har all tid i världen. Svaret på frågan är ja, följt av ett nej. Vi försöker men får inget. Av den enkla anledningen att fisken är slut. Medelhavet är ett av världens mest utfiskade hav. Och det märks.

 

På sistone har något hänt oss. Vi har tappat lusten att äta fisk, i och med all den plast och äckliga hamnar och vikar vi ser. De lokala fiskebåtarna får ofta sin fångst alldeles utanför hamnen, där de lägger sina nät. Sen säljer de fångsten till den lilla restaurangen intill. Det är bara en googling bort så kan man läsa att läget för det utrotningshotade fiskebeståndet i Medelhavet är akut. Utfiske och föroreningar är orsaken och fiskarnas magar fylls med engångsplast. Det är snuskigt, sorgligt och äckligt.

 Inte blev det bättre efter att ha lyssnat på ett vetenskapsprogram på radion som handlade om pangasiusfisk. Den finns i matbutikernas frysdiskar och säljs som ett alternativ till vår utrotningshotade torsk. Pangasius odlas i stora fiskdammar i Vietnam, ofta kring floden Mekong. Det är sprattlande trångt av fisk i dammarna som matas hårt med pellets för att växa fort. Fiskarna simmar runt i sin egen avföring och det förorenade odlingsvattnet spolas inte sällan ut direkt i floden utan rening.

 

Så vad finns där kvar att äta i fiskväg då, om man inte vill äta Medelhavsfisk eller odlad fisk. Msc-märkt fisk från Atlanten tänkte vi. Men vi hittar ingen i butikerna (eller om det är den grekiska texten som gör det omöjligt för oss att ta reda på närmare fakta).

Hos oss växer en allt större olustkänsla kring att äta fisk, som ju i grunden är fantastisk bra mat. Men så konstigt är det kanske inte, kolla in stranden som ligger öster om Kalamaria (bilden ovan och filmen nedan). En lång strandremsa på flera hundra meter är så fyllt av skräp, bråte och plast att det kommer ta veckor att städa den ren. För det kommer vi göra. Det blir den enda julklappen i år, att städa stranden. Men tyvärr kommer vi inte att kunna få upp allt, för nedbrytningen av plasterna har hållit på länge så stranden är full av små mikroplastbitar.

 

Vi förstår inte riktigt, hur folk kan bo med denna nedskräpning alldeles inpå. Varför gör ingen något? Det absurda är att på grönområdet alldeles intill, så promenerar folk runt, runt, runt den stora gräsmattan för att få motion. Dagarna i ända. När de lika gärna skulle kunna gå 150 meter i östlig riktning och börja plocka plast, vilket ger minst lika bra motion. 

 Se gärna filmen, där vi visar den nedskräpade stranden. Vi kommer (när städningen är klar) att följa upp med en ny film, som ett bättre gör-om-mig-reportage. Före och efter. Fast nu gäller det en strand.

Vill ni vara med och hjälpa till så tar vi tacksamt emot en tia eller två så vi kan köpa sopsäckar och handskar, en kratta behöver vi också till stranden för vi tror vi kan få upp en hel del av mikroplasten som ligger i ett stråk. Håv och plockverktyg har vi redan men framför allt så går förbrukningsmaterial åt. Kontakt tel 0709 400 415.

 

Tack på förhand, och vill du vara rädd om dig och planeten – ät inte Pangasius!

 

 

Skepp och Hoj!