Vad passar väl bättre än att dessa sista skälvande dagarna på året göra en resumé. Snart lägger vi året 2019 bakom oss och så även ett decennium. Svindlande tankar slår oss om hur förgängligt livet och tiden är. Det gäller att greppa tag i det och inte ta något för givet. Året som gått har varit fyllt av en massa fantastiska händelser, möten och roliga incidenter. Men vi har också fått omkullkasta våra planer för sjukdom och dödsfall har kommit emellan. Lite så som livet är…

 Resumén delar vi upp i två, för annars blir det för mycket att läsa. Håll tillgodo, nu kör vi!

 

Januari

 Nyåret bjöd på besök. Våra danska seglarvänner Niko och Christina (som vi lärt känna i Portugal) kom ner till Naxos och där blev de inhysta på vår norske vän Öivinds båt. Det blev ett kärt återseende och vi firade nyår i hop och gjorde roliga utflykter tillsammans runt ön. Det är ett av de mest fantastiska tingen med att långsegla, alla människor man möter. Några vänskaper hänger kvar även efter det att ens vägar skiljts åt och fin vänskap uppstår. Chris och Niko är ett sådant par.

 I januari blev vi klara med kakelsättningen i byssan. Snyggt och vilket trivsamt flytande hem vi har.

 Kalas och mat är gott, i all ära. Men ibland blir det för mycket. För Styrman som lever med ett tarmpaket som kan klappa ihop, är det inte alltid lika enkelt. Tarmarna sitter sammanväxta efter ett otal bukoperationer och inpå nya året blev läget allt mer akut. Sjukvård behövdes sökas upp för att avvärja ett begynnande tarmvred. Vi flög hem till Sverige och fick bästa hjälpen på sjukhuset i Halmstad.

 I Sverige blev det även en tur till pappa Felix i Lysekil. Intet anade vi att detta skulle bli sista gången vi såg honom i livet. I hans kapellverkstad passade vi på att sy ett nytt segelkapell, rattskydd och kompasskydd till Wilma.

 

Februari

 En bit in på månaden var vi ännu i Sverige och vi träffade vänner, barn och barnbarn. Under Sverigevistelsen passade Kapten på att trycka i sig tio stycken semlor. Kapten är som ni förstår barnsligt förtjust i semlor. När vi flög tillbaka till Naxos så hade vi en stor skolåda i ek med oss, som vi låtit bästa Sennans Snickerifabrik tillverka. Mycket packning blev det.

 Väl nere på Wilma så fortsatte arbetet med att göra henne seglingsklar.

 

 

 Mars

 Vi fortsatte arbetet med att bli seglingsklara. Bland annat genomförde vi den årliga tömningen och rengöringen av dieseltanken. Därefter fyllde vi på smock fullt med ny diesel. Styrman bunkrade båten full med mat inför en lång seglingssäsong. Utombordaren fick uppleva kärlek med service och underhåll och dess kåpa målades upp med blommor, för att minska risken för stöld. Vi passade också på att göra några utflykter på den vackra ön Naxos, som vid tillfället stod i full vårblomning.

 

April

 Äntligen kunde vi kasta loss. Med hårda meltemivindar som blåser från norr till söder under sommaren ville vi tidigt på säsongen ta oss så långt norrut som möjligt, och sen segla söderut med vindarna med oss. Under närmare en månads tid mötte vi nästan ingen annan seglare, utan oftast låg vi helt ensamma i ankarvikarna. Vi upplevde en orörd och spännande natur och under nästan en halv månad öppnade vi aldrig plånboken. Vi förälskade oss i denna del av Grekland där vi gick på insidan av ön Evia, som gav ett gott skydd för väder och vind. Turligt nog hade vi en hel del sydliga vindar med oss, även om de som regel blåser svagare än de som kommer från norr.

 

Maj

 Vi hade fått veta att ett av våra barn med pojkvän skulle komma på besök och vi behövde förflytta oss till en lämplig hamn. Vi satte målet att segla till Kalamaria, uppe i Thessaloniki. Från Volosbukten där vi besökte den gamla spännande fängelseön, så seglade vi mot Sporaderna och Mamma-Mia öarna. Ni vet platsen för där den första Mamma Mia-filmen spelades in. Mellan Volos och Sporaderna fick vi känna på det nyckfulla vädret i området som på någon minut gick från strålande solsken till åska och spöregn med vindkantringar som till och med fick vår tunga Wilma att bekänna färg. Vi upptäckte då att det rann in vatten mellan styrhytt och däck (När vi la ner Wilma 40 grader och sjö slog upp). Vattnet rann in ombord precis där vi har båtens elektronik och batteribank. Not good! På någon sekund så försvann alla de andra segelbåtarna för vår syn. De hade liksom vi överraskats av ovädret och nu sökte de skydd i en av de få ankarvikarna i området. Vi ville inte in och trängas i viken, utan vi satte kurs mot en liten fiskeby. Men väl framme så piskade vattnet vansinnigt mot den låga kajen och vågorna gick höga. Att rida ut ovädret med Wilmas skrov dunkande mot kaj ville vi inte, så vi fortsatte mot Sporaderna. Bättre och säkrare att vara ute på havet än nära land resonerade vi.

 För motor stånkade vi oväder och framme vid den första ön, Skiathos styrde vi in i en vik där vi på sjökortet såg att en mycket liten fiskehamn skulle ligga. Bottendjupet var definitivt på gränsen och vi höll tummarna att en plats skulle finnas till övers. Det gick vägen, Wilma fick NÄSTAN plats vid den korta piren där Wilma låg med halva sin båtlängd utanför kajen. Fullt tillräckligt dock. Lustigt nog låg våra danska vänner på S/Y Blue Moon framför oss (som vi inte sett till på flera veckor) De var liksom vi den enda segelbåten som hittat hit. De lokala fiskegubbarna var förstående och frågade oss om vi behövde hjälp med något mer, förutom en bit skyddande kaj. Snälla människor finns och grekerna har ett fantastiskt stort hjärta för oss som seglar under annan flagg.

 När ovädret dragit över förflyttade vi oss till huvudorten på ön Skiathos. Men någon mer ö på Sporaderna hann vi inte besöka, för lämpligt väderfönster för att ta oss norr ut till Thessaloniki började krympa. Med ömsom segling och ömsom motorgång gick vi ett långt seglingsben och vi fick se en fantastisk stjärnhimmel under natten. Nästkommande dag kunde vi lägga till i Kalamaria, Thessaloniki (där vi ju befinner oss i skrivande stund).

 Grekland har inte så många marinor, däremot finns det gott om ankarvikar, stadskajer och hamnar. I våras när vi kom till Kalamaria, insåg vi att platsen skulle lämpa sig bra som vinterhamn. Så vi bestämde att, ifall vi inte finner något bättre under sommaren, så återvänder vi hit till vintern.

 

Det första vi fick göra i Kalamaria var att byta ljuddämpare på Wilma, den gamla hade korroderat sönder. Den hade hållit i 35 år, vilket vi väl får vara nöjda med.

 Helt oväntat så visade det sig att våra vänner ”krögarparet” från Lysekil befann sig i krokarna. De drog med oss till en restaurang och där fick vi uppleva en riktig grekisk middag. God inhemsk mat dukades fram på bordet och vi fick oss en fördjupad lektion i hur en grekisk måltid intas. Mycket trevligt och polletten trillade ner i oss ett par snäpp till med följden att Grekland än mer började växa i våra hjärtan.

 Sen dök dottern med pojkvän upp och vi fick några fantastiska dagar tillsammans med utflykter. En dag gick vi ut med Wilma och ankrade upp i Thessalonikibukten. Vi åt lunch, badade och solade. En absolut fantastisk upplevelse var trippen till Meteora. Meteora är ett klostekomplex uppe på branta klippformationer och platsen är makalös.

 När dottern rest hem så släppte även vi greppet om Thessaloniki och vi påbörjade vårt seglande igen. Vi fann en liten kanal i Halkidiki, där Wilma precis klarade vattendjupet och höjden för att komma igenom. Det var spännande och vi hade inte mycket tillgodo varken ovanför masttoppen eller under kölen. När vi passerade under bron fick vi applåder av människor som stod på land. Häftigt och vi inser att vi inte alltid gör det tryggaste valet – att utforska och våga gå utanför seglingsboxen är roligare. Inte sällan bjuder det på oväntade upplevelser och överraskningar (både på gott och ont). Vi tror vi har hittat själen i vår segling och det är att vi vill helst vara där ingen annan är, typ. I vart fall i perioder.

Juni

 Med Halkidiki avklarat och flera fina platser besökta så kom vi så småningom till ön Limnos. Nu var det dags att bli kär igen. Myrina heter huvudorten på ön och dess historia och läge (med en borg uppe på toppen och charmiga gågator nere i byn) gjorde sitt till att Limnos hamnade på topp-tre-listan över de häftigaste resmålen under 2019. En morgon i soluppgång gled vi in i en enslig ankarvik med mjukt böljande kullar på båda sidor om. En helt ny typ av natur visade sig och vi gick ut på vandringar i området, över stock och sten och till små ensliga byar. Vilken pärla denna ö visade sig vara.

 

Nästa ställe som verkligen är värt ett omnämnande är Agios Efstratios. Få seglare hittar hit där ön ligger utslängd mitt i Egeiska havet, långt ifrån allt annat. Med endast ett par-tre gästplatser så fann vi plats för Wilma. Snart blev det ändå trångt med båtar och vi erbjöd ett engelskt par att lägga sig utanpå oss, S/Y Three Sheets. Med våra nyvunna vänner så fick vi några oförglömliga dagar ihop där vi skrattade oss igenom dagarna. Själva ön bjuder väl inte på så mycket att göra utan livet går sin gilla gång i byn där de fåtal restaurangerna saknar meny. Maten och vinet var lokalproducerat, genuinare går inte att finna och människorna var fantastiska. Här firades Kaptens födelsedag. När vi låg på Agios Efstratios så plingade det till i vår mobil. ”Ska vi fira midsommar ihop?” Det var våra vänner på S/Y Sally som undrade om vi inte skulle sammanstråla på Lesbos för lite svenskt midsommarfirande. Såklart svarade vi och vi seglade ett långt ben till den ankarvik vi kommit överens om.

 

Det blev andra året i följd som vi firade midsommar med Håkan och Eva på S/Y Sally. Året innan var på Balearerna i Spanien. Vi lyckades skrapa ihop lite svenska delikatesser, sill och Jansson (och nubbe inte minst) och sen skrålade vi högt över de grekiska vidderna ”HELAN GÅR” tillsammans. Vem har sagt att segling är tråkigt och ensamt? Ett par dygn senare så skildes våra vägar igen, vännerna var på väg norröver och vi styrde sydvart. Men vi skulle komma att träffas igen på en helt annan plats. Men om det berättar vi i nästa avsnitt, då vi resumerar andra halvan av seglingsåret 2019.

 

Skepp o Hoj!