(…vi blickar tillbaka och minns…)

(Missade du Del 1 så hittar du den HÄR).

 

I detta avsnitt ryms bara juli månad lustigt nog. Under månaden hände en del som kom att lämna ett alldeles särskilt avtryck, vilket vi vill berätta om. Men i nästkommande inlägg fortsätter vi med augusti månad och framåt. Varsågoda, här kommer del 2;

 

Juli

 

Framme i juli månad så forsade vi fram i kanten av den turkiska gränsen, fast på Greklands-sidan då. Vi gjorde ett stopp vid den lilla grekiska ön Oinousses som inhyser Greklands rikaste redarfamiljer. Plötsligt presenterades en helt annan grekisk standard med pompösa hus och välskötta trädgårdar. Spåren av landets ekonomiska kris var som bortblåst. På ön huserade en märklig åsna som ansåg sig vara kung över ön. Mitt i gatan promenerade han (utan brådska) och han släppte ogärna förbi någon. Bilarna fick köra bakom i snigelfart och snällt vänta tills åsnan vek åt sidan. Vilket han emellanåt gjorde, men högst motvilligt.

 

När vi kastade loss från Oinousses var målet inställt på en liten gratishamn på ön Chios, som endast låg tio-tolv distans bort. Vi kollade noga in vädret som lovade vindar på 5-6 meter per sekund. Perfekt, sa vi och gav oss iväg. Men mitt för sundet så infann sig en hård vind vi inte räknat med. Vågtopparna yrde sitt vita skum där luften fått extra fart genom det korsdrag som uppstått mellan öarna. Dessa accelerationszoner är vanliga i Egeiska havet och beror på att meltemi-vinden trycks ihop mellan tätliggande öar. En lätt bris kan på någon sekund skifta över till kuling och av den anledningen väljer många seglare bort Egeiska havet, då havet kan upplevas som svårseglat. Det hjälper inte att titta i väderprognosen, för dessa väderfenomen är högst lokala.

 

Som en vilt galopperande hingst for Wilma fram i nio knop och på rekordfart närmade vi oss hamnen. -VI SEGLAR IN I HAMN, skrek Kapten i blåsten. Styrman skrek tillbaka; ”ÄR DU GALEN, HAMNINLOPPET ÄR FÖR SMALT”. I vanliga fall tar vi ner seglen utanför hamnpiren och går för motor in. Men att ta ner seglen ute i det vilda kändes inte lockande, så som läget var. Wilma kräver att man går upp i vind när man gör manövern – och att få all sjö i stäven kan bli vansinnigt stökigt för den som måste fram på däck.

 Det elektroniska sjökortet visade en mycket smal passage, med uppgrundningar på båda sidor om. ”Ok, vi seglar in!” Vi rullade in genuan och startade motorn och med fullt storsegel uppe så forsade vi fram mot hamninloppet.

 Det blev den hittills mest galna entrén man kan tänka sig. När vi styrde upp mot det smala inloppet så ökade först farten. Styrmans blick for som en pingpongboll mellan sjökort och verklighet – ”koll på djupet, koll på djupet, koll på djupet!” Av bara farten for vi igenom inloppet och väl innanför kunde vi styra upp mot vindögat så seglen började fladdra och Wilma tappa fart. Precis då – så bokstavligen slet Kapten ner storseglet, likt en kåt viking som kommit hem till frun efter sju långa år på havet…

”RATSCH”…

…lät det när seglet åkte ner. I samma stund insåg vi att det även inne i hamnbassängen blåste mycket, det gick vita gäss på ytan. Styrman fick parera båten nogsamt för att hålla upp mot vindögat, för vid minsta miss hade Wilma gjort helt om och vi därmed missat tilläggningen. Den enda lediga platsen låg parallellt med oss och på något vis lyckades Styrman trixa Wilma i sidled med nosen hela tiden ställd mot vinden. Wilma är turligt nog rätt trög i vattnet med sin tyngd, vilket man ibland kan dra nytta av.

 Båtgrannarna kom rusande för att ge oss en hjälpande hand och med ett par fendrar på i sista sekund så kunde vi lägga till snyggt och kontrollerat (Nåja, en liten blessyr med färgskrap blev det). Båtgrannarna tog sig för pannan och skrattade. De trodde inte sina ögon när de insett att vi skulle segla in. De tänkte kanske att vi brukar göra sådana här entréer och vi sa inget om det, lite skoj ska man ju ha. De nämnde något om just vikingar från norr. Vi kan förstå att synen måste ha varit speciell med Wilma som lite annorlunda båt och Styrman vid rodret, där hon med sina långa blonda flätor i vinden ställt en hårig man vid masten. 

Det blev en lärorik dag. På allvar hade vi nu fått bekanta oss med den ökända Meltemin och dess accelerationszoner. Samt att vi kände oss stärkta i hur vi i nödläge kan segla in i hamn och genom trånga passager. Det kan ju faktiskt hända att man får motorhaveri någon gång och MÅSTE segla.

 

När vi lämnat Chios och så småningom skulle korsa den stora korridoren av Egeiska havet, så gjorde vi det med en hård meltemi-vind rakt i sidan. Saken är den att vi nästan aldrig behöver reva, för Wilma är så tung och underriggad. Nu testade vi segling i tjugo meter per sekund och vi revade och fann en fantastisk fin balans i båten. Efter denna segling så började vi inse att Wilma faktiskt gör sig bäst när det blåser lite stadigare. Mellan 8-14 meter per sekund är optimalt om vi inte har svallen in mot stäven.

 

 Med en ankringsnatt på Naxos var vi snart över på den västra sidan av vindkorridoren, där havet var lugnare.

 Ett stopp värt ett omnämnande är Sifnos. Där fann vi en bedårande liten paradisvik och byn var av modell mindre, med en handfull pittoreska restauranger intill vattenbrynet. Vi njöt av sol och bad och på restaurang åt vi giftig fisk. Skorpionfisk. Smaken påminde om hummer. De giftiga taggarna hade tack och lov avlägsnats före tillagningen.

En grekisk fiskefamilj ankrade upp bredvid oss, med två fiskebåtar målade i gulaste gul. Mor och far i den större båten och sonen i den mindre. Knappast rika, men ack så goda och gulliga med varandra. Kapten rodde över med en av sina egentillverkade slagpytsar som en present helt apropå. Föräldrarnas halvt tandlösa leenden glömmer vi aldrig. Vilken tacksamhet.

 

En natt vände vinden till sydliga dito och Kapten fick sitta nattvakt. Vi låg oroväckande nära en av båtarna som låg på boj (och därmed inte hade samma svängradie som oss) och risken var nära att dunsa i båten. Men allt gick bra och nästa dag vände vinden åter så vi kunde fortsätta med våra slappardagar. Efter tio dagar i detta paradis seglade norrut till ön Sifnos.

 

På Sifnos hade vi varit året innan, så vi visste vad som väntade oss. Vi ankrade upp på samma plats som då. En dag promenerade vi upp till kapellet på toppen av berget. Den grekiska hettan hade slagit till på allvar och vi fick stanna och pusta och dricka vatten till som tätt. Utan någon svimning så gav ansträngningen sin belöning till slut, en bedårande utsikt.

 

Ett stopp att nämna är såklart Hydra, där vi droppade ankaret i mitten av viken och backade bak och förtöjde med linor i land. På Hydra saknade vi uppkoppling så dagligen klättrade vi upp på berget för att komma åt internet och telefon. Där satt vi i skydd av en buske och skötte våra administrativa göromål. Det var den mest imponerande utsikten vi någonsin haft från ett kontor.

 

I slutet på juli månad så styrde vi in i den stora bukten vid namn Porto Heli. Den är enorm och ger skydd från så gott som samtliga väderstreck. Platsen är en mycket populär ankarvik och den sväljer många båtar. Minst låg det ett femtiotal båtar men antalet kunde ibland stiga till över hundra, när stora gäng av charterbåtar dök upp. När vi en dag tog jollen in till land för lite shopping så passerade vi en motorbåt med svensk flagg. På däck stod en glad man och ropade; ”Er känner vi till!” Ja, apan känner alla, hann vi tänka – och sen blev vi bundis och bästisar med Ulf och Kicki på båten La Banda. Vi hängde med varandra var och varannan dag där vi spelade brädspelet Okey och pratade båtliv. Innan vännerna blev med motorbåt, så seglade de på andra sidan jordklotet – vilket var lärorikt och intressant att lyssna till.

 

På plats i Porto Heli insåg vi att bukten var suverän att invänta besökare på. Problemet med segling är att det är svårt att i förväg planera en plats för var man ska ses. Väder och vind har man ingen aning om och stressa på seglingen är inte skoj, inte heller att ligga och trycka för länge på ett ställe där risken för kajröta och ankar-häfta blir överhängande. Framför allt så vill man finna en plats som både är gratis och säker utifrån väder sett. I Porto Heli kunde vi lyfta luren till Kaptens bror och bästa kompisen Konstruktören och ge klartecken till att boka flygbiljetter. Men nu var vi i slutet av juli så först i augusti skulle de dyka upp, så detta får ni läsa om i nästa inlägg.

 

Skepp o Hoj!