(…och riktig sjömansmat…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska fastlandet

 

”Pling Plong”

 

Vännerna tryckte på dörrklockan vi hängt ut på ankaret, där de punktligt dykt upp som överenskommet. Vi gick ut på däck för att ge dem en hjälpande hand och strax var de ombord. I ugnen stod en sjömansbiff och puttrade och dofterna lovade gott. Innan vännerna klev ner i båten så hälsades de välkomna med en liten twist. Det rutinerade krögarparet från Lysekil hade just lämnat en intensiv arbetsperiod bakom sig, julbordstider är minsann ingen dans på rosor. Nu äntligen skulle de få sätta sig vid dukat bord och få bli bortskämda.

 

”Välkomna, ikväll bjuder vi på julbord” utbrister Styrman Pimpsten högt och glatt.

 

Några sekunders tystnad uppstod. Sen kunde Styrman inte hålla sig längre, utan började skratta. För hon visste att de redan var mätta på julens alla delikatesser och att de längtade efter något annat. ”Jag skojar bara!” fick hon fram och förklarade närmare. ”Det blir något riktigt marint, sjömansbiff – så välkomna in”

 Ett förlösande skratt uppstod och kvällen blev en trevlig tillställning. Att sjömansbiffen uppskattades var uppenbart, för någon av oss var hela tiden där med sleven för att fylla på. Till slut fick vi inte ner mer mat.

 

Att vi har en klassisk dörrklocka på Wilma (som vi hänger ut när vi väntar gäster ombord) har sin förklaring. Den är primärt införskaffad för att Kapten sover så tungt. När vi nattseglar och går skift, så har Kapten en tendens att sova så tungt, att han inte vaknar när det är dags att gå på sin vakt. Han dyker inte upp när tiden är kommen att avlösa Styrman. Hur än Styrman påkallar uppmärksamhet, ropar (där ljudet gärna drunknar i vinden) eller stampar i durken av sittbrunnen (där ljudet lätt kan misstolkas för att komma från rigg och segel) så hör inte Kapten. Särskilt de gånger det är extra svårt för Styrman att lämna sin plats för vädret är trotsigt, för då visar sig Kapten vara som mest svårväckt. Det är precis som att, ju högre svall och ju blåsigare det är – desto hårdare sover Kapten. Så för att slippa knäppa loss sig, för att gå ner och ruska liv i den hårt sovande besättningsmedlemmen, så föddes tanken om en ringklocka.

 Problemet är ingalunda nytt, vi har seglat med klockan under en säsong och den fungerar perfekt. Men kanske är det först nu vi insett hur praktisk den är att ha när vi väntar gäster.

 Ringklockan är av modell ”dörrklocka” till bostadshus, och trådlös. Ljudkällan sitter monterad i sovhytten,  22 centimeter från Kaptens huvud där även hans öron huserar. Knappen som är monterad på en bricka och hängd i ett snöre, kan sen Styrman ha runt halsen eller i fickan. Den trådlösa ringklockan har ett tjugotal trudelutter man kan välja emellan, alltså inte bara ett klassiskt ”pling-plong”. När vi seglar har vi valt en trudelutt som varken är för kort eller för ”snäll”, för att vara säkra på att Kapten hör uppmaningen att vakna. Inte heller har vi valt något som liknar ett larm. Det kan vara otäckt att plötsligt ryckas upp ur sömnen i tron att det brinner, eller att båten håller på att sjunka. Nä, bäst har visat sig att ha en glad melodistump som liknar en nubbevisa. Då spritter det till i gubben och Kapten vaknar (någorlunda) glatt. Dock blir han lurad, för inte vankas det något kalas inte, utan en tre timmars lång passning av båt. Ensam i Wilmas sittbrunn i becksvart mörker och på sin höjd får han skåla i te och göra sällskap men en bortkommen fluga som råkat följa med från senaste hamn.

 

Så nu vet ni bakgrunden till vår dörrklocka. Själva tycker vi idén är genialisk och bra är också, att när gästerna står och hoppar på kajen och vill komma ombord – så slipper de skrika högt eller knacka knogarna ömma mot betongskrovet. Nu kan de enkelt trycka på dörrklockan och inne ombord ljuder ett pling-plong och vi kan gå ut och ge gästerna en hjälpande hand ombord. Det råder nämligen inte sällan en vallgrav med mörkt kallt vatten mellan Wilma och kajen.

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

Over and Out