(…ett kort svar som kan förändra…och vi får vara med om en äkta grekisk BBQ…)

Vi har firat OXI-dagen här på Naxos. Oxi/óchi betyder nej, och nejdagen är en allmän helgdag i Grekland.

Den 28 oktober 1940, mitt under det brinnande andra världskriget så ville Mussolini, Italiens fascistiske ledare att Grekland skulle acceptera att axelmakternas trupper (Italien o Tyskland i det här fallet) skulle få gå in på grekiskt territorium. Gick inte Grekland med på detta ultimatum så hotades landet med att anfallas.

Den dåvarande grekiska premiärministern Ioannis Metaxas vägrade och gav Mussolini ett mycket kort svar;

-NEJ!

Mussolini höll sitt ord om hot och Grekland anfölls och drogs därmed in i Andra Världskriget. Men det rakryggade svaret från grekerna som innebar att man inte ville sälja sig till krigsförande länder, blev efter denna händelse något man började fira. Så varje år på årsdagen av nejsvaret så högtidlighålls minnet genom parader och en massa viftande grekiska flaggor.

Vi promenerade in till öns huvudgata för att titta på festligheterna. Barn med flaggor, ungdomar med trummor, präster och poliser. Finklädda åskådare där alla till synes gått man ur huse. Plötsligt så gapade inte längre restaurangerna halvtomma såhär efter turisternas sorti, utan nu var varenda bord ockuperat av glada greker som passade på att dricka kaffe i solskenet med sina familjer.

Nu har vi varit här såpass länge att vi blivit lite bekanta med en del ortsbor. Vi mötte killen som jobbar i båttillbehörsaffären, han kom gåendes finklädd tillsammans med sin familj. Vi skakade hand och växlade några ord. Sen fann vi oss ett ledigt bord där vi tog oss en fika. Vädret har under de senaste dagarna varit det bästa tänkbara. Sydliga varma vindar, klarblå himmel och 22-23 grader.

När klockan närmade sig halv två på eftermiddagen gick vi bort till korsningen där bageriet ligger. Vi hade bestämt träff med Jackie, den irländska tjejen som bott här på ön i princip halva sitt liv. Gift med en grekisk man och med barn så bor de uppe bland bergen. Vi hade blivit inbjudna på BBQ hemma hos dem.

Vi hoppade in i bilen och vi fick oss en vacker tur över krön och genom dalar. Så småningom så bredde den vackraste naturscenen ut framför oss och där, vid foten av öns högsta berg (Zas/Zeus och Kykladernas högsta bergstopp, 1004 m.ö.h) så bodde de i ett typiskt grekiskt hus. Sockerbitsformat med rundade kanter och fönsterluckor. Uppe i bergen så är det alltid en 3-4 grader svalare än nere i byn. Vi hade garderat oss med en extratröja.

Vi presenterades för några av deras vänner som också var inbjudna och förutom greker så blev vi en fin mix av folk. En sydafrikan, en holländare, en irländare och två svenskar…ja och så greker och så en glad hund och katt också. Katten hette Wasabi, en social rackare som gärna ville umgås. Med en drink i eftermiddagssolen med utsikt över landskapet så baxnade vi inför denna vackra plats. Fridfullt och glesbebyggt med naturen direkt inpå husknuten.

 Grekiskt vin i eftermiddagssolen…

 

Snart var maten klar och vi slog oss alla ner. Maten var fantastiskt god, grillat kött, grillad korv, grillad ost, grillad aubergine, ugnsbakad sötpotatis…sallader…sallader och så en grekisk sallad och till detta serverades grekiskt vin och bröd. Samtalen växlades mellan engelska och grekiska, men mest på engelska vilket gjorde att vi lätt kunde delta i diskussionerna. Vi har hört och lärt oss massor. Om grekisk historia, om grekisk skolgång (greker är välutbildade och det finns mer än 10.000 läkare bara i Tyskland som är greker) och så givetvis grekisk mat.

 Till Kaptens stora lycka så fanns det nygrillat kött, grekerna pressar gärna en citron över köttet…gott!

 

När vi mätta och bukfyllda hade vinkat hejdå till familjens vänner så fick vi följa med Jackie till familjens egen kyrka. Jo, de har en kyrka på sina marker och denna var inte mycket större än en friggebod. Här har de döpt sina barn och här ligger hennes mans släkt begravd. Kyrkan har mer än 1000 år på nacken och innerväggarna var till för några år sedan vitkalkade. Vid kyrkan så gick det tidigare en vattenåder med friskt bergsvatten där den samlades i vacker damm intill entrén. Men en granne högre upp på berget valde en dag att styra om ådran för att få vattnet till sin egen gård. Varpå dammen torkade ur och sättningar uppstod i kyrkans väggar. De kallade då dit en hantverkare för att fixa sprickan som uppstått i väggen. Men då denne började ta bort den vitakalkade färgen så fann han en tusenårig gammal väggmålning bakom. Så hantverkaren avbröt sitt jobb och meddelade familjen att de nog skulle ringa till de arkeologiska myndigheterna istället.

Idag är nästan all vitkalk borttagen och den lilla kyrkan har mängder av väggmålningar och reliefer föreställande helgon och olika berättelser ur bibeln. Smått overkligt och ett litet oljeljus brinner ständigt i kyrkan där äldre i byn kommer för att be, och de håller lågan vid liv. Vi har då aldrig sett något liknande förut. Fascinerande och imponerande.

På ena väggen…ett helgon tror vi…

 

 

Efter vår guidning så passerade vi en fruktträdgård med apelsiner. Jackie hämtade en påse från bilen som snabbt fylldes med frukt. Tacksamma för all god mat, trevligt sällskap, besök i familjekyrkan och en fruktpåse tung som en potatissäck så skjutsades vi tillbaka till hamnen. Det hade mörknat ute och vi kröp proppmätta över vår smala landgång till vårt flytande hem.

Sa den grekiska premiärministern NEJ för snart 80 år sedan så säger vi själva definitivt JA. Ja till Grekland, ja till deras goda mat och ja till dess folk. Fast ja på grekiska heter nä! (né)…häpp!

Skepp o Hoj!

(och nedan kommer lite fler bilder från dagen, håll tillgodo)

 Vackra Naxos…utsikten från vännernas terass…

 

 

 Katten Wasabi ville kela…

 

Vännernas hus…

 

 Vi älskar grekisk mat…

 

 Efter maten, Kapten i samtal… (extratröjan åkte på framåt sena eftermiddagen, det är kallare uppe i bergen…)

 

 Sen eftermiddag…

 

 Även här blir det höst…på vägen till den lilla familjekyrkan…

 

Takmålningar (ursäkta bildkvalitén)

 

 Det här är familjegraven berättar Jackie, här hamnar hon också en vacker dag och vi får veta att grekerna tar väl hand om sina nära och kära, även efter döden…

 

 Från den delen av kyrkan som ännu var vitputsad på väggarna…kyrkan är pytteliten och rymmer väl lagom en stor familj vid sammankomster…

 

Det minsta kyrkofönster vi någonsin sett…

 

Vi tackar så klart Jackie och hennes familj för en fantastisk dag med god mat och trevligt umgänge. Thank you Jackie and family for your hospitality, we had a great day!

 

Klart Slut!

 

 

(…pågår…och vi väljer medvetet några obekväma lösningar…)

Vi hade valt ut onsdagen som en bra dag att åka bort till Villa Gunilla, det vackra sommarhuset som ägs av den obiologiska delen av familjen (fråga oss inte om familjebanden, det blir lite rörigt att förklara men vi tar det rätt enkelt på det där med vem som varit ihop med vem). Vi ville låna en dusch i huset samt att kolla att allt såg bra ut. Är vi ändå här på Naxos så hjälper vi gärna till att vara lite husvakt och hustomte.

Vi visste ju att bussarna går en gång i timmen och vi promenerade glada i hågen bort till busshållplatsen. När vi köpte ett par bussbiljetter så blev vi varse om att bussarna nu går betydligt glesare, nu när turisterna börjat droppa av. Först halv tre på eftermiddagen skulle nästa buss gå och klockan var kvart över elva . Vi missade bussen med en ynka kvart. Vad vi också fick veta var att från och med nästa vecka så går det inga bussar alls till Agia Anna. Så snopet!

Vi tog därför beslutet att inte alls vänta in halvtre-bussen utan vi gick och hämtade cyklarna. På vägen bort så passerade vi en biluthyrningsfirma. Vi var lite nyfikna på att veta vad det skulle kosta att hyra en MC, en 125 cc för en månad. Tjejen bakom disken var trevlig och pratade bra engelska. Priset var överkomliga 200 euro. Vi tackade och bad att få återkomma.

När vi kommit ut på gatan igen så började vi resonera. Bort till Villa Gunilla är det ungefär 7 kilometer enkel väg, så visst hade det varit bekvämt att ha tillgång till ett motorfordon. Dessutom skulle vi kunna göra lite olika utflykter på ön. Men vi är å andra sidan i rätt bra trim, vi trampar enkelt ett par-tre mil på en dag utan att förta oss. Tid har vi ju, den kan vi ödsla med. Beslutet blev till sist väldigt enkelt och vi bestämde att även fortsättningsvis använda våra halvrostiga minicyklar. Detta för att vi behöver motion och att vi är rädda för sjukdomen ”Latmasken”. (Latusmascus på latin). Grejjen är den att finns det ett motorfordon att tillgå så väljer man alltid den framför att cykla och gå. Där vi två 50-plussare verkligen behöver röra på oss för att fortsatt hålla oss friska och alerta. Dels så är det en del av Styrman Pimpstens medicinering för att hålla ett annars högt blodtryck på angenäm nivå. Med motion och rätt kost så slipper hon mediciner. Glada hoppade vi på våra cyklar och trampade iväg, det tog bara en dryga halvtimme att trampa bort till sommarhuset.

På vägen dit så passerade vi en snickerifabrik, den låg helt ute på bonnvischan. Med rosor på kinden (ja inte bokstavligen då) så sladdade vi in där och vi tog ett snack med de sågspånsdekorerade killarna. Vi undrade om de skulle kunna tillverka ett par garderobsdörrar åt oss. Nog för att vi kan göra egna men sannolikt så blir det lite snitsigare när duktiga snickare med maskiner gör jobbet. Jo, de ville gärna hjälpa oss. Garderober tänker ni, har ni garderober på lilla Wilma och har ni i sådana fall inga dörrar till dessa? Tja, i salongen så har vi två förvaringsutrymmen (ja typ garderober) som vi förvarar våra kläder i (som man brukar i garderober). Men det tråkiga är att man ser kläderna och liiiite tråkigt är det att man även från byssan och nedgångsluckan ser rakt ner i Styrman Pimpstens troslåda. Inte för att hon är kinkig så, men så värst roligt är det ju inte när myndigheterna kommer ombord och de får sig en gratistitt på trosor, bh och strumpor.

Nu ska vi ta mått på våra ”garderober” och komma tillbaka till dem. Vilket ju passar bra då vi ändå har vägarna förbi emellanåt. Efteråt kände vi oss lyriska och beslutet att inte hyra en MC kändes nu ännu mer rätt. För nu kunde vi lägga pengarna på något vi verkligen ville ha till Wilma, som ju är vårt hem.

Ja och så var det ju det där med vadslagningen på kajen. Lika obekvämt som det är att välja cykel framför ett motorfordon så har vi fattat en annan krånglig lösning . Landgången har vi ännu inte bytt ut mot någon bredare utan vi har fortfarande vår smala planka som vi lagt mellan roder och kajen. Plankan är smal och den sviktar och avståndet mellan kaj och båt är närmare två meter. Där går, hoppar och ibland kryper vi över (beror lite på vädret ser´u, plankjäkeln ligger inte alltid still) Nu har hamnkaptenen tillsammans med några båtgrannar börjat med någon slags vadslagning för att se vem av oss två som först trillar i vattnet. PAH! Det kommer inte ske (hoppas vi) och dessutom ligger den stora vinsten i att vi garanterat inte kommer få inbrott ombord. Samt att vi kommer att hålla oss fortsatt friska och vid god vigör eftersom vi numera utför cirkuskonster varje gång vi ska av och på båten. Låter det som vi gör det onödigt svårt för oss? Vi ser det inte så, det gör livet lite mer spännande. Och nu har vi fått in en sådan bra teknik att vi inte tycker oss behöva en bredare planka. Pimpsten gör numera något som liknar en split i luften när hon hoppar av båten.

Nackdelen är väl om vi för besök, men då får vi släppa på förtöjningarna fram så båten kommer närmare kaj. Den dagen den glädjen!

Skepp o Hoj!

(…och ljuga om stora hushållsmaskiner…och så har Kapten energioptimerat…och det är ingen lögn…)

Vänner kommer och går. Idag seglade våra australienska båtgrannar iväg mot nya äventyr, en annan grekisk ö hägrade. Det blev kramkalas på kajen och vi önskade dem en trevlig seglats. Det finns chanser till att vi kommer stöta på varandra i framtiden också, då vi kommer att röra oss i någotsånär samma vatten.

När de släppte sina förtöjningar hade det bara gått ett par timmar sedan det plingade till i mobilen. Det var våra danska seglarvänner vi lärt känna i Portugal. Framför allt så tillbringade vi tid tillsammans på varvet i Amora (Lissabon) där de senare sålde sin segelbåt för att blir backpackers istället. De flög bland annat till Nya Zeeland, Australien och Galapagos. När deras äventyr var gjort tog de flyget hem och installerade sig till ett mer traditionellt danskt liv med jobb och duggregn på agendan. I deras meddelande stod att läsa följande;

Vi kommer ner till Grekland och hälsar på er över Nyår!

Jippie!

Under vistelsen här kommer de att bo på vår norska väns båt för Wilma kommer vara lite av en byggarbetsplats kring nyår. Vi har verkligen saknat våra danska vänner och sammanhållningen var något utöver det vanliga på varvet. Att få träffa dem igen känns därför fantastiskt. Helt klart är detta något av det mest positiva med att långsegla. Alla nya människor man ständigt träffar…där idioterna tack och lov är mycket få…desto fler blir bekanta…några blir vänner. Av dessa vänner så utvecklas några vänskapsband till väldigt fina sådana och man släpper inte taget om varandra fast vägarna skiljs åt. Vännerna från Thy i Danmark är sådana speciella vänner och nu får vi alltså träffa dem igen. Livet ler mot oss!

Ombord fortsätter arbetet med att göra Wilma förbättrad inför nästa seglingssäsong. Kapten ägnar sig åt att energioptimera och han har flyttat på två av båtens solpaneler. De satt tidigare på vanten. Men efter att vi tillverkat vårt mantågsräcke i aktern (förra vintern) så fick vi nu en lämplig plats att fästa ett par solpaneler på. Panelerna kommer i en bättre vinkel mot solen och de är dessutom justerbara och vi kan fälla in dem vid behov. Nu återstår det att dra nya kablar samt att vi ska inhandla en MPPT-regulator, en intelligent solcellsregulator som optimerar energin från solcellerna till batterierna. Ständiga förbättringar!

Häromdagen så fann vi en hårdost i mataffären av märket Arla. Vi saknar de svenska klassiska hårdostarna och denna låg i den manuella delikatessdisken. Vi bad om ett kilo, prisvärda 68 kronor kilot ville de ha. Men damen bakom disken ville inte sälja…hon envisades med att visa upp en påse med riven ost. Nej förklarade vi, vi vill kunna hyvla osten. Då ville hon fortfarande inte sälja osten i bit till oss utan hänvisade då till disken där det ligger ost i färdiga skivor, av Gouda-typ som vi är dödens less på. Efter säkert tio minuters dividerande då hon inte förstod vad osthyvel är för ett slags verktyg så förklarade Styrman P att hon ägde en stor maskin som kan både skiva och riva ost. Vilket var absolut lögn! Men då släppte hon till och vi köpte 1,5 kilo ost av henne. Man ska ju veta att osthyveln är svensk till sin uppfinning och den har ännu inte riktigt slagit rot i andra länder. Särskilt inte i Grekland vad det verkar.

Som avslutning kan vi berätta att idag blåser det ingenting här. Lite småchockade så känner vi oss för en gångs skull inte urblåsta och minnet tenderar stanna kvar i huvudet lite längre än vanligt. En si så där tre sekunder. HÄPP! Men på torsdag ska det blåsa upp igen. Bäst att tänka till före då!

Skepp o Hoj!

(…vi resonerar kring seglingssäsonger och en kryddväxts förmåga att bli gigantisk…)

De flesta långseglare följer faktiskt årstiderna och säsongerna på ett mycket mer genomtänkt sätt än man kanske tror. Du seglar på stabila vindar under säkra perioder och du undviker de platser där det råder risk för orkaner. I det lite snällare Medelhavet så går det att segla året om. Är det korta seglingsdistanser så kan man hitta bra väderfönster även om vintern. Ja det går att vintersegla i Sverige också. Trotsar du kylan så får du garanterat en makalös vacker natur helt för dig själv. Men de längre sträckorna när man korsar hav och oceaner gör man klokt att segla under säsong.

I Medelhavet väljer ändå de flesta långseglare att söka sig en hamn under de mörkaste månaderna. Att ligga på ankare är inte längre lika tjusigt när dagen blir kort och båtens solpaneler inte hinner fylla batterierna under de få ljusa timmarna. Att bli hänvisad att stanna ombord vid flera dagars regn och blåst känns inte alls så lockande (ännu har vi kanonfint väder men i Grekland kan det regna en del, i Portugal förra vintern hade vi torrt och fint vinterväder allt som oftast). När det regnar blir allt fuktigt och småruggigt och skulle vi ligga på ankare skulle vi sannolikt kräkas till slut på allt Yatzy-spelande. Och du kan inte på samma lätta sätt knyta kontakt med dina båtgrannar i en ankarvik som du kan i en hamn. Sannolikt så är du den enda ankrande båten i bukten om du väljer perioden december-februari. Regeln som säger att ombyte förnöjer tilltalar därför de flesta. En del reser hem till Sverige hela vintern och lämnar sin båt kvar, inte sällan på upptagen på land. För de som ändå väljer att stanna kvar passar på att fixa båten inför nästkommande seglingssäsong. Då finns även tid för att umgås med andra seglare. Man vill sköta underhållet på vintern för på sommaren vill man bara segla runt och ankra i vackra vikar, bada och njuta av sol och värme (och kanske dricka longdrinks…).

Nu när vi kom till en marina efter att ha ankrat i fem månader så kändes det skönt att äntligen få lägga sig i hamn och leva denna sortens liv för ett tag. Här är det lätt att ta sig iland och vi har nära till butiker och annan service. Framför allt så ligger vi skyddade för oväder. Och Wilma önskar sig därtill lite underhåll efter att ha levt nomadliv en längre tid, vi började ju segla den sista januari i år (då vi lämnade varvet i Amora i Portugal). MEN…vi vet också att så snart vi passerat nyåret och ljuset börjar komma tillbaka, ja då börja det rycka i seglingsnerven. Då blir vi otåliga och vill komma iväg. Vilket datum vi kastar loss nästa år vet vi inte riktigt. Det blir när vi känner oss klara och vi tror det blir rätt tidigt på säsongen, februari kanske. Definitivt före maj då meltemi-vindarna börjar härja här i Kykladerna på nytt.

På kvällarna streamar vi svensk tv och nu följer vi serierna Springfloden och Bron. Ingen av dessa serier har vi följt förut men de ligger tacksamt på SVTplay för den som vill se. Det är förvånansvärt många utländska seglare vi möter som känner till den prisbelönta och internationellt uppmärksammade Bron. Alla är lyriska över den. Så nu kan vi snart hänga med i snacket på bryggan.

 Underhållet ombord fortgår…

Vinschfästena är åter på plats och det bildas inte längre något rostvatten som kan leta sig ut och göra missfärgade rinningar längs med skrov och däck.

Häromdagen dagen gjorde vi rent vattenfiltren till kyl och frys. Vi har ju vattenkylda sådana och det har gått ett par månader sedan vi senast rengjorde. Det brukar hamna lite granna skräp i silen, men inte så farligt. Men nu…OJ OJ OJ…den var full av små partiklar och tyvärr bestod många dessa av plast. Små, små plastbitar. Ser det ut så här i vår sil så undrar man ju hur det ser ut inuti fiskarna…de få som ännu simmar i Medelhavet. Vi inspekterade även slangarna…någon av er minns kanske att vi hade fått en liten musselodling i slangen förra vintern. Jo det är sant. Helt otänkbart så hade vi uppemot ett hundra små bebismusslor som frodades där. En sak kan vi konstatera och det är att ifall man inte ständigt arbetar med sin båt med underhåll och förbättringar…ja då kommer nog bekymren med tiden som ett bättre brev på posten. Som en sur räkning. Vi gillar inte räkningar.

Samma dag som vi rensade filtren så tog vi bort locket på trälådan vi har på däck. Denna förvaringslåda har funnits där i 35 år och vi har fernissat den varje år sedan Wilma kom i vårt ägo. Nu har ändå den starka Medelhavssolen fått locket att börja spricka. Vi har därför tagit beslutet att plasta locket, resten av lådan behåller vi fernissad. Jo vi märker att månader med 30-35 graders värme sätter sina spår, särskilt på trä och liknande material. Vilken tur att vi inte har så mycket av den varan på Wilma.

 Stackars locket har börjat spricka sönder…så vi väljer att plasta det (fortsättning följer så ni ska få se färdigt resultat vad det lider…)

Häromdagen åkte kyckling fram ur frysen…HA! Denna gång innehöll paketet kyckling! Sen har en stor basilikaväxt flyttat ombord. För motsvarande 35 svenska kronor så inhandlades den av en grekisk dam som stod vid en synnerligen enkel lokal vid en av stadens bakgator. Damen som var nästan K-märkt av ålder kämpade på med sin lilla verksamhet. Att hon hade gröna fingrar betvivlade nog ingen på…det prunkade ur kryddväxterna likt ingenting annat vi sett. Prislistan var sannolikt densamma hon använde sig av 1953. Kan man drunkna i basilika? I denna kan man nog…det är den största vi någonsin sett!

Kapten är rädd för att drunkna i basilikan som flyttat ombord…Styrman P lovar skydda honom!

 

Skepp o Hoj!

(…med långa cykelturer och kalas så får man lida efteråt…)

Naxos, Kykladerna, Grekland

Dagarna traskar på här på Naxos. Temperaturen ligger stadigt på 20-22 grader och meltemi-vindarna ser nu ut att ha lagt sig. Styrman P´s syster har rest hem till Sverige och vi tillbringar dagarna med att pyssla och fixa. Samt umgås med båtgrannar.

Kapten har plockat bort vinschfästena. De är som lådor gjorda i rostfritt och konstigt nog så har det runnit rostfärgat vatten från dem. Vi tänkte att detta kanske kom från armeringen som ligger i betongen. Men när vi fått bort dessa så var så inte fallet. Det är nog bara gammalt vatten som stått mellan däcket och den rostfria lådan på grund av att tätningsmassan inte längre hållit tätt. Rostfritt kan faktiskt rosta lite det med. När detta rostvatten har runnit längs med skrovet så har det lämnat efter sig ränder som ser tråkiga ut. Kanske inte sån stor sak, men vi är lite petiga. Wilma må ha många år på nacken och hon är omodern i flera avseenden. Men därifrån till att ha en båt som brister i underhåll är en helt annan sak. Rostränderna är ju primärt en estetisk sak. Nu har vi i vart fall plockat bort vinschfästena, skrapat bort gammal tätningsmassa och slipat bort gammal färg. Sen på med ny färg och tätning, allt medan lådorna blir putsade med kärlek och omsorg så de blänker. Sen ska lådorna bultas fast på nytt och våra tråkiga ränder ett minne blott.

…och så här blank blev den efteråt…

 

Samtidigt passade Kapten på att måla upp vår vindgenerator. Vår vindsnurra har varit nerplockat för årlig service. Nu blir den gråmålad och Styrman P ska måla dit namnet Wilma lite snyggt på sidorna.

Under tiden som Kapten kämpat med utomhusgöra så har Styrman P jobbat i köket en del. Matproduktion. Dels plockade hon ena dagen fram kyckling ur frysen för att göra en gryta. Kycklingen visade sig vara fläskkotletter…ja…ha ha ha…hon blev lite snopen vid upptäckten. Vi handlade för ett par veckor lite chark. Den trevlige greken bakom disken rullade snällt in våra matvaror först i ett tjockt lager papper och därefter i en praktisk fryspåse. Således kunde vi inte se innehållet och paketen med varorna lades i frysen ombord. Etiketten på paketen förklarade innehållet på grekiska. Därför denna miss. Ja det blev ju gott med fläsk också, det räckte till två middagar. Vi äter helst någon slags protein till varje middagsmål. Men därtill så har vi allsköns många sallader och grönsaker. Inte sällan så äter vi mellan 10-20 olika ingredienser till varje middag, mest vegetabilier. Färgglatt och många källor till att få i oss vitaminer och mineraler av alla dess slag. Ja ni skulle nog förvånas men här kör vi gärna tre olika sallader och vi tillsätter gärna godsaker som fetaostar, färska kryddor, bönor och nötter till vår mat. Salladerna räcker ofta i flera dagar så vj behöver inte göra nya varje dag.

Det är ju så att vi stoppar i oss 30 ton mat ca under en livstid. Den maten ska igenom tarmsystemet och brytas ner i sina beståndsdelar och göra varenda process i kroppen. Äter man för mycket socker, industriproducerat och för enformigt så torde förutsättningarna för att förbli frisk över tid minska. När man kommit upp i vår aktningsvärda ålder börjar inte sällan hälsobekymmer smyga sig på. Tyvärr så känner vi många i vår generation som börjar drabbas av livsstilssjukdomar och tyvärr så drabbas många av cancer. Allt för många! Därför lagar vi helst maten själva och vi äter inte gärna ute, för på en restaurangtallrik så ligger nästan inga grönsaker alls, om man inte beställer en ren sallad då. 

Vackert hibiskusträd på Naxos…

Så nu är det ett litet extra stort omfång taget kring hälsan nu när hösten gjort sitt inträde och semestertiderna är över. Vad sägs om att vi häromdagen var ute och cyklade i två och en halv timme. Vi trampade uppför bergen här på Naxos. Morgonen därpå klargjorde Kapten hårt och bestämt att han behövde en vilodag. För hans rumpa var alldeles öm från cykelsadeln. Ja Styrmans bak ömmade också. Men snart nog kommer vi få full cykelvana. Så här blir det härliga dagar med frisk luft, sol och motion och nyttig och bra mat och god sömn. Att ta hand om sig själv är inte alls tråkigt. Att må bra är en skön och underbara känsla, det bästa du kan ge dig själv.

Annat som hänt här i hamnen är att vi träffat lite båtgrannar. Ena kvällen blev vi överbjudna till några skottar. De var för roliga och det bjöds på GT. Kaptens favorit som han nästan aldrig dricker längre (jo det är sant, kanske bara ett par gånger per år numera). Ena mannen som var en pensionerad pilot sa skojsamt;

”Do you know why grandchildren and grandparents go so well together?”

 Nej svarade vi, vi hade ingen aning varpå vår båtgranne fortsatte;

 ”It´s because they have the same enemy…”

Vi skrattade gott. Jo nog låg det kanske något i hans svar….även om vi upplever att vi har goda relationer med alla våra barn. Men det hela bottnar nog i att man inte behöver ansvara för barnbarnens uppfostran och genomgå kännbara tonårsperioder, så som man behövde med sina egna barn. För barnbarnens del så slipper de nog många förmaningar på det sätt man som förälder måste ge, det är ju en del av uppfostran att säga nej.

Det tog inte mer än någon dag till så stod vi i trevligt samtal med en annan båtgranne, ett australienskt par. Kvinnan är konstnär och mannen en pensionerad man som arbetat med kartor och satelliter. Mycket intressant. Men vi undrade lite varför de seglade i Medelhavet så långt ifrån deras hemmavatten. Deras svar kom snabbt; ”No sharks here”. Ja så har då vi aldrig tänkt, att man vill segla i Medelhavet för att slippa hajar. Senare på kvällen så bestämdes det att vi skulle gå ut och äta tillsammans. Vi fann ett trevligt ställe som inte ruinerade oss…så blev det några glas vin (och alldeles för lite grönsaker) Vännerna visade sig vara hur roliga som helst och konstnärinnan tecknade av Kapten under middagen…på bordsduken minsann!

På morgonen därpå så klargjorde Styrman Pimpsten för Wilmas besättning; INGA MER KALAS NU! Det blir tyvärr ofta alkohol i samband med umgänge med andra. Lite som en oskriven lag. Pimpsten är så vansinnigt känslig för de goda dropparna, även i mycket små mängder och två glas vin kan räcka för att natten ska bli sömnlös. Så nu blir helt alkoholfritt för en bra tid framöver. Hur trevligt och gott det än må vara med vin så är det inte värt det om man inte riktigt tål det. Passar ju fint att vara vit nu när mycket motion och nyttig mat ändå står på agendan.

Vi trampar på i upp- och nerförsbackar. Människokroppar är gjorda för att arbeta…

Ja det är väl vad som händer här. Vi äter grönt, vi cyklar och vi dricker vatten…vi har ont i rumporna och vi fixar med Wilma.

Ja värre öden finns ju i livet…

Skepp o Hoj!

(…finner vi stengubbar och snäll Sofia som bjuder oss på likör…)

Vi hade bokat in en guide för en dag, en vän till Styrman P´s syster. Vi ville se lite mer av Naxos och det kunde knappast bli bättre än denna tjej som har engelska som modersmål men som kom hit som ung och fann kärleken. Och här blev hon kvar och här bor hon och hennes man vackert uppe i bergen medan barnen numera är vuxna och i princip utflugna. Med andra ord så kan hon Naxos på sina fem fingrar och hon pratar grekiska helt flytande. Jo vännen har ett namn, Jackie.

Så Systern och Jackie kom susande i full fräs i en liten bil och de plockade upp oss sjöbusar inte långt från hamnen. Sen bar det av.

Innan vi kom ut på bystan så spanade vi flitigt utmed vägen där vi såg en massa bra-att-ha-butiker. Bygghandel, järnaffär…ja sådana butiker vi behöver när vi ska sätta igång med köksrenoveringen ombord. Vi la dem på minnet och inte låg de längre bort än att ett par minicyklar kan transportera oss. Gott, gott…så fladdrade vyerna förbi utanför bilrutans dammiga uppsyn och plötsligt så var vi långt ifrån turister och restauranger. Den lilla bilen fick slita hårt där vi sakta klättrade uppåt mot högre höjder. Trots att dagen var gråmulen så var utsikten imponerande.

Bland det första vi besökte var en gammal pjäs, en sex meter lång stenstaty. Dessa kallas för ”kourus” och det finns flera på ön. Just denna var daterad 570 år före Kristus och den låg där ensam i slänten. Teorin kring denna är att den övergavs på sin plats när man av misstag tappat den med den följden att benet gått av. Med hjälp av rep och träställningar så kan det inte varit den enklaste matchen att få stengubben ner för berget. Någon stackare halkade väl till och tappade taget och fick därefter stå vid skampålen. Styrman P´s syster förbarmade sig över honom och han fick en kyss på pannan. Ja även hårda grabbar kan behöva lite kärlek.

Till skillnad från de flesta andra öar i Kykladerna så är Naxos betydligt mer grön och ön lämpar sig bra för odling. Mellan bergen så finner man bördiga dalar där det växer citrusträd, granatäpplen och olivträd. Fikonträd ser man överallt och är lite som ogräs, inte sällan får de gallra för den tar lätt över. Längs med vägarna såg vi män gå och samla fänkålsfrön från dess gräsliknande växt. Här odlas mandlar och valnötter. Uppe i bergen är temperaturen en 3-4 grader kallare än i de låglänta områdena dit turisterna söker sig. Det finns bergsbyar som är charmigt orörda, dit man bara kommer med egen bil.

Citrusfrukter på Naxos…

 

Vi tog oss till en av dessa byar. I Keramoti bor det 22 personer året om, huvudsakligen gamlingar. På sommaren lever byn upp lite mer då barn och barnbarn till invånarna kommer på besök. På vintern kan det snöa här och då blir byn helt avskuren från omvärlden och det går inte att ta sig till eller från. Man klarar sig mycket på egen hand där man odlar för husbehov. En bit från byn bor en man i arbetsför ålder som sköter postgången. Han kommer om det finns post att leverera, annars inte. Posten delas inte ut till varje hushåll utan den landar i en gemensam brevlåda dit man får gå och hämta den. Postmannen är även den personen som skriver ut pensionspengarna till de äldre, den betalas ut kontant.

Vi promenerade genom byn som var påtagligt välskött och välstädad. Vid ett av husen så stannade Jackie och pratade med den äldre kvinnan som bodde där. Hon var kanske inte mycket mer än 140 cm lång med små pigga ögon och ett stort leende på läpparna. Helt osannolikt så visade sig kvinnan vara farmor till Jackies svärson. Något hon inte hade en aning om. Den gamla damen hette Sofia och hon ville så väldigt gärna bjuda oss på hennes hemmagjorda aprikoskärnelikör. Självklart blev vi smickrade och tackade ja. Vi klev in i ett litet men charmigt rum som fungerade både som matrum och hall. Med fem personer så var just ingen mer plats över, men inte behövdes det mer yta. Bordet pryddes av gulnade fotografier och det prunkade från blomkrukor och vaser. Den vackra växten som kallas porslinsblomma klättrade längs hela väggen i trappen som ledde till övervåningen. Ett av fotografierna visade bilden på en man, hennes make som varit död sedan länge. Båda var födda i byn och hon hade således levt här i hela hennes liv. Nu kom de fyra barnen emellanåt på besök, så helt ensam var hon inte.

Det låg någon slags fromhet över Sofia, hennes hem och byn. Ett fridsamt lugn och en stillhet. Tankarna förde oss till Astrid Lindgrens berättelse om Bröderna Lejonhjärta. Där den snälla kvinnan vid namn Sofia bodde i Körsbärsdalen i landet Nangijala. Detta kändes som verklighetens motsvarighet där Sofia på riktigt existerar. Hon föreföll vara världens snällaste och klokaste. Glad och generös och innan vi lämnade henne var vi mätta på likör och kaka och vi fick en var sin kvist med oss från hennes kryddträdgård, basilika. Ett fantastiskt möte och vi insåg snabbt att detta går inte att köpa för pengar. Ingen turist i hela världen hade kunnat få uppleva detta hur stor portmonnä man än skramlade med.

Sen bar  det iväg mot nya äventyr. Naxos är känd för sin brytning av marmor. Vi passerade ett dagbrott och inte långt därefter så passerade vi en fabrik, en marmorverkstad där de med maskiner sågade den porösa stenen till lämpliga ändamål (vi trodde marmor var hårt, men vi hade fel). Överskottet slängdes ut på backen på andra sidan vägen där man fritt kunde plocka med sig några välslipade stenar. Styrman P skuttade ur bilen och fiskade tag på några stenar som lämpar sig till ljusstakar. Även en stav att kunna kapa och göra små kuber av. Lägger man marmorkuber i frysen så blir de kalla och sen kan man använda dessa som istärningar. Tala om Whisky on the Rock. Dekorativt och roligt och återanvändning så det står härliga till. Man slipper dessutom problemet med att isen smälter och gör drycken vattnig. Jo vi vet, en del spär sin Whisky med vatten. Inte vi! Vi ska nog kunna få vintermånaderna att gå här på Naxos som det ser ut…(syftar på ljusstaketillverkning, inte på spritdrickande, så ni kan vara lugna).

Marmorspill…en hel gårdsplan full…och vi försåg oss med en del fina bitar…

 

Sen fortsatte vi över ön, fick oss en vacker överblick och vi stannade på några ställen för att fotografera utsikten. Vid en utkiksplats stod en brandbil där brandmännen med kikare spanade ner i dalen på jakt efter bränder. De vinkade glatt åt oss där de inte bara verkade ha ögon för eldsvådor, utan även flickor. För vi tror inte att Kapten var den de vilade ögonen på. Snygga flammor har man ju hört talas om!

Som alltid när man är på utflykt så sätter hungern i. Vi tog oss därför till ännu en liten by men stor nog för att inhysa en charmig liten taverna. Där fann vi vår lycka i ännu en lammgryta (till Kaptens kulinariska lycka) och till detta provade vi ett lokalt vin, ett rosévin som smakade lite sherry lustigt nog. Drycken matchade maten riktigt bra. Vi bjöds på dessert och det blev en liten kopp grekiskt kaffe. Deras inhemska javadryck är lite speciell. Lik en espresso är den men inte så stark . Kaffet innehåller rätt mycket sump och Thore Skogman skulle haft stora bekymmer med att sila drycken mellan tänderna. För yngre läsare så kan vi berätta att Thore Skogman var en svensk vissångare och han hade sannolikt Sveriges största glugg mellan sina framtänder. Vi tror han använde trädstammar som tandstickor!

När vi till slut kom tillbaka till civilisationen så tackade vi Jackie för en fantastisk dag. Hon hade under utflykten bjudit oss på många trevliga historier och gett oss matnyttig information om Grekland och Naxos. Denna Jackie som besitter en stor portion humor hade skrattat mest hela tiden. Så dagen hade gått i muntert tecken. När vi blivit avsläppta så såg vi henne damma iväg i riktning ut från stan, sannolikt upp mot bergen där hon bor. Och själva vi tog våra basilikakvistar och marmorstenar och vandrade bort till vår väntande båt. Nöjda och fulla av intryck.

Skepp o Hoj!

 Här kommer fler bilder från dagen…håll tillgodo…

Denna grabben blev dumpad när han bröt benet! Syrran försöker trösta honom för han har legat där sedan nästan 600 år före Kristus…

 

 Vi skymtar ett dagbrott…marmorbrytning pågår uppe i bergen…

 

 En fabrik…eller heter det verkstad? Här tar de hand om marmorn och spillet slänger de ut på backen…

 

 Vi plockade några lämpliga bitar…

 

 

Dock inte denna…

 

 Vacker utsikt…mulen dag men lika glada var vi. 

 

 Det var lite kallare uppe i bergen och här står Kapten och Jackie och förundras. Molnen skymmer bergstopparna…En solig dag är sannolikt utsikten än mer bedårande…

 

 I Keramoti bor det 22 själar…vi hann säkert se en tredjedel av alla invånarna under vår vistelse där…

 Sofias goda kaka…

 

 Utanför Sofias dörr…

 

 Sofia berättar om sitt liv och visar bilder på sina nära och kära…

 

 I Keramoti fanns ett litet museum där man visade hur man utvann olivolja förr i tiden…

 

 En vacker gammal gjutjärnspress…

 

 Här krossade man oliverna…

 

 

 Vi fann en fantastiskt mysig oas…en taverna där vi slog oss ner för en bit mat…

 

Väl hemma så plockade vi upp marmorn vi hade försett oss med. Nu har vi lite planer…adventsljusstake och istärningar är några av idéerna…

 

Skepp o Hoj igen!

(…gör dig stark…och du lär dig uppskatta de mest självklara tingen…såsom en dusch!)

Med snälla meltemivindar tog vi oss an de två sista etapperna. Efter en fin segling, inte sällan i 5-7 knop med vågor som inte är långa som på Atlanten utan korta och krabba, så kunde vi igår eftermiddag glida in i Naxos hamn. Känslan var obeskrivlig för i och med vår ankomst så blev det även en punkt för 2018 års seglingssäsong. Det är inte bara ett slut, utan det innebär även en början. Nu går vi in i läge ”Kod Fix”. Wilma ska vårdas och vi har en plan för de kommande månaderna. Underhåll och upprustning, rensning och städning. Fem månader på ankaret har satt sina spår utom i plånboken (senast vi betalade i en hamn var den 11maj). Med den starka och heta solen som vi haft i sommar klarar man helt enkelt inte av att vara inne i båten för långa stunder, svetten lackar. Det ligger inte på världskartan att då rensa ur stuvfack och börja sortera och torka ur. Så båten är nu dammig. Och salt. Och rörig. Vi har saker ombord som behöver se nytt ljus, vi ska tillverka. Vi har dessutom ett stort matlager som vi nu kan äta oss till ett minimum nu när vi kommer att ha landkänning och mataffär nära. Ska bli ett sant nöje. Här på Naxos finns det mesta vi behöver, såsom båttillbehörsaffär, järnaffär och brädgård. Ja bloggen kommer såklart att vara lika aktiv som tidigare men nu mer i gammal hederlig anda. Med färg på näsan och skruvmejsel i handen kommer ni får följa med oss (för den som inte har koll så handlar de första sju åren på bloggen om båtrenovering, har du inte läst så kan vi tipsa om trevlig vinterläsning).

 Mot Naxos…Kapten har tagit upp ankaret och vi styr mot vårt mål…

 

 

Summerar vi seglingssäsongen 2018 så kan vi konstatera att vi seglat från Lissabon i Portugal till Naxos i Grekland. Inte illa. Vi har besökt Marocko och vi spenderade en längre tid i Gibraltar. Sedan den 11 maj så har vi inte betalat en krona för hamn utan vi har legat alla nätter på ankare (utom i några gratishamnar i Grekland). Vi har besökt sex länder. Och vi har seglat, seglat och seglat. Vi har inte räknat på det än, men vi har inte använt mycket diesel utan i möjligaste mån har vinden fört oss framåt. Vi har träffat fantastiska människor där några har blivit vänner för livet. Efter vårt sjödrama utanför Balearerna där vi blev rammade och bordade av båtflyktingar, så har vänskapen med Susan på S/Y Isean och Jon och Margriet på S/Y Goodvibes fördjupats. Vi har seglat ihop i månader. Vi har skrattat och vi har gråtit. Haft romantiska grillaftnar på någon ödslig strand och vi har slitit tillsammans när vågor gått höga och det blåst förskräckligt. Nu i vinter befinner vi oss alla på olika platser. Susan är kvar på Sardinien i Italien och Goodvibes är på Malta där de jobbar i vinter. Häftigare sommar har vi nog aldrig förut upplevt och vi pratar fortfarande ofta med varandra.

Kvällarna börjar bli svala, vi är nästan framme och Kapten spanar efter Naxos…

Ja vi har säkert anledning att återkomma till fler händelser från årets segling. Men nu gäller något nytt. Känslan när vi igår kväll kopplade in oss på landström var fantastisk. Nu har elspisen åkt fram, vattenkokaren likaså. Nu behöver vi inte längre ha koll på batteribanken, att den inte överskrids. Ingen jolle som ständigt ska upp och ner ur vattnet. Inte längre en båt där allt inte sällan gungar rejält där man ska sköta allt annat samtidigt. Som att laga mat, gå på toaletten och älska (nej, vi har inte levt i celibat).

Därtill…lyssna på detta…senast vi stod i en riktig dusch var den 10 maj i Almerimar i Spanien (med dusch menar vi fyra väggar, golvbrunn, varmvatten och en dusch-stril). Vi har senaste halvåret badat i havet och duschat enkelt på däck med en petflaska med sötvatten i som hjälp. Så bland det första vi kommer att göra här på Naxos är att leta upp Styrman P´s syster som finns här på ön och låna deras dusch. Gaaah! Så skönt. Men faktum är att detta nomadliv har fungerat fantastiskt bra, vi har inte saknat ett enformigt ekorrhjul med alla dess bekvämligheter alls.

Så! Här på Naxos kommer vi börja med att vara lite lediga, umgås med familj och vi ska göra utflykter. Vi ska vila och vi ska njuta. Ha lite semester helt enkelt. För det kan en seglare också behöva.

Skepp o Hoj!