(…vi kan nu njuta av slappa dagar och behöver inte längre rädda liv…)

 

Sammansvetsade och glada i varandra njuter vi av livet…

Ibiza, Balearerna, Spanien

Efter vårt sjödrama ute på havet så la vi oss första natten i en vik på ön Formentera, en ö söder om Ibiza. Vi förvånades över det klara turkosfärgade vattnet, där vi kunde se ner till sandbottnen utan problem och kontrasten mot nattens dramatik kändes med ens komisk, overklig och snudd på grym.

Bara några timmar tidigare hade vi räddat livet på elva män där det stora havet höll på att ta dem. Samma hav som vi nu njöt till fullo av. Där ankrande båtgrannar spelade hög musik och fnittrande kvinnor stod på däck i bikini och höll takten. Longdrinks och vickande höfter och skrålet från deras män som satt i sittbrunnen. Från sannaste mardröm till paradiset på bara tio timmar. Vi var tvungna att nypa oss i kinden. Livets kontraster kan ibland te sig knivskarpa.

Men vi var trötta. Så vi lät våra båtgrannar fortsätta njuta av livets goda medan vi somnade tungt för att ta igen den dramatik och sömnbrist vi båda bar på.

Nackdelen med vår valda vik var att den låg precis intill den stora båthamnen på Formentera. Där passerar de snabbgående färjorna i tid och otid. Passagerarfärjorna drar upp sjö och skapar svall som får de ankrade båtarna att guppa likt isbitar i ett grogglas under omrörning. Med den vindriktningen vi hade så kom svallen dessutom i sidan på oss och gav obekväma rörelser. Vi bestämde därför att under nästkommande dag gå till den något lugnare viken vid Espalmador. Det är en liten ö, obebodd sånär på ett hus. Dock finner man en lång strand och det klaraste vatten som lämpar sig för bad och dyk. Ingen restaurang, ingen affär. Bara det lilla huset längre bort i slänten. Och i övrigt ingenting annat än det naturen själv skapat.

Vi båtar som gjort sällskap från Mar Menor var åter samlade och vi fick tillsammans några underbara dagar. Med promenader på ön…trevliga middagar…snorkling kring klipporna intill och en biokväll minsann. Vännerna på S/Y Goodvibes hade riggat upp ett stort lakan som de hängt över en stor solpanel. Och med denna hemmagjorda bioduk så kurade vårt gäng ihop oss i soffan och vi såg på en må-bra-film.

 Vi leker lite, Kapten har fastnat med fötterna i den lustiga sanden som man sjunker ner i…

 Espalmador är en mycket liten ö där det just inte finns något. Men dock gott om små ödlor…

 

 Det var skönt att få lite landfäste under fötterna. Det hade gått flera dygn sedan vi satt en fot på landbacken…

En stark kontrast till situationen vi hade ute på havet tidigare samma vecka kan man lugnt säga…

 

 

Efter fyra dygn vid Espalmador så drog vi vidare till Ibiza. Vi sökte oss en vik på den norra sidan av ön inför den vridande vinden. Seglingen gick undan i den friska vinden och Wilma kämpade sig upp i 8,6 knop som mest. Tyvärr var den ankarvik vi tänkt gå till redan full av båtar. Så vi gick in i nästa vik. Kanske inte lika skyddad vik och dessutom helt utan kommersiell verksamhet. Vi som börjar lida brist på en del matvaror ombord. Men i övrigt helt perfekt. Vi satte vårt ankare säkert i den fina sandbotten och väntade in våra vänner som kom bakom. Sist kom Susan efter ett par timmar. Det blåste nu rätt rejält nu och emellanåt så drog det förbi starka vindbyar som fick vattenytan att skumma och masten att skaka. Susans försegel hade krånglat när hon skulle rulla in det och det stod nu en flik ut likt ett segel revat för hård storm. Hon försökte sätta ankaret men hennes båt ville segla på den lilla tygtrasan. Det slutade inte bättre än att hon kysste Wilma där hennes båt dansade förbi oss och hennes ankare trasslade till sig i vårt. Och där tog de tag i varandra och hennes båt sköt fart mot vårt skrov. Vi fångade upp henne och fick fram ett par fendrar emellan båtarna som skydd.

Med båtarna sida mot sida så hoppade Kapten över på Susans båt. Han fick upp ankaret och Susan kunde styra bort en bit där de fick till det krånglande förseglet. Och sen kunde ett nytt ankringsförsök göras. Nu gick det bra och Susan droppade ankaret på insidan strax bakom Wilma.

Susan som väntar på sin beställda autopilot för att lättare kunna manövrera och köra båten när hon behöver göra annat ombord, var väl måttligt glad efter att ha kört in i oss. Men vi skojade friskt och sa att vi börjar bli vana med att bli rammade och påkörda. Och det var ju rätt båt som hon trasslade in sig i, betongbåt som Wilma är.

Problemet var att nu stod Kapten på Susans båt. Och ingen av oss hade någon jolle sjösatt. Så Kapten tänkte att det får väl bli ett kvällsdopp och simma tillbaka till Wilma. Men vår båtgranne på Witte Raaf blåste snabbt luft i sin jolle och sjösatte den. Och så fick Kapten skjuts hem till Wilma.

Ja allt löser sig. Och nu är vi på Ibiza. Party-ön nummer ett. Men här verkar inget party råda. Allt vi ser är klippor, berg och skog. Men faktiskt också en restaurang. Inget annat. Men en restaurang där uppe i slänten. Den får vi nog spana in lite närmare…

Skepp o Hoj!

(…så här ett par dygn efter vårt drama har vi hunnit vila och reflektera en aning)

Sorry, this post is not in English…We find it easier to describe in our mother language. But if any reader is good and quick at translating from Swedish to English, please contact us. Otherwise you have to keep to Mr Google, who can translate for you  (But he creates a bit of a third language). If you have a fixed computer, you can click on our linklist and choose Google translate. Then you will get the text translated directly (but it does not always work on mobile).

Isla Espalmador, Balearerna, Spanien

Så här ett par dygn efter vårt sjödrama så har vi hunnit vila och reflektera en aning. Vi har också hunnit träffa våra vänner för debriefing och stöttning. Vi var ju fem båtar som samtidigt lämnade Mar Menor och de andra har ju alla sina upplevelser och känslor över vad som hände. Vi möttes en kväll på S/Y Goodvibes för lite god mat och prat. Vi själva har fått lyssna till deras berättelser om hur oroliga de blivit när de hört MAYDAY-utropet. Kapten Betongs stressade men fokuserade röst som tydligt gick ut på kanal 16; MAYDAY – MAN OVERBOARD! Larmet berättade ju inte vem som fallit över bord, det behövde ju vara kort och sakligt och innehöll egentligen bara förutom ovan nämnda, vår position.

Så våra vänner trodde därför att det var Styrman Pimpsten som fallit över bord, då Kapten var den som larmade. Ägaren på S/Y Bonduca som vid tillfället legat och sovit (hans vän hade vakten) vaknade när han hörde MAYDAY. Han hade helt och hållet missat våra tidigare försök att ropa upp Coast Guard samt det efterföljande PAN-PAN-meddelandet. Så han hade ingen aning om att det fanns fler människor kring Wilma än hennes egen besättning. I samma stund han hörde att någon på Wilma fallit över bord så kände han hur blodet fann från huvudet och han blev plötsligt illamående. Han trodde katastrofen var ett faktum, att en av hans vänner gått förlorad.

Vännerna på S/Y Goodvibes blev lika oroliga de. De visste inte heller vem som fallit i vattnet. De vände sin båt och gick kontrakurs tillbaka för att möta upp oss. De var närmare oss än S/Y Bonduca, men ändå ett par timmar ifrån och med den korta krabba sjön och motvind så insåg de att det skulle ta dem lång tid att hinna nå oss. Så fort de hörde att en helikopter från fastlandet var utskickad så vände de båten på nytt och fortsatte sin segling mot Formentera. Istället så hade de fokus på att lyssna på radion och vara beredda att assistera oss via den vägen. De förde loggbok och skrev upp tidpunkterna samt vilken fakta som framgick av den radiokommunikation vi på Wilma hade med MRCC, Räddningsstationen.

För Susan som ju hela vägen sett Wilmas lanternor, så reagerade hon instinktivt med att starta motorn och sätta av i kurs mot Wilma. Hennes oro i magen var plågande de tjugo minuter det tog för henne att nå oss. Hon blev ett tag konfunderad, för när hon kom närmare så kände hon inte igen Wilma. Susan berättade att hon funderade över vad det var hon såg. Med Wilmas alla däcks- och arbetsbelysningar påslagna så såg hon ut som en mindre oljeplattform där i mörkret. Susan dök upp före helikoptern och hon upplevde att väntan på räddningen var lång och jobbig. Männen i den lilla båten var ännu upprörda och de klagade över sjösjuka och nedkylning. De försökte emellanåt starta den strejkande utombordaren och de lyckades ett par gånger, innan den på nytt dog. Och när de fick igång motorn så satte de av efter Susan. Vi på Wilma uppfattade det hela, vi släppte aldrig blicken på jollen för en sekund. Vi ropade blixtsnabbt över radion till Susan; -GET AWAY, GET AWAY! THEY ARE COMING AFTER YOU! Susan som hade männen akter om sig vågade inte ens vrida på huvudet och titta bakåt, utan hon startade sin motor och gasade på allt vad hon kunde. Hon höll därefter ett större avstånd till jollen och Wilma, vilket var klokt.

För vår del så var det ju en massa detaljer som hände, saker vi inte hunnit berätta om och som visar på den tidspress vi plötsligt hamnade i. Som att Styrman Pimpsten kastade sig mer eller mindre naken upp från kojen för att starta motorn. Hur hon hinner greppa tag i sin overall och hoppa i den. Men när motorljudet från jollen och männens skrik överröstade Kaptens, så rusade hon blixtsnabbt upp på däck. Med ena skon kvar inne i båten och den andra i handen (den slängdes ner i sittbrunnen) så agerade hon första timmen barfota. Först när den akuta fasen lagt sig fanns tid att sätta på sig skorna.

Annat att nämna var att vi genast tog oss an olika roller, det fanns inte tid att diskutera. Bara korta kommandon till varandra. Hur vi i början försökt förmå männen i jollen att lugna sig men så fort vi såg det lönlöst så ropade vi på hjälp över radion. Först kallade vi på Coast Guard utan att få svar. Vi bestämde då att ropa PAN PAN och ta kontakt med S/Y Goodvibes, vännerna som tack och lov tolkade situationen blixtsnabbt och länkade vidare. Denna hjälp var ovärderlig för plötsligt fick vi annat handlingsutrymme än att stå vid radion.

Det gick fem minuter mellan PAN-PAN och MAYDAY-meddelandet har vi fått berättat för oss. Under dessa fem minuter så körde först jollen bakom i Wilmas kölvattnet. Deras jolle var för tungt lastad vilket gjorde att deras stäv inte kunde lyfta, utan de plöjde fram genom vattnet. Och hur de strax senare kom upp jämsides med Wilma. Plötsligt så tror vi att de ska ge upp och svänga bort ifrån oss. Men istället gör de en lov ut och kommer tillbaka i en brant vinkel och styr fullt medvetet med kraft rakt emot Wilmas skrovsida. Vi båda rusar fram på däck där tre män kastar sig upp mot Wilma. Deras båt slungas ut av kraften från kollisionen. En man lyckas komma upp på Wilma medan två män försvinner ner i det kolsvarta vattnet. Allt sker så fort, så fort…allt medan Wilma seglar på i sina fyra-fem knop utan att ha någon vid rodret. Männen i vattnet och båten försvinner bakom oss där nattmörkret slukar dem.

Två sekunder går…vi behövde försäkra oss om att mannen som hoppat ombord på Wilma inte tänk bruka våld mot oss. Han fick en stark tillsägelse om att sitta ner på angiven plats och vi bedömde att han valde att ha en låg profil. Nyss hade han i den lilla båten sett ut som ett vansinnigt djur redo att döda. När detta var säkrat så ställde sig Styrman Pimpsten vid rodret och Kapten gjorde sitt MAYDAY-utrop. Han hade haft sinnesnärvaro att trycka på mob-knappen. Den knapp som lägger en markering i sjökortet/plottern för var man över bord inträffat.

När detta var klart så tog vi en snabb diskussion om vi skulle försöka vända om med att bara ta in förseglet och ha storseglet kvar uppe, vi hade ju motorn igång. Men vinden var frisk och då vindens kraft gör manövreringen svårare med segel uppe så tog vi beslutet att ta ner alla segel för att vinna manöverutrymme. Styrman Pimpsten stod på sig i beslutet att plocka ner alla segel, vilket i efterhand var klokt.

Det var först nu när alla segel var nere och vi börjat gå tillbaka till MOB-platsen som vi fick lite tid. Vi tände upp alla däcksbelysningar och de två utåtriktade arbetslampor vi har monterat i höjd med lanternorna. Vi hämtade pannlampor och en handstrålkastare, den senare en gåva från våra vänner på S/Y FAIR som de hade vänligheten att ge oss inför att deras båt skulle säljas. Så började vi söka i det mörka vattnet efter männen som fallit i. Samtidigt började vi prata med immigranten, vår oinbjudne gäst vi hade ombord. Han pratade franska, tack och lov. Så vi kunde börja fråga ut honom och han blev på så vis till vår hjälp. Nu fanns det åter tid för oss att prata direkt med MRCC. Såväl med räddningsstationen i Palma på Mallorca samt direkt med personalen i helikoptern. De behövde få veta omfattningen av räddningsaktionen, hur många nödställda det rörde sig om totalt, hur många man över bord etcetera.

Vi fick förfrågan från MRCC om vi kunde plocka över männen från jollen upp på vår båt. Men Styrman Pimpsten sa direkt ifrån. Denna aktion hade blivit alldeles för riskabel, med risk för att ännu fler personer skulle hamna i vattnet. Havet var ju rätt upproriskt, inte så höga vågor, knappa metern. Men den var krabb vilket skulle få två båtar bredvid varandra att dansa osymmetriskt. Problemet var att männen i jollen ännu var i upproriskt tillstånd. Vår egen säkerhet ville vi inte riskera. Istället meddelade vi dem att vi skulle börja cirkulera runt jollen i väntan på hjälp. Och detta var klokt, för när vi kom nära så kunde vi be vår oinbjudne gäst att ropa till sina vänner. Om att hjälp var på väg och sen den värdefulla informationen vi fick om att de hade lyckats plocka upp sina vänner som fallit i vattnet.

Nu uppstod en hel del väntan, vi turades om att köra Wilma i runda cirklar runt jollen. Och Kapten Betong som egentligen inte pratar franska alls, men uppenbarligen snappat upp en del under våra seglingar i fransktalande länder, lyckades få till en riktig ice-breaker. Han berättade för vår oinbjudne gäst att vi kommer från Sverige, från landet som har Zlatan Ibrahimovic. Detta får mannen att skina upp och le. Så de pratar om fotboll och Zlatan (och då ska man veta att Kapten inte är känd som någon stor fotbollskännare). En större ambassadör för vårt Sverige än Zlatan är svår att finna i en situation som denna. Vår oinbjudne gäst började nu slappna av lite mer och vi kände att förtroende för varandra började byggas. Vi kunde på så vis få ur mer information samt att han kunde lugna och informera sina vänner i jollen. Männen i jollen mådde fruktansvärt dåligt, tre män låg utslagna vilket tvingade deras kamrater att sitta upp längs med kanterna. De var alla sjösjuka och frös. De tiggde och bad om filtar men vi vågade inte gå för nära dem för såväl vår som deras säkerhet. Vi visste ju vid det här laget att de skulle klara sig då hjälp var på väg. Nu höll även solen på att gå upp och i den gryende morgonen så började livet kännas lättare.

Ja och så kom helikoptern, exakt en timme efter det vi larmat. Och ytterligare två timmar senare så nådde räddningsbåten oss.

Så kom stunden då vi alla kunde börja pusta ut. Först plockades männen i jollen upp. De som inte mådde bra togs direkt ner i räddningsbåten. De övriga blev placerade fram på däck. Samtidigt fendrade vi på Wilma.

När vi några minuter senare hade fått räddningsbåten sida vid sida med Wilma så kunde vår gäst hoppa över från båt till båt. I sin ficka hade han nu vårt visitkort med mejladress, vi ville gärna veta hur det hela slutar för deras del. Och just innan han lämnar oss så tar den unge mannen Kapten i hand och tackar honom för att vi räddat hans och hans vänners liv. Och en ursäkt för den olägenhet de åsamkat oss.

När räddningsbåten backar ut så torkar Kapten en tår som letar sig fram i ögonvrån. Alla på däck vinkar. Och vi kan äntligen andas ut. Vi hade sannolikt räddat livet på 11 män som trodde sig kunna söka ett bättre liv i Europa.

Ja de två sista inläggen handlar ju om samma händelse, fast lite olika vinklade. Har du inte läst det första så gå gärna tillbaka och läs det, länk kommer HÄR. Det går även att läsa på S/Y Goodvibes blogg, där bland annat alla tidpunkter finns med. Länk till deras sida kommer HÄR.

Därtill hoppas vi kunna få ihop en film. Det finns bilder och filmer samt även en ljudupptagning från en av radiokommunikationerna mellan oss och MRCC. Men vi är i dagsläget lite osäkra på vad som går att använda, den mesta tiden så låg filmkameran i play-läge i fickan. Så vi har inte hunnit redigera och bedöma vad som är användbart.

Skepp o Hoj!

 (…on the crossing over to Formentera we had to call MAYDAY MAYDAY MAYDAY…)

 You will find the text in English further down the page…

I går natt rammades Wilma. En ikapphinnande båt med skräckslagna immigranter ombord tog som det kändes, sina sista krafter och sitt sista hopp och körde rakt in i sidan på vår segelbåt. Vi hade innan försökt att styra och hålla undan för dem där vi ropat åt dem att lugna sig, att vi larmat på sjöassistans. Men med Wilma för segel så var det omöjligt att hålla undan för dem. Samtliga män i den fullsatta båten skrek hysteriskt och vi såg uppspärrade skräckslagna ögon i skenet från Wilmas lanternor. Smällen mot skrovet blev oroväckande hård, deras båt slungades bort från oss direkt. Men i samma stund som de slog i oss midskepps på styrbordssidan så kastade sig tre män upp mot Wilma för att finna något att greppa tag i. Två män föll i vattnet, en tredje tog sig upp. Vårt tidigare PAN-PAN-meddelande övergick nu till ett MAYDAY. Man över bord!

Men vi tar det hela från början…

Vi lämnade Mar Menor och vår vackra ankarvik vid åttatiden på måndagsmorgonen. Målet var att hinna med den första broöppningen klockan tio och dessförinnan hinna bunkra på vatten och lite diesel. Lite småstressat blev det inför broöppningen ändå, vi som tänkt lämna över lite mat och vatten till Susan. Hon led stor brist på förnödenheter efter många dagar på ankaret utan tillgång till affärer. Men precis innan bron gick upp så lyckades våra vänner på S/Y Goodvibes ändå förse Susan vatten. Vi kunde därmed starta den närmare två dygn långa överfarten till Formentera, den lilla ön strax söder om Ibiza.

När vi kommit igenom bron så bjöd Medelhavet på lugnt vatten, solsken och svaga vindar. Vi hissade segel och njöt, vi fem båtar och vänner som valt att göra sällskap. Vi stämde av med Susan, om hon nu trodde hon skulle klara sig fint med sitt skrala matförråd. Vi fick till svar att det skulle hon nog. Men lite bekymrad var hon över att hon inte hade något te kvar. Susan som kommer från Skottland stod utan te! Vi förstod allvaret och vi lyckades få till en överlämning med livselixiret Earl Grey. Vig och snabb som en panter kastade hon sig efter påsen vi räckte över.

Vi hade tidigare i veckan bytt försegel på Wilma, från klyvaren till genuan. Nu fick vi en ren sidovind. Så vi hissade även det andra förseglet och med dess fina spalteffekt så kom Wilma upp i god fart, trots den svaga vinden. Vi seglade lika snabbt som våra vänner. Vi som alltid brukar vara sist och långsammast. Det var bara Susan som hamnade på efterkälken.

Vi hade innan avresan bestämt att Wilma skulle hålla lite jämna steg med Susan. Hon seglar en liten båt, kanske en åtta meter lång. Och i avsaknad av besättning och autopilot så var det nog klokt. Men när vi försvann för henne så valde vi efter ett par timmar att göra ett slag och gå tillbaka. Vi kom då överens om att ha radiokontakt varannan timme då vi insåg att det nog skulle bli svårt att följas åt sida vid sida.

Det blev kväll och natten stod inför dörren. Utan AIS på Susans båt så kunde vi inte se henne på vårt elektroniska sjökort. När skymningen kom såg vi hennes navigationsbelysning långt borta i fjärran. Men vi hade räckvidd att ropa upp varandra. När vi stämt av med Susan klockan 22, så satte vi på en film ombord. En komedi. Jo vi har sådana möjligheter ombord även när vi seglar. Vi speglar det elektroniska sjökortet på Ipaden och så turas vi om att gå upp på däck och spana var tionde minut. Jo man ska veta att mitt ute på havet så händer det inte så mycket. Där vi befann oss så var det bara vi och Susans lanterna som lyste upp natthimlen. Våra vänner på Goodvibes, Bonduca och Witte Raaf var nu långt framför oss utom synhåll.

När filmen var slut så började vi gå skift, en för att vila och den andra att ansvara för segling och båt. Kapten Betong dök i säng för lite sömn vid halv ett tiden. Stjärnorna och månen gav oss en vacker natt och gjorde Styrman Pimpsten sällskap under de ensamma timmarna. Vid halv fyra sågs vi igen och vi satte på en kopp te. När vi satt där så såg vi plötsligt en lampa rakt akterut. Den såg konstig ut, ibland lös den och ibland var den släkt. Vi trodde att det nog var en fiskebåt i fjärran. Sen så försvann ljuset och allt bakom Wilma var åter kolsvart.

Klockan fyra på natten så ropade vi upp Susan. Allt var ok hos henne. Och sen gick Styrman Pimpsten och la sig.

Hon hade inte riktigt hunnit somna när Kapten ropade högt till henne;

-SKYNDA! DRA IGÅNG MASKIN! Maskinen i fråga är Wilmas motor, vi seglade ju. Blixtsnabbt fick Pimpsten igång motorn och samtidigt hörde hon en massa röster. Förtvivlade röster som skrek och ropade. Hon var fort i sin overall och upp på däck i den fuktiga natten. Och synen var overklig.

I en liten båt, något större än en jolle så satt ett tiotal män. De var i upplösningstillstånd. De skrek och viftade med armarna hysteriskt. De körde galet med den lilla båten, den sladdade fram och tillbaka i Wilmas kölvatten. Vi insåg att det var flyktingar från Afrika som hunnit ikapp oss. Med Wilmas fulla segel uppe och deras stora antal man i den lilla båten så ville vi hellre hålla dem ifrån oss och istället ropa på Kustbevakningen för assistans.

När vi anropade Coast Guard över radion så fick vi inget svar. De skrikande männen började nu försöka komma upp bredvid oss. De körde alldeles för nära. Nu stod männen upp i båten och de skrek i kör. Vi hade ingen chans att överrösta dem och därmed lugna dem. Att hjälp var på väg. Vi valde då att höja ribban och ropa ut ett PAN-PAN-meddelande över radion. Ett allmänt utrop om att man hamnat i stora bekymmer på havet, riktat till alla som tänka höras kan. Vi befann oss nu halvvägs ganska precis mittemellan Alicante och Formentera.. Vi hade 40 nautiska mil till närmaste land. Lyckligtvis så hade vännerna på S/Y Goodvibes hört vårt utrop. De låg ett par timmar före oss och de i sin tur hade räckvidd till MRCC, räddningsstationen. Vi meddelade vår position och det var i just detta ögonblick som vi såg att männen i båten tog sats och styrde rakt mot Wilmas skrovsida.

Vi var fort fram på däck. Vi trodde vi skulle få tiotalet hysteriska män upp på Wilma och det ville vi absolut inte. Smällen mot skrovet blev oroväckande hård och genast så studsade den lilla båten med kraft bort från Wilma igen. Havets ojämna vågor fick båtarna att gunga och kasta sig osymmetriskt intill varandra. Att ens försöka närma sig varandra under dessa förhållandena var förenat med livsfara, särskilt i nattmörker.

Ja och vid sammanstötningen så kastade sig tre män sig i desperation efter något på Wilma att greppa tag i. En man tog sig upp. Skräckslagen kröp han ihop som en boll på vårt däck. Medan de två andra männen ramlade ner i det kolsvarta vattnet just som deras båt med kraft studsade bort från Wilmas hårda betongskrov. De två männen i vattnet försvann fort bakom oss medan Wilmas seglade oförtrutet på med fulla segel och autopiloten inkopplad. Den lilla båten försvann likaså och vi stod nu med en livrädd man på vår båt, två män i havet och en handfull män i en jolle.

Kapten ropade ut ett MAYDAY och Styrman tog hand om den oinbjudne gästen. Han fick order om att sitta ner och han fick i farten en flaska vatten och en filt. Han skakade enormt.

S/Y Goodvibes fortsatte att assistera oss med våra nödanrop där de kunde fortsätta ropa ut vårt MAYDAY, så vi inte behövde låsa oss vid radion. Vi kunde då istället gemensamt få ner Wilmas segel och koppla ur autopiloten. Vi svängde runt och vi hade nu tänt upp alla däcksbelysningar som gick att uppbringa ombord, samt försett oss ficklampor och pannlampor. Vi såg inte längre den lilla båten med männen i, vi hade hunnit segla rätt långt medan vi ropade ut vårt MAYDAY.

Vi gick på kontrakurs och vi såg strax båten. Vi sökte i vattnet efter de som trillat i och vi lyckades på franska prata med vår oinbjudne gäst. Han berättade vad han hette. De hade varit ute på havet i fem dygn, de var alla sjösjuka, trötta och frusna. Totalt 11 män, inga barn eller kvinnor. De hade startat sin resa från Algeriet.

Den mest akuta fasen hade nu lagt sig, vi sökte runt den lilla båten efter männen i vattnet. Vi hade nu även fått direktkontakt med räddningsstationen. De hade lokaliserat Wilmas position och vi fick veta att en helikopter och en sjöräddningsbåt var på väg till vår undsättning.

Vi började cirkulera runt den lilla båten som nu hade fått slut på bränsle. Eller om något hänt, för det luktade bensin över hela området. Männen i jollen var fortfarande i ett upproriskt tillstånd och vi fick vår oinbjudne gäst att ropa till sina vänner att de skulle sitta ner i båten och att hjälp var på väg. Bland bensinångor och utan framdrift så guppade jollen och krängde obehagligt där den lagt sin sida till vågorna. De klagade högljutt att de var sjösjuka och frös. Men vi fick glädjande också veta att de två män som trillat i vattnet nu fanns i båten. De hade räddats av sina kamrater. Dock såg vi bara sju män i båten, det skulle ju till antalet vara tio där och den elfte hos oss. Det gjorde oss oroliga.

Vi försökte komma närmare med Wilma så vi kunde räkna dem. Jo några låg ner i båten, sannolikt de som fallit i havet. Det kändes gott. Det betydde att ingen låg kvar i vattnet. Vi kunde meddela detta över radion till räddningsteamet som var på väg.

Nu hade Susan dykt upp. Hon var den båten som befunnit sig närmast oss och när hon hört vårt MAYDAY så ändrade hon kurs och styrde kortaste väg mot Wilma. Hon hade hela tiden sett våra lanternor. Tillsammans så cirkulerade vi nu runt den lilla båten i väntan på assistans.

Snart kom helikoptern. Vi fick radiokontakt. Då ingen människa längre fanns kvar i vattnet och en luftburen räddningsaktion på elva man inte var tillräckligt säker, så informerade helikoptern att de skulle ligga och cirkulera ovanför oss tills dess att räddningsbåten hunnit fram. Det skulle ta två timmar för räddningsbåten att nå oss. Det gick nog inte att beskriva den trygghet vi kände när vi i väntan på hjälp hade en räddningshelikopter strax ovanför Wilmas masttopp. Skulle någon falla i vattnet på nytt så skulle hjälpen vara nära.

Till slut fick vi ett anrop från helikoptern att de behövde ta sig tillbaka in till land för att tanka. Men att räddningsbåten bara var 30 minuter bort.

Strax efter soluppgången så kom räddningen för oss alla. Det hade ljusnat och alla var nu lugna och ingen var längre skärrad. Några män i den lilla båten mådde riktigt dåligt. Männen i jollen plockades upp först och därefter så kunde vår oinbjudna gäst hoppa över till räddningsbåten, då de lagt sig bredsida med Wilma. Innan han försvann från oss och Wilma så tog han Kaptens hand och gav honom en tacksam skakning. Han bad om ursäkt för att han och hans kamrater ställt till det för oss men tackade samtidigt att vi räddat livet på dem. Räddningsbåten kunde sen backa ut och på däck stod de räddade männen, ja de som förhållandevis mådde bra. De vinkade till oss och ropade upprepande tack, tack, tack. Jo, chansen var stor att det inte hade slutat väl…med slut på bensin i den gropiga sjön så var det inte alls säkert att de hade klarat sig så länge till.

 Foto: Susan Smillie

Så såg vi räddningsbåten försvinna i kurs mot Alicante med männens jolle på släp. Och samtidigt som vi såg Susan lättad hissa på sina segel på nytt så fick vi ett upprop över radion. Det var räddningsbåten och de tackade oss för vår hjälteinsats.

 

Räddningsbåten lämnar oss med jollen på släp…

 

Med tre timmars försening så kunde också vi hissa segel och fortsätta mot vårt mål, Formentera. Vi tog en kopp te och sammanfattade natten. Vi mådde bra var vi överens om. Vi hade aldrig känt oss rädda. Men vi hade blivit enormt pressade och stressade i man-över-bord-situationen. Vi kände även obehag av att inte alls veta vad dessa män hade kunnat ta sig till i sitt panikslagna tillstånd, om samtliga hade lyckats tagit sig ombord på Wilma. När den första kaotiska stunden hade lagt sig och vi fått kontroll på situationen och vi visste att samtliga hade klarat sig, så var det ingen fara längre.

Men dock finns det några bilder som för alltid kommer sitta kvar i vårt minne. Bilden av de första sekunderna när deras båt dyker upp, vilt sladdande i Wilmas kölvatten. Där deras skrik, bedjan och uppspärrade ögon sa allt. Att de fruktade för sina liv och de bad om att få räddas. Och sen smällen mot skrovet, där vi såg hur allt gick så fel och två män föll i vattnet. Ögonblicket som i en handvändning förändrade situationen från fara till livsfara.

Jo vi agerade nog så rätt vi bara kunde i den rådande stunden. Men hur rätt vi än gjorde, så fick även vi hjärtat i halsgropen och en puls av dess nåde. Vi tackar dock vår lyckliga stjärna att vännerna på S/Y Goodvibes hade tillräcklig räckvidd över radion så de kunde nå den livsnödvändiga hjälpen. Den länken var ovärderlig. Och att det inte var Susans båt männen hade satt efter och elva man hoppat upp på hennes lilla båt, ensamseglare som hon är.

Allt gick bra. Men nu behöver vi nog hämta oss och reflektera över det inträffade. Vi ligger tryggt på svaj i en vik i Formentera, i klarblått vatten. Vi vill såklart tacka våra vänner på S/Y Goodvibes och Susan för deras hjälp och stöd. Det hade kunnat sluta mycket illa annars, mycket illa.

//Kapten Betong och Styrman Pimpsten…eller Fredrik och Helena som vi egentligen heter…

Skepp o Hoj!

 In English;

Last night Wilma was caught up by a small boat. The dinghy was full of horrified and scared immigrants and they took, it seemed, the last of their energy and hope and drove straight into the side of our sailingboat. At first, we tried to steer away and call to them to calm down, that we had called for help but it was impossible to keep ahead.All men in the boat shouted hysterically and we saw horrified eyes in the shine from Wilma’s navigation lights. The bang when they hit the hull was alarmingly hard, their boat bounced off the side immediately. But in the moment they hit our midship on starboard side, three men threw themselves up at Wilma and tried to find something to grab. Two men fell into the water, a third got up. Our previous PAN-PAN message was now transferred to a MAYDAY. Man overboard!

But we’ll take it all from the beginning …

We left Mar Menor and our beautiful anchorbay at eight o’clock on monday morning. We wanted to catch up the bridge opening at ten o’clock and before that fill up some water and diesel. We also wanted to leave over some food and water to Susan. She suffered a large lack of supplies after many days at the anchor without access to shops. We didn´t manage but just before the bridge went up, our friends at S / Y Goodvibes managed to supply Susan some water. We could therefore start the two-day long crossing between Mar Menor and Formentera, the small island just south of Ibiza.

As we crossed the bridge, the Mediterranean Sea gave us sunshine and light winds. We hoisted sails and enjoyed, we five boats and friends who chose to make company. We checked with Susan if she thought she would be fine without a food store, still there were time for her to get something from our boat. We were told that she was fine, but a little concerned however, she had run out of tea. Susan from Scotland stood without tea! We understood the seriousness and we managed to get a handover with the essential Earl Gray. Lithe and fast as a panther she threw herself after the bag we handed over.

We had earlier changed foresail on Wilma, from the gib to the genoa. Now with the the pleasant sidewind we hoisted a second foresail. Wilma came in good speed despite the light winds. We sailed as fast as our friends, usually sail slowest, we even sailed away from Susan.

Before departure we had decided that Wilma would sail not to far from Susan. She sails a small boat, maybe an eight meter long or so. And in the absence of crew and autopilot, it was probably wise. But when we disappeared for her, we chose after a couple of hours to turn around and meet her up. Then we agreed to have a radio call every second hour, we realized that it would be difficult to follow each other side by side.

When it bacame dark we could see Susans navigation lights far away in the distance. Without AIS on Susan´s boat we could not see her on our electronic chart. So to call her up sometimes felt really good. After the 10 o´clock-chat with Susan we started a movie. A comedy. Yes, we have such opportunities on board even when we sail. We reflect the electronic chart on the Ipad, and we took turns to go up on deck for a check every 10 minutes. Well, you should know that out on the ocean, not much happens. There were only we and Susan’s navigation lights out there. Our friends at Goodvibes, Bonduca and Witte Raaf were now far ahead of us, out of sight.

When the film was over, we started shifting, one for rest and the other to be responsible for sailing the boat. Captain Concrete (Kapten Betong) appeared in bed for a little sleep at half past twelve. The stars and the moon gave Styrman Pimpsten (Mate Pumice Stone) a beautiful night and company during the lonely hours. At half past four we met up again and we sat with a cup of tea. When we sat there we suddenly saw a lamp with a white light far, far away. It looked strange. We thought there was a fishing boat in the distance. Then the light disappeared and everything behind Wilma was again carbon-black.

At four o’clock in the night we called Susan. Everything was ok with her. And then Styrman Pimpsten went to bed.

She had not really fell asleep when Captain cried out loudly to her;

-HURRY! START THE ENGINE! She got the engine running and at the same time she heard a lot of voices. Desperate voices shouting and crying. Quickly she jumped into her overall and up on deck in the humid night. And the sight was unreal.

In a small boat, not much bigger than a dinghy, there were about ten men. They were in a state of fear. They screamed and waved their arms. Hysterical. They drove crazy with the little boat, it swung back and forth after Wilma.We realised that they were probably refugees from Africa who had caught up on us. With Wilma´s sailes up and their large number of men we preferred to keep some distance to them and instead call Coast Guard for assistance.

When we called Coast Guard over the radio, we received no response. The screaming men now began to come up next to Wilma. They drove way too close. Now the men stood up in the small boat and they screamed loudly. We had no chance to overthrow them and calm them down. And tell that help was on its way. In that situation we decided to call out a Pan-PAN message over the radio. A general call you make when you are in great trouble at sea, aimed at all listening people. We were now half way between Alicante and Formentera. We had 40 nautical miles to the nearest coast. Fortunately, the friends at S / Y Goodvibes had heard our call. They were a couple of hours before us and they in turn had the reach of MRCC, the Rescue Station. We announced our position and it was at this moment we saw the men in the small boat steer straight into the side of our boat.

We were up on the deck in a second. We thought we’d get dozens of hysterical men up on Wilma’s deck and we certainly didn´t want that. The bump against the hull was worryingly hard, and immediately the little boat bounced away from Wilma. The uncomfortably large ocean waves caused the boats to swing and throw themselves aginst each other. Even trying to approach each other in these circumstances was potentially life threatening, especially in night darkness.

At that collision, three men threw themselves in desperation for something at Wilma to get hold of. One man got up, while the two other men fell into the black water, just as their boat was flung with force from Wilma’s hard concrete hull. The two men in the water soon disappeared behind us while Wilma sailed on with full sails and the autopilot engaged. The little boat disappeared as well, and we stood now with a scared man on our boat, two men in the sea and a handful of men in a dinghy.

Captain shouted out a MAYDAY on the radio, and Styrman Pimpsten took care of the uninvited guest. He got orders to sit down and we gave him a bottle of water and a blanket. He shook tremendously.

S / Y Goodvibes continued to assist us with our emergency calls where they could link our MAYDAY to Rescue Center, so we didn´t have to stay at the radio. Instead, we could jointly get down Wilma’s sail and disconnect the autopilot. We turned around and we had now lit up all the deck lights that could be brought on board, as well as headlamps. We no longer saw the smal boat, we had sailed quite far way while we shouted out our MAYDAY ..

We turned Wilma and went back and in a while we saw the small boat. We searched after those who fell into water and we managed to speak French with our uninvited guest. He told us his name and that they had been out at sea for five days. They were all sea sick, tired and frozen. A total of 11 men, no children or women. They had started their journey from Algeria.

The most intensive phase was now behind us and we searched around the little boat after the men in the water. We had now also got direct contact with the Rescue Station. They had located Wilma’s position and we were told that a helicopter and a rescue boat were on the way to us.

We began to circulate around the small boat that had now run out of fuel – there was a powerful smell of petrol all over the area. The men were still upset and we got our uninvited guest to shout to his friends to sit down in the boat and that help was on its way. The smell of petrol and the small boat’s continuous swing from side to side made them complain loudly, they were sea sick and frozen. But we were pleased to hear that the two men who fell in the water were now in the boat. They had been rescued by their friends. However, we only saw seven of them in the boat, it would amount to ten there and the eleventh with us. It made us worried.

We tried to get closer to the dingy so we could count them. Some of them lay down in the boat, probably those who had fallen into the sea. It felt good. That meant no one was any longer in the water.

Now Susan had appeared. She was the boat closest to us and when she heard our MAYDAY, she changed course and managed the shortest route towards Wilma. She had all the time seen our navigation lights. Together we circulated around the small boat waiting for assistance.

Soon the helicopter arrived. We got a radio contact. When no man was left in the water and an airborne rescue operation on the sea was not safe enough, the helicopter informed that they would circulate above us until the rescue boat had arrived. It would take two hours for the rescue boat to reach us. It really felt good to have the rescue helicopter just above Wilma’s mast. Should anyone fall into the water again, the help would be close.

After a couple of hours we received a call from the helicopter that they needed to get back to refuel. But the rescue boat was only 30 minutes away.

Soon after the sunrise, the rescue came for all of us. It was now daylight and everyone was now calm. although some of the men were poorly . The men in the dinghy were picked up first and then short after, our uninvited guest. Before he disappeared from us he gave captain a grateful shake. He apologized for the trouble he and his friends had caused us, but at the same time he thanked us for saving their lives. The rescue boat could then back out. On the deck of the rescueboat the Algerian men waved to us and cried and shouted repeatedly; thank you, thank you, thank you.

 

Photo: Susan Smillie

The rescue boat disappeared in the direction of Alicante with the dinghy towed behind. And while we saw Susan finally could set sails again we received a call on the radio. It was the rescue boat and they thanked us for our heroic effort.

With three hours of delay, we could also hoist the sail and continue our crossing to Formentera. We took a cup of tea and summarized the night. We felt good we both agreed. We had never felt afraid. But we had been hugely pressured and stressed in the man-over-board situation. We also felt uncomfortable in the beginning, not knowing what these men could have done to us in their panicked condition. Especially if all men had managed to get up on Wilma’s deck. But as soon as the first chaotic half an hour was behind us and we got control of the situation and we knew everyone was safe, there was no further danger.

However, there are some pictures that will always remain in our memory. The picture of the first seconds when their boat pops up, wildly wreaking behind Wilma. And their screaming and shouting and wide open eyes said everything. That they feared for their lives and they asked to be rescued. And then the hit, the enormous bang. Where we saw how everything went wrong and two men fell into the water. The moment that in an instant changed the situation from danger to life danger.

Well, we acted as well as we could, perfect some say to us. But the situation was very stressful, the pulse rose sharply for a while. However, we thank our lucky star that the friends at S / Y Goodvibes had sufficient reach over the radio so they could reach the vital help. That link was so fantastic valuable. And we are also glad that it was not Susan’s boat the men had chased, we would hate to think of eleven men jumping up on her small sailing boat, solo sailor as she is.

Everything went well. But now we need to get ourselves some time and reflection. Now we are on anchor in a clear blue water in Formentera. Of course, we want to thank our friends at S / Y Goodvibes and Susan for all help and support. It could have ended very badly otherwise, very bad.

With love,

Captain Concrete and Mate Pumice Stone (Swedish; Kapten Betong och Styrman Pimpsten)

or our real names;

Fredrik and Helena

Skepp o Hoj!

Det hör till god kutym att hissa en gästflagga när man kommer till ett nytt land med sin båt. I vissa länder kan de till och med ta lite illa vid sig om man underlåtit sig denna sjöregel. Gästflaggan ska hissas och placeras under styrbords spridare.

Det går som regel att finna gästflaggor att köpa i båttillbehörsaffärer. Priset brukar landa på 10-15 euro per styck. Men ibland finns inte just den flaggan du söker…eller som nu…här finns ingen båttillbehörsaffär över huvud taget.

Vi lågbudgetseglare på Wilma har enkelt löst detta angenäma bekymmer med att vi tillverkar gästflaggorna själva. En bit lakanstyg, billigt inköpt på svenska IKEA och textilfärg från Panduro Hobby. Lakanstyget är så tunt så din flagga får sin baksida färgad på en och samma gång som du stryker färg på ovansidan (vi använder baksidan av bordstabletter som skydd, de med jultomtar på…). Lite färgbättringar brukar behöva göras på baksidan av flaggan, på sömmar där tyget är tjockt. Därefter ska flaggan torkas. Sen ska den strykas med ett strykjärn på baksidan, för att färgen ska sitta rejält samt tåla tvätt. Men HÄPP…Styrman Pimpsten har funnit ut att hon inte behöver rota fram strykjärnet varje gång det vankas flaggtillverkning ombord. Det räcker med att hänga ut flaggorna en solig dag och så gör solen jobbet. Sen kan det regna hur mycket som helst på flaggorna. Färgen sitter som ett förrymt tuggummi i ett barnahår.

Här i vår ankarvik så växer vår båtfamilj. Sex segelbåtar är nu upptagna i gemenskapen. Vi ligger alla och väntar på den sydvästliga vind som är utlovad till på måndag. Den som ska fylla allas våra segel och föra oss till Formentera och Ibiza. Det ska bli mycket trevligt och spännande när vi alla kastar oss loss och iväg samtidigt för att segla samma sträcka. Som en regatta…där vår sistaplats endast möjligtvis kommer att hotas av Susan. Hennes lilla båt är så liten och söt. Något större än de laktrits- och hallonbåtar man finner i godishyllan. Men inte mycket större…

Styrman Pimpsten tog fram symaskinen. Av det vita lakanstyget så syr hon först vita neutrala flaggor. Pimpsten passade på att bjuda in Susan. Susan är en soloseglande tjej utan symaskin under huvudkudden. Hon ville väldigt gärna komma och ha en pysseldag ombord på Wilma. Hon stod såväl utan flaggor som sällskap, så vi slog två flugor på smällen.

Vi laddade med varsin stor kopp te och gick till verket. Italien, Grekland, Tunisien, Malta… Skaparglädjen gick inte att ta miste på…

Stolta över våra flaggor hängde vi därefter upp dem på tork. Jo…ja…kanske såg det ut som två tolvåringar hade varit i farten. Men de var ju tillverkade av glädje och av kärlek. Till en mycket ringa kostnad. Och det gillar Billiga Maj och plånboken.

Annat som händer i vår vik. I morgon ska vi hissa upp Susan i masten. Hon har problem med sitt försegel. Hon får inte ner det helt enkelt, något har låst sig i masttoppen. Vi ska även göra en liten utflykt då vi alla är inbjudna att mönstra på en vacker holländsk båt och segla tillsammans (senaste tillskottet i vår ankarviksfamilj). Vi ska göra ett strandhugg så vi alla kommer åt en mataffär. Det behövs köpas lite färska grönsaker och frukt innan det bär av till Balearerna (roligare och miljövänligare att en båt tar oss alla till affären, istället för att sex båtar gör samma sträcka…). Igår kväll så la vi gemensamt upp lite planer ombord på propellertappar-båten, över en fantastiskt god pasta. Ja fattas bara annat när den är kokt av en italienare.

Skratt och gemenskap råder i vår lilla ankarvik. Och inte behöver man ens laga mat varje dag, då vi går runt hos varandra om kvällarna och turas om att tömma varandras kylskåp på godsaker…

Som ni hör, det går ingen nöd på oss…

 Styrman Pimpsten svalkar sig med ett bad…här mår vi gott!

Skepp och Hoj

 Mar Menor, Spanien

Vinden ska vrida sig nordostlig. Och vi valde därför att flytta på oss redan kvällen innan vindvridningen, för att ha jobbet gjort och få en ny miljö och utsikt. Det blev att runda den lilla ön i Mar Menor. Ön ser ut som en boomerang med en svacka mitt på. Hade svackan varit ännu lägre så hade denna ö varit två till antal, för den låglänta delen är inte mer än någon halv meter hög.

Nu startade vi motorn och drog upp ankaret som rejält grävt ner sig i sanden. Vi tuffade runt. Fann oss en lämplig plats som skydd för den kommande vinden. Och där lät vi kättingen rassla sig ur sin ankarbox. Vår krok grävde ner sig på nytt och vi stannade motorn och njöt åter av stillheten.

En bit mat. Lite streamad tv. Svensk tv. Vi gillar nog Sverige mer nu när vi inte är där. Vi har sett att det är soligt och varmt i Svedala och att det prunkar och blommar i var mans trädgård. Sen blev en kopp te i sittbrunnen till solnedgången. Vad vi inte visste var att vännerna på S/Y Goodvibes, som också hade tuffat runt ön för en bättre plats, hade fotograferat Wilma. Från deras position så fick de samma vackra solnedgång som vi. Men med skillnaden att de hade Wilma i förgrunden. De skickade över den nytagna bilden på Wilma och solen. Och WOW säger vi bara. Är det så det ser ut där vi är. Vi bor ju i paradiset.

Vi ville dela med oss. Så vi la upp fotografiet på fejsbok. Och snart kom en kommentar från en kär kusin.

”spara bilden och gör den till en fototapet till den dagen ni inte längre orkar segla”

Vilken fantastisk idé. Klart att den dagen ha ”Wilma och Solen” på en hel vägg. Där vi dagligen kan minnas denna fantastiska tid. Var denna fototapet ska sitta är dock inte klart. Kanske på ålderdomshemmet?! Vi behöver nog inte fundera på det närmare nu…

Skepp o Hoj!