(…så här ett par dygn efter vårt drama har vi hunnit vila och reflektera en aning)

 

Sorry, this post is not in English…We find it easier to describe in our mother language. But if any reader is good and quick at translating from Swedish to English, please contact us. Otherwise you have to keep to Mr Google, who can translate for you  (But he creates a bit of a third language). If you have a fixed computer, you can click on our linklist and choose Google translate. Then you will get the text translated directly (but it does not always work on mobile).

Isla Espalmador, Balearerna, Spanien

 

Så här ett par dygn efter vårt sjödrama så har vi hunnit vila och reflektera en aning. Vi har också hunnit träffa våra vänner för debriefing och stöttning. Vi var ju fem båtar som samtidigt lämnade Mar Menor och de andra har ju alla sina upplevelser och känslor över vad som hände. Vi möttes en kväll på S/Y Goodvibes för lite god mat och prat. Vi själva har fått lyssna till deras berättelser om hur oroliga de blivit när de hört MAYDAY-utropet. Kapten Betongs stressade men fokuserade röst som tydligt gick ut på kanal 16; MAYDAY – MAN OVERBOARD! Larmet berättade ju inte vem som fallit över bord, det behövde ju vara kort och sakligt och innehöll egentligen bara förutom ovan nämnda, vår position.

 

Så våra vänner trodde därför att det var Styrman Pimpsten som fallit över bord, då Kapten var den som larmade. Ägaren på S/Y Bonduca som vid tillfället legat och sovit (hans vän hade vakten) vaknade när han hörde MAYDAY. Han hade helt och hållet missat våra tidigare försök att ropa upp Coast Guard samt det efterföljande PAN-PAN-meddelandet. Så han hade ingen aning om att det fanns fler människor kring Wilma än hennes egen besättning. I samma stund han hörde att någon på Wilma fallit över bord så kände han hur blodet fann från huvudet och han blev plötsligt illamående. Han trodde katastrofen var ett faktum, att en av hans vänner gått förlorad.

 

 

Vännerna på S/Y Goodvibes blev lika oroliga de. De visste inte heller vem som fallit i vattnet. De vände sin båt och gick kontrakurs tillbaka för att möta upp oss. De var närmare oss än S/Y Bonduca, men ändå ett par timmar ifrån och med den korta krabba sjön och motvind så insåg de att det skulle ta dem lång tid att hinna nå oss. Så fort de hörde att en helikopter från fastlandet var utskickad så vände de båten på nytt och fortsatte sin segling mot Formentera. Istället så hade de fokus på att lyssna på radion och vara beredda att assistera oss via den vägen. De förde loggbok och skrev upp tidpunkterna samt vilken fakta som framgick av den radiokommunikation vi på Wilma hade med MRCC, Räddningsstationen.

 

För Susan som ju hela vägen sett Wilmas lanternor, så reagerade hon instinktivt med att starta motorn och sätta av i kurs mot Wilma. Hennes oro i magen var plågande de tjugo minuter det tog för henne att nå oss. Hon blev ett tag konfunderad, för när hon kom närmare så kände hon inte igen Wilma. Susan berättade att hon funderade över vad det var hon såg. Med Wilmas alla däcks- och arbetsbelysningar påslagna så såg hon ut som en mindre oljeplattform där i mörkret. Susan dök upp före helikoptern och hon upplevde att väntan på räddningen var lång och jobbig. Männen i den lilla båten var ännu upprörda och de klagade över sjösjuka och nedkylning. De försökte emellanåt starta den strejkande utombordaren och de lyckades ett par gånger, innan den på nytt dog. Och när de fick igång motorn så satte de av efter Susan. Vi på Wilma uppfattade det hela, vi släppte aldrig blicken på jollen för en sekund. Vi ropade blixtsnabbt över radion till Susan; -GET AWAY, GET AWAY! THEY ARE COMING AFTER YOU! Susan som hade männen akter om sig vågade inte ens vrida på huvudet och titta bakåt, utan hon startade sin motor och gasade på allt vad hon kunde. Hon höll därefter ett större avstånd till jollen och Wilma, vilket var klokt.

 

För vår del så var det ju en massa detaljer som hände, saker vi inte hunnit berätta om och som visar på den tidspress vi plötsligt hamnade i. Som att Styrman Pimpsten kastade sig mer eller mindre naken upp från kojen för att starta motorn. Hur hon hinner greppa tag i sin overall och hoppa i den. Men när motorljudet från jollen och männens skrik överröstade Kaptens, så rusade hon blixtsnabbt upp på däck. Med ena skon kvar inne i båten och den andra i handen (den slängdes ner i sittbrunnen) så agerade hon första timmen barfota. Först när den akuta fasen lagt sig fanns tid att sätta på sig skorna.

 

Annat att nämna var att vi genast tog oss an olika roller, det fanns inte tid att diskutera. Bara korta kommandon till varandra. Hur vi i början försökt förmå männen i jollen att lugna sig men så fort vi såg det lönlöst så ropade vi på hjälp över radion. Först kallade vi på Coast Guard utan att få svar. Vi bestämde då att ropa PAN PAN och ta kontakt med S/Y Goodvibes, vännerna som tack och lov tolkade situationen blixtsnabbt och länkade vidare. Denna hjälp var ovärderlig för plötsligt fick vi annat handlingsutrymme än att stå vid radion.

 

Det gick fem minuter mellan PAN-PAN och MAYDAY-meddelandet har vi fått berättat för oss. Under dessa fem minuter så körde först jollen bakom i Wilmas kölvattnet. Deras jolle var för tungt lastad vilket gjorde att deras stäv inte kunde lyfta, utan de plöjde fram genom vattnet. Och hur de strax senare kom upp jämsides med Wilma. Plötsligt så tror vi att de ska ge upp och svänga bort ifrån oss. Men istället gör de en lov ut och kommer tillbaka i en brant vinkel och styr fullt medvetet med kraft rakt emot Wilmas skrovsida. Vi båda rusar fram på däck där tre män kastar sig upp mot Wilma. Deras båt slungas ut av kraften från kollisionen. En man lyckas komma upp på Wilma medan två män försvinner ner i det kolsvarta vattnet. Allt sker så fort, så fort…allt medan Wilma seglar på i sina fyra-fem knop utan att ha någon vid rodret. Männen i vattnet och båten försvinner bakom oss där nattmörkret slukar dem.

 

Två sekunder går…vi behövde försäkra oss om att mannen som hoppat ombord på Wilma inte tänk bruka våld mot oss. Han fick en stark tillsägelse om att sitta ner på angiven plats och vi bedömde att han valde att ha en låg profil. Nyss hade han i den lilla båten sett ut som ett vansinnigt djur redo att döda. När detta var säkrat så ställde sig Styrman Pimpsten vid rodret och Kapten gjorde sitt MAYDAY-utrop. Han hade haft sinnesnärvaro att trycka på mob-knappen. Den knapp som lägger en markering i sjökortet/plottern för var man över bord inträffat.

 

När detta var klart så tog vi en snabb diskussion om vi skulle försöka vända om med att bara ta in förseglet och ha storseglet kvar uppe, vi hade ju motorn igång. Men vinden var frisk och då vindens kraft gör manövreringen svårare med segel uppe så tog vi beslutet att ta ner alla segel för att vinna manöverutrymme. Styrman Pimpsten stod på sig i beslutet att plocka ner alla segel, vilket i efterhand var klokt.

 

Det var först nu när alla segel var nere och vi börjat gå tillbaka till MOB-platsen som vi fick lite tid. Vi tände upp alla däcksbelysningar och de två utåtriktade arbetslampor vi har monterat i höjd med lanternorna. Vi hämtade pannlampor och en handstrålkastare, den senare en gåva från våra vänner på S/Y FAIR som de hade vänligheten att ge oss inför att deras båt skulle säljas. Så började vi söka i det mörka vattnet efter männen som fallit i. Samtidigt började vi prata med immigranten, vår oinbjudne gäst vi hade ombord. Han pratade franska, tack och lov. Så vi kunde börja fråga ut honom och han blev på så vis till vår hjälp. Nu fanns det åter tid för oss att prata direkt med MRCC. Såväl med räddningsstationen i Palma på Mallorca samt direkt med personalen i helikoptern. De behövde få veta omfattningen av räddningsaktionen, hur många nödställda det rörde sig om totalt, hur många man över bord etcetera.

 

Vi fick förfrågan från MRCC om vi kunde plocka över männen från jollen upp på vår båt. Men Styrman Pimpsten sa direkt ifrån. Denna aktion hade blivit alldeles för riskabel, med risk för att ännu fler personer skulle hamna i vattnet. Havet var ju rätt upproriskt, inte så höga vågor, knappa metern. Men den var krabb vilket skulle få två båtar bredvid varandra att dansa osymmetriskt. Problemet var att männen i jollen ännu var i upproriskt tillstånd. Vår egen säkerhet ville vi inte riskera. Istället meddelade vi dem att vi skulle börja cirkulera runt jollen i väntan på hjälp. Och detta var klokt, för när vi kom nära så kunde vi be vår oinbjudne gäst att ropa till sina vänner. Om att hjälp var på väg och sen den värdefulla informationen vi fick om att de hade lyckats plocka upp sina vänner som fallit i vattnet.

 

Nu uppstod en hel del väntan, vi turades om att köra Wilma i runda cirklar runt jollen. Och Kapten Betong som egentligen inte pratar franska alls, men uppenbarligen snappat upp en del under våra seglingar i fransktalande länder, lyckades få till en riktig ice-breaker. Han berättade för vår oinbjudne gäst att vi kommer från Sverige, från landet som har Zlatan Ibrahimovic. Detta får mannen att skina upp och le. Så de pratar om fotboll och Zlatan (och då ska man veta att Kapten inte är känd som någon stor fotbollskännare). En större ambassadör för vårt Sverige än Zlatan är svår att finna i en situation som denna. Vår oinbjudne gäst började nu slappna av lite mer och vi kände att förtroende för varandra började byggas. Vi kunde på så vis få ur mer information samt att han kunde lugna och informera sina vänner i jollen. Männen i jollen mådde fruktansvärt dåligt, tre män låg utslagna vilket tvingade deras kamrater att sitta upp längs med kanterna. De var alla sjösjuka och frös. De tiggde och bad om filtar men vi vågade inte gå för nära dem för såväl vår som deras säkerhet. Vi visste ju vid det här laget att de skulle klara sig då hjälp var på väg. Nu höll även solen på att gå upp och i den gryende morgonen så började livet kännas lättare.

 

Ja och så kom helikoptern, exakt en timme efter det vi larmat. Och ytterligare två timmar senare så nådde räddningsbåten oss.

 

Så kom stunden då vi alla kunde börja pusta ut. Först plockades männen i jollen upp. De som inte mådde bra togs direkt ner i räddningsbåten. De övriga blev placerade fram på däck. Samtidigt fendrade vi på Wilma.

 

När vi några minuter senare hade fått räddningsbåten sida vid sida med Wilma så kunde vår gäst hoppa över från båt till båt. I sin ficka hade han nu vårt visitkort med mejladress, vi ville gärna veta hur det hela slutar för deras del. Och just innan han lämnar oss så tar den unge mannen Kapten i hand och tackar honom för att vi räddat hans och hans vänners liv. Och en ursäkt för den olägenhet de åsamkat oss.

 

När räddningsbåten backar ut så torkar Kapten en tår som letar sig fram i ögonvrån. Alla på däck vinkar. Och vi kan äntligen andas ut. Vi hade sannolikt räddat livet på 11 män som trodde sig kunna söka ett bättre liv i Europa.

 

Ja de två sista inläggen handlar ju om samma händelse, fast lite olika vinklade. Har du inte läst det första så gå gärna tillbaka och läs det, länk kommer HÄR. Det går även att läsa på S/Y Goodvibes blogg, där bland annat alla tidpunkter finns med. Länk till deras sida kommer HÄR.

 

Därtill hoppas vi kunna få ihop en film. Det finns bilder och filmer samt även en ljudupptagning från en av radiokommunikationerna mellan oss och MRCC. Men vi är i dagsläget lite osäkra på vad som går att använda, den mesta tiden så låg filmkameran i play-läge i fickan. Så vi har inte hunnit redigera och bedöma vad som är användbart.

 

 

Skepp o Hoj!