(…vi förbereder och ser fram emot att få göra en nattsegling…)

Nu äntligen så ser det ut att komma ett väderfönster vi kan segla på. Om ingenting ändras så blir det den sista dagen här i Mar Menor. På måndag så drar vi hela gänget iväg mot Balearerna.

 

Kapten Betong har varit lite behjälplig på ett par av båtarna. Susans försegel är nu fixat, det går att rulla in och ut och hissa och hala. Riggen är också fixad, några vant var alldeles för slappa så nu är vajrarna korrekt spända och masten står stadigt. Ja och så några andra små ting, ack så viktiga också. Det är av ren vänlighet Kapten lägger sin, ja kanske faderliga, hand över Susans båt. Hon seglar ensam i en rätt liten båt. En riktigt tuff tjej, mycket tuffare än de flesta killar. Hon fixar och lagar en del själv…men det där supertekniska ögat som Kapten äger, där han hela tiden håller koll och noterar förändringar och svagheter, ja den fattas. (Ja den fattas ju för de flesta av oss). Så nu kändes det gott att kunna se över hennes båt så vi är trygga med att hon också kommer över den stora överfarten utan krånglande båt. Hon har ingen AIS men däremot kan hon ropa över radion, om vi andra inte kommit för långt ifrån vill säga.

 

Det som är roligt är att Susan är väldigt engagerad i sin båt. Så häromdagen så stod tre stora starka män nere på hennes däck, medan hon skickades upp till masttoppen. Så hon är ingalunda passiv, tvärtom. Ja vi höjer henne lite till skyarna för hennes mod och fantastiska personlighet. Och vilken förebild för andra. För så väl män som för kvinnor, men särskilt för kvinnor. Hon har en hur enkel båt som helst. Och nu är hon och båten ute på äventyr. Det känns så enkelt. Vi frågade henne om hon känner sig ensam emellanåt. -Näää…som i regel inte…men det händer såklart. Sen bländade hon av sitt fantastiska leende. Det är sannerligen en konst i sig att kunna trivas i sitt eget sällskap och vara ensam med alla beslut och ansvar för en båt och segling. Hennes seglingar är inte alltid odramatiska, hennes autopilot gick sönder mitt ute på Biscaya och för ett par seglingar sedan så lossnade hennes bom. Eller som hon sa; -När det händer för mycket saker och jag får rusa runt på båten som ett skållat troll för att lösa, då skriker jag åt högt och havet och vågorna!

 

Medan Susan hissades upp i sin mast och så passade vi andra på som inte hade båt att underhålla, att följa med den holländska båten Witte Raaf ut på Mar Menor för lite segling och senare shopping på land. En fantastisk solig och varm dag och vi fick alla hjälpas åt att segla henne. Vilken båt…i knappa vindar så kom hon med fulla segel upp i närmare sex knop. Det bjöds på fika ombord. Och när vi senare skulle ankra för att ta oss i land, så ankrade vi med just inget vatten alls under kölen. Styrman Pimpsten som stod vid rodret tyckte att en något större marginal till botten skulle vara att föredra (vi hade aldrig valt att gå på så grunt vatten med Wilma). Men Witte Raaf Kapten bara log och sa -Kör framåt du bara, vi kommer nog loss om vi fastnar…

 

Det såg inte ut som någon annan hade lust att ta över rodret där vi gned kölen mot botten. Ekolodet visade siffrorna 0,00 meter, emellanåt hade vi bottenkänning. Så Styrman Pimpsten fick fortsätta manövrera medan vi försökte finna en plats så nära land som möjligt för att droppa ankaret på. Väl säkrade i botten av Mar Menor så tog vi oss alla i land och vi promenerade ett par kilometer för att komma åt en mataffär. Så nu finns det åter färsk frukt och färska grönsaker ombord på Wilma igen. Klockan var rätt mycket när vi återvände. Efter mörkrets inbrott. Och Kapten Betong och Styrman Pimpsten som inte lämnar varandras sida många minuter, hade varit ifrån varandra en hel lång dag.

 

Nu håller vi koll på vädret och håller koll på att vårt fönster inte stängs. Vi förbereder lite men i övrigt så är vi nog alla klara för att kasta loss. Så det blir till att njuta av sol och bad en sista dag. Vi blev i Mar Menor mycket längre än vi tänkt. Vädret ville så. Men vilka fantastiska dagar och vad härligt att ankra på en plats där det aldrig blir svall och vågor även när det blåser. Hit återvänder vi gärna igen. Men nu vill vi vidare…mot Balearerna. Vi hoppas inget kommer i vägen, så vi kan kasta loss.

 

Som vanligt så kan ni följa oss på marinetraffic.com. Du hittar länken HÄR.(ibland krånglar marinetraffic så sätt inte morgonkaffet i vrångstrupen ifall Wilma försvinner på skärmen…)

 

Njut av sommarvärmen där hemma, vi gläds med er. Nästa gång vi hörs så hoppas vi att det är från ön Formentera eller Ibiza. Vi har 120 nm att segla, så det lär ta sina timmar. På återseende!

 

Skepp o Hoj!