För ett kort tag sedan så kom en inbjudan från Sverige. Till ett bröllop. Det är en lillebror som göra sin flickvän till en ärbar kvinna och nu önskade de att vi skulle komma hem och närvara och slå klackarna i taket.

Lite hastigt och lustigt så fick vi till det med biljetter (tack N&K) och några dagar senare så satt vi på ett flyg hem till blöta och kalla Sverige. Vi hade medvetet inte berättat för många om vår tänkta hemresa. Av dubbla orsaker. Dels så ville vi gärna överraska Felix, Kaptens pappa och tillika Wilmas urfader. Och sen när man inte varit hemma på så länge så blir många glatt exalterade över att vi finns på hemmaplan. Och givetvis med den önskan om att hinna ses.

Och det vill ju vi med. Men samtidigt så kan det bli ett stressfullt flackande för att åka runt och träffa alla. Hur gärna vi än vill så vet vi inte hur pass tiden räcker till för oss. Och att då i förväg ha lagt upp en plan för vilka, när och hur vi träffas tror vi är osunt. Glädjen förvinner lite när man börjar känna krav.

Så av naturliga skäl så har de som är föräldrar till oss (numera bara Felix) och de som är barn och barnbarn till oss (en jäkla stor bunt, bara barnbarnen är idag i antal ett fotbollslag – 11 stycken) förtur. Men vi har några vänner vi gärna vill hinna med också (N&K samt C&Y).

Därmed inte sagt att vi inte kommer att träffa några andra…

Så det var lite med en smygande känsla vi lämnade Wilma på varvet i Amora i Lissabon. Hon har det bra där hon står och medan vi är hemma så kommer varvet att blästra av hennes skrov.

Efter en rad förseningar på vägen till Sverige så landade vi på Landvetter kring midnatt. Där blev vi upphämtade av lillebror med körglad granne. Och första natten så sov vi skönt i Svanesund. Vi kommer i huvudsak hålla till i Göteborgs skärgård under vår hemmavistelse.

Dagen efter så tog vi bussen upp till Lysekil. Och gissa så glatt överraskad Felix blev. Vi gjorde kanske en liten fuling i farten. 25 meter från Felix dörr så ringde vi honom och pratade som ingenting hade hänt. Sen låtsades Kapten som att linjen ”från Portugal” bröts. Och då gick vi med raska steg in på Felix verkstad där han satt med sin telefonlur i handen och ropade –Hallå!!

Vi sa;

-Asch…det bröts, så vi tänkte det var lättare att komma in och prata istället!

Felix ansiktsuttryck skulle man kunna ge en stor slant för att se. Det tog flera sekunder innan han kopplade att vi stod där – livs levande. Och sen så blev det kramkalas och kaffe med kanelbulle.

Och efter detta och några fixade ärenden åt Felix så kunde vi låna hans bil. Så vi är bilburna medan vi är hemmavid. Detta var iskallt planerat. Men vi visste att hans bil stod påställd och klar men inte användes. Och lite måste man ju chansa. Och Felix blev tvärtom glad att bilen får rulla lite, det mår den bara bra av.

Ja och sen bar det av ner mot Halmstad och en dotter. Och det blev också sent så klockan tio på kvällen så drack vi te med henne och kompisen. Mer kramkalas och massor av mamma-pussar!

MEN!!! Vad är det för väder ni har här hemma i Sverige. Vi vaknade till blå himmel. Men sen..spöregn med åska och blixtar. Det gick i 60 kilometer i timmen på motorvägen. Så mycket regn vi såg på vägen mellan Lysekil och Halmstad är lika mycket regn som vi haft på ett helt år. Ni borde ha medalj alla här hemma. Av ädlaste valör. För att ni står ut. Jisses vilka vikingar ni är.

Ja och hur resten av vistelsen blir här hemma vet vi inte riktigt. Vi kommer att hjälpa några vänner med lite hemmaröj vilket är avtalat och bestämt. Men i övrigt står skrivet i stjärnorna. Så antingen får du läsa om det på bloggen…eller så kanske vi ringer på dörren och frågar om kaffet är klart!

Skepp o Hoj!

På varvet där vi tillfälligt bor nu på landbacken ligger i en del av Lissabon som heter Amora i kommunen Seixal.

 

Amora, så vackert och romantiskt namn på en plats. Men till skillnad mot andra sidan av floden Tejo så tillhör detta den ruffiga och slitna sidan av Lissabon. Husen är mer slitna, inte sällan fallfärdiga. Övergivna hus med igenmurade fönster och dörrar. Många års eftersatt underhåll har lämnat starka spår.

 

Men samtidigt så är platsen charmig på sitt sätt. Här bor människor med vanliga arbeten, knegare, där många pendlar över floden dagligen till den mer vackra sidan. Här finns just inga turister, därför inte heller några turistpriser. Och på restaurangerna så finner du bara lokalbefolkningen…ja och så vi då, som förirrat oss över ”till andra sidan”.

 

En kopp kaffe här kostar motsvarande 6 kronor.

 

Tidigare på dagen hade vi baxat ut backslaget ur båten. Vi har för avsikt att serva det och se om vi kan få bukt på det lite svajande ljudet som motorn ger ifrån sig ibland. Och backslaget var tungt så vi fick ta fallet som vi hissar lillbåten med till hjälp. Vi saknar själva möjlighet att renovera det här, men Carlos, en kunnig kille med verkstad finns till vår hjälp.

 

Svetten lackade och i byssan så dallrade kvicksilvret på närmare 40 grader. Efter att ha gräddat pannkakor till lunch i värmen, så åt vi dessa ute på däck där det fläktade lite. Och vi bjöd ombord en engelsman som just fått sin båt lyft och nu stod och väntade precis som vi gjort dagen innan. Siesta ni vet, ingen stressar här. Engelsmannen har en ferrocementbåt precis som vi. Nu fick han äta pannkakor med svensk hjortronsylt, vilket han tyckte var mycket gott och exotiskt.

 

 

På kvällen så valde vi att gå ut på restaurang. Efter tjugo minuter så fann vi en liten lokalhåla som inte såg mycket ut för världen. Vacker utsikt då restaurangen låg utmed floden. Men i övrigt i en miljö med ful grafitti målat runt omkring. När vi klev in blev vi direkt visade en kyldisk där dagens fiskfångst låg. Och så skulle vi välja.

 

Vi valde sardiner och så slog vi oss ner vid bordet och njöt av lite oliver i väntan på maten. Våra ofärdiga fiskar bars på fat mellan bord och stolar till andra änden av restaurangen. Och där stod typ farfar och stekte fisk på en stor grill.  Efter en stund så fick vi in firrarna på silverfat och till detta serverades kokt potatis med skal på och en enkel sallad. Sååå fantastiskt gott. Fiskarna var grillade med en generös nypa havssalt och de smakade gudomligt. Saftiga och fina. Så ”farfar” kunde sin sak där han stod svettig i bara ett linne vid den öppna elden.

 

Vår unge servitör som kunde lite engelska var högst fotbollsintresserad. Och på tv-skärmen så pågick en fotbollsmatch med det lokala laget Sporta (Ett av Lissabons lag, Sporting Clube de Portugal och de är rätt stora i Europa). Servitören skrek högt av glädje varje gång Sporta gjorde mål. Och varje gång kom någon äldre ut från köket och gav honom en tillsägning. Att han inte fick störa gästerna med sina högljudda glädjetjut. Men killen hade svårt att lägga band på sig och Sporta vann med 3-0 så det blev minst tre ljudliga reaktioner under vår måltid. Vi skrattade gott åt det hela.

 

Efter den utsökta måltiden så betalade vi och då kom de fram med ett rabattkort som vi nu har fått två stämplar i. Efter tio stämplar så får vi 50 procent rabatt på maten. Och den var ju inte dyr ändå bör tilläggas. En delikat fisktallrik här kostar strax över det man får ge för en fastfood-hamburgare där hemma. De vinkade glatt till oss när vi gick och önskade oss välkomna tillbaka.

 

Mätta strosade vi hem och vi fann Wilma i mörkret inne på varvsområdet. Vi har nyckel till grinden så vi kommer in, för vi är tryggt inlåsta om natten.

Efter en natt med synnerligen störd nattsömn så lämnade vi hamnen i Lissabon vid halv sju tiden på morgonen. Den bristfällig sömnen berodde på det glada discot intill, som höll låda ända in på morgontimmarna. I arla morgonstund så dunkade ljudet över hamnplan och neonljusen flashade på  de kringliggande byggnadena. Vi undrade lite stilla över portugisernas helgvanor. Spänner deras helg över lördag-söndag-måndag så vill vi också bli portugiser.

När vi sakta glidit ut ur hamnen så kom soluppgången. Solen och himlen bjöd oss ett skådespel med sina orangeröda toner över det mörka vattnet.

Vi hade bara en fem distans att gå och hade avtalat klockan åtta vid varvet. Vi kom dock tio minuter försent efter en liten felkörning. Vi hade lagt in koordinaterna, vilket visade sig inte stämma, varvet låg på andra sidan floden. Men vi fick hjälp av en inhemsk fiskare i en liten eka. Han vinkade åt oss och pratade. Visserligen inte på engelska men vi förstod ändå för hans armar gick som rotorblad på en helikopter. Och hans fäktande betydde;

-Det blir för grunt om ni fortsätter här!

Ja och vi som just hade upptäckt det icke-existerande varvet på den utpekade positionen hade räknat ut detsamma, att vi behövde backa och gå tillbaka för att inte fastna. Men tacksamma var vi för hans välvilja. Mannen fortsatte att fäkta i stil med den snillrike Don Quijote, ni vet grabben som försökte slåss mot väderkvarnar.

Och så pekade han mot varvet tvärs över och visade med lång arm att man måste åka i en halv cirkel för att komma dit.

Väl framme vid varvet så var ingen gramse över vår försening. Tvärt om. Och på kajen stod våra danska vänner på Sunrise och tog emot oss. Vilken lycka!

En timme senare så var Wilma uppe ur vattnet och blev avtvättad medan hon hängde i stropparna. Sen hände….INGENTING. För då var det siesta. LÅÅÅNG Siesta.

Så vi intog lite sydeuropeiska vanor vi med. Vi sökte upp lite skugga och la oss i gräset och sov ett tag. Kapten passade på att dra några stockar i gräset. Först vid fyra på eftermiddagen så förflyttades Wilma till sin tilltänkta plats och hon placerades i en vagga. Det var lite trix o fix innan hon var uppallad och stöttad så man kunde släppa på stropparna och befria kranen.

Men nu står hon hur som helst som ett bättre betongfundament här på kajplan.

Det blev en lång dag i stekande värme. En händelserik dag. Men nu ska Wilma blästras i botten, få ny epoxyspackel, ny epoxy-färg samt några lager bottenfärg. Vi ska även byta några genomföringar som börjar bli till åren…medmera. Ja ni som följt vår blogg sedan urminnes tider vet ju att det inte är några bekymmer för oss att renovera båtar. Det gör vi nästan i sömnen och det största beviset på detta är kanske kaptens kommentar till de danska vännerna när vi äntligen kommit på plats;

-NU känner jag mig hemma! Samtidigt som han säger detta så sparkar han med skon i det dammiga gruset och blickar ut över varvsområdet.

Jo visst trivs vi denna miljö. När allt kommer omkring så har vi ju renoverat båtar åtta av de tio senaste åren. Vi är åter på mammas bakgata…

Skepp o Hoj!

Vi har nu vinkat hejdå till barn och barnbarn och de har tagit flyget hem till kalla Sverige. Vi har haft härliga dagar tillsammans med det bästa tänkbara vädret. Idel sol och varmt.

 

Men inte la vi oss på sofflocket bara för att de åkt. Nä, vi lämnade Cascais samtidigt som deras flyg lyfte och seglade in till Lissabon. Vi har för tillfället rätt mycket byvindar här. Vindar som stryker utmed bergen längs flodsidorna och som får luftmassorna rusa över vattnet. Fast grundvinden är moderat så kan det blåsa upp till 15 meter per sekund när kastvindarna kommer. Vi seglade med bara ett försegel och vi gjorde stundtals 7,5 knop, i medström bör påpekas.

 

Redan efter ett par timmar kunde vi lägga till i hamn, utanpå vår vän norrmannen.

 

Vart än vi går längs turiststråk så säljs korkprodukter här. Vackra och praktiska ting såsom väskor, hattar och plånböcker. Men även annat. Och det är ett spännande material.

Som urusla konsumenter som vi är, så är vi ändå mycket intresserade av annat som gränsar till konsumtion. Så när vi går runt och spanar i butiker så är det sällan för att hitta något fint att köpa. Tvärtom, shoppingnerven är sedan länge död. I stället så passar vi på när en säljare kommer fram, att fråga om material och tillverkning. Efter att ha känt och klämt lite på detta korkmaterial, som liknar läder i många fall, så frågade Helena säljaren.

-Hur gör ni för att få materialet så mjukt?

För oss känns det som att korken, som ju är bark från ett träd, att den lätt borde kunna knäckas och brytas. Men svaret kom fort.

-Det är en hemlighet, som ingen kommer att tala om för dig!

Hon var mycket trevlig, expediten, men hemligheten tänkte hon bevara för sig själv. Inte blev nyfikenheten mindre efter det svaret.

Men lite annan fakta som inte är en affärshemlighet, har vi dock kunnat få fram.

Korkträdet ser inte ut som det som avbildas i Tjuren Ferdinand. Vilket ju hade varit enklare för vinkorksindustrin, där det hänger färdiga vinkorkar i grenarna. Bara att skörda. Nä riktigt så enkelt är det inte.

Korkträdet tillhör ekträdssläktet och den kan bli 20 meter hög. Den är grön året om och den bildar öppna skogar med rik undervegetation. Så korkeklundarna är viktiga för den biologiska mångfalden runt Medelhavet, där växter, fåglar och insekter trivs.

Korkträdet känns igen på den tjocka, svampiga och djupt fårade barken. Och det är barken man skalar av för att producera och tillverka en rad olika korkprodukter. Och så mycket som hälften av jordens samlade korkkonsumtion kommer just från Portugal.

Man har haft problem med att skogar av korkek har skövlats men idag är korkbarksskörden omgärdad av noggranna bestämmelser. Vid 25 års ålder kan korkekens bark skördas fösta gången och det görs sedan i intervaller om nio år. Barken skärs bort i stora sjok från stammens nedre del och så länge man inte skadar underbarken så överlever trädet. För att kunna hålla reda på när senaste skörd var så målas träden med årtalets siffra på den avskalad stammen. Och detta innebär att ett barkträd kan ge skörd uppemot 20 gånger under trädets livslängd vilket är ungefär 200 år.

Ja och efter skörd så behandlar man barken på olika sett beroende på vilken produkt man vill ha fram. För omvärldens del så är väl korken mest känd som det materialet vi täpper till vinflaskan med. Fast idag har plastkorkar allt mer tagit över ek-korken. Plastkorken har fördelen att den inte kan korkskada vinet. Men samtidigt kan plastkorken komma att utgöra är ett hot mot korkeken, om efterfågan helt dör av.

Det är från korken vi har fått traditionen på finare restauranger, att middagens värd får en liten mängd av vinet upphällt i sitt glas. För att provsmaka och godkänna vinet innan det serveras till övriga gäster. Det är för att kontrollera att det inte blivit korksmak på vinet. Idag provsmakas vin därför inte sällan av fel anledning, där man provsmakar vinet oavsett om korken är av ek, plast eller en skruvkork. Fast det är ju en trevlig tradition oavsett, även om vi glömt bort syftet.

Avslutningsvis så finns det en mycket dålig gammal Bellmanshistoria på ämnet kork. Skratta eller gråt (eller sluta läs nu). För här kommer den;

”Det var en gång en tysk, en ryss och Bellman som skulle tävla om vem som kunde fjärta en kork längst. Tysken fjärtade 20 meter. Ryssen fjärtade 40 meter. Sedan släppte Bellman en enorm brakare och korken försvann. En vecka senare stod det på tidningens löpsedel; Kines skadad i huvudet av kork!!!”

 

Häpp! Och Skepp o Hoj!

(bilder lånade av Wikipedia, tack tack!)

Further down the page you will find the text in English

Vi tog ombord Kaptens son med familj. Mor och far och tre barn med packning. Vi skulle på äventyr.

Under den stekheta solen seglade vi österut, in i floden Tejo mot Lissabon. Framme vid den portugisiska huvudstaden sträcker sig en stor bro över floden. Inte helt olik Goldengate-bron, den berömda hängbron i San Francisco i Kalifornien. Fast denna är röd till sin färg. Och intill bron på berget så står en jesusstaty, Santuário do Cristo Rei. Som kommit till efter att det ärkebiskopen av Lissabon inspirerats av den stora jesusstatyn i Rio de Janeiro.

När vi seglade under Lissabon-bron så tog vi fram en flaska cider och skålade. Att segla in under Ponte 25 de Abril som den heter,  är vår bäste vän Konstruktörens stora dröm. Och nu råkade vi hinna före. Så vi höjde glasen och tillägnade denna skål vår gode vän. Att han inte hunnit hit än beror på att han håller på att renovera sin båt ännu, och så har han har ett arbetsuppdrag att utföra borta i Asien. Men sen kommer han efter.

Vi la en stund senare till i en av stadshamnarna. Vi tog spårvagnen in till Lissabon centrum och promenerade runt i det vackra, gamla men slitna kvarteren i Alfama. Känslan var smått fantastisk där vi promenerade längs med de smala kullerstensgatorna. Tvättlinor med tvätt hängde överallt och däremellan dök en mysig restaurang upp med rangliga bord och stolar ute på gatan.

De gamla kvarteren i Alfama…

Vi slog oss ner vid en av de charmiga restaurangerna och njöt av god mat och portugisisk sång. Jo, nästan hela familjen sångfågel, medlemmar ur restaurangfamiljen, ställde sig upp och spelade och sjöng för oss matgäster. Allt med blandad kvalitet men med mycket inlevelse och känsla. Inramningen kunde knappast bli bättre. Applåderna ekade mellan husväggarna efter varje avslutat sångnummer. Barnen släppte plikttroget sina bestick och klappade med när det var dags.

Mätta som en bunt strandade valar så tog vi oss tillbaka till hållplatsen för spårvagnen och åkte den korta biten bort till hamnen för lite god sömn. Vi har då aldrig sovit sju personer på Wilma förut. Men det gjorde vi nu. Ahhh, tänker någon. Kan man sova så många på båten? Jo visst går det bra. Tillhör du en familj med mamma-pappa och tre barn så kan de ligga mer eller mindre på varandra. Barnens armar och ben fäktade och slog över de arma föräldrarnas ansikten där de samsades om de få mjuka ytor som Wilma kunde uppbringa. En natt går om man förser sig med stort tålamod och kan tänkas ha en barnatå i örat. Och visst gick det bra…men vi höll det till en natt för familjefridens skull. (Wilma har två gästplatser, så de tre barnen sov på, under, bredvid och över sina tålmodiga beskyddare).

Dagen därpå så drog vi in till Lissabons shoppingkvarter och strosade runt i några timmar innan vi åter kapade förtöjningarna för att återvända till Cascais. Och vårt intryck av den portugisiska huvudstaden var mycket gott. Vi gillar Lissabon. Och vi vill gärna se mer. Så vi återkommer säkert. Särskilt som vi aldrig behövde betala för oss i hamnen. När vi skulle göra rätt för oss ut så viftade den äldre hamnkaptenen avböjande med orden  ”stick ni, det kostar inget för denna natt”.

Efteråt frågade Kapten sin styrman;

-Vad gjorde du när du registrerade in oss eftersom du lyckades charma till oss en gratisnatt?

-Ha ha ha…ja det skulle du allt bra vilja veta. Och så strök hon handen över sin långa blonda fläta och sköt av ett brett leende.

Skepp o Hoj!

—————————————————

We went to Lisbon

We took onboard the Captain’s son with family. Mother and father and three children with packing. We were going on an adventure.

Under the hot sun we sailed east, into the river Tejo towards Lisbon. At the Portuguese capital, a large bridge crosses the river. The bridge looks a little bit like the famous hangbridge, Golden Gate in San Francisco, California. But this one is red to its color. And next to the bridge on the mountain there is a Jesus Statue, Santuário do Cristo Rei. Which was built after that the Archbishop of Lisbon was inspired by the Great Jesus Statue of Rio de Janeiro.

 

As we sailed under the Lisbon-Bridge, Ponte 25 de Abril, we celebrated with cider. To sail under the bridge is our best friend, the Constructor’s great dream. And now we happened to get here before him. So we raised the glasses and dedicated the toast to our good friend. Our friend is still renovating his boat, and he also has a mission in Asia to do before he can come after us.

Half an hour later we came to one of the city-harbors. From there took the tramway into Lisbon center and walked around in the beautiful, old blocks of Alfama. The feeling was a little amazing as we walked along the narrow cobbled streets. Lines with laundry hung everywhere. And here and there appeared small restaurants.

We sat down at one of the cosy restaurants and enjoyed good food and Portuguese song. Yes, almost the whole family songbird, members of the restaurant family, got up and played and sang for us. The performance had mixed quality but with good empathy and feeling we must say. The applause echoed between the house walls after each completed song number.

After the meal we felt like a bunch of stranded whales, and we went back to the tram to take us back to the harbor and some good sleep. We have never slept seven people at Wilma before. But we did now. Ahhh, someone of you think. Can you sleep so many people on the boat? Yes, you can. If you belong to a family with mom-dad and three children and you lie more or less on each other. The arms and legs of the children fought and smashed the poor parents during the night, as they were fighting about the few soft surfaces you could find on Wilma. One night is ok if you prepare yourself with a lot of patience and accept having a childtoe in the ear. For all of us, it went well … but we held it for one night for the sake of peace.  (Wilma has two guest places, so the three children slept on, underneath, and beyond their patient parents).

The next day we went to Lisbon’s shopping district and strolled around for a few hours before we got back to cut the moorings for the return to Cascais. And our impression of the Portuguese capital was very good. We like Lisbon. And we would like to see more. So we’ll be back for sure. Especially as we never had to pay for us at the port. When we went to the harbor captain to sign out, he waved with the words ”You don´t have to pay for this night.”

Afterwards, Captain asked his mate;

-What did you do when you signed up and managed to charm us a free night?

– Yes, you would like to know, eh!?? And then she stretched her hand over her long blond braid and shot off a wide smile.

 

Här kommer en liten film från oss. Tyvärr hade vi lite för lite filmmaterial. Vi trodde att vi filmat en sekvens när vi uppenbarligen inte hade kameran på. Så typiskt. Men ni kan vara trygga, ni vet ju att vi spottar ur oss texter och filmer som få andra. Så den som väntar på något gott…

 

 

Skepp o Hoj!

 

Att vakna väl utsövd klockan åtta på morgonen av den här utsikten är inte helt fel. Vi har haft en riktigt blåsig natt med byvindar uppemot arton sekundmeter. Men nu ligger hela ankarviken stilla och vi har sovit riktigt tungt och gott efter att vinden mojnat.

 

Vi måste dra upp vårt ankare idag och flytta på oss. Vi råkar ligga precis där alla simmare ska passera i morgon då Ironman (Triathlon) går av stapeln här i Cascais.Vi kommer att gå in i hamnen har vi bestämt, jo den dyra faktiskt. Men vi passar på att fylla vatten och städa av båten. Och så kan vi springa på stan och kolla loppet och lättare röra oss emellan. Vi gissar att det blir full rulle här dagarna två, när det kommer människor från hela världen för att delta och beskåda. 

 

Det blir en fin dag i dag (som alla dagar i och för sig men…). Sol och varmt. Att det är september månad går inte att se, vi har högsommarvärme. Vi har förstått att hösten börjat krypa på därhemma, och att ni haft en ganska blöt och kall sommar. Vi skickar därför lite extra soliga tankar till er alla och njut av nuet oavsett väder. Dra in några friska andetag i lungorna. Och är vädret klart så brukar luften vara så fint syrerik och frisk om hösten. Det är härligt. Och snart kan ni sparka färgsprakande löv när ni luftsar i parker och i skog och mark. Här vet vi inte riktigt hur träden och dess blad beter sig…ska bli spännande att se.

 

Skepp o Hoj!