Vi har äntligen börjat kunna leta efter lite väderluckor. Idag kom det paket från Sverige som vi väntat på. Dels innehöll paketet en ny generator till vår vän norrmannens motor, samt en specialgjord manlucka till hans dieseltank. Så nu i helgen så ska dieseltanken hans torkas ren och vi ska öppna upp sidan på tanken och montera dit den nya manluckan. Så han i framtiden har möjlighet att själv underhålla dieseltanken. Vi i det här fallet är väl främst Tjoppe, huvudmekaniker i gänget som han är. Vi vill ju samtidigt tacka vår alldeles speciella vän Konstruktören som anlitats hemifrån Sverige, en specialtillverkad manlucka trillar ju inte ner från himlen så där per automatik.

Igår var Helena Pimpsten uppe i norrmannens mast, ett fall hade åkt ur sin trissa när vi bytte alla skotlinor. Och då är det ju lämpligt att den lilla klätterapan får uppdraget, lätt och vig som hon är. Utsikten var god, men det var jäkligt blåsigt så det svingade gött däruppe.

Så nu kan vi snart sätta bock för norrmannens beting, ett av hans försegel ska lagas innan avfärd och av en händelse så släpar vi runt på en fantastisk symaskin.

Ombord på Wilma så är nu batterierna igång där vi kopplat på alla våra energikällor såsom vind, sol,  landström samt laddning från motorn. Vi har fått vår Epirb nu, vår nödsändare och den är även registrerad och klar. Vi har investerat och handlat en hel del i båttillbehörsaffären Uship här i La Rochelle. Vilken fantastiskt service och vilka rabatter de skakat fram åt oss. Att vi slog till på ett Rocna-ankare när vi ändå öppnat plånboken, gjorde ju inte kalaset billigare precis. Men vi kommer aldrig att kunna finna ett bättre pris med lika bra service. De har kört saker till vår och norrmannens båt. Vi har fått låna deras bil. De har fått fram reservdelar och varor på bara något dygn eller två. Och den av killarna som pratar bra engelska är SÅÅÅ serviceminded. Idag levererades det sista till båten, de kom med ankaret, och vi lämnade över en flaska vin som tack. Muta eller ej, det skiter vi i. Men affärerna var klara och klart grabbarna var värda en liten uppskattningspresent, så hjälpsamma som de varit.

Så är ni ute och långseglar så kan det vara värt att spara era investeringsbehov till ni kommer till La Rochelle. Här hittar man allt man kan tänkas behöva för sin båt. Var vår slutnota hög så man fick hicka, så var det inget mot vår vän norrmannens slutnota. Vi måste ha varit veckans flitigaste kunder. Sista biten tåg som vi behövde fick vi på köpet. Tack tack!

Nu har vi faktiskt betat av hela vår investeringsönskelista. Det enda vi har att göra nu före avfärd är att vi ska klättra upp i Wilmas mast och kolla att allt ser bra ut innan vi går över Biscaya. Dels vickar antennen lite grann däruppe när man är ute och seglar. Vi tror inte den lossnar, men det kan ju vara onödigt att tappa den mitt ute på havet. Och så ska vi passa på att sy lite på lazy jacken(påsen på bommen som storseglet bor i). Den har gått lite sönder i kanten och när vi ändå syr vår väns segel så…

Vädret börjar lova gott igen nästa vecka. Vår plan är att segla en omväg för att se Fort Boyard, som ligger en tio sjömil från La Rochelle. Därefter får vi gå den långa vägen utanför ön Ile d´Oléron, för vår väns mast är lite på gränsen till att gå under bron som förbinder ön med fastlandet. Och det vore ju typiskt om han fastnade där efter allt meck och fix vi ägnat oss åt de senaste veckorna.

Äntligen börjar vi kunna bunkra och förbereda för fortsatt färd. Måndag eller tisdag ser ut att funka.

Skepp o Hoj!

Vi har tyckt oss känna en konstig doft ombord på Wilma. Lite avloppsdoft, men med en metallisk touch. Vi har sniffat runt som två små detektiv-illrar och sökt efter svaret. Och till slut så fann vi det. Våra batterier. Vi lyfte på durken och la handen på dem och kände…glödheta. Så vi plockade bort dem och lyfte ut dem på däck. Och istället så kopplade vi på landströmmen direkt på vår batteriladdare så vi kunde fortsätta ha alla elektriska bekvämligheter som vi ju är vana vid.

Vid närmare inspektion så visade det sig att en cell i batteriet hade kortslutits och batteriet hade kokat torrt. Vi har ju den senaste månaden upplevt en någon försämring av batterikapaciteten. Vi har ju inte vetat hur gamla våra batterier ombord är. Men detta var kanske förklaringen, de var på gång att ge upp, kasta in handduken och lägga sina batteriskor på hyllan.

Det kändes ändå skönt att vi innan detta faktum hade tagit beslutet om att köpa nya batterier och dessutom utöka banken från 460 ampere till 690. Så nu väntar vi leverans av dessa, sannolikt i morgon. Och det ska bli spännande att testa den nya banken. Vi behöver bygga om lite för att få plats med ett till batteri. Vi behöver flytta på ett sjövattenfilter och kapten har idag tillverkat en liten hylla, vid namn Dino som sjövattenfiltret ska bo på. Ja för där vi vill ha sjövattenfiltret, finns ingenting idag, och det går ju gärna inte att hänga ett filter i luften, bara si så där. Nog för att kapten är händig men vissa begränsningar har han dock. (Nog för att det finns luftfilter, luftgitarr och luftsott. Men lufthyllan är ännu inte uppfunnen)

Idag hände något annat märkligt. Vi har inte haft någon kontroll från myndigheterna sedan vi var i Belgien. Men så idag så stod fyra herrar utanför Wilma och frågade efter våra papper. De ville inte kliva ombord och inspektera. Men de tittade noga på Wilmas papper och på våra pass och frågade om vilken vår nästa hamn blir och om vår framtida tänkta rutt. Vi berättade glatt. De var mycket trevliga men de skrev ingen rapport så vi fick ingen kopia på kontrollen att lägga till våra handlingar. De verkade nöjda ändå, och så var vi.

Sen gick det tre timmar så stod det ett annat myndighetsgäng utanför Wilma. Tre herrar och en tjej. Och så frågade de efter våra papper. De ville inte heller kliva ombord och inspektera. Men frågade oss vilken vår nästa hamn var och om vår framtida tänkta rutt. Vi sa att nästa hamn blir nog Royan. Och då sken ena killen upp och sa –Där är det vackert, det är min hemstad! Sen frågade de om vi varit upp till centrum och tittat något. Han gav tips på en del sevärdheter här. En kille frågade om vi legat med båten i L´Aber Wrach när vi var i Bretagne. –Ja ja mänsan, bekräftade vi. –Ja det är också vackert, och det är MIN hemstad, svarade inspektör nummer två. Sen så önskade de oss en fortsatt trevlig dag och lommade iväg på bryggan. Denna gång fick vi inte heller någon rapport.

Båda kontrollgängen för dagen hade pistoler och hela försvarskittet med sig i byxlinningen. Det skramlade rejält när de rörde sig. Som den franska marseljäsen självt. Man muckar inte direkt gräl med människor som ser som ut en bunt sammanbitna Bruce Willis-kopior från Die Hard-filmerna.

Det var dock lite synd att gäng nummer två inte ville komma ombord. För det var nystädat och på spisen stod mat och puttrade och doftade gudomligt.

Vi kan konstatera att man som svensk och EU-medborgare får det enkelt att långsegla, särskilt när det kommer till myndighetskontrollerna. Att segla runt så långsamt och kringelikrokigt som vi gör, är något som inga knarkhandlare eller människosmugglare ägnar sig åt.

Jo och så avslutningsvis. Här ligger vi tre betongbåtar vid vår brygga. Wilma och två engelskflaggade. Det hör inte till vanligheterna. Eventuellt blir det en fika ombord på ena betongbåten någon dag. Om vi hinner mellan allt meck och fix.

Ja och om någon undrar över staden Royan, som ju ligger i Frankrike. Vi har ju skrivit att vi ska gå över Biscaya nu. Vi kommer nog gå till en hamn söder om oss innan vi sticker över till Spanien. Vädret har blivit mer ostadigt och vi behöver ett säkert väderfönster för en 4-5 dagar för att gå över. Så fram tills dess så kan vi ju ta kortare dagsturer där vädret åtminstone lovar gott över dagen. Och det kan vara lite strategiskt att gå en hamn till, samt att Royan lär vara en trevlig plats att besöka. Ja vi tror att vi gör så…men det är nog vädret som bestämmer mer än vi.

Skepp o Hoj!

 

 

 

Resan tillbaka till La Rochelle och Wilma gick smort och fint utan några incidenter. Inga förseningar och franska tåg går ju (när de går) rysligt fort. Vi läste någonstans att deras tåg vid något test kommit upp i 572 kilometer i timmen. Men så fort gick ju inte detta tåg, men dock betydligt snabbare än svenska X2000. Omgivningen susade fram utanför fönstret och det gick inte att fästa ögonen och hinna se något, man var tvungen att låta blicken vila borta i horisonten.

Bytet mellan tågstationerna Gare de Lyon och Gare Montparnasse gick även denna gång bra. Vi fann fort busshållsplatsen och när vi åkte över floden Seine denna gång så fick vi en glipa mellan några hus och då såg vi toppen på Eiffeltornet. Ja det riktiga faktiskt. Så nu stämmer kaptens berättelse om hans besök i Paris och att han sett det berömda tornet.

På bussen kom Helena i samspråk med en äldre fransyska efter det att Tjoppe rest sig upp och erbjudit sin plats åt henne. Tjoppe är alltid en gentleman som reser sig upp och erbjuder plats när det kommer äldre, handikappade eller gravida. Och denna gång så mynnade det ut i lite trevligt småprat. Hon undrade vart vi kom ifrån, om vi var amerikaner. Nej, svenskar berättade Helena. Och att vi inte alls var Paristurister utan att vi kommit med tåg från Schweiz och att vi var på väg till vår segelbåt i La Rochelle. Då blev hon mycket intresserad. Dels berättade hon att hon varit med om ett segeläventyr när hon var ung, med storm ute på havet. Och sen blev hon nyfiken och frågade vart i Schweiz vi varit. –I Zyg, klargjorde Helena. Då började hon skratta och upprepade –Var??? –Zug, svarade Helena på nytt. –Är det en plats? Fransyskan såg fortfarande lite oförstående ut. –Ja, det är en liten stad i Schweiz som heter så, Zug, och det ligger strax söder och Zurich, informerade Helena. Damen plockade fram sin mobil och slog in Z-U-G efter att Helena bokstaverat. Och så fick hon fram kartan. Vi berättade hur vackert det var där. Och så vips så hade vår busstur tagit oss till målet och vi behövde hoppa av. Hon önskade oss fortsatt trevlig resa och vi tackade henne så mycket för den trevliga pratstunden.

Ja sen var det bara att leta upp nästa tåg och detta tog oss snällt till La Rochelle där vi klev av på perrongen vid halv elva på kvällen. Ingen buss visade sig gå till hamnen vid denna sena timme så vi fick oss en lång promenad på en dryga halvtimme. Vi klev in ombord på Wilma och kunde droppa våra tunga väskor. Äntligen hemma!

Vi gjorde inget mer annat än att akutvattna vår chiliplanta och petunia som båda skrek efter vatten. Bladen och blommorna slokade. Sen så dök vi i säng och sov.

Hem ljuva Hem.

Nu ska vi röja och städa ombord närmaste dagarna. Vi ska bunkra käk och laga mat för överfarten. Vi ska mecka båt och byta ut hela vår batteribank och samtidigt göra den större. Batterier är beställda och de kommer i veckan.  Och vi ska mecka med norrmannens båt. Sen är vi klara för den långa överfarten…äventyren avlöser varandra.

Och tur är väl det. Livet ska vara ett äventyr.

 

Skepp o Hoj!

Ja bröllopet gick av stapeln på självaste midsommarafton. Det var inte ett öga torrt när brudparet gav varandra sina kärlekslöften. Solen sken och vi satt i en vacker trädgård med utsikt över sjön. Efteråt blev det champagne och sedvanlig middag med fantastisk mat, trevliga tal och vackra musikutföranden. Först klockan tre på natten bröt vi upp och gick till vårt hotell. En promenad på bortåt en timme. Så det blev sent i säng.

 

Midsommardagen blev därför lite avlagen som ni förstår. Men vi samlades ett gäng intill vattnet. För att bada, leka och grilla lite. Det pågick festligheter i Zug denna dagen och vi bjöds därför på en flyguppvisning. Och därefter gick vi in till city och tittade på all aktivitet. Människor och matstånd i vartenda hörn. Men så tog tröttheten vid. Vi tog oss till hotellet och somnade klockan nio på kvällen. Vi var rejält knockade av helgens tredagars festligheter. Det måste vara åldern….?!

 

Nu har vi pussat alla farväl och nu ska idag vi ta oss tillbaka till Wilma. Från tågbolaget har vi fått svar att vi får tillbaka 50 procent på just den tågstreckan där vårt tåg blev ståendes. Tåget blev ju helt inställt. Ja det känns ju gott att få tillbaka dryga tusenlappen. Det finns många andra hål att stoppa pengarna i. Vad sägs om en GB-glass här i Schweiz. Ja en sisådär 35-40 kronor får man betala för en glass, beroende på sort. Men vi slog till på den billigaste isglassen och den kostade BARA 25 kronor. Gott var det i den stekheta sommarluften. 

 

Vi tackar för en underbar tid i Schweiz, tack till familj och vänner och all lycka till det vackra brudparet. Nu drar de på bröllopsresa till Bali. Själva ska vi försöka korsa Biscaya. Bara vi hittar Wilma först….

 

Skepp o Hoj!

Sedan vi kom fram till Zug i Schweiz så har vi nog inte råkat ut för fler fadäser. Senapsfarans väg över de Dijonska slätterna har övergått till blånande berg, mysiga insjöar och vackra byar. Vänner och familj har förenats. Ja delar av dem. Men att få träffa en son efter åtta månader värmer ända innefrån hjärteroten.

 

Vi har samlats för att närvara och fira ett kärlekspar i deras giftemål med varandra. Och vi kan glädjande berätta att båda har sagt ja. Under torsdagen så mötte vi upp bröllopsparet utanför rådhuset, där de formellt blivit gifta efter diverse pappersexercis. Solen har skinit över oss alla med temperaturer kring trettiostrecket. Risgryn har kastats över paret. Vi har skålat i bubblor och vi har ätit gott på en restaurang. Och framåt midnatt så drog vi alla till sjön och tog oss ett nattbad. Ja alla kanske inte är med sanningen överensstämmande. Men de flesta njöt av den varma insjöns svalkande droppar.

En nattlig promenad tillbaka till hotellet, vi två och sonen. För att idag, fredag och tillika midsommarafton vara med om själva bröllopscermonin. Idag blir det fotografering. Det blir giftemål ute i det gröna och efter det väntar en bröllopsmiddag för oss alla. Idag klär vi oss vackra enligt klädkod. Och kanske hinner vi med att se något mer av denna vackra plats på jorden. För det är makalöst vackert. Landet är välordnat och alla är otroligt hjälpsamma och lätta att kommunicera med. Här väljer man liksom språk och de anpassar sig. Ja svenska fungerar ju inte som regel. Men välj tyska, franska, italienska eller engelska. Schweizarna är otroligt språkkunniga. Vi är lite avundsjuka, att de i skolan lär sig så många olika språk. Något vi tycker Sverige skulle ta efter lite mer.

 

Om det finns något negativt så är det väl att prisläget på allt ligger väldigt högt. Särskilt för oss som gnider segelbåt längs med Atlantkusten och numera njuter av humana restaurang- och matpriser. Men vi har ju förmånen att bli bortskämda med all generositet som värdparet bjuder oss på. Vi är glada att vi fått äran och inbjudan att komma hit.

 

Nä nu måste vi nog sätta fart så vi får se lite mer från det vackra Zug. På återseende. Och glad midsommar på er!

 

Skepp o Hoj!

Nu är vi i det stora klocklandet. Schweiz. Tidschemat sprack, med det berodde inte på klockmakarna. Utan i Dijon i Frankrike så blev vårt tåg stående. Läääänge. En period även strömlöst då det gick inte att handla mat o dryck heller. Vi funderade på om det blivit för mycket senap på rälsen då tåget inte kunde fortsätta.

 

Men innan detta stopp så gick allt bra. Vi gick upp 04.30, och efter att ha packat det sista och fixat med Wilma så gick vi bort till bussen vid sex-tiden. Väl vid tågstationen så hoppade vi på tåget och det tog oss snabbt och säkert till Paris. Nu var saken den att vi behövde byta till en helt annan tågstation i Paris. Så vi tog buss mellan Gare Montparnasse till Gare de Lyon. Vi hade endast 55 minuter på oss att göra denna förflyttning.

 

Men vi fann fort buss 91 och den gick precis strax efter vår ankomst. Vi passade på att spana i Paris så gott vi kunde. Det var första gången för Kapten att vara i Paris. Och för Helena så var det trettio år sedan. Helt plötsligt ropade Tjoppe;

 

-JAG SER EIFFELTORNET!

 

Helena som faktiskt åkt vespa runt i Paris som tonåring ville minnas att där vi for fram med bussen. Ja där låg minsann inte Eiffeltornet. Men så pekar Tjoppe och hojtar;

 

-DÄR, DÄR, DÄR!!!

 

Helena tittar. Ja och tametusan så ser även hon Eiffeltornet. På en reklamskylt på trottoaren intill.

 

Ja så om någon hör Kapten skryta över sitt Parisbesök och Eiffeltornet så vet ni hur det ligger till.

 

Tåget till Zurich visade sig vara 20 minuter försenat. På perrongen så stod minst femtio indier. En jäkla massa kastmärken och turbaner med andra ord. Och så pratade de flesta engelska. Men med deras indiska brytning. Är det bara vi som knappt förstår denna engelska?? Det är ett slags eget rajs-än-kurri-språk.

 

Texten läses snabbt och med tungan mot framtänderna; -Ellå, mydämis Anita Patel. Aj kamfra No Deli, in india (Och detta betyder; -Hello, My name is Anita Patel. I come från New Delhi, in India).

 

Vi gillar indier, men de väcker lite nyfikenhet hos oss. De har alltid med sig en massa packning. Och en liten indisk kvinna på 1,30 i mankhöjd hade tre stora väskor som var nästan lika stora som henne själv. Inte orkade hon lyfta dem. Men Helena lånade ut sin Kaptens muskelkraft och han lyfte snällt upp de tre blytunga väskorna. Nästan tanten också av bara farten. Ja och sen hade vi ett gäng indier i vår närmaste omgivning under hela resan. Vi vek oss nästan inombords av skratt. Detta språk! Och så hade de en liten grabb i tioårsåldern med turban och allt. Hans långa haranger där han lät och såg ut som sin pappa blev bara förmycket i värmen. Men vi höll oss för skratt så gott det gick. Det gick nästan.

 

Ja och så var vi då i Dijon. Där tåget tog stopp. Det var något med själva rälsen så inga tåg alls kunde fortsätta. Vi väntade och väntade. Efter en och en halv timmes väntan så fick vi fri tillgång på vatten, kritor, ritblock och skorpor. Och efter ytterligare en timme fick vi veta att vi var tvungna att byta tåg och ta oss på egen hand till vår slutdestination.

 

Så alla 200 resenärer, indier inräknade, fick byta perrong och tåg. Och det tåget vi klev på var så gott som fullt. Ingen snabbtåg utan ett franskt långsamttåg. Ja och samma gäng indier fick vi även denna gång i knät. Tåget var smackfullt. Folk stod och satt på väskor och det smulades med skorpor. 

 

Vid ett tillfälle så gick någons larm igång på en mobil. Och då hoppade alla till i vagnen. Helena utbrast högt;

 

-No more adventures, please! (inga fler äventyr tack). Varpå alla runtomkring skrattade. Samma sak i restaurangvagnen. Vi hann med att köpa två öl (gudskelov) innan de fick slå igen serveringen. Allt tog slut på nolltid. Och vi räddade de stressade tjejerna bakom disken när alla började klaga. Vi sa högt;

 

-Just SMILE, c´est la vie! (sånt är livet, så skratta åt det)

 

Det är ofta lite avväpnande att ta kommandot och visa att man inte måste bli förbannad, besviken och utåtagerande. Ingen har ju gått till jobbet denna dag och tänkt;

 

”Nu ska jag ställa till ett helvete för ett par svenskar och en bunt indier. Jag kletar senap på rälsen i Dijon så tåget inte kommer fram…” Nä alla gör nog sitt bästa. Och man gör sig själv den bästa tjänsten att ta saker med en klackspark. För vart kommer man med hårda ord och gnällig attityd. Fasiken. Ingen hade ju dött.

 

Ja och sen fick vi byta tåg igen. Nu utan någon support, utan nu fick vi klara oss själva. De 200 resenärerna hade splittrats. Men indierna hängde på oss. Nu var vi så trötta så nu kunde vi inte dölja vårt skratt längre. Men ingen tog illa upp. Ja och nu var vi i Schweiz så då blev det BARA två tågbyten till. Det sista var helt indier-fritt.

Fast vi saknade dem lite.

 

Vi hade tänkt en natt i Zurich. Men då klockan gick så insåg vi att vi inte skulle hinna se något av denna stad och vi hade heller inget förbokat hotell. Vi kollade då in vårt hotell i Zug där vi skulle checka in under torsdagen. De hade fullbelagt denna onsdag. Helena lyfte luren och pratade med receptionisten på hotellet. Hon kollade. Ringde tillbaka. Och kollade igen. Och ringde tillbaka. Jo…de hade nog ett rum för oss.

 

Så här ligger vi nu. Två nakna nyduschade sälar med en skorpa och ett glas rött vin. Vi orkade inte gå ut och äta. Vi har levt på bröd och skorpor idag. Men vi kom fram (fast jäkligt sent) Och vi kom i tid till bröllopet.

 

Vi konstaterar att med denna dag att nu känns en segling över Biscaya som en lätt uppgift. Att sätta sig på ett tåg och fastna i Dijon med indier och leva på skorpor, kräver sin man. Så galen resa….och det mest spännande av allt. På söndag ska vi tillbaka igen. Om vi törs….

 

Skepp o Hoj!

Vi bjuder på en liten seglingsfilm. Nu sticker vi till Schweiz och firar ett bröllop. Vi uppdaterar i mån av tid och internet. Vi är tillbaka om några dagar och börjar då förbereda vår översegling till spanska nordkusten.

 

Skepp o Hoj!

Ja varmt var det här. Nätterna är tropiska och på dagen gör vi vad vi kan för att svalka oss och undvika att bli som ett torkat katrinplommon i solen. Igår när vi hade trettionio grader i skuggan så blåste det inte en endaste sekundmeter. Så inte ens i hamnen så fann man svalka, vilket man som regel annars gör. Kapten tog resolut ut vattenslangen och kopplade den på vattenposten på kajen. Och så drog han till med en dusch. Skööönt!

Så en del har vi sett av La Rochelle, men det mesta passar vi nog på att utforska efter att vi varit i Schweiz. Temperaturen ser ut att sjunka något under nästa vecka. Istället så har vi inriktat oss på att förbereda inför att vi ska lämna Wilma.

Vi flyttade Wilma till en ny plats under gårdagen, och vi ligger mycket nära vår norska vän nu. Så han kan ha uppsikt över båten medan vi är iväg. Vi har även som vi skrev, varit och inhandlat tågbiljetter. Hmm…det är lite synd att tåg är så dyrt i förhållande till flyg. Annars skulle nog fler människor prioritera att ta tåget. Vi tänker här på vårt Co2 utsläpp som vi skrivit om förut. Att vi två belastar Moder Jord extremt lite jämfört med medelsvensken. Vi har ingen bil. Och då båten framdrivs främst genom vind, och vår energiförbrukning ombord består av i huvudsak egen sol- och vindenergi, så ligger vi på extremt låga Co2-nivåer. Och nu så blir det tåget till Schweiz. Klapp på axeln till oss. Biljettpriset är inte allt, även om vi gärna hade sett att det inte skilde så mycket mot flyget. Men vi får förmånen att susa genom Frankrikes landsbygd och efter Paris så blir omgivningarna mer bergshöga ju närmare Zurich vi kommer. Denna gång blev det ett grönt alternativ. Men vi kommer troligtvis att flyga emellanåt, särskilt när vi ska hem och hälsa på. Då får man väl titta på hur ofta man flyger istället.

————————————————————-

Vi firade även vår Kapten på lugnt vis under gårdagen. På kvällen så var vi över på vår norske väns båt på en grillafton, bara vi tre. Och hunden såklart. Tjoppe hälsar och tackar för de gratulationerna han fick igår från flera av er därhemma. Tusen tack!

Ja så nu återstår inte mycket mer än att packa, fixa till håret lite på oss båda och se till att allt är i ordning ombord. Så kan vi ge oss ut på äventyret i äventyret.

 

Skepp o Hoj!