Nu har vi röjt ombord. Städat undan lite vinterkläder mot lite mer sommarbetonade plagg. När man ska få fram det som ligger undanstuvat så blir det ett mindre världskrig ombord. Saker överallt. Men så till slut så har man fått pinalerna på sin plats och trivseln ombord infinner sig på nytt.

Kapten är färdig med målandet inne i det aktre helveteshålet. Och i det främre, där ankarkättingen bor, har det tvättats och gjorts rent.

Innan vi seglar vidare ska vi byta ett av förseglen, från genuan till klyvaren. Och så ska vi dyka på båten med borste i högsta hugg. Vi ska skrubba skrovet och propellern. Det är inte så rysligt varmt här i vattnet, men med våtdräkt så funkar det nog bra.

Vi börjar snart kunna runda av för att ta oss vidare. Det finns en hel del fina ankringsplatser längs med denna kust, såväl kring öar som i floderna. Tyvärr ligger ett lågtryck och hindrar ett stabilt och fint väder. Och inte ser vi något högtryck på ingång heller. Men med enstaka fina dagar kan vi snart gå vidare. Vi väntar dock på våra svenska vänner…men de är väl lite förhindrade att segla vidare på grund av samma fronter som oss gissningsvis.

Men nu börjar det kännas att vi kan Camaret. Vi tittar i sjökorten och planerar. Vi har fått lite goda tips på lämpliga ankringsplatser. En ligger bara ett stenkast runt hörnet härifrån. Och det kan vara trevligt att byta miljö och gunga skönt i en vik för ett par dar. Ja vi får se…men nu blåser det åt fel håll så hur som helst.

Så länge så fortsätter vi städa, förbereda, bunkra och läsa sjökort.

Gött så.

Skepp o Hoj!

Hej hej på er alla vårglada människor. Här kommer ännu en film (den ligger nedanför det textade inlägget. Filmen är delvis textad, men har ni lite svårt att höra vad vi säger så kan vi tipsa om att man hör jättebra med ett par hörlurar)

Det här med film är ju roligt. Tycker vi. Men helt lätt är det inte heller. Vi menar…något manus har vi ju inte och vi står nästan helt utan vettig teknisk utrustning. Och innehållet…ja det beror på hur vi vinklat det (vi saknar ju nästan helt respons på våra filmer, vi hör aldrig från någon om de uppskattas eller inte. Om de är roande för er följare. Så vi saknar feedback här)

 I denna film så framstår Helena som mycket blond med låg intelligensnivå. Och genast kommer tanken… ”tror nu de läsare som inte känner henne så väl att hon är så där korkad på riktigt..??”. Men men, vi bjuder på det. Som lite motvikt kan nämnas att hon är den som skrivit varende ord på bloggen och det är hon som redigerar och producerar filmerna. Så smartare än en apa är hon troligtvis…men kanske inte smartare än en femteklassare.

Ett annat litet konstaterande är att vi båda tenderar att vara barnsliga. Men här innehåller inte undran någon oro. Tvärtom. Vuxna leker för lite. Så ut och lek mer gott folk!

Men ett litet förklarande vill vi också ha med. På ett ställe i filmen så berättar vi att Helena haft ett kaffe-och-alkoholuppehåll. Likt på vanligt svenskt manér så kommer gärna spekulationer och undran. Varför då??? Har hon problem??? Är hon sjuk???

Ja hon är varken sjukare eller friskare än någon annan typ. Och problem med kaffe och alkohol…knappast, så låga nivåer som hon intar så är det knappt lönt att dricka ens. Den hårt betyngda kaffekonsumtionen när hon kör för fullt består kanske av fem koppar i veckan. Och alkohol…jo gärna lite vin till maten även en tisdagkväll…men sällan mer än ett glas vid ett och samma dryckestillfälle. (Ja så knasigt det blir lite att gå i försvar, man gör ju så sjutton som man själv vill. Men ändå..nån kanske undrar)

Jo den egentliga anledningen för att göra uppehåll av kaffe och alkohol är att det är skönt att bryta sina ”beroenden” och låta kroppen vila och se vad kroppen säger till dig. Om du övergår till att bara dricka vatten som dryck under en hel vecka så kommer du få svaret om vart dina beroenden ligger i. Du får kanske ont i huvudet om du avstår kaffe, kanske till och med abstinensbesvär. Kanske blir du på dåligt humör för att du inte får i dig socker genom den coca-cola eller söt juice som du frekvent intar. Och alkohol, kanske livet känns helt plötsligt mer tråkigt när du inte längre får ditt efterlängtade glas vin, öl eller drink.

Fördelen är att när man är fri från sina kroppskemiska ”måsten” så mår man väldigt bra. De flesta vuxna människor provar inte ens på… Sömn och humör hamnar på fantastiska nivåer. Och kroppen kan lättare ta hand om sig själv på cellnivå, det vill säga att hålla sig ung och frisk. Att ta hand om sig själv är roligt. Att må bra är den bästa present du kan ge dig själv. Och belöningen är, om man har tur, är ett långt och friskt liv. Men det finns ju inga garantier…och ett visst lotteri är det ju. Tanten på filmen är ändå till faktum inne på sitt femtioandra levnadsår och inte sällan så kommenterar folk att hon ser ut att åldras långsamt. Kanske gener…kanske sund livsstil…kanske Peter Pan eller ren skär tur. Eller så inte…

På filmen så berättar vi en del om familjen vi inte kan namnet på (fast nu vet vi vad mamman och sonen heter. Pappan och dotterns namn var lite franskt kluriga att fånga i farten, vi behöver nog se deras namn i skrift).

Denna familj lever ett otroligt rikt liv, men på ett annat sätt väldigt enkelt. De bor landet, med några höns och en fantastisk trädgård som ger dem mat. Persikoträd, kiwiträd, fikonträd, fläder, äpplen, päron och plommon. Allt tar de vara på. De odlar grönsaker och i trädgården så såg vi kronärtskockor som såg fantastiska ut (kronärtskockor är vår favorit).

Vi blev bjudna på Christines (mammans) hemmagjorda fläderdricka. Dra oss baklänges så gott. Lätt kolsyrad. Inga tillsatser i övrigt (Helena har gjort mycket flädersaft i sina dagar men aldrig kolsyrat den). Vi blev bjudna på naturvin. Helt utan tillsatser…och det smakar vindruvor på ett annat vis. Grannen hade tillverkat vinet. Och vi fick smaka deras äppelcider…helt utan tillsatser. Den kom från äpplena ute i trädgården. Maten var enastående god, pocherad fisk i äppelcider, ris och grönsaker. Grönsakerna bestod i morötter från trädgården och sjö-spenat som Christine plockar själv i omgivningarna.

Liten verkstad ute på tomten finns där de gör lite träarbeten och tjänar pengar som finsnickare. Och hemmet var högst spartanskt.

De lever på en otroligt liten kassa och så seglar de och reser så mycket de bara kan. Hela familjen andas livskvalitet…

Här måste vi nämna familjens tvättmaskin…pappan har tagit en utrangerad tvättmaskin med trasigt programverk och kopplat i hop maskinen med en slaktad cykel. Och så tvättar han kläderna genom att trampa på cykeln i en tio minuter med tvätt i trumman tillsammans med vatten och tvättmedel. Sen får tvätten ligga ett tag och så fortsätter han senare igen. När han tömt och sköljt tvätten ett par gånger så lägger han i en annan växel på cykeln. Och då ”centrifugerar” han tvätten. Trumman går då i högfart medan han trampar på. Tvättmaskinen står inte inne i huset så den drivs med mankraft helt utan elektricitet. Och pappan (eller om någon annan cyklar) får motion på kuppen.

Så visst finns det andra sätt och alternativ att leva på.

Ja håll tillgodo…en liten film om några dagar i Camaret. Om familjen vi inte kan namnet på. Och en massa annat trams.

Filmtajm!

Det är ännu natt i skrivande stund. Vaknade av att ena kökslådan for ut med ett brak (hade glömt säkra den). Hela båten skallrar av en ovädersfront, här utanför ligger ju Biscaya och hela Atlanten, som med full kraft kan angripa kustremsan med hårda vindar och höga vågor. Vi ligger tryggt i hamn, skyddade, men ändå ruskar och kränger båten i sina förtöjningar när kastvindarna sätter i. Det är långt ifrån alla dagar som är lämpliga dagar för segling. Och det märks här i hamnen, det har börjat dyka upp allt fler utländska segelbåtar, vi har såväl en engelsman som en tysk intill oss just nu. De väntar på väder att gå över Biscaya.

Den tyska killen kom förbi oss. Vi hjälpte honom häromdagen med att hissa upp honom i masten för han skulle fixa till sin Windex. Ja det finns fler klätterapor än Helena till synes. Tjoppe och Norrmannen fick vara motvikt nere på däck så att inte tysken skulle bli en flygande projektil, ett fall från 17 meter är inte att leka med.

Nu kom iallafall tysken förbi oss. Helena hade tursamt avslutat disken och köksbänken var ren och fin. Annars tenderar alltid oväntade besök inträffa högst olämpligt. Antingen när köksbänken full med disk, halva båten i röra efter att man sökt efter något långt ner i ett fack, eller ve och fasa mitt i kärleksakten.

Tyskens ärende var gott. Han berättade att han är på väg till Grekland, där hans boj väntar. Boj undrade vi. Jo i en välskyddad vik i Grekland så finns det en plats som liksom ingen har reglerat upp på något sätt. Man gör sin egen boj, han hade gjort sin i betong, och så slänger man i den. Och på bojen så hänger man upp sin båt. Och där ligger man skyddad alla tider på året – GRATIS. Han pekade ut platsen. Och vi memorerade. Låter ju fantastiskt, som ljuv musik för oss som i det närmaste försöker leva på luft.

Det här med att bli störd för övrigt. Det är klart trevligt när någon kommer och knackar på. Vi pratar gärna med folk, och står vi inte i skorna på väg ut för egen del, så bjuder vi gärna främlingar och nyvunna vänner på kaffe. Men vi råkar ideligen ut för ett fenomen vi tror vi är ensamma om.

När man vill någon båtgranne något så knackar man på skrovet eller på relingen. Det hör till god ton att inte kliva ombord på någon annans båt utan tillåtelse. Och det händer åtminstone en gång i månaden att någon knackar på Wilmas skrov utan att de söker oss ägare. Så vi reser oss upp ur soffan, eller vart vi nu råkar befinna oss. Vi sticker upp huvudet och säger –Hello! Varpå personen/personerna som knackat ser alldeles vettskrämda ut. Folk knackar på Wilmas skrov för de undrar så intensivt vad det kan vara för material hon är byggd i. Till slut när de inte kläckt koden så tar nyfikenheten över och de knackar. Och tänker då inte alls på att det kanske finns någon ombord. Ibland mynnar detta misstag ut i ett trevligt snack. Ibland inte. För inte sällan så sker detta på natten när några förfriskade personer stått på bryggan och haft huvudbry över Wilmas förskaffenhet. Vi är inte sociala klockan två på natten. Men vi blir inte arga, vi svarar dock lite kortare –It´s concrete! (=det är betong) Och så går vi och lägger oss igen.

Så som ni förstår så är det inte bara oväder som kan väcka en om natten. Dock så är alltid stormnätter knackfria…båtromantiken är för de flesta borta då. Och det är något man skulle kunna skriva mer om. Bakom de azurblåa vatten, simmande delfiner och vackra solnedgångar så finns en annan verklighet. Som härom kvällen då vi höll på att få lilljollen översköljd av höga vågor i hamnen. Den låg i vattnet bak i aktern på Wilma och Tjoppe hoppade i och startade motorn och fick loss förtöjningarna kvickt. För varje våg så kom en halv hink med nytt vatten över relingen. Vi var förvisso inte så rädda för en badande Kapten, det brukar han göra som ni vet, bada. Och han hade plockat av sig mobilen medvetet innan aktionen därav. Vi var inte heller så rädda för att sänka båten, den försvinner inte för oss,  utan blir om inte annat liggande i marvatten om den fylls tillräckligt med hav. Däremot motorn…den vill man inte ha badad. Så i ovädret så lyckades vi förflytta jollen innan kapten, motor och båt blev till offer för ovädret. Vi drog upp jollen på bryggan på lämpligt ställe, och kunde pusta ut. Ja det är inte alltid båtromantik som sagt.

Trots att man ibland får nattsömnen störd, trots oväder och obekvämligheter, så är det värt det. Faktum är att Wilma är den bästa sovplatsen vi någonsin haft. Så stör oss inget bara, så sover vi som två små barn.  Och har man väl blivit väckt, så kan det kan till och med vara mysigt att tända lampan och skriva ett blogginlägg medan regnet piskar mot ventilerna och vinden sliter i riggen. Och när man åter blir trött, så släcker man lampan och somnar om. Som nu. Godnatt.