Efter en lagom lång dagssegling så kom vi till A Coruña. Eller Sada närmare bestämt. Efter att vi hört om våra vänner som fått betala närmare 60 euro för en natt i A Coruna så tog beslutet att ta oss till Sada där det är närmare halva priset. Nu råkade vi dock lägga oss i den privata delen av Sada Marina, så det blev kanske bara halvbilligt. Vi kan ju alltid flytta på oss, men vi ligger gott och vi har en otroligt fin service i och kring vår hamn. Just nu sitter vi i en loungeavdelning med minst tio flotta lädersoffor och nyttjar deras utmärkta wifi.

 

Idag har solen badat oss oavbrutet med värmare temperaturer. Delfiner har passerat flertalet gånger men inga ville stanna och leka med oss, de såg ut att vara på språng efter någon fisk eller nåt.

 

Vi stod i valet och kvalet att ankra ännu en natt. Men vi kände att en dusch och lite fast mark direkt intill båten skulle sitta fint i ett par dagar innan vi seglar vidare. Vi blev hjälpsamt mottagna och anvisade en plats.

 

Här i Sada ligger vår engelska vän Frank med sin båt, en trevlig fd fiskare, som vi sprang på i Camaret sur Mer. Och i morgon kommer vår norske vän på båten Vaare hit efter en lång natts segling. Så här vi blir samlade med ett nygammalt gäng. Våra danska vänner har dragit vidare och ligger nu före oss. Och så är det lite med segling, man möts och skiljs och möts igen. Som i morse när vi lämnade den vackra ankarviken i Cideira. Då såg vi båten Mañana, som tillhör australiensaren  Eddie. Han med den trasiga dieselspisen. Ja och så är det lite över lag…vi är säkert en femtontal båtar nu som mer eller mindre går samma väg och som möts och skiljs. Som en enda stor flytande familj.

 

Nu ska vi se oss om här i några dagar i väntan på ny lämplig dag att segla vidare. Sada verkar vara en mycket trevlig stad. Inte så stor, här bor 15.000 personer.

Efter en trevlig dag på havet med sällskap av delfiner flertalet gånger så ligger vi nu ankrade i Rio de Cedeira. Vi fortsätter till A Coruna i morgon är tanken.

Så lyser ett sken in i styrhytten. Det röda skenet landar på väggen och det kommer från den öppna nedgångsluckan. Luckan vi inte haft ditsatt på länge. För den varma sommaren kräver det extra syret och svalkan vi bara kan få om natten. Nu flödar ljuset in genom lucköppningen och vi blir nyfikna. Vi reser oss ur sängarna, nakna. Väl medvetna om att vi är ensamma kring vår båt där vi guppar i vår länk till ankaret som grävt ned sig i sanddyn. Vi tittar nyfikna ut. Och så möts vi av en fantastisk röd himmel. De spanska kullarna mörknar mot den röda kvällssolen. Vattnet ligger stilla.

Ögonblicket är magiskt. Vi är förtrollade. Och aldrig hade vi kunnat tro att vi skulle kunna bli kungar över landet tid och evighet. Men det är vi. Himlen är vår, havet likaså. Vi har stannat i närvaron.

Att segla ger perspektiv. Att segla ger liv. Vårt liv. Tillbaka.

————————-

Ja som texten ovan beskriver den situation som vi befann oss i för en timme sedan, så ger detta seglarliv stundtals mersmak. Med fantastiska solnedgångar och det fria gungandet i en vacker ankarvik. Vi kan inget annat göra än att tacka oss själva ödmjukt för vårt livsval att uppleva och upptäcka vår omvärld från Wilmas köl. Vi har haft en stilla och lugn dag med lång sovmorgon. En härlig fikastund i våra danska vänners sittbrunn med prat om båtar och livet. Och efter det en välgörande promenad i Viveiros ädre kvarter. Vi stannade till vid ett konstverk. Det var inte de tre vise männen även om antalet stämde. Inte heller ku klux klan, även om tanken slog oss. Nä detta var något annat. Men det fanns ingen skylt att läsa och ingen information att finna. Så innan vi åkte tillbaka till Wilma så gjorde vi de stela männen lite sällskap för en sekund. De fotograferades i sina stela poser. Därefter traskade vi glatt ner till jollen i hamnen och åkte tillbaka mot vår ankarvik. För att få soppatorsk halvvägs så vi fick paddla sista biten i motström. Men solen var skön och motion önskvärt. Vi plockade upp jollen på däck och förberedde för avfärd. Och som avslutning så la vi oss i sängarna till ljudet av en sommarpratare tills kvällssolen fick oss att titta ut. Vi önskar att vi kunde dela med oss av känslan. Men kanske att ni kan förnimma lite av vad vi ser, upplever och känner. I morgon far vi iväg på nytt äventyr västerut. Vi vet aldrig vad som väntar. Men säkert något gott.

Som ni kanske märkt så släpar vi i våra filmer. Dessa kräver lite bearbetning, redigering, ordentlig strömförsörjning ombord (på svaj har vi ingen landström utan 12 v) samt ett schysst internet för att färdigställa. Men den som väntar på något gott….

 

Varsågod, filmtajm… (och denna filmen spelades in i Cudillero, där vi var för några hamnar sedan…)

 

 

I övrigt så har vinden bedarrat. Men såpass blåste det att vi fick stökigt ombord vid några vindtryckare. Ett glas åkte i backen och gick sönder och i verkstan gled en hel stor låda i golvet (durken), vilken den inte brukar göra ens när vi är ute på havet. Nu på morgonen är dock vattnet platt och solen lyser på husen som ligger på bergssluttningen. Det lovar en vacker dag och en ensam fiskare i en eka försöker fånga kvällens middag strax intill Wilma.

 

Idag börjar vi så smått förbereda för avfärd i morgon. Stämmer väderprognosen så tar vi ett ben längre västerut i morgon bitti. Men hur långt vi går har vi inte bestämt riktigt. Men troligtvis seglar vi till den otroligt vackra ankarviken i Ria de Cedeira.

 

Skepp o Hoj!

Just nu ligger vi i vår ankarvik med rejäl blåst. Vi har nog en 15-18 sekundmeter i byarna när det trycker till. Vi är otroligt tacksam för vårt Rocna-ankare, det bästa på marknaden, 33 kilo tungt. Det är genom denna vi fortfarande ligger på plats utan att driva iväg i blåsten.

Vi har ankarlarmet på för säkerhetsskull, för börjar vi dragga så går larmet och då måste vi fort starta motorn och styra upp mot vind så vi inte driver in mot land. Men vi känner oss trygga trots allt.

Våra snälla danska vänner såväl på båten Sunrise och Gipsy hörde av sig och frågade hur det går för oss. Gipsy ligger också för ankare i viken medan den andra båten ligger inne i trygga hamn. Så skönt att ha omtanke ändå. Även om det inte går att göra något för varandra annat än att vänta på att ovädret drar förbi.

De häftiga kastvindarna beror på bergen och värmen här. Idag har vi haft närmare trettio grader och luften blir turbulent framåt eftermiddagen och kvällen. Luften rusar ner för bergssidorna och sanden från stranden yr över hela hamnområdet.

Innan vinden tog tag i Wilma och oss så var vi in till byn. Vi gick promenad i den vackra staden, som inhyser en gammal stadsdel med stadsmur från långt-bak-i-tiden. Dels satt vi på torget som har gratis internet och vi löste lite administrativa beting. Och så tog vi en promenad runt husen. Små smala gränder, små caféer och gamla byggnader inramade denna stad till något vackert och välkomnande.

Under gårdagen så tog vi jollen in till stranden och vi badade och satt och njöt i eftermiddagsdiset. Ja det blir lätt disigt här, men vad gör väl det när kvicksilvret står högt som en högsommardag.

Men nu tillbringar vi helst vår tid ombord tills vi sett att vinden bedarrat. Allt är inte sol och lata dagar. Det är även ett visst ansvar att ha sitt hem på köl, arton ton tung. Man vill ju ogärna se att ens hem flyter iväg i från oss. Men så fort vinden lagt sig så blir det just så…sol och lata dagar. Hårt liv. Och någon måste ju leva det.

 

Skepp o Hoj! Med lite bilder här nedan…

Vi var ett gäng båtar som lämnade Ribadeo på onsdagsförmiddagen. Vädret var vackert, blå himmel och Biscayas vatten låg hyggligt platt. Den lilla vind som var, kom som brukligt från fel håll. Västlig. Här blåser det som regel alltid från väst längs med nordspanska kusten, fram till A Coruna där den blir nordlig allt som oftast.

Vartefter dagen förflöt på havet så byggde sig vågorna allt högre och det blåste upp. Sista timmarna in mot Vivero så hade vi en vild och krabb sjö. Wilma dök ner i vågorna och flera gånger så fick vi en sjö över oss i sittbrunnen. Detta fenomen brukar vi inte alls få, det kan möjligen slå över sjö över däck framför masten. Men inte bak i sittbrunnen. Men nu fick vi en hink saltvatten över oss några gånger och vädret hade totalt ändrat karaktär. Vi seglade dock gott, hade det inte varit för den krabba sjön så hade vi haft perfekta förhållanden för tunga Wilma.

När vi äntligen kom in i Vivero-bukten så la sig vågorna. I bukten låg två spanska rescue-båtar och körde fram och tillbaka. Vi hade sett dem sedan flera timmar på plottern. När vi passerade dem så såg vi något sticka upp ur vattnet med några varnande bojar runtomkring. Det såg ut som en flygplansvinge som var avbruten. Men det konstiga var att där detta ting låg (det flöt inte utan verkade vara fast i botten) så var det 30 meter djupt. Något från en båt? Något från de närliggande vindkraftverken? Nyfikenheten gäckade oss. Det verkade dock som räddningsbåtarna letade efter någon eller något.

Vi fortsatte denna rias (flod) in så långt det gick, fram till en vacker bukt med en lång badstrand intill. Där släppte vi vårt ankare i skydd av en pirarm. Den ena danskbåten hade valt att ankra i samma bukt medan våra andra danskvänner hade lagt båten inne i gästhamnen. Vi fick senare veta av våra vänner som har vindmätare ombord att det hade blåst 15 m/s ute på havet när vi passerade. Så inte konstigt att det slog sjö över Wilma och våra ansikten var vid ankomst alldeles vitprickiga av allt salt som lämnats kvar efter att vattendropparna hade torkat i vinden.

Vi fick en vacker solnedgång och kvällen var ljummen. Vi tog beslutet att bli kvar här några dagar. För att låta det oväder som är utlovat i helgen, dra förbi. Och så fortsätter vi segla på i början av nästa vecka.

Natten var lugn i vår ankarvik och vi vaknade utsövda på förmiddagen. Då hade några båtar lämnat viken och ett par kommit in som nya. En båt visade sig vara svenskflaggad. Den första svenska båten sedan Frankrike, vilket kändes skoj. Så nu ligger vi två svenskbåtar och en dansk båt bredvid varandra, som en liten skandinavisk koloni.

Vi var förbi i dingyn och hälsade på svenskarna, en familj med fyra barn ombord. Mycket trevliga och det visade sig att de ska åt samma håll som vi. Så vi lär nog korsa varandras sjövägar framöver. Efter vårt hejande så fortsatte vi in till staden Vivero för att bunkra lite mat. Det duggregnade och var grått. Men mataffären var stor och välsorterad så vi hade inte en tanke på tråkvädret som rådde.

Vi har inte sett så mycket av staden Vivero och vi har inte kollat in dess puls.  Men såpass kan vi berätta att det ligger en svag doft av eukalyptus över allt. Staden är omringad av eukalyptusträd och det får luften att dofta utav tuggummi.

Ja städer kan ju lukta ett och ett annat. Och så pass kan vi säga att vi föredrar denna doft framför de svenska städer som har pappersbruk. Där luktar det prutt.

Skepp o Hoj!

 

kapten skriver och tänker ute på havet. 

 

skepp o hoj 

 

Vi lämnade ett gungit men trevligt Luarca. ”Snälla farbrorn” kom över med en burk fransk paté innan vi seglade vidare. Vi behövde hjälp från någon att släppa vår förtöjning på land i Luarca. Och där satt två bastanta damer och hade picknick på kajen. Vi ropade och vinkade och genast så fattade de vinken.

För att inte alls, vad vi tror, tillhöra något seglarsläkte. Så var bastanta damen i blått en fena på att lossa knopar och vänta på klartecken på att släppa tampen. Vi vinkade glatt och tackade. De vinkade och fotade. Kanske förgyllde vi deras dag med något exotiskt. Vad vet vi.

Faaaantastiskt väder på havet. Vilken sol. Blå himmel och turkost vatten. Tyvärr inga delfiner denna gång och inget napp. Men ett hugg på kroken i vanlig ordning. Allt för att hålla kapten på gott humör.

Vi har tagit för vana att lyssna på sommarpratarna i P1 när vi seglar. Ett stort nöje och seglingen gick snabbt trots sina timmar.

Nu skulle vi till Ribadeo, den första rias (floden) i Galicien. Vi kom i högvatten mellan ett par fraktfartyg. Vi hade tänkt att ankra. Men den platsen vi hade utsett var upptagen och lite bredvid så var djupet inte tillräckligt. Just nu råder månfenomet som får hög- och lågvatten att bli extremt åt båda håll. Med andra ord så är plusvattnet på lågvatten endast 7 cm här där vi är. Under andra förhållanden så kan minusvattnet vara 1,4 meter plus. Lite svårt att förklara, men det går säkert att läsa in sig på någon intressant vädersajt.

För vår del så är det högst avgörande att ha koll på tidvattnet. För finns det inte djup så får vi problem. Och vi seglar ju lite varstans där det i lågvatten inte är farbart. Ungefär varannan hamn bjuder på bekymmer i lågvatten.

Så det blev hamnen här i Ribadeo. En trevligt hamn och vi passade på att ta en lång och skön dusch. På kvällen var vi över till danska båten Sunrise på en sundowner. I vanlig ordning mycket trevligt. Vår andra danska vän från Cudillero ligger dock ankrad (det var han som ockuperade den lämpliga platsen vi tänkt ta, ha ha ha).

Vi har fantastiskt fina dagar och vi vill därför passa på att segla så vi kommer runt hörnet vid A Coruna. Havet, vinden och strömmen kan vara lite motsträvigt här. Och efter A Coruna så är det som regel nordliga vindar och vädret varmare och stabilare. Så vår plan är att segla vidare till nästa Rias i morgon. Till Vivero ungefär 35 distans västerut.

 

Vi avseglade från Cudillero vid tio-tiden på förmiddagen. Vi fick våra farhågor besannade kring den knepiga hamnen där man förtöjer i ett spindelnät av tampar nedsänkta på botten med hjälp av tegelstenar. En del av dessa tampar flyter. Och kvällen innan så kom en segelbåt iN i hamnen som fick en av tamparna in i propellern. Det blev ett pådrag i hamnen och två dykare som fick tillkallas. 

 

Så det var med stor försiktighet som vi la ut på förmiddagen. Fin segling med lite regn. Ett kortare segelben till Luarca. Ännu en hamn utan kaj. Här hänger man upp sig mellan kajen och en akterboj. 

 

När vi närmade oss så såg vi tre segelbåtar i den pyttelilla hamnen. Döm om förvåning när vi kände igen den ena båtägaren. Det var ”snälla farbrorn” från Camaret sur Mer. Han är så snäll och artig. Vi samspråkade lite med honom då, även om han nästan inte pratar ett ord engelska. Vi sken alla upp vid återsynen av varandra. Och så fick vi hjälp med förtöjning av de båda franskbåtarna, då de hade sina dingys sjösatta.

 

Vi hällde upp ett glas vin åt oss själva efter att vi gjort fast. Men slog ett öga på ekolodet. WHAT?!!! Vi kommer inte ha djup nog vid lågvatten. Och här i hamnen gungar båtarna obönhörligt från Biscayas svall, då vi ligger precis bakom pirarmen. Vi hade inte vår jolle i så vi fick påkalla uppmärksamhet till en man som gick på kajen. 

 

-kan du lossa vår tamp är du snäll. 

 

Sagt o gjort. Samtidigt kom båda fransmännen till undsättning i deras jollar. Vi fick än en gång hjälp och denna gången fick vi dela akterboj med en australiensk båt. 

 

Nya djupet skulle ge oss en meter till godo i lågvatten. 

 

Australiensaren visade sig vara en trevlig ”mate”.  Han frågade oss om vi visste något om dieselspisar, hans var trasig. Och vi råkar ha en likadan. Kapten Betong hoppade över med multmetern i högsta hugg. Felet konstaterades med reservdelar behövs. Så vi lagade hans mat på vår spis. 

 

Så fantastiskT när man kan hjälpa varandra åt alla möjliga håll. 

 

Vad Luarca har att erbjuda kommer vi nog att missa. Vår plan är att segla vidare i morgon. Fortsatt fina segelvindar samt att det ständiga gunget här i hamnen är inget vi vill för mycket av. Men vacker är vår utsikt över byn iallafall. 

 

Igårkväll var vi över på den danska båten Gipsy på en sundowner. Vi tog beslutet att stanna en dag till i gulliga Cudillero då vädret lovade sol och värme. Och vi är tacksamma för vårt beslut då vi fick en härlig söndag med bad, utflykt och vila.