(…det blev ett intensivt avslut med ruskväder i bukten…)

-Excuse me…I think you are dragging…?!

 Frågan fick vi av den unge mannen som stod på fören av sin segelbåt. Lite försynt för att stöta sig med oss så kände han sig till slut tvungen att ställa frågan. Detta efter att vår jolle börjat dunsa in i deras ankarkätting. Vi var oroväckande nära varandra, några få meter bara.

Vi låg framför dem och det hade börjat blåsa upp rejält. Själva var vi övertygade om att vi inte alls hade börjat dragga, utan att vår femtio meter långa kätting nu hade börjat sträcka ut sig i den tilltagande vinden. Vi förklarade orsaken till att vi kommit så nära varandra och gav som lösning att de kunde släppa ut mer kätting de också, så skulle allt vara frid och fröjd. De hade bara tjugo meter utlagt och i den tilltagande vinden så var det lite snålt oavsett.

Den unga killen och hans kamrater hade dykt upp i viken medan vi var i land och drog en repa med cyklarna. Alldeles oavsett så hade de ankrat alldeles för nära Wilma. Killen såg ut att fundera ett tag och han verkade ha svårt att bestämma sig. Släppa ut mer kätting eller flytta på sig. Vi själva tänkte stanna oavsett, vi hade ju varit här i närmare en vecka och började det nu att blåsa upp så behövde vi verkligen vara säkra på att vårt ankare satt djupt nergrävt i sandbotten. Vi visste att knappt bågen på Rocna-ankaret syntes i sanden där vi låg nu och vi var mogna att möta vilka väder som helst.

Tonen mellan båtarna var mycket trevlig, vilket är angenämt och inte alltid ett faktum. Nu meddelade den unge mannen att han tänkte flytta på sig. Men problemet var att deras ankare låg under Wilma. Kapten Betong gav dem förslaget att fendra styrbordssidan deras, så skulle vi göra detsamma med vår babordssida. Allt för att säkra upp ifall vi skulle dunsa emot varandra när de började komma upp jämsides med oss.

Manövern gick hur smidigt som helst. Vi startade motorn och körde fram en bit så de fick bättre utrymme medan de vinschade in sin kätting. När de var loss och förbi så vinkade vi glatt till varandra och så kunde vi låta Wilma glida bakåt igen och åter sträckas ut i ankarkättingen. De la sig på behörigt avstånd snett framför oss denna gång.

Under tiden så hade vinden tilltagit. Kvar i viken var inte längre några badande semesterfirare. Inga människor låg på däck och solade. Nä, nu stod alla förvånat upp och funderade över det plötsliga väderomslaget. Framme i fören på varje båt stod någon orolig själ och tittade ner i det argsinta havet. Och när stora vågor började rulla in var det inte längre lika roligt. Vi och alla andra båtar krängde kraftigt där vinden nu kom från ett håll och vågorna mer från sidan. Masterna svängde och krängde som dirigentpinnar, likt i ett stycke hetsigt verk av Beethoven. Alla i otakt.

Så började båtägarna dra upp sina ankare för att söka skydd inne i den dyra hamnen istället. Efter någon halvtimme såg hamninloppet ut som en cirkus-manege med den kö som uppstått. Alla ville in i hamnen snabbast möjligt men det hade uppstått en propp och båtarna cirkulerade runt, runt. Det var stora lyxyachter, segelbåtar, ribbåtar, jollar och motorbåtar som nu inte tyckte livet på sjön var skoj längre. Vi satt förundrade och tittade på spektaklet där vi själva krängde rejält och vi tänkte att NU, nu tjänar den dyra hamnen stora pengar! Och från vi varit femtio, sextio båtar i bukten så blev det bara ett handfull kvar. Sannolikt ett gäng rutinerade rävar, där vårt gäng utgjorde hälften av dessa. Av våra ungdomar som legat bakom oss och sen ankrat om, syntes intet mer. Även de hade sökt skydd i hamnen.

Kvällen blev väl inte som vi tänkt. Enligt väderleksrapporten så skulle detta oväder inte alls komma in över oss. Sannolikt så är det lokala väderfenomen som bildas och som inte går att förutspå. Vi som tänkt förbereda oss inför överfarten med käk. Men nu blir det att vi kastar loss om en timme eller så, på söndag eftermiddag istället för på morgonen.  För nu är allt preppat och klart. 

Tack Sardinien för denna gång!

Vi gillar dig…

Skepp o Hoj!

(…en plats med stora kontraster, här verkar allt vara högt eller lågt…eller stort eller litet…)

Campulongu, Sardinien, Italien

Vi ligger nu i en bukt i Campulongu vilket sannolikt inte säger dig ett skvatt. Men det är så långt sydost på Sardinien som man kan komma. På vägen hit rundande vi udden Capo Carbonara. Vi firade inte detta med att äta Pasta Carbonara som man kanske skulle kunna tro. Men dock med Tortellini och pesto. Lite som att passera en plats som heter Pannkake-udden men fira detta med att äta plättar!

Vi har blivit välkomnade med fyrverkerier här i bukten. Fast det var inte sant. Det var inte för vår skull de sköt av det vackraste (och dyraste) fyrverkeriet i mannaminne. Nä här har italienarna firat ”Ferragosto”. Ferragosto är firandet av Maria Himmelsfärd och från den 15 augusti och ett par veckor framåt så fylls Italien av sommarfestivaler och utomhuskonserter. Det är även tidpunkten för när skolorna slår igen och folk stänger affärer och butiker och går på semester. De stora städerna töms på folk för att ta sig till stränder och upp i bergen. Viva Italia! Vi tackar för det fina fyrverkeriet, gratis är gott!

Vi har rengjort Wilmas skrov. Det där var också en lögn (fake-news ligger lite i tiden nu…) För förvisso är skrovet skinande vitt igen. Men ”vi” i det här fallet är Kapten Betong. Medan skrovet blev rent så tog Styrman Pimpsten sig en tupplur. Ja, som ni hör så fördelar vi arbetsuppgifterna mellan oss rättvist.

Här i bukten finns en gästhamn. Dit kan man gå om man vill bli av med 86 euro per natt. Vi avstår. Nog för att vi sett andra dyrare hamnar, men här tar de dessutom betalt varje gång du ska duscha. 2 euro per person och dusch, förutom att du redan betalat närmare en tusenlapp. Hur tänkte de nu??? Som att ta in på ett svindyrt hotell men så ska du ner i lobbyn och lösa en pollett varje gång du ska ta dig en dusch på hotellrummet… Är hamnen superbillig kan vi förstå, men det här sticker ju bara folk i ögonen. Inte undra på att hamnen har fått dåliga recensioner på flertalet seglingsforum. Att ligga på ankare kostar 0 kr, fast då får man ingen dusch oavsett…men vad gör väl lite skit mellan tårna…

Positivt är att vi har hittat ett ställe att lägga jollen. Inne hörnet av hamnen mot en allmänning så kan man hänga upp jollen. Intill ett staket. Som står i vattnet. Så får man vada några meter (för andra jollar hade tagit bästa platsen). Fördelen är att vi kan lassa av och på matkassar, cyklar och soppåsar på bryggan intill. Så vi ger därför hamnen ett gott betyg trots allt…fast de vet inte om att vi lånar bryggan för på- och avstigning…vi tänker inte fråga om lov heller…

Här i bukten så finns det en sjömack! Toppen, för detta är sista anhalten på Sardinien innan vi seglar över till Sicilien. Vi tänkte därför tanka lite diesel och fylla vatten. Tänkte! För här tar de 1,90 euro för en liter diesel…20 spänn per liter! Vi behöver egentligen bara fylla vatten men det ses inte riktigt med blida ögon att glida in till en tankstation och bara fylla vatten och tacka nej till diesel. Som att gå in på en restaurang och låna toaletten utan att äta eller dricka… Vilken fantastisk kassako det måste vara för hamnområdets företagare där de mjölkar turisterna på pengar till maxgräns. Vi tycker dock denna kassako har lite sur mjölksmak. Vi tycker de lika gärna kan ta 40 kronor för dieseln för vi tänker inte tanka oavsett. Nu jävlar ska vi segla, om det så inte är någon vind alls…Nä vi är inte alls arga, däremot sporrade. Det fanns ju inte ens några motorer på vikingarnas tid så tids nog kommer vi fram till Sicilien. Nåt år eller två bara…nu börjar det bli sport på riktigt!

Ja så vi kan därför inte komma åt vatten på macken. Men det gör inget. Vi har funnit en public-kran på ett annat ställe i hamnen. Nu ska vi smyga dit med våra kannor. Vattnet smakade gott dessutom, bättre än på länge. Vi gillar att gå på vattenjakt…det är lite som en skattgömma-lek för vuxna…och vem vill inte leka?!

Vi har plockat fram cyklarna. Vi slängde i cyklarna i jollen, sopor och shoppingbagar. Det fanns inte mycket plats över i jollen när vi själva knölade oss ner i båten. De gamla takterna satt i när vi trampade till den närbelägna byn Villasimius. En pittoresk liten by med bättre utbud på mat och andra tjänster. Vi fann en matbutik med fantastiskt humana priser, snudd på Spanien-priser. Fräscha grönsaker, bra kött, storpack på stapelvaror för inga pengar. Den småländska ådran gjorde små glädjeskutt mellan vener och artärer! Cykelturen tillbaka gick också galant, som två packåsnor av stål på de Sardinska vägarna. Den ena från BILTEMA! Hej vad det går…

Full packning på cyklarna…Villasimius är en vacker liten stad som verkar hålla betydligt lägre priser än grannbyn Campulongu…(fast här fann vi en butik som verkar lite ond ändå…)

 

 Vi frågade den snälla och söta polisen (till vänster i bild) efter vägen till mataffären…och vi fick en utmärkt vägbeskrivning…det här är torget i Villasimius. 

 

Härligt att kunna shoppa loss på frukt och grönt…heja Villasimius…här finner vi priserna låga…men det tar 40 minuter att gå från hamnen så en cykel är att föredra…

 

Susan har anslutit sig till oss. När vi kommit tillbaka med cyklar och matkassar så tog det inte lång stund förrän vi hörde hennes båt Iseans fina motorljud. Bomb-bomp-bomp-bomp…som en gammal fiskebåt som tryggt glider in i bukten. Allt var inte bättre förr men i vart fall ljudet från båtmotorer! Vi paddlade över med en kall öl som välkomstpresent och så det blev kramkalas. Nu är vi åter samlade här i bukten båtarna Isean (Susan), Goodvibes, Vaare och Wilma.

På söndag ser vi ut att kunna sticka till Sicilien…om vädret står sig som sagt!

Ja detta var lite smått och gott från bukten…vi får se om det skrivs något mer innan vi kastar oss iväg 150 distans mot Sicilien. I vanlig ordning så kan vi inte säga när vi kommer fram, en sjöman kommer när han kan. Men ni kan alltid följa oss på marinetraffic.com. Länk HÄR. Sidan är dock lite intermittent, det vill säga ryckvist återkommande likt en fyr som slår på och av hela tiden. Men syns vi inte så flyter vi garanterat. I vart fall Kapten som har sitt fläsk att flyta på…det lilla som ännu finns kvar! Häpp!

Skepp o Hoj!

(…präglar vår vardag här…)

Cala Sa Figu, Sardinien, Italien

Vi har seglat ett nytt ben längs med den Sardinska ostkusten. Efter en blandad dag på havet med såväl solsken, åska, stiltje och höga vågor med blåst så kunde vi precis före solnedgången droppa ankaret i Cala Sa Figu norr om Capo Ferrato. Vännerna på Goodvibes hade kommit fram tidig eftermiddag efter att startat vid soluppgången när havet ännu låg spegelblankt. Så det blev mestadels motorgång för deras del och därmed en rakare kurs.

Vi själva gav seglingen ett tappert försök, något som vi ju alltid gör. Ännu ingen vind hade vi när vi lämnade och vi gick rakt ut från kust för att framåt lunchtid fånga de sydostliga vindarna i en bättre vinkel. Klockan 11 på förmiddagen kunde vi börja segla och vi fick en broschyrsegling. Ett långt ben söderut svagt stävandes inåt land och vi behövde inte byta kurs på fyra timmar. Härligt!

Ett par slag blev det under sena eftermiddagen. Men det hade börjat torna upp sig mörka moln in över land. Havet reste sig alltmer och förmiddagens bleke kändes som en illusion, kunde det verkligen vara samma dag och samma hav med detta helt annorlunda väder? Vi kämpade tappert på men sista timmen så fick vi starta motorn och styra mot vårt mål. Attans! Vindvridningen var ett faktum och vi hade svallen i nosen samtidigt som blixtarna avlöste varandra in över land. Vi var bara i kanten av ovädret så vi var inte oroliga, men vi vann just ingen vidare mark (eller skulle man säga sjö) och vi ville gärna komma fram medan det ännu var ljust. Vi var dock nöjda med dagen trots några timmars motorgång, den mesta tiden hade vi kunnat segla ändå.

Vännen på Vaare hade också valt att kryssa och segla. Han seglade på fram tills dess att det brast i toppen av hans försegel. Vinden hade slitit sönder topphornet och infästningen hade lossnat till fallet. Så seglet började kasa ner för förstaget. Han lyckades rulla in förseglet och tog därefter kortaste vägen till ankringsviken för motor.

När vi seglar ihop flera båtar så brukar vi i mån av kontaktbarhet ha lite dialog med varandra ute på havet. Trevligt, det får tiden att gå och något mer att hända under färden. Det kan bli rapporter om allt möjligt. Om vad vi äter (värdelöst vetande), om hur fisket går (det går alltid dåligt) samt olika observationer ute på havet som exempelvis delfiner och sköldpaddor (vi själva såg en megastor sköldpadda som vi passerade med ett par meter, skölden var stort som ett dasslock). Vi visste därför att vännen på Vaare hade fått problem med förseglet.

Men inget var ju akut så när vi väl kom fram till vår ankringsplats så kunde vi avnjuta en trevlig middag i sittbrunnen allt medan de sista solstrålarna försvann bakom horisonten. Sen hoppade vi ner i bingen och somnade gott.

Nästa dag tog vi dock tag i vännens bekymmer med seglet.

På Wilma seglar vi ju runt, som många av er vet, med en hel verkstad ombord. Vi har även en rad material att tillgå. Hjälp att få om något krånglar kan man ofta se sig i stjärnorna efter som seglare. Där vi ligger nu finns möjligtvis sandkorn och parasoller. Men ingenting annat som kan hjälpa en trasig båt. Så Kapten tog sig över till Vaare och gav sig på bekymret. Jo och det löste sig. Med en sväng upp i masten för Styrman Pimpsten så kunde Kapten sen ägna sig åt att laga seglet och sen åter hissa upp det i förstaget. Det är inte bara oss själva vi räddar med den kunskap och verkstad vi seglar runt med utan även andra vi följer och möter längs med vår väg kan finna turen hos oss.

Därför blev det heller ingen upptäcktsfärd runt omgivningarna. För redan i morgon drar vi upp proppen och segel och styr söderut mot Cagliari. Vi kommer runda udden Capo Carbonara och där är tanken att sammanstråla med Susan. Det sista stoppet före vi seglar över till Sicilien.

Så ett stycke Sardinien är nu på väg att gå mot sin ända. Vi har seglat från västkusten av denna vackra ö och rundat den på norra sidan där vi besökt La Maddalenas bland annat. För att sen segla söderut längs med den östra sidan och ner till södra Sardinien. Vi gillar denna ö, naturen är fantastisk. Men bäst har varit de platser med färre turister. Så nästa gång vi hörs så är det sannolikt från Cagliari, huvudorten på Sardinien. Om inget krånglar vill säga…för just nu så brakade helvetet loss från en klarblå himmel. En argsint åskfront drog in på ett par minuter…så nu hoppar vi runt bland vågorna likt en gummianka i Niagarafallen. Hopp Hopp Hopp! Och solen som nyss sken…

…och detta gör man frivilligt…

Här kommer en film, lite bonusmaterial från dagens plötsliga väderomslag. Varsågoda och glöm inte sätta på ljudet. 

Skepp o Hoj!

(…utan att plumsa i och få plånboken blöt…)

Arbatax, Sardinien, Italien

Ett vanligt fenomen vi märkt av här i Italien, är svårigheten att finna en plats att ta jollen in till land.

Här råder regeln om att inte ankra närmare badstrand än 300 meter och övrig kust med 100 meter. Vi finner inte regeln svår att följa då det är hyggligt lätt att finna grunda vikar med sandbotten. Även om man är femhundra meter ut från strand så är det i många fall inte djupare än 5-8 meter. Så långt allt väl.

Man kan ju då tänka sig att det vore en god service att tillåta landstigning med jolle någonstans i närheten av ankarviken. Gästhamnarna är under högsäsong ofta fulla så det går inte att finna plats där även om man skulle vilja. Så vi är mer eller mindre hänvisade till att ankra.

Fint vore det ju om segelbåtar som ligger på svaj kunde hänvisas till en godkänd plats att lägga jollen vid för en kortare tid, så man kan komma i land för att spendera sina pengar. Även vi seglare besöker ju mataffärer, caféer och restauranger och bidrar därmed till landets turistnäring.

Vi menar att såklart att vi inte ska ta in jollen bland badande människor på stranden. Men på många platser, främst utanför Italien så ordnar man tillåten landstigning med jolle i kanten av stranden. På många platser finner man dessutom en jollebrygga i anslutning till gästhamnen, en så kallad dinghy-dock. Men inte här.

Det verkar som man inte vill ha några jollar i land någonstans. Det är inte bara så, att de inte vill. Det är till och med förbjudet att ”jolla” på sina ställen. Vi har vänner som seglar en katamaran som fick erfara detta nyligen. De fick böter när de tog sin jolle in till land. Ja, så kan det gå!

Det blir ju lite samma sak som att tillåta bilar och körning på vägar av densamma. Men förbjuda all slags parkering. Italienarna kan ju inte tro att vi ska ankra men aldrig behöva handla mat. Men det så klart…vi kan ju alltid simma mellan land och Wilma med en matkasse balanserad uppe på huvudet. Det vore en elegant syn.

Så oftast möts man av ett ”big no no” när man vill ta jollen in till land. På frågan VAR man istället kan lägga sig så får man en axelryckning till svar. Ingen vet, men inte här i vart fall. Inte elakt, men inte heller hjälpsamt. Som ett levande frågetecken letar man sen vidare efter en access till fast mark.

Därför har vi blivit något av experter på att ta i land jollen bland otillgängliga klippor och stenar, oftast intill snåriga buskar.

Nu är vi i Arbatax. Vi hade via vår ankrings-app fått information om att det inte var tillåtet att ta i land jollen här. Så vi tog jollen till kanten av bukten istället. Där det ligger stora stenar i vattnet med stökiga små vågor, en utmaning i sig för båt och besättning. Så med vattendunkar, shoppingbagar, soppåsar, hund och tre vuxna personer gick vi i land. Sista biten behövde vi alla hoppa ur jollen och lyfta den över stenarna för att inte skada båten och vada sista metrarna in. Det fungerade fint tills Kapten Betong klev på en väldigt hal sten i vattnet så han föll och fick sig ett ofrivilligt dopp med kläderna på!

Det måste vara en rätt komiskt syn att se oss när vi försökte hantera jolle, vågor och stora stenar som blockerat vår väg mot torra land. Men vi hade tur, för det par som satt intill och rimligen kunde se oss var tack och lov så nykära att de höll på att äta upp varandra med sina kyssar och smek. Så de såg aldrig Kaptens klädsim. Plånbokens sedlar blev på kuppen tvättade.

Väl på land så blir det ju gärna en omväg då vi landstigit så långt från centrum som bara möjligen kan tänkas. Så det gäller att traska i den dallrande eftermiddagshettan. För vår del igår så upptäckte vi att detta var en plats för långa siesta-tider, Supermarket håller stängt mellan klockan 13-17 . Vi slog oss ner vid ett konditori för lite skugga, kaffe och kaka. Och tjejerna på konditoriet fyllde snällt på vår vattendunk. I butiker och på restauranger så är italienare väldigt tillmötesgående och vänliga. Så allt är inte knas och konstigt här, tro inte det.

När klockan senare slog fem och vi stod i matbutiken så fanns där inget kött att köpa. Den var helt köttlös. Vi frågade butiksägaren om det fanns en slaktare i närheten. Han förstod inte engelska så Pimpsten drog till med att fråga -Carne??? Vilket betyder kött på italienska och det vet hon tack vare maträtten Chili con Carne, som betyder chili med kött.

Den vänlige mannen pekade att till vänster om butiken så höll slaktaren till. Vi gick dit och det skulle enligt skylten på dörren vara öppet. Men si nix, ingen slaktare fanns på plats utan vi möttes av en nedsläckt och låst köttbutik. Först när klockan var sex så dök den glade köttmannen upp och vi fick komma in och handla. Superfina produkter och bra priser. Ja har man inte bråttom så fungerar det fint att leva så här. Men man ska veta med sig att italienarna gärna slirar på tiderna…

Klockan var bortåt halv åtta när vi var tillbaka på Wilma med all vår packning. Inget ofrivilligt bad på tillbakavägen tack och lov. Så att handla, slänga sopor och rasta hund tog 6,5 timme. Ja ni förstår ju att det inte finns tid för att lönearbeta på traditionellt vis. Det är ofta långa avstånd på land där vi inte har bil, utan vi går. Det är inte sällan ett gediget kånkande på vattendunkar och matkassar. Vi håller därför vår fysik igång utan gymkort i svettluktande lokaler. Nä här är det ost, tomater, vatten och vin som bygger våra kroppar!

Kvällen avslutades fint med att vännerna på Goodvibes seglade in i vår vik och droppade ankaret intill oss. Vi hade sett dem på en vecka då de väntat in en kättingleverans i Cannigione. Men nu är vi åter samlade, båtarna Vaare, Goodvibes och Wilma. Vi kommer snart segla vidare för att inom kort ansluta oss till Susan. Ja, nu har vi inte sett det hända, inget är ju hugget i sten och saker kan komma att ändra sig. För vem vet…vi kanske blir fast här och inte kan segla vidare för att vi blivit inlåsta i fängelse efter att ha brutit mot lagen om landstigning med jolle. I så fall hoppas vi de serverar pizza fyra ostar bakom galler och bom.

Skepp o Hoj!

(…och dess mystiska plats… )

Vi kommer fram strax före skymning till Cala di Luna…dramatisk himmel över berget med grotthålen i…

 

 

Cala di Luna, Sardinien, Italien

Morgonens solstrålar badar över viken där vi sökt nattligt skydd. Platsen heter Cala di Luna och på svenska hade den fått namnet Månbukten. Omgivningarna är dramatiska och spektakulära. Höga klippor reser sig på alla sidor om den lilla badstranden. Stranden dit inga vägar bär så dagbesökare behövs chartras ut i mindre båtar för att nå platsen.

Grottorna intill stranden är som en jättes stora hål i en tand. Ett hål i varje tand där tandtrollen har grävt ett stort hålrum stort nog för att sluka ett helt fotbollslag. Men här syns inga fotbollsspelare. När sista charterbåten hade gett sig av för dagen så var vi endast tre segelbåtar som låg kvar i bukten. I övrigt helt öde sånär som på ett par ficklampors flackande sken i ett par av grottorna. Modiga människor som paddlat dit i kajak hade valt platsen för sin nattliga vila. När mörkret helt fallit så ökade mystiken, vinden ven i grotthålen och spelade en nattserenad i dova toner och fladdermössen cirkulerade över platsen och gav ifrån sig ljud från dess vingslag. En plats att bli fascinerad av. Eller uppskrämd.

Under natten har det gungat från de svall som obönhörligt rullat in. I sidled har vi krängt från höger till vänster sida. Vinden från ett håll, svallen från ett annat. Det är längs med den här långa kusten svårt att finna bra skydd från nordost, ost och sydost.

Cala di Lunas bukt är så liten så det går inte riktigt att krypa in och gömma sig bakom någonstans. För nära stranden så vet vi inte vilket djup vi har och vi vill heller inte blockera turistbåtarna som sannolikt börjar dyka upp innan vi hunnit lämna platsen. De som ska släppa av ett nytt gäng som vill sola i den vita sanden och bada i det turkosfärgade vattnet och kanske göra ett besök i någon av grottorna intill.

Så det blir inget besök i land denna gång. Tyvärr. Hur lite det än må blåsa under natten och morgonen så blåser det upp under eftermiddagarna. Skillnaden mellan varm luft och svalt hav skapar en eftermiddagsbris som får vindarna att rusa och gässen att dansa på vågtopparna. Så har våra seglingar sett ut den senaste veckan. I början bleke och ingen vind, vi får gå för motor. Kring lunchtid så kan vi sätta segel men det går inte särskilt fort i den ännu svaga vinden. Men som i ett trollslag, oftast kring tvåtiden så seglar vi fint. Bästa stunden. Vid femtiden så dansar vi fram på vår kryssbog där det skvätter kring Wilma. Havet har nu rest sig och ger oss en kort och krabb sjö. Wilma plöjer sig fram i 5-6 knop i den heta eftermiddagsluften och det är inte alls lika bekväm segling längre. Men strax kulminerar brisen och framåt sjutiden så lägger sig vinden och havet. Allt blir lugnt och stilla på nytt. Varje dag har sett lika dan ut. Så på kvällen är det lämpligt att söka sig en vik för nattlig vila när turistbåtarna lämnat och havet lagt sig.

Så länge vi har sydostliga vindar så kommer vi att segla vidare utan några längre stopp, tills vi nått en ankarvik värd namnet. Det kommer vi finna efter vi passerat Capo Carbonara, den sydostligaste punkten av Sardinien. Jo den heter så, värsta pastarätten ju. Men dit är det några seglingar så ni får ge er till tåls.

Nä hä, nu är det dags för en kopp te och sen göra i ordning en fikakorg innan vi drar upp pluggen, det vill säga ankaret och seglar vidare. Vi hade gärna velat se mer av Cala di Luna. Men vi ligger inte skyddade nog och vi vill inte slåss om platsen med alla turistbåtar som snart dundrar in och skapar svall. Vi har gungat gott nog ändå i natt. Då är havets vågor att föredra.

Skepp o Hoj!

 (…så får bilderna ta vid…det vi upplever är svårt att sätta ord på…)

Capo Comino, Sardinien, Italien

Vi är vid Capo Comino i det Tyrrenska havet, havet som sträcker sig mellan det italienska fastlandet och Sardinien. Kusten är rätt kal och den bjuder inte på så många vikar till skydd för sydostliga vindar, men denna är ett undantag. Få segelbåtar har hittat hit, det är gott om plats. Det finns ingen bebyggelse på land så vi har idel natur runtomkring.

Hur goda berättare vi än må vara med långa beskrivande blogginlägg, så känns orden lite överflödiga nu. Vi skulle därför vilja bjuda på tre bilder som i stort får beskriva gårdagen. Vi får nypa oss lite i kinden för att förstå. Tillvaron faller totalt på plats och det finns…

…ingen annanstans vi hellre önskar vara…ingenting annat vi hellre önskar få…

Lycka för oss är;

En fantastisk dag på havet med fin segling…

Ett svalkande dopp vid ankomst, naken och fri…

En bedårande solnedgång som imponerar, naturens eget skådespel;

Den här dagen ska vi försöka konservera och bevara i minnet för att plocka fram den dagen vi är gamla och oförmögna…vi känner oss tacksamma för allt det fantastiska vi får uppleva!

Hoppas du får en fin dag, och du…gör livet enklare…så blir du rikare!

Skepp o Hoj!

(…med värkande ryggar och ben likt plockepinn…)

Vi är nästan tillbaka i vår ankarvik när en stöddig gummibåt dyker upp bredvid oss. Tre personer ombord och de har betydligt mer krut i deras motor än vi i vår. Deras båt har ratt, utombordaren blänker stor, svart och fin i aktern. Det ser dyrt ut. Allt medan vår jolle inte är mycket mer än en manslängd lång och motorns kapacitet är för att uttrycka sig milt, generöst blygsam. Vår jolle har funnits i familjens ägo sedan Kapten Betong var barn, den är av hårdplast och enkel. Lämplig förstabåt åt en sjuåring men så har också Kapten pilkat strömming i den som barn. Fångsten var god. Nu sitter vi tre personer i båten, två fullvuxna män och Styrman Pimpsten. Maxvikten är sannolikt passerad för länge sen och synen av vår uppenbarelse torde vara komisk för var man som passerar.

Om detta får vi bekräftelse strax därpå, då kvinnan i bikini och de två männen lika lättklädda de men utan topp då, ler mot oss. Den ena mannen kan inte låta bli att göra tecken åt oss att sakta ner, att han tycker vi kör lite för fort där ute på havet. Vi förstår hans ironiska humor och vi skrattar tillbaka. Kunde mungipor passera utanför kinder och öron så hade de gjort det, och med leende läppar så gasar de på och försvinner snabbt fram och bort.

Men vår lilla barnsliga plastbåt har sina fördelar. Vi har just varit på en två timmar lång utflykt där vi följt Isla Tavolaras bergsbranta kust. Berget reser sig högt och den porösa stenen har sakta dränerats av havets vågor med grottor och spännande bergsformationer som följd. Vårt mål var att finna Grotta Ghigliottina på den södra sidan.

Naturen är en fantastisk konstnär…

 

Vi fann den och vi tog oss in i grottan med vår lilla orangea stolthet, som nu kom till sin fulla rätt. En gummibåt hade lätt kunnat skrapas av bergets vassa kanter med risk för skador och punktering som följd. Sannerligen inte något man vill när man ingenstans i närheten kan ta sig i land.

Vid grottans mynning syns vattnet turkost och klart men snart slukas vi av mörkret. Våra ögon vänjer sig sakta och vi finner grottan djup, smal och trång. Vi tar oss längre och längre in men när vi kommit 25 meter in eller så, då vill Styrman Pimpsten inte utforska mer. Inte av rädsla primärt men förutsättningarna är inte de bästa. Vi saknar pannlampor och helst skulle man lämna jollen utanför och simma istället för att inte riskera att båten fastnar mellan grottväggarna. Med snorkel och cyklop så hade detta varit hur coolt och spännande som helst.

 Hur långt in vågar vi ta oss…???

 

 

Minnen från världsnyheten om de thailändska pojkarna som blev fast i ett grottsystem i veckor gör sig påmind. Det gick förhållandevis bra den gången, men räddningsoperationen var svår och komplicerad. En lättnads suck slapp ut ur var man på jorden i samma stund som nyheten kablades ut, att barnen var räddade. En dykare dog under sitt heroiska uppdrag. Naturen kan vara gäckande vacker och spännande, men samtidigt så förrädisk och lömsk.

Det droppar och kluckar runt omkring oss där inne i grottan och akustiken är imponerande. Det är svalt och skönt. Men vi tar oss sakta ut igen, mot ljuset i tunneln och mot friheten, solen och värmen. Utanför är allt som vanligt igen. Och vi bjuds på mer vackra bergformationer men utan lömska grottor att gömma oss i.

Vi fann utflykten spännande och den gav oss förutom en trevlig naturupplevelse även tre stela kroppar. Likt stora hopvikta gem hade vi suttit stilla i den rangliga jollen där vi förhindrats göra några större förflyttningar. Ryggarna värkte och benen hade likt plockepinn legat stilla framför oss under hela färden. Hade vi varit barn så hade skolios med en framtida månad i gipsvagga inte varit osannolik. Ergonomi-skolans ABC hade sett rött. Vuxna hade förmanat. Men nu bestämmer vi själva, där vi likt övermogna tonåringar gör som vi vill.

Det var värt besväret och det var spännande. Men vi skulle inte ljuga om vi sa att det var väldigt skönt att komma tillbaka till Wilma där vi kunde sträcka ut våra lekamen till dess fulla längd likt en katt efter en middagslur. Och vi funderar där vi står med vår nyvunna kroppsliga frihet, att när blir man gammal egentligen? Kanske när man bestämmer sig för det? När man slutar göra saker man tidigare behärskade?

Så vi är överens. Vi slutar aldrig. 

Skepp o Hoj!