Trasiga båtar och väder…

(…präglar vår vardag här…)

 Besättningen på Wilma arbetar på Vaare…
 

Cala Sa Figu, Sardinien, Italien

 

Vi har seglat ett nytt ben längs med den Sardinska ostkusten. Efter en blandad dag på havet med såväl solsken, åska, stiltje och höga vågor med blåst så kunde vi precis före solnedgången droppa ankaret i Cala Sa Figu norr om Capo Ferrato. Vännerna på Goodvibes hade kommit fram tidig eftermiddag efter att startat vid soluppgången när havet ännu låg spegelblankt. Så det blev mestadels motorgång för deras del och därmed en rakare kurs.

 

Vi själva gav seglingen ett tappert försök, något som vi ju alltid gör. Ännu ingen vind hade vi när vi lämnade och vi gick rakt ut från kust för att framåt lunchtid fånga de sydostliga vindarna i en bättre vinkel. Klockan 11 på förmiddagen kunde vi börja segla och vi fick en broschyrsegling. Ett långt ben söderut svagt stävandes inåt land och vi behövde inte byta kurs på fyra timmar. Härligt!

 

 Vår vän på Vaare fotograferade Wilma när vi möttes därute….
 

Ett par slag blev det under sena eftermiddagen. Men det hade börjat torna upp sig mörka moln in över land. Havet reste sig alltmer och förmiddagens bleke kändes som en illusion, kunde det verkligen vara samma dag och samma hav med detta helt annorlunda väder? Vi kämpade tappert på men sista timmen så fick vi starta motorn och styra mot vårt mål. Attans! Vindvridningen var ett faktum och vi hade svallen i nosen samtidigt som blixtarna avlöste varandra in över land. Vi var bara i kanten av ovädret så vi var inte oroliga, men vi vann just ingen vidare mark (eller skulle man säga sjö) och vi ville gärna komma fram medan det ännu var ljust. Vi var dock nöjda med dagen trots några timmars motorgång, den mesta tiden hade vi kunnat segla ändå.

 

 Plötsligt slog vädret om…
 

Vännen på Vaare hade också valt att kryssa och segla. Han seglade på fram tills dess att det brast i toppen av hans försegel. Vinden hade slitit sönder topphornet och infästningen hade lossnat till fallet. Så seglet började kasa ner för förstaget. Han lyckades rulla in förseglet och tog därefter kortaste vägen till ankringsviken för motor.

 

När vi seglar ihop flera båtar så brukar vi i mån av kontaktbarhet ha lite dialog med varandra ute på havet. Trevligt, det får tiden att gå och något mer att hända under färden. Det kan bli rapporter om allt möjligt. Om vad vi äter (värdelöst vetande), om hur fisket går (det går alltid dåligt) samt olika observationer ute på havet som exempelvis delfiner och sköldpaddor (vi själva såg en megastor sköldpadda som vi passerade med ett par meter, skölden var stort som ett dasslock). Vi visste därför att vännen på Vaare hade fått problem med förseglet.

 

Men inget var ju akut så när vi väl kom fram till vår ankringsplats så kunde vi avnjuta en trevlig middag i sittbrunnen allt medan de sista solstrålarna försvann bakom horisonten. Sen hoppade vi ner i bingen och somnade gott.

 

Nästa dag tog vi dock tag i vännens bekymmer med seglet.

 

På Wilma seglar vi ju runt, som många av er vet, med en hel verkstad ombord. Vi har även en rad material att tillgå. Hjälp att få om något krånglar kan man ofta se sig i stjärnorna efter som seglare. Där vi ligger nu finns möjligtvis sandkorn och parasoller. Men ingenting annat som kan hjälpa en trasig båt. Så Kapten tog sig över till Vaare och gav sig på bekymret. Jo och det löste sig. Med en sväng upp i masten för Styrman Pimpsten så kunde Kapten sen ägna sig åt att laga seglet och sen åter hissa upp det i förstaget. Det är inte bara oss själva vi räddar med den kunskap och verkstad vi seglar runt med utan även andra vi följer och möter längs med vår väg kan finna turen hos oss.

 

 Senaste seglingen som gav oss allt slags väder…nu är det bara en segling kvar för att komma runt Capo Carbonara…
 

Därför blev det heller ingen upptäcktsfärd runt omgivningarna. För redan i morgon drar vi upp proppen och segel och styr söderut mot Cagliari. Vi kommer runda udden Capo Carbonara och där är tanken att sammanstråla med Susan. Det sista stoppet före vi seglar över till Sicilien.

 Här ligger vi nu…Styrman Pimpsten fotograferade uppe från Vaares masttopp…fint när inte ovädret drar över…
 

Så ett stycke Sardinien är nu på väg att gå mot sin ända. Vi har seglat från västkusten av denna vackra ö och rundat den på norra sidan där vi besökt La Maddalenas bland annat. För att sen segla söderut längs med den östra sidan och ner till södra Sardinien. Vi gillar denna ö, naturen är fantastisk. Men bäst har varit de platser med färre turister. Så nästa gång vi hörs så är det sannolikt från Cagliari, huvudorten på Sardinien. Om inget krånglar vill säga…för just nu så brakade helvetet loss från en klarblå himmel. En argsint åskfront drog in på ett par minuter…så nu hoppar vi runt bland vågorna likt en gummianka i Niagarafallen. Hopp Hopp Hopp! Och solen som nyss sken…

 

…och detta gör man frivilligt…

 

Här kommer en film, lite bonusmaterial från dagens plötsliga väderomslag. Varsågoda och glöm inte sätta på ljudet. 

Skepp o Hoj!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s