(…och dess mystiska plats… )

Morgonens solstrålar badar över viken där vi sökt nattligt skydd. Platsen heter Cala di Luna och på svenska hade den fått namnet Månbukten. Omgivningarna är dramatiska och spektakulära. Höga klippor reser sig på alla sidor om den lilla badstranden. Stranden dit inga vägar bär så dagbesökare behövs chartras ut i mindre båtar för att nå platsen.

 

Grottorna intill stranden är som en jättes stora hål i en tand. Ett hål i varje tand där tandtrollen har grävt ett stort hålrum stort nog för att sluka ett helt fotbollslag. Men här syns inga fotbollsspelare. När sista charterbåten hade gett sig av för dagen så var vi endast tre segelbåtar som låg kvar i bukten. I övrigt helt öde sånär som på ett par ficklampors flackande sken i ett par av grottorna. Modiga människor som paddlat dit i kajak hade valt platsen för sin nattliga vila. När mörkret helt fallit så ökade mystiken, vinden ven i grotthålen och spelade en nattserenad i dova toner och fladdermössen cirkulerade över platsen och gav ifrån sig ljud från dess vingslag. En plats att bli fascinerad av. Eller uppskrämd.

 

Under natten har det gungat från de svall som obönhörligt rullat in. I sidled har vi krängt från höger till vänster sida. Vinden från ett håll, svallen från ett annat. Det är längs med den här långa kusten svårt att finna bra skydd från nordost, ost och sydost.

 

Cala di Lunas bukt är så liten så det går inte riktigt att krypa in och gömma sig bakom någonstans. För nära stranden så vet vi inte vilket djup vi har och vi vill heller inte blockera turistbåtarna som sannolikt börjar dyka upp innan vi hunnit lämna platsen. De som ska släppa av ett nytt gäng som vill sola i den vita sanden och bada i det turkosfärgade vattnet och kanske göra ett besök i någon av grottorna intill.

 

Så det blir inget besök i land denna gång. Tyvärr. Hur lite det än må blåsa under natten och morgonen så blåser det upp under eftermiddagarna. Skillnaden mellan varm luft och svalt hav skapar en eftermiddagsbris som får vindarna att rusa och gässen att dansa på vågtopparna. Så har våra seglingar sett ut den senaste veckan. I början bleke och ingen vind, vi får gå för motor. Kring lunchtid så kan vi sätta segel men det går inte särskilt fort i den ännu svaga vinden. Men som i ett trollslag, oftast kring tvåtiden så seglar vi fint. Bästa stunden. Vid femtiden så dansar vi fram på vår kryssbog där det skvätter kring Wilma. Havet har nu rest sig och ger oss en kort och krabb sjö. Wilma plöjer sig fram i 5-6 knop i den heta eftermiddagsluften och det är inte alls lika bekväm segling längre. Men strax kulminerar brisen och framåt sjutiden så lägger sig vinden och havet. Allt blir lugnt och stilla på nytt. Varje dag har sett lika dan ut. Så på kvällen är det lämpligt att söka sig en vik för nattlig vila när turistbåtarna lämnat och havet lagt sig.

 

Så länge vi har sydostliga vindar så kommer vi att segla vidare utan några längre stopp, tills vi nått en ankarvik värd namnet. Det kommer vi finna efter vi passerat Capo Carbonara, den sydostligaste punkten av Sardinien. Jo den heter så, värsta pastarätten ju. Men dit är det några seglingar så ni får ge er till tåls.

 

Nä hä, nu är det dags för en kopp te och sen göra i ordning en fikakorg innan vi drar upp pluggen, det vill säga ankaret och seglar vidare. Vi hade gärna velat se mer av Cala di Luna. Men vi ligger inte skyddade nog och vi vill inte slåss om platsen med alla turistbåtar som snart dundrar in och skapar svall. Vi har gungat gott nog ändå i natt. Då är havets vågor att föredra.

 

Skepp o Hoj!